1
Efter Wilmington upphörde det dagliga drickandet.
Det kunde gå en vecka, ibland två, utan något starkare än lågkaloriläsk. Han vaknade utan bakfylla, vilket var bra. Han vaknade törstig och eländig – med suget – vilket inte var bra. Så kom det en kväll. Eller en helg. Ibland var det ett reklaminslag för Budweiser i tv som satte igång det – slätkindade unga människor utan tillstymmelse till ölkagge som kylde ner sig efter en energisk volleybollmatch. Ibland räckte det att se ett par stiliga kvinnor ta en drink efter jobbet på något trevligt litet utecafé av den sorten som har ett franskt namn och många ampelväxter. Drinkarna var nästan alltid sådana som serveras med små paraplyer i. Ibland var det en låt i radion. En gång var det Styx som sjöng ”Mr Roboto”. När han var nykter var han helnykter. När han drack blev han full. Om han vaknade bredvid en kvinna tänkte han på Deenie och pojken i Braveströjan. Han tänkte på de sjuttio dollarna. Han tänkte på den stulna filten som han lämnat kvar i dagvattenkulverten. Kanske låg den där än. I så fall var den möglig vid det här laget.
Ibland söp han sig full och uteblev från jobbet. De behöll honom ett tag – han var duktig på det han gjorde – men det fanns en gräns. När den var nådd tackade han för sig och klev på en buss. Wilmington blev Albany och Albany blev Utica. Utica blev New Paltz. New Paltz avlöstes av Sturbridge, där han fyllnade till på en folkmusikfest i det gröna och vaknade i arresten dagen därpå med bruten handled. Därnäst kom Weston och sedan ett vårdhem på Martha’s Vineyard och där blev han inte gammal. Tredje dagen kände översköterskan att han luktade sprit och så var det ajöss och lycka till. En gång korsade han Den Sanna Knutens väg utan att veta om det. I varje fall inte i medvetandets övre del, men djupare – i den skimrande delen – märktes något. En lukt, otäck och avtagande, som lukten av bränt gummi på en vägsträcka där en svår olycka inträffat nyligen.
Från Martha’s Vineyard tog han färjan till Newburyport. Där fick han jobb på ett vårdhem för krigsveteraner där man inte brydde sig så värst mycket, ett ställe av det slaget där gamla soldater ibland lämnades sittande i rullstolen utanför tomma mottagningsrum tills pisspåsen svämmade över på golvet. Ett uselt ställe för patienter, bättre för misslyckade typer som han, även om Dan och några till gjorde vad de kunde för de gamla soldaterna. Han hjälpte till och med ett par av dem att korsa gränsen när det var dags för dem. Det jobbet behöll han en tid, så pass länge att saxofonpresidenten hann lämna över Vita husets nycklar till cowboypresidenten.
Dan tog sig några bläckor i Newburyport men bara när han var ledig dagen efter, så det gjorde inget. Efter en av dessa smärre fyllor vaknade han och tänkte jag lämnade åtminstone kvar matkupongerna. Det frammanade den gamla psykotiska programledarduon.
Tyvärr, Deenie, där gick du bet, men ingen går tomhänt härifrån. Vad har vi åt henne, Johnny?
Jo, Bob, Deenie vann inga pengar, men hon lämnar oss med vårt nya sällskapsspel, flera gram kokain och en rejält stor packe MATKUPONGER!
Dan fick för sin del en hel månad utan sprit. Han antog att det handlade om något slags botgöring. Mer än en gång slog det honom att om han haft Deenies adress så skulle han ha skickat henne de sketna sjuttio dollarna för längesen. Han skulle ha skickat henne dubbelt så mycket om det kunde ha utplånat minnet av pojken i Braveströjan och den utsträckta sjöstjärnehanden. Men han hade inte adressen så han höll sig nykter i stället. Gisslade sig med piskslag. Torra piskslag.
Så kom han en kväll att gå förbi en krog som hette Fisherman’s Rest och såg genom fönstret en snygg blondin sitta ensam vid bardisken. Hon var klädd i en skotskrutig kjol som slutade en bit ovanför knäna och hon såg ensam ut och han gick in och det visade sig att hon var nyskild och, oj, det var tråkigt att höra, ville hon ha sällskap kanske, och tre dagar senare vaknade han med samma gamla svarta hål i minnet. I hopp om att få en chans till gick han till veterancentret där han hade torkat golv och bytt glödlampor, men det blev nobben. Att man inte brydde sig så värst mycket var inte riktigt detsamma som att man inte brydde sig alls. Nära nog, men nix. Han gav sig av med de få tillhörigheter han haft i klädskåpet och erinrade sig en gammal replik från Bobcat Goldthwait: ”Mitt jobb fanns kvar, men någon annan utförde det.” Alltså bordade han en ny buss, denna gång till New Hampshire, och innan han klev på köpte han ett glaskärl med rusdryck i.
Han satt hela vägen i fyllesätet, som är det närmast toaletten. Erfarenheten hade lärt honom att om man ville ägna en bussresa åt att bli packad var det där man skulle sitta. Han stack handen i den bruna papperspåsen, lösgjorde kapsylen på glaskärlet med rusdryck i och drog in den bruna doften. Doften kunde tala, men hade bara en sak att säga: Hej, gamle vän. Dö lite till.
Han tänkte Dodis.
Han tänkte Mamma.
Han tänkte att Tommy gick i skolan vid det här laget. Om inte morbror Randy hade slagit ihjäl honom.
Han tänkte: Den enda som kan trampa på bromsen är du.
Tanken hade kommit för honom många gånger tidigare, men nu följdes den av en ny. Du måste inte leva så här om du inte vill. Du kan göra det, javisst … men du måste inte.
Rösten var så främmande, så olik hans vanliga inre dialoger, att han först trodde att han måste ha uppfångat den från någon annan – det kunde hända, men det var sällan han tog emot spontana överföringar nu för tiden. Han hade lärt sig att blockera dem. Ändå tittade han längs mittgången och var nästan säker på att han skulle se någon som tittade åt hans håll. Ingen gjorde det. Alla sov eller pratade med den som satt bredvid eller blickade ut mot den grå New England-dagen.
Du måste inte leva så här om du inte vill.
