Halt satt på huk inne på den igenvuxna gårdsplanen. Runt honom reste sig resterna av Morgaraths slott. Hans ben värkte där kalkaranens klor hade träffat. Han hade bundit för såret med ett provisoriskt bandage, men kände redan hur blodet höll på att tränga igenom det.
Han visste att den andra kalkaranen letade efter honom. Den var nära. Han hörde hur den strök omkring runt de nedfallna stenblocken Halt hade gömt sig mellan. Några gånger hörde han till och med andetagen. Det var bara en tidsfråga innan den hittade honom. Då skulle det vara slut med honom.
Halt var skadad och obeväpnad. Bågen hade förstörts vid mötet med den första kalkaranen. Han hade skjutit pil efter pil i den. Han visste hur kraftig bågen var och hur vassa pilarna var. Det var förbluffande att se en varelse överleva så många pilar. Till sist började den vackla. Då var det för sent för Halt att vända uppmärksamheten mot den andra kalkaranen. Den hade kommit rusande medan Halt stod och sköt. Den slog ut med en av sina klor och ryckte bågen ur händerna på honom. Det enda spejaren kunde göra var att snabbt ta skydd bakom muren.
Varelsen hade följt efter honom. Halt hade dragit en av sina knivar och stuckit mot det hemska huvudet. Men varelsen var för snabb. Kniven hade bara snuddat vid kalkaranens arm. När Halt såg de röda ögonen på nära håll greps han av panik och trodde att han skulle frysa till is. Det krävdes enorm viljestyrka för att vända bort blicken. Han tappade sin kniv samtidigt som en av varelsens klor rev honom djupt i låret.
Halt hade inget val. Han skyndade sig in i de labyrintliknande ruinerna och försökte gömma sig för monstret.
*
Han hade märkt en förändring i kalkaranernas spår sent på eftermiddagen. Det stadiga spåret mot nordöst hade plötsligt ändrats. Spåren gick isär. De två varelserna hade rört sig rakt bort från varandra och gått in i skogen. Dessutom verkade det som om de hade ansträngt sig för att dölja sina spår. Det krävdes en skicklig spejare för att se dem. För första gången på väldigt, väldigt länge var Halt rädd. Han visste att det var honom kalkaranerna jagade.
Det var nära till ruinerna. Det skulle vara bättre att möta dem där än i skogen. Halt hade lämnat Abelard och gått till fots till ruinerna. Han visste att kalkaranerna skulle komma när det mörknade, så det gällde att förbereda sig så gott det gick. Han hade samlat ved till en eld. Sedan hade han hittat en halv burk olja i ruinerna av köket. Oljan var gammal och luktade illa, men den gick fortfarande att elda med. Han hade hällt den över vedhögen och ställt sig en liten bit längre bort med ryggen mot en mur. Han hade förberett några facklor som han tände när mörkret föll och han stod och väntade på de blodtörstiga monstren.
Han hade känt på sig att de närmade sig innan han kunde se dem. Sedan hade han plötsligt fått syn på de två stora gestalterna. De hade naturligtvis sett honom direkt. Halt lystes upp av facklan han hade tryckt in i muren bakom sig. Däremot hade kalkaranerna inte lagt märke till den lilla högen med oljedränkt trä. Precis som han hade hoppats. När ylandet började hade Halt kastat den brinnande facklan mot högen. Gula lågor hade blossat upp omedelbart.
Odjuren hade tvekat en stund. Deras sårbarhet för eld var deras enda svaghet. Sedan insåg de att Halt stod en bra bit från elden och skyndade sig mot honom.
Halt hade skjutit en hel skur av pilar. Om de hade behövt gå hundra meter till innan de kom fram hade han nog lyckats stoppa båda. Han hade fortfarande mer än ett dussin pilar i kogret. Men sträckan hade varit för kort.
Nu kurade Halt ihop sig mellan två stora, nedfallna stenblock. De gick ihop som ett V i ena änden. Spejarens mantel gjorde att det var nästan omöjligt att upptäcka honom.
Halts enda hopp var att Will skulle komma med Arald och Rodney. Om han lyckades hålla sig gömd tills hjälpen kom hade han en chans att överleva.
Den andra möjligheten var att Gilan hann fram först med sin båge och sitt svärd. Halt försökte att inte tänka på det. En ensam person hade nästan ingen chans att besegra en kalkaran i närstrid. Nu när Halt hade sett ett av odjuren på nära håll var han helt säker på det. Om Gilan hann fram först skulle både han och Halt dö.
Varelsen rörde sig fram och tillbaka över den gamla gårdsplanen som en hund som letade efter sitt byte. Den letade metodiskt och tittade i varenda vrå. Halt visste att kalkaranen snart skulle hitta honom. Han förde handen till sin kastkniv. Den var det enda vapnet han hade kvar nu. Kniven var antagligen värdelös mot kalkaranen, men den var allt han hade.
Sedan hörde han det omisskännliga ljudet av hovar. Han tittade på kalkaranen genom en springa mellan stenarna. Den hade också hört ljudet. Den stod stilla, med ansiktet vänt mot ljudet.
Hästarna stannade till. Den skadade kalkaranen utanför murarna vrålade som om den ville utmana nykomlingarna. Hovslagen började på nytt. Sedan hördes ett skrik och en enorm röd eldpelare sköt upp mot himlen. Halt förstod att den första kalkaranen måste ha knuffats in i elden. Han började långsamt att röra sig. Det kanske fanns en möjlighet att springa förbi den sista kalkaranen och klättra upp på muren innan den märkte honom. Det såg ut som att utsikterna var goda. Varelsen koncentrerade sig på det som hände utanför. Sedan insåg Halt att det var en dålig idé. Varelsen var på väg mot en hög med rasade stenblock som formade en sorts trappa upp på muren. Om inte Halt stoppade den skulle den kasta sig rakt ned på hans vänner om bara några minuter.
Halt lämnade sitt gömställe. Han drog sin lilla kniv och skyndade sig över gårdsplanen. Han hade inte tagit mer än ett dussin steg när kalkaranen hörde honom. Den vände sig mot honom och lufsade fram mot honom. Den ville hindra honom innan han kunde varna sina vänner. Den var alldeles tyst och fruktansvärt skrämmande.
Halt stannade till med blicken fäst på monstret. När varelsen kom några meter närmare skulle han falla offer för den hypnotiska blicken. Det var enormt svårt att undgå att titta på de röda ögonen. Halt blundade och koncentrerade sig. Sedan lyfte han kniven och kastade den i en enda rörelse.
Bara en spejare hade kunnat göra ett sådant kast och bara ett fåtal hade träffat så väl som Halt. Kniven sjönk djupt in i kalkaranens högra öga. Varelsen vrålade av smärta och ursinne. Den stannade till och klöste mot smärtan i ögat. Halt rusade förbi den och skyndade sig upp på muren.
*
Will såg figuren som var på väg upp på den gamla muren. Han förstod genast vem det var.
”Halt!” ropade han och pekade. De två riddarna såg honom också. Spejaren tittade sig över axeln och tvekade. Sedan dök en enorm skepnad upp alldeles bakom honom. Det var den andra kalkaranen. Skadan i ögat gjorde ont, men den var inte dödlig.
Baron Arald var på väg att sitta upp på sin häst. Sedan insåg han att ingen häst kunde ta sig igenom de rasade murarna. Istället drog han sitt väldiga tvåhandssvärd och började springa mot ruinerna.
”Håll dig undan, Will”, ropade han. Will drog med sig Tug till skogsbrynet.
Halt hörde ropet och såg Arald komma springande. Sir Rodney kom efter. Han svingade en stor stridsyxa ovanför huvudet.
”Hoppa, Halt!” ropade baronen. ”Hoppa!”
Halt behövde ingen mer uppmaning. Han hoppade de tre metrarna till marken och rullade runt efter att han landade. Sedan kom han på fötter och skyndade sig mot de två riddarna. Det gick inte så snabbt. Såret i hans ben hade öppnats och smärtan i låret var stor.