Om det bara var sant. Likafullt skruvade han på kapsylen på flaskan och ställde den bredvid sig på sätet. Två gånger tog han upp den. Den första gången ställde han ner den. Den andra gången stack han ner handen i påsen och skruvade av kapsylen igen, men i samma stund rullade bussen in på New Hampshires mottagningszon på andra sidan delstatsgränsen. Dan ställde sig i kö till Burger King tillsammans med de andra passagerarna och väntade bara så länge att han kunde slänga papperspåsen i en av skräptunnorna. I schablontryck på sidan av det höga gröna kärlet stod orden LÄGG DET HÄR OM DU INTE BEHÖVER DET LÄNGRE.
Så skönt det vore, tänkte Dan då han hörde klirret när den landade. Herregud, så skönt det vore.
2
En och en halv timme senare passerade bussen en skylt med texten VÄLKOMMEN TILL FRAZIER, ALLTID NÅT PÅ GÅNG OAVSETT SÄSONG! Och nedanför den: HÄR FINNS TEENYTOWN!
Bussen stannade för påstigande vid medborgarhuset i Frazier, och från det lediga sätet bredvid Dan, där flaskan hade vilat under resans första del, tog Tony till orda. Det var en röst som Dan kände igen, även om Tony inte hade talat så tydligt på åratal.
(här är det)
Lika väl som någon annanstans, tänkte Dan.
Han tog ner axelväskan från bagagehyllan och steg av. Han stod på trottoaren och såg bussen rulla bort. I väster sågade White Mountains mot horisonten. I sin kringflackande tillvaro hade han alltid undvikit berg, i synnerhet de sågtandade monstren som delade landet mitt itu. Nu tänkte han: Jag är tillbaka i höglandet trots allt. Har nog alltid vetat att det skulle bli så. Men bergen här var behagligare än de som alltjämt kunde spöka i hans drömmar, och han tyckte att han kunde stå ut med dem, åtminstone för en tid. Om han kunde sluta tänka på grabben i Braveströjan, vill säga. Om han kunde lägga av med spriten. Det kom en dag då man insåg att det var meningslöst att jaga vidare. Vart man än for hade man sig själv med sig.
En snöby fin som ett brudflor dansade i luften. Han såg att butikerna längs den breda huvudgatan mest vände sig till skidåkarna som skulle komma i december och semesterfirarna som skulle komma i juni. Antagligen skulle det komma folk också i september och oktober och beundra höstlöven, men det här räknades som vår i norra New England, en bitande åttaveckorsperiod förkromad med kyla och fukt. Tydligen hade Frazier inget på gång för innevarande säsong än, för huvudgatan Cranmore Avenue låg nästan öde.
Dan slängde väskan över axeln och traskade sakta norrut. Han stannade utanför ett smidesstaket och tittade på ett viktorianskt kråkslott flankerat av nyare tegelhus. De var förbundna med den viktorianska byggnaden via loggior. På vänster sida av det gamla huset fanns ett taktorn, men inget på den högra, vilket gav byggnaden ett märkligt obalanserat utseende som Dan av någon anledning gillade. Det var som om den gamla gumman sa Javisst, en del av mig har trillat bort. Skit samma. En dag händer det dig med. Han drog på munnen. Så dog leendet.
Tony stod i fönstret till tornrummet och tittade ner mot honom. Han såg att Dan tittade upp och vinkade. Samma allvarliga vinkning som Dan mindes från barndomen, när Tony ofta hade visat sig. Dan blundade och öppnade sedan ögonen igen. Tony var borta. Hade aldrig varit där över huvud taget, hur skulle det ha gått till? Fönstret var igensatt med en träskiva.
På gräsmattan stod en skylt med text i guld på grön botten i samma nyans som huset: HELEN RIVINGTON HOSPIS.
Där inne finns en katt, tänkte han. En grå katt som heter Audrey.
Det visade sig vara både rätt och fel. Det fanns en katt och den var grå, men den var en kastrerad hankatt och den hette inte Audrey.
Dan såg på skylten en lång stund – så länge att molnen sprack upp och sände ner en biblisk ljusstråle – och gick sedan vidare. Trots att solen nu var så stark att kromet glittrade på de fåtaliga snedparkerade bilarna utanför Olympia Sport och Fresh Day Spa yrde snön ännu i luften, och Dan kom att tänka på något hans mamma hade sagt i ett liknande vårväder för längesedan, när de hade bott i Vermont: djävulen slår sin fru.
3
Ett par kvarter från hospiset stannade Dan på nytt. Tvärsöver gatan från kommunhuset sett låg Fraziers stadspark. Där fanns något hektar gräsmatta som började dra åt grönt, en musikestrad, en softbollplan, en asfalterad halvplan för basket, picknickbord och till och med en golfgreen. Trevligt anlagt alltihop, men det som fångade hans intresse var en skylt med texten
BESÖK TEENYTOWN
FRAZIERS ”LILLA UNDERVERK”
OCH TA TEENYTOWNTÅGETl
Det krävdes inget geni för att inse att Teenytown var en kopia av Cranmore Avenue i miniatyr. Där låg metodistkyrkan han gått förbi och tornet stack upp hela två meter i luften; där låg bion Speldosan, Spondulicks glassbutik, bokhandeln Mountain, Skjortor & Annat samt Fraziergalleriet, specialister på konstreproduktioner. Där fanns också en perfekt midjehög miniatyr av Helen Rivington Hospis med dess enda torn, dock utan flygelbyggnader i tegel. Kanske för att de var skitfula, tänkte Dan, särskilt jämfört med corpsde-logiet.
Bakom Teenytown stod ett lilleputtåg med personvagnar som var för små för att rymma annat än småttingar och lackerade med texten TEENYTOWNS JÄRNVÄG. Rökpuffar steg från skorstenen på ett ljusrött lokomotiv stort som en Honda Gold Wing-mc. Han hörde bullret av en dieselmotor. På sidan av loket stod textat med gammaldags bokstäver i bladguld HELEN RIVINGTON. Stadens beskyddarinna, antog Dan. Någonstans i Frazier fanns antagligen också en gata uppkallad efter henne.
Han blev stående där han var en stund, trots att solen hade dragit sig tillbaka igen och vädret blivit så kallt att andedräkten stod som rök ur munnen. Som barn hade han alltid önskat sig en modelljärnväg och aldrig fått någon. I lilla Teenytown fanns en i kolossalformat som barn i alla åldrar kunde uppskatta.
Han flyttade väskan till andra axeln och korsade gatan. Att höra Tony på nytt – och se honom – var omskakande, men just nu var han glad att han stannat här. Kanske var det verkligen den plats han letat efter, där han äntligen skulle kunna få rätsida på sitt farligt skeva liv.
Sig själv har man alltid med sig.
Han skuffade in tanken i en mental garderob. Det var något han var bra på. Det fanns allt möjligt i den garderoben.
4
Lokomotivet omgavs av ett skydd på båda sidor, men under ett lågt tak på Teenytowns stationshus såg han en pall som han hämtade och ställde sig på. Förarplatsen var utrustad med två skålade säten täckta med fårskinn. Dan fick intrycket att de kom från en gammal värstingbil från Detroit. Sittbrunnen och reglagen såg också ut att vara byggda av delar från Detroit, med undantag av en gammaldags Z-formad växelspak som stack upp ur golvet. Den hade inget växelschema – den ursprungliga knoppen hade bytts ut mot en grinande dödskalle med snusnäsduk som bleknat från rött till svagt rosa av mångårig hantering. Rattens övre halva hade sågats av så att återstoden liknade rattreglaget i ett lätt flygplan. I svart färg på instrumentbrädan, nött men läsligt, stod TOPPFART 60 ÖVERSKRID EJ.
”Fint, va?” Rösten var alldeles bakom honom.
Dan snodde runt och var nära att falla av pallen. En stor väderbiten näve grep tag i hans underarm och stöttade honom. Det var en man som såg ut att vara runt sextio, klädd i fodrad jeansjacka och rödrutig jaktmössa med nerfällda öronlappar. I andra handen bar han en verktygslåda på vars lock en präglingstejp upplyste TILLHÖR FRAZIERS KOMMUN.
”Ursäkta mig”, sa Dan och steg ner från pallen. ”Det var inte meningen att …”
”För all del. Folk stannar jämt och kikar. Oftast modelljärnvägsfantaster. Det är som en dröm som besannas för deras del. Vi håller dem borta på sommarn när det är full rulle och Riven går en gång i timmen, men så här års är det inga vi, bara jag. Och mig stör det inte.” Han räckte fram handen. ”Billy Freeman. Parkförvaltningen. Riven är mitt skötebarn.”
Dan tog emot den utsträckta handen. ”Dan Torrance.”
Billy Freeman synade axelväskan. ”Nyss avstigen från bussen, kantänka. Eller liftar du?”
”Bussen”, sa Dan. ”Vad är det för motor i loket?”
”Ja, det är intressant, det. Du har nog aldrig hört talas om Chevrolet Veraneio, va?”
Det hade han inte, men han kände till den ändå. Eftersom Freeman gjorde det. Dan hade nog inte uppfattat ett så tydligt skimmer på åratal. Det framkallade en liten aning av den förtjusning han upplevt i sin tidigaste barndom, innan han upptäckte hur farligt skimret kunde vara.
”Brasiliansk Suburban, var det väl? Turbodiesel.”
Freemans buskiga ögonbryn åkte upp och han log brett. ”Huvut på spiken! Casey Kingsley, våran bas, köpte’n på auktion ifjol. En pärla. Stark så in i bänken. Instrumentbrädan är också från en Suburban. Sätena har jag själv monterat.”
Mottagligheten avtog, men Dan uppfångade en sista detalj. ”Från en GTO Judge.”
Freeman myste. ”Just precis. Fanns på en skrot åt Sunapee till. Lådan är från en Mack -61. Nie växlar. Snyggt, va? Letar du efter jobb eller ser du dig bara omkring?”
Dan blev häpen över det plötsliga inpasset. Letade han efter jobb? Han antog det. Hospiset som han gått förbi på Cranmore Avenue vore en logisk utgångspunkt, och han hade på känn – om det nu var skimret eller vanlig intuition – att de behövde personal, men han var inte säker på att han ville gå dit än på ett tag. Det hade varit omskakande att se Tony uppe i tornfönstret.
Dessutom, Danny, behöver du ha kommit lite längre bort från sista supen innan du visar dig där och ber att få fylla i en jobbansökan. Även om det enda de erbjuder är ett kneg som timvikarie på nattskiftet.
Dick Halloranns röst. Herregud. Dan hade inte tänkt på Dick på bra länge. Kanske inte sedan Wilmington.
När sommaren närmade sig – en säsong då det definitivt var något på gång i Frazier – skulle man anställa folk till allt möjligt. Men om han måste välja mellan ett chilihak i stans galleria och Teenytown, valde han definitivt Teenytown. Han öppnade munnen för att svara på Freemans fråga, men Hallorann tog till orda igen innan han hann säga något.
Du närmar dig trettio, min vän. Snart kanske du inte har något val.
Under tiden iakttog Billy Freeman honom med öppen och oförställd nyfikenhet.
”Ja”, sa han. ”Jag letar efter jobb.”
”Ett jobb i Teenytown skulle inte bli långvarigt, förstås. När sommarn väl kommer och skolan slutar anställer mr Kingsley folk från trakten. Mellan arton och tjugotvå, merendels. Gubbarna i kommunstyrelsen förväntar sig det. Och ungdomar får lägre lön.” Han flinade och blottade ett par tandluckor. ”Men det finns ju värre ställen att knega på. Jobba utomhus verkar inte så lockande i dag, men så här kallt är det inte länge till.”
Nej, det skulle det inte vara. Presenningarna låg över många av sakerna i stadsparken, men de skulle snart plockas av och blotta sommarens överbyggnad på en liten semesterort: korvstånd, glasskiosker, en rund anordning som Dan antog var en karusell. Och så tåget förstås, med de små personvagnarna och den stora turbodieseln. Om han kunde hålla sig ifrån spriten och skötte sig kanske Freeman eller basen – Kingsley – lät honom köra en och annan gång. Det vore kul. Längre fram, när kommunförvaltningen bara anställde lokala ungdomar som nyss slutat skolan, fanns alltid hospiset.
Om han valde att stanna, alltså.
Nånstans borde du stanna, sa Hallorann – det var tydligen rätt dag för Dan att höra röster och se syner. Nånstans borde du stanna, för annars finns det snart ingenstans där du kan stanna.
Han överraskade sig själv med att skratta. ”Det låter bra, mr Freeman. Riktigt bra, låter det.”
5
”Har du jobbat med parkarbete förut?” frågade Billy Freeman. De gick sakta utmed tåget. Vagntaken nådde bara Dan till bröstet och han kände sig som en jätte.
”Jag kan rensa ogräs, plantera och måla. Jag kan använda en lövblåsare och en motorsåg. Jag kan laga små motorer om problemet inte är alltför komplicerat. Och jag kan ratta en åkgräsklippare utan att köra över små barn. Tåget däremot … det vet jag ingenting om.”
”Det måste du få klartecken av Kingsley för. Försäkringar och skit. Förresten, har du några referenser? Mr Kingsley anställer ingen som saknar det.”
”Några stycken. Mest vaktmästarjobb och vårdbiträde på sjukhus. Mr Freeman …”
”Billy duger bra.”
”Ditt tåg verkar inte kunna ta några passagerare, Billy. Var ska de sitta?”
Billy flinade. ”Vänta här. Vi får se om du är lika road som jag av’et. Jag tröttnar aldrig på’t.”
Freeman gick tillbaka till loket och lutade sig in. Motorn som hade gått på tomgång började varva och skicka upp rytmiska plymer av svart rök. Det hördes ett hydrauliskt vinande utmed hela Helen Rivington. Med ens började taken på personvagnarna och den gula bromsvagnen – sammanlagt nio vagnar – att höja sig. I Dans ögon såg det ut som om taken på nio likadana cabrioleter fälldes upp på en och samma gång. Han böjde sig ner och kikade genom fönstren och såg att varje vagn hade en rad säten i hårdplast. Sex stycken i personvagnarna och två i bromsvagnen. Femtio allt som allt.
När Billy kom tillbaka flinade Dan. ”Ditt tåg måste se väldigt märkligt ut när det är fullt av passagerare.”
”Javisst. Folk garvar läppen av sig och plåtar så filmen tar slut. Kolla här, ska du se.”
I bakänden av varje personvagn fanns ett plåtsteg. Billy klev upp på ett, gick längs gången och satte sig. En besynnerlig optisk villa gjorde att han såg mycket större ut än han var. Han vinkade storstilat till Dan, som kunde föreställa sig femtio jättar ombord som fick tåget att se ännu mindre ut när det avgick i stor stil från Teenytowns station.
När Billy Freeman reste sig och klev ut applåderade Dan. ”Ni säljer säkert en miljard vykort mellan Memorial Day och Labor Day.”
”Lita på det.” Billy rotade i jackfickan, fick fram ett tillknycklat paket Duke – ett lågprismärke som Dan var väl bekant med, det såldes i busstationer och närbutiker över hela landet – och räckte fram det. Dan tog en. Billy tände.
”Bäst en njuter av’et mens det går”, sa Billy och såg på sin cigarrett. ”Det dröjer inte många år förrns det blir rökförbud här. Kvinnoföreningen i Frazier snackar redan om det. En skock käringar om du frågar mig, men som bekant heter det att handen som gungar vaggan styr hela jävla världen.” Han blåste rök genom näsborrarna. ”Inte för att många utav dem har gungat nån vagga sen Nixon var president. Eller behövt Tampax för den delen.”
”Det kanske inte är det sämsta”, sa Dan. ”Barn tar efter sina föräldrar.” Han tänkte på sin pappa. Det enda som Jack Torrance tyckte bättre om än en sup, hade hans mamma en gång sagt inte långt före sin död, var ett dussin supar. Det Wendy hade tyckt om var förstås cigarretter, och de hade blivit hennes död. En gång i tiden hade Dan lovat sig själv att aldrig fastna i det beroendet heller. Sedan dess hade han blivit övertygad om att livet var en radda ironiska bakhåll.
Billy Freeman såg på honom och kisade med ena ögat. ”Ibland har jag på känn hurdana folk är, och så är det med dig nu.” Det hördes på dialekten att han kom från New England. ”Redan innan du vände på dig och jag såg ansiktet hade jag det på känn. Jag tror du kan vara rätt man för vårstädningen jag har framför mig mellan i dag och slutet av maj. Det känns så, och jag litar på min känsla. Troligtvis vansinne.”
Dan tyckte inte alls att det lät vansinnigt och nu förstod han varför han hade hört Billy Freemans tankar så tydligt utan att ens anstränga sig. Han mindes en sak som Dick Hallorann en gång sagt till honom – Dick som hade varit hans första vuxna vän. Många människor har lite grand av skimret som jag kallar det, men oftast bara en liten glimt – sånt som gör att de vet vilken låt som ska spelas härnäst i radion eller att telefonen strax ska ringa.
Billy Freeman hade den lilla glimten. Den avglansen.
”Då är det väl den här Cary Kingsley jag ska snacka med, va?”
”Casey, inte Cary. Men han är det, just det. Han har basat för parkförvaltningen här i stan i tjugofem år.”
”När kan det vara läge?”
”Just nu, skulle jag tro.” Billy pekade. ”Tegelkåken där på andra sidan gatan är Fraziers kommunhus där stadsförvaltningen sitter. Mr Kingsley håller till i källarn, längst bort i korridoren. Du vet att du hittat rätt när du hör discomusik från våningen över. I gymmet kör de ett aerobicspass för damer tisdagar och torsdagar.”
”Då så”, sa Dan, ”då går jag dit direkt.”
”Har du referenserna?”
”Ja.” Dan klappade på axelväskan som han lutat mot Teenytowns stationshus.
”Och du har inte skrivit dem själv eller så?”
Danny log. ”Nej, det är äkta vara.”
”Buss på’n då, grabben.”
”Okej.”
”En sak till”, sa Billy när Dan var på väg bort. ”Han är stenhårt emot krökande. Om du krökar och han frågar dig så är mitt råd … ljug.”
Dan nickade och lyfte handen som tecken på att han förstått. Det var en lögn han hade uttalat förut.
6
Av den kapillärtilltäppta näsan att döma hade Casey Kingsley inte alltid varit stenhårt emot krökande. Han var en storväxt man som snarare var iklädd sitt lilla stökiga tjänsterum än befann sig i det. Just nu hade han vippat stolen bakåt bakom skrivbordet och ögnade igenom Dans referenser som var prydligt ordnade i en blå mapp från Staples. Kingsleys bakhuvud nuddade nästan stammen på ett enkelt träkors som hängde på väggen bredvid ett inramat familjefoto. På bilden poserade en yngre, slankare Kingsley med fru och tre barn i badkläder på en strand någonstans. Genom taket hördes det obetydligt dämpade ljudet av Village Peoples ”YMCA”. Det åtföljdes av ett entusiastiskt stampande av många fötter. Dan föreställde sig en gigantisk tusenfoting. En som nyss varit hos frissan och var klädd i en cirka åtta meter lång ljusröd gympadräkt.
”Mhm”, sa Kingsley. ”Mhm … ja … jaha, jaha, jaha …”
På skrivbordshörnet stod en glasburk fylld med karameller. Utan att se upp från Dans tunna meritsamling lyfte han av locket, fiskade upp en och stoppade den i munnen. ”Varsågod”, sa han utan att se upp.
”Nej tack”, sa Dan.
En märklig tanke kom för honom. En gång i tiden hade hans pappa antagligen suttit i ett rum liknande det här och blivit intervjuad angående platsen som tillsyningsman på Overlook Hotel. Vad hade han tänkt? Att han verkligen behövde ett jobb? Att det var hans sista chans? Kanske. Antagligen. Men Jack Torrance hade förstås utmanat ödet. Det gjorde inte Dan. Han kunde luffa vidare en tid om det här slog slint. Eller pröva lyckan på hospiset. Men … han gillade stadsparken. Han gillade tåget som fick vuxna av medellängd att se ut som Goliat. Han gillade Teenytown, som var absurt och lustigt och på något sätt djärvt på sitt självtillräckliga småstadsamerikanska sätt. Och han gillade Billy Freeman som hade lite av skimret och antagligen inte ens visste om det.
Ovanför dem avlöstes ”YMCA” av ”I Will Survive”. Som om han precis hade väntat på en ny melodi stoppade Kingsley ner Dans referenser i mappen och räckte honom den över skrivbordet.
Han nobbar mig.
Men efter en dag av träffsäker intuition var det en grov miss. ”Det ser bra ut, men det slår mig att du skulle trivas mycket bättre med att jobba på Central New Hampshire Hospital eller hospiset här i stan. Du kan rentav vara kvalificerad för hemsjukvården – jag ser att du har viss utbildning i medicin och första hjälpen. Du kan hantera en hjärtstartare enligt papperen. Hört talas om hemsjukvården?”
”Ja. Och jag funderade på hospiset. Sen såg jag stadsparken och Teenytown och tåget.”
Kingsley muttrade. ”Du skulle bra gärna vilja spaka det en sväng, va?”
Dan ljög utan betänkande. ”Nej, sir, det är nog inget för mig.” Att tillstå att han skulle vilja sitta i det skrotade GTO-sätet och lägga händerna på den avsågade ratten skulle nästan med säkerhet leda till en diskussion om hans körkort, sedan till en vidare diskussion om hur han blivit av med det, och sedan till en uppmaning att omgående lämna mr Casey Kingsleys tjänsterum. ”Jag är mer förtjust i att kratta och klippa gräs.”
”Mer förtjust i korttidsjobb också som det ser ut i papperen.”
”Jag ska snart rota mig nånstans. Den mesta reslusten har nog runnit av mig, tror jag.” Han undrade om det lät lika svamligt i Kingsleys öron som i hans.
”Korttid är ungefär vad jag kan erbjuda”, sa Kingsley. ”När skolan väl gör sommaruppehåll …”
”Billy sa det. Om jag väljer att stanna till i sommar så ska jag försöka med hospiset. Jag kan ju faktiskt lämna in en tidig ansökan där om du inte misstycker.”
”Mig gör det detsamma.” Kingsley såg forskande på honom. ”Döende människor är inget som stör dig?”
Din mamma dog där, tänkte Danny. Skimret var tydligen inte borta. Knappast ens dolt. Du höll henne i handen när hon gick bort. Hon hette Ellen.
”Nej”, sa han. Och utan synbar anledning lade han till: ”Vi är döende allihop. Världen är bara ett hospis med frisk luft.”
”Ännu en filosof. Nåväl, mr Torrance, jag tror att jag gör slag i saken. Jag litar på Billys omdöme – han misstar sig sällan på folk. Se bara till att inte komma sent, att inte komma berusad och att inte komma rödögd och lukta gräs. Om någotdera av det inträffar blir det till att dra vidare, för Rivington hospis kommer inte att vara intresserat – det ska jag se till. Är det uppfattat?”
Dan kände en harmsen stöt
(snorkiga skitstövel)
men undertryckte den. Det här var Kingsleys hemmaplan och Kingsleys boll. ”Jajamän.”
”Du kan börja i morgon om det passar. Det finns gott om rum att hyra i stan. Jag kan ringa ett par samtal om du vill. Klarar du att lägga ut nittio i veckan tills första löneutbetalningen?”
”Ja. Tack, mr Kingsley.”
Kingsley vinkade avvärjande. ”Under tiden kan jag rekommendera Red Roof Inn. Min förutvarande svåger driver det, han ger dig rabatt. Ska vi säga så?”
”Det blir bra.” Alltsammans hade gått märkvärdigt snabbt, som när de sista bitarna faller på plats i ett invecklat tusenbitarspussel. Dan intalade sig att inte lita på den känslan.
Kingsley reste sig. Han var stor till växten och det tog sin tid. Dan kom också på fötter och när Kingsley räckte fram sin köttiga hand över det stökiga skrivbordet skakade han den. Uppifrån hördes nu ljudet av KC and the Sunshine Band som meddelade världen att det var så de ville ha det, oh-ho, uh-huh.
”Jag hatar den jävla funkmusiken”, sa Kingsley.
Nej, tänkte Danny. Det gör du inte. Den påminner dig om din dotter, hon som inte hälsar på så ofta nu för tiden. För hon har fortfarande inte förlåtit dig.
”Mår du bra?” frågade Kingsley. ”Du ser lite blek ut.”
”Trött bara. Det var en lång bussresa.”
Skimret hade återkommit och det var starkt. Frågan var varför just nu?
7
När Dan var tre dagar gammal i jobbet och hade hunnit måla musikestraden och blåsa bort de fallna fjolårslöven från parken, kom Kingsley lunkande över Cranmore Avenue och meddelade att han hade ett rum på Eliot Street om han ville ha det. Eget badrum ingick, med badkar och dusch. Åttiofem i veckan. Dan ville ha det.
”Gå dit på lunchrasten”, sa Kingsley. ”Fråga efter mrs Robertson.” Han stack fram ett finger som visade begynnande artritknölar. ”Och gör inte bort dig, gosse, för hon är en gammal vän till mig. Kom ihåg att jag gått i god för dig med rätt lite att gå på plus Billy Freemans intuition.”
Dan sa att han inte skulle göra bort sig, men den extra uppriktigheten han försökte lägga in i rösten lät falsk i hans egna öron. Han tänkte återigen på sin pappa som nödgats tigga jobb hos en rik gammal vän efter att ha blivit fockad som lärare i Vermont. Det var underligt att hysa medkänsla med en man som närapå hade dödat en, men medkänslan fanns där. Hade folk ansett det nödvändigt att säga till hans pappa att inte göra bort sig? Förmodligen. Och givetvis hade Jack Torrance gjort bort sig ändå. Med råge. Femstjärnigt. Krökandet var utan tvivel en bidragande orsak, men när man var utslagen fanns det uppenbarligen somliga som kände sig manade att kliva på ens rygg och sätta foten över ens hals i stället för att hjälpa en på fötter. Det var nedrigt, som så mycket annat i människans natur. Och när man själv befann sig bland hundarna på botten såg man förstås mest tassar, klor och rövhål.
”Och kolla om Billy kan hitta stövlar som passar dig. Han har en tio, tolv par undanställda i förrådsboden, men senast jag kikade var hälften av dem omaka.”
Vädret var vackert, luften mild. Dan som jobbade i jeans och en t-shirt med Utica Blue Sox-tryck lyfte blicken mot den nästan molnfria himlen och såg sedan på Casey Kingsley.
”Jo, jag vet hur det ser ut, men det här är bergstrakter, gosse. Väderlekstjänsten hävdar att det kommer oväder från nordost och det kan vräka ner uppemot tre decimeter. Det drar över snabbt – fattigmansgödsel kallas aprilsnön här i New Hampshire – men det blir hårda vindar också. Enligt dem. Hoppas du kan köra en snöslunga lika väl som en lövblåsare.” Han gjorde en paus. ”Och hoppas att du har en bra rygg, för i morgon får du och Billy plocka upp mängder av murkna grenar. Kanske röja en del vindfällen också. Kan du hantera en motorsåg?”
”Jajamän”, sa Dan.
”Bra.”
8
Dan och mrs Robertson kom bra överens, hon erbjöd honom till och med en äggsalladssmörgås och en kopp kaffe i det gemensamma köket. Han tackade ja och väntade sig alla de vanliga frågorna om vad som fört honom till Frazier och var han hade varit innan dess. Lyckligtvis slapp han dem. I stället frågade hon om han hade tid att hjälpa henne stänga fönsterluckorna på fönstren i bottenvåningen ifall det verkligen skulle bli ”blåsväder” som hon uttryckte det. Dan gick med på saken. Han hade inte många motton i tillvaron men ett av dem var att alltid stå på god fot med hyresvärdinnan. Man vet aldrig när man måste be om uppskov med hyran.
När han återkom till parken väntade Billy med en rad arbetsuppgifter. Dagen före hade de tagit bort presenningarna över alla åkattraktioner för barn. Den eftermiddagen lade de på dem igen och stängde stånd och bodar. Dagens sista uppgift var att backa in Riven i lokstallet. Sedan satt de i fällstolar bredvid Teenytowns station och rökte.
”Det ska du veta, Danno”, sa Billy, ”en annan är trött efter allt jobb.”
”Det är du inte ensam om.” Men han mådde bra, musklerna var uppmjukade och pirrade. Han hade glömt hur skönt det kunde vara att jobba utomhus när man inte dessutom arbetade bort ett bakrus.
Himlen hade skummat över av moln. Billy såg upp mot dem och suckade. ”Hoppas bara att det inte snöar och blåser så hårt som de säger i radion, men det gör det nog. Jag hitta ett par stövlar åt dig. Inte världens snyggaste, men de hör i alla fall ihop.”
Dan tog med sig stövlarna när han gick till sitt nya logi på andra sidan stan. Vid det laget hade blåsten friskat i och det mulnade på. Den morgonen hade det känts som om försommaren kommit till Frazier. Nu mot kvällen stelnade ansiktet av en köld som lovade snö. Sidogatorna låg öde och husen var tillbommade.
Dan tog av från Morehead Street in på Eliot och stannade till. I sällskap med skelettrasslande fjolårslöv kom en kantstött gammal cylinderhatt blåsande utmed trottoaren, en sådan som en illusionist skulle kunna ha på sig. Eller kanske en skådespelare i en gammal musikal, tänkte han. Anblicken av den fick honom att frysa in i märgen, för den fanns inte där. Inte på riktigt.
Han blundade, räknade sakta till fem medan jeansen flaxade runt smalbenen i den tilltagande blåsten, och öppnade ögonen. Löven var kvar men cylinderhatten var borta. Det hade bara varit skimret som framkallat en av sina levande, oroande och oftast meningslösa syner. Det var alltid starkare när han hade varit nykter en tid, men aldrig lika starkt som det varit sedan han kom till Frazier. Det var som om luften var annorlunda här, med bättre ledningsförmåga för de underliga utsändningarna från planeten Annanstans. Speciell.
Som Overlook var speciellt.
”Nej”, sa han. ”Nej, det tror jag inte på.”
Alltihop försvinner efter några glas, Danny. Tror du på det?
Tyvärr gjorde han det.
9
Mrs Robertsons ställe var en oregelbunden gammal kåk i kolonialstil och Dans rum på tredje våningen hade utsikt över bergen i väster. Det var ett panorama han kunde ha varit utan. Hågkomsterna från Overlook hade under årens lopp bleknat till ett grådis, men när han packade upp sina fåtaliga saker flöt ett minne upp till ytan … och det var ett uppstigande, som när en äcklig organisk artefakt (typ ett litet djurkadaver) flyter upp till ytan av en djup sjö.
Det skymde när den första riktiga snön kom. Vi stod på avsatsen utanför entrén till det gamla tomma hotellet, pappa i mitten, mamma på ena sidan och jag på den andra. Han höll om oss. Det var okej då. Han drack inte då. Först föll snön alldeles lodrätt men så ökade vinden och den började blåsa i sidled och bilda drivor mot avsatsens sidor och lägga sig över …
Han försökte blockera det men det trängde igenom.
… häckdjuren. De som flyttade sig ibland när man inte såg ditåt.
Han vände sig bort från fönstret och hade gåshud på armarna. Han hade köpt en smörgås i Red Apple-butiken och tänkt äta den medan han började läsa pocketen av John Sandford som han också skaffat i Red Apple, men efter några tuggor packade han in smörgåsen igen och lade den på fönsterbrädan där den skulle hålla sig kall. Han kunde äta upp den sedan, men han trodde inte att han skulle vara uppe lång stund efter nio den här kvällen. Om han hann hundra sidor in i boken vore det bra gjort.
Utanför tilltog blåsten. Då och då åstadkom den ett blodisande tjut vid takfoten som fick honom att titta upp från boken. Vid halv nio började det snöa. Snön var tung och blöt, täckte snabbt fönstret och skymde utsikten mot bergen. Det var på sätt och vis ännu värre. Snön hade täckt fönstren på Overlook med. Först bara på bottenvåningen … sedan på andra våningen … och till sist på tredje.
Sedan hade de varit begravda med de levande döda.
Pappa trodde att de skulle utse honom till hotelldirektör. Det enda han behövde göra var att visa sin lojalitet. Genom att ge dem sin son.
”Hans enfödde son”, muttrade Dan och såg sig sedan om som om någon annan hade talat … och det kändes faktiskt inte som om han var ensam. Inte helt ensam. Blåsten tjöt utmed husväggen igen och han ryste.
Inte för sent att gå tillbaka ner till Red Apple. Handla en flaska med nånting. Söva alla de här otrevliga tankarna.
Nej. Han skulle läsa boken. Lucas Davenport hade tagit itu med fallet och han skulle läsa boken.
Han stängde den kvart över nio och lade sig i ännu en pensionatsbädd. Jag kommer inte att somna, tänkte han. Inte när blåsten tjuter så där.
Men det gjorde han.
10
Han satt i dagvattenkulvertens mynning och såg ut över en snårig grässluttning mot Cape Fear-floden och bron över den. Kvällen var klar och fullmånen lyste. Ingen blåst, ingen snö. Och Overlook var borta. Även om det inte hade brunnit ner till grunden under jordnötsodlarpresidentens ämbetstid skulle det ha legat mer än hundrafemtio mil bort. Så varför var han så rädd?
För att han inte var ensam. Någon var bakom honom.
”Vill du ha ett gott råd, nallebjörn?”
Rösten var flytande, skälvande. Dan kände en kall kåre utmed ryggen. Benen var ännu kallare, gåshuden reste sig som stjärnuddar vid hårsäckarna. Han såg de vita prickarna eftersom han bar shorts. Naturligtvis bar han shorts. Hans hjärna var kanske en vuxen mans, men för ögonblicket satt den högst upp i en femårings kropp.
Nallebjörn? Vem …?
Men han visste vem. Han hade sagt Deenie sitt namn men hon använde det inte utan kallade honom bara nallebjörn i stället.
Det minns du inte, och förresten är det här bara en dröm.
Visst var det det. Han befann sig i Frazier i New Hampshire, där han sov medan en vårstorm tjöt utanför mrs Robertsons pensionat. Ändå verkade det klokast att inte vända sig om. Och säkrast – det med.
”Inga råd”, sa han och såg ut mot floden och fullmånen. ”Jag har fått råd av experter. Som det vimlar av på barer och frisersalonger.”
”Akta dig för kvinnan med hatten, nallebjörn.”
Vilken hatt? kunde han ha frågat, men varför bry sig? Han visste vad det var för hatt hon talade om, eftersom han sett den komma blåsande längs trottoaren. Svart som synden på utsidan och fodrad med vitt siden inuti.
”Hon är högsta häxan på helvetestronen. Om du jävlas med henne äter hon dig levande.”
Han vred på huvudet. Han kunde inte låta bli. Deenie satt bakom honom i dagvattenkulverten med lösdrivarens filt svept om sina bara axlar. Hennes hår satt klistrat utmed kinderna. Ansiktet var uppsvällt och drypande. Ögonen var grumliga. Hon var död, antagligen lagd i graven för flera år sedan.
Du är inte på riktigt, försökte Dan säga men utan att få fram ett ord. Han var fem igen, Danny var fem, Overlook var aska och ben, men här var en död kvinna, en som han bestulit.
”Det är lugnt”, sa hon. En bubblande röst steg ur den uppsvällda halsen. ”Jag sålde kokainet. Spädde ut det först med lite socker och fick tvåhundra.” Hon flinade och vatten rann ut mellan tänderna. ”Jag gillade dig, nallebjörn. Det är därför jag kom för att varna dig. Akta dig för kvinnan med hatten.”
”Monstermask”, sa Dan … men det var Dannys röst, ett barns ljusa, svaga, mässande röst. ”Monstermask, inte där, inte på riktigt.”
Han blundade som han ofta hade blundat när han sett hemska saker på Overlook. Kvinnan utstötte ett tjut, men han öppnade inte ögonen. Tjutet fortsatte, steg och sjönk, och han förstod att det var vindens tjutande. Han var inte i Colorado och inte i North Carolina. Han var i New Hampshire. Han hade haft en mardröm, men drömmen var över.
11
Enligt hans Timex var klockan två på morgonen. Det var kallt i rummet men hans armar och bröstkorg var hala av svett.
Vill du ha ett gott råd, nallebjörn?
”Nej”, sa han. ”Inte av dig.”
Hon är död.
Han kunde omöjligt veta det, men han visste. Deenie – som hade sett ut som västvärldens gudinna i sin korta läderkjol och korksandaler – var död. Han visste rentav hur hon hade burit sig åt. Tagit tabletter, satt upp håret, klivit i ett badkar med varmt vatten, somnat, glidit under, drunknat.
Blåstens rytande var fasansfullt välbekant, fyllt av ett ihåligt hot. Blåste gjorde det överallt, men så här lät det bara i hög terräng. Det var som om en vredgad gud bankade på världen med en hammare av luft.
Ond saft brukade jag kalla spriten han drack, tänkte Dan. Men ibland är det god saft. När man vaknar ur en mardröm som man vet är skimmer till minst femtio procent är det väldigt god saft.
Ett glas skulle göra att han somnade om. Tre skulle garantera en sömn som dessutom var drömlös. Sömn var naturens läkare och just nu mådde Dan Torrance dåligt och behövde stark medicin.
Stängt överallt. Otur för dig.
Jo. Kanske det.
Han vände sig på sidan och när han gjorde det rullade något mot hans rygg. Nej, inte något. Någon. Någon hade lagt sig hos honom i sängen. Deenie hade lagt sig hos honom. Men det kändes för litet för att vara Deenie. Det kändes snarare som ett …
Han kastade sig ur sängen, landade klumpigt på golvet och såg sig om över axeln. Det var Deenies lilla pojke Tommy. Skallen var inslagen på höger sida. Benflisor stack upp i det blodstänkta ljusa håret. En gråfjällig sörja – hjärnsubstans – torkade på ena kinden. Han kunde inte leva med ett så helvetiskt sår, men det gjorde han. Han sträckte ut sin sjöstjärnehand mot Dan.
”Dodis”, sa han.
Tjutet hördes igen, men den här gången var det inte Deenie och inte blåsten.
Den här gången var det han.
12
Men när han vaknade för andra gången – vaknade på riktigt – var det inte med ett tjut, bara med ett lågt morrande djupt i bröstet. Han satte sig upp, flämtande, med sängkläderna i oordning runt midjan. Det var ingen annan i sängen, men drömmen hade ännu inte skingrats och det räckte inte med att se det. Han gjorde sig fri från sängkläderna men det räckte ändå inte. Han strök med händerna över underlakanet, kände efter kvardröjande värme eller en fördjupning som kunde ha bildats av små höfter och en liten rumpa. Ingenting. Självfallet inte. Så då tittade han under sängen och såg bara sina lånade stövlar.
Vinden var inte lika hård nu. Ovädret var inte över, men det mattades.
Han gick till badrummet, snodde runt och såg sig om, som om han väntade sig att överraska någon. Det var bara sängen där, och täcket som nu låg på golvet vid fotänden. Han tände lampan över handfatet, sköljde av ansiktet med kallvatten och satte sig på toastolens nerfällda lock och tog djupa andetag, ett efter ett. Han funderade på att stiga upp och ta en cigarrett från paketet bredvid boken på rummets enda lilla bord, men benen kändes ostadiga och han var inte säker på att de skulle bära honom. Inte än, i varje fall. Alltså blev han sittande. Han såg sängen och sängen var tom. Hela rummet var tomt. Inget problem där.
Fast … det kändes inte tomt. Inte än. När det gjorde det antog han att han skulle lägga sig igen. Men inte för att sova. Sömnen var över för den här natten.
13
Sju år tidigare hade Dan arbetat som vårdbiträde på ett hospis i Tulsa och lärt känna en gammal psykiater som drabbats av obotlig levercancer. En dag när Emil Kemmer hade pratat om några av sina intressantare fall (utan större diskretion), hade Dan tillstått att han ända sedan barndomen hade lidit av något han kallade dubbelt drömmande. Kände Kemmer till fenomenet? Fanns det ett namn på det?
Kemmer hade varit en storväxt man i sin krafts dagar – det gamla svartvita bröllopsfotot han hade på nattduksbordet vittnade om det – men cancer är den ultimata dieten och när deras samtal ägde rum vägde han ungefär hälften så mycket som sina levnadsårs antal, vilket var nittioett. Men han hade fortfarande ett skarpt intellekt och när Dan nu satt på det stängda toalettlocket och lyssnade på det avtagande ovädret utanför mindes han gubbens spjuveraktiga leende.
”Vanligtvis”, hade han sagt med sin starka tyska brytning, ”får jag betalt för mina diagnoser, Daniel.”
Dan hade flinat. ”Det var ju otur för mig.”
”Kanske inte.” Kemmer granskade Dan. Han hade ljusblå ögon. Fast Dan visste att det var djupt orättvist kunde han inte låta bli att tänka sig de där ögonen under en tysk Waffen SS-hjälm. ”Det ryktas här i dödshuset att du är en gosse som är duktig på att hjälpa människor dö. Stämmer det?”
”Ibland”, sa Dan avvaktande. ”Inte alltid.” Sanningen var nästan alltid.
”När den stunden kommer, hjälper du mig då?”
”Om jag kan det, javisst.”
”Utmärkt.” Kemmer satte sig upp, en plågsam process som krävde mycken möda, men när Dan gjorde min av att hjälpa till hade Kemmer vinkat avvärjande. ”Det du kallar dubbelt drömmande är välkänt för psykiatrer och speciellt intressant för jungianer, som kallar det falskt uppvaknande. Den första drömmen är vanligen en tydlig dröm, vilket betyder att den drömmande vet att han drömmer …”
”Ja!” utbrast Dan. ”Men den andra …”
”Drömmaren tror sig vara vaken”, sa Kemmer. ”Jung gjorde stor sak av det här och tillskrev till och med sådana drömmar prekognitiva egenskaper … men vi vet naturligtvis bättre, eller hur, Dan?”
”Naturligtvis”, hade Dan instämt.
”Diktaren Edgar Allan Poe skildrade fenomenet falskt uppvaknande långt innan Carl Jung föddes. Han skrev: ’Allt på tidens dunkla ström, allt är drömmar i en dröm.’ Har jag besvarat din fråga?”
”Jag tror det. Tack.”
”Varsågod. Nu kan jag nog få i mig lite juice. Äpple, tack.”
14
Prekognitiva egenskaper … men vi vet naturligtvis bättre.
Även om han inte hade hållit skimret helt för sig själv under åren som gått skulle Dan inte ha dristat sig att säga emot en döende man … särskilt inte en med så kallt forskande blå ögon. Sanningen var dock att den ena eller båda av hans dubbla drömmar ofta kom med förebud, oftast på ett sätt som han bara förstod till hälften eller inte alls. Men när han satt på toalocket och huttrade i bara kalsongerna (och inte enbart på grund av kylan i rummet) förstod han mycket mer än han ville förstå.
Tommy var död. Sannolikt mördad av sin misshandlande morbror. Mamman hade begått självmord strax därefter. Beträffande resten av drömmen … eller spökhatten som han innan dess sett studsa längs trottoaren …
Akta dig för kvinnan med hatten. Hon är högsta häxan på helvetestronen.
”Inget jag bryr mig om”, sa Dan.
Om du jävlas med henne äter hon dig levande.
Han hade inte för avsikt att möta henne, än mindre jävlas med henne. Vad Deenie beträffade bar han inget ansvar vare sig för hennes hetsiga bror eller hennes försumlighet gentemot sitt barn. Han behövde inte ens längre tyngas av skuld för hennes ynka sjuttio dollar, hon hade sålt kokainet – den delen av drömmen var säkert helt sann – och de var kvitt. Mer än kvitt, noga taget.
Det han brydde sig om var att få sig ett glas. Supa sig full, för att inte vara överdrivet finkänslig. Fullständigt aspackat stupfull. Varmt solsken på morgonen var skönt, och den behagliga känslan i muskler som fått jobba hårt, och att vakna på morgonen utan baksmälla, men priset – alla vansinniga drömmar och syner, för att inte tala om strödda tankar hos förbipasserande okända personer som ibland tog sig igenom hans försvar – var alltför högt.
Olidligt högt.
15
Han satt i rummets enda stol och läste John Sandford-boken i skenet från rummets enda lampa tills stadens båda kyrkor med klocktorn slog sju. Då drog han på sig de nya stövlarna (nya för honom) och duffeln. Han begav sig ut i en värld som hade förvandlats och mjuknat. Ingenstans fanns en skarp kant. Snön föll fortfarande men sakta nu.
Jag borde ge mig av härifrån. Återvända till Florida. Ge fan i New Hampshire där det antagligen snöar till och med den fjärde juli vartannat