Will tittade på med hjärtat i halsgropen medan Halt sprang bort till riddarna. Kalkaranen tvekade ett ögonblick. Sedan kastade den sig efter Halt med ett blodisande vrål. Med sina kraftiga ben hann den ifatt Halt nästan direkt. Den slog ut med en av sina långa armar och träffade Halt så att han flög omkull. Han rullade runt några varv och förlorade medvetandet.
Kalkaranen hade inte tid att avsluta sitt arbete. Baron Arald dök upp bredvid den och högg mot strupen med tvåhandssvärdet.
Kalkaranen duckade undan hugget och satte klorna i Arald innan han hade dragit tillbaka svärdet. Klorna rev genom baronens ringbrynja som om den var gjord av bomull. Arald stönade av smärta och förvåning. Han sjönk ned på knä och tappade sitt svärd. Det forsade blod från ett halvdussin djupa sår.
Han hade antagligen dött då om inte Sir Rodney hade hunnit fram. Veteranen svingade den tunga stridsyxan som om den vore en leksak och träffade kalkaranen i sidan.
Det vaxartade håret skyddade varelsen, men den enorma kraften i slaget fick den att stappla bakåt. Den tjöt av ilska och irritation. Sir Rodney gick fram och ställde sig så att han hade Halt och baronen bakom sig och kalkaranen framför sig. Han höjde yxan och förberedde sig på ett nytt hugg.
Sedan tappade han plötsligt yxan. Kalkaranen tittade på honom med sitt oskadda öga. Det var som om Sir Rodney förlorade sin vilja och förmåga att tänka.
Kalkaranen vände huvudet mot natthimlen och ylade. Ansiktet var täckt av svart blod från det skadade ögat. Den hade aldrig upplevt en liknande smärta. Nu skulle de tre ynkliga människorna straffas för vad de hade gjort. Varelsens primitiva intelligens gjorde att den ville markera sin seger tydligt. Den stod lutad över sina besegrade fiender och vrålade gång på gång.
Will var skräckslagen. Samtidigt började han få en idé. En bit därifrån låg en flämtande fackla som baronen hade kastat ifrån sig. Eld. Det enda vapnet som kunde besegra en kalkaran. Men facklan var närapå fyrtio meter bort …
Han tog en pil från sitt koger och gled ned från sadeln. Sedan sprang han försiktigt till facklan. Den var nästan helt täckt av smält kåda. Will rullade pilspetsen i det mjuka materialet. Sedan höll han den i elden tills den flammade upp.
Fyrtio meter bort stod kalkaranen. Den enorma, ondskefulla varelsen ylade och vrålade för att markera sin triumf. På marken framför den låg Halt och baron Arald. Halt var medvetslös och Arald var omtöcknad av smärta. Sir Rodney stod bredvid, alldeles orörlig. Han kunde bara stirra framför sig och vänta på att kalkaranen slog ihjäl honom. Nu lyfte vidundret en av sina långa armar för att sätta klorna i honom.
Will spände bågen. Lågorna slickade honom runt fingrarna och han grimaserade av smärta. Han riktade bågen lite mer uppåt än vanligt, eftersom han visste att pilen var tung. Sedan sköt han.
Pilen for genom luften med en svans av gnistor. Vinden fick elden att krympa tills spetsen såg ut som en bit glödande kol. Kalkaranen vände sig om och träffades rakt i bröstet.
Pilen gick inte igenom den tjocka pälsen. Däremot började det vaxartade materialet omedelbart brinna. Elden spred sig över varelsen i rasande fart. Kalkaranens triumferande rop förvandlades till vrål av skräck. Elden var det enda den var rädd för.
Varelsen slog mot lågorna med händerna, men det ledde bara till att armarna började brinna. Snart omgavs kalkaranen från topp till tå av röd eld. Den sprang runt i en cirkel och vrålade högre och högre.
Sedan föll den ihop och tystnade. Den var död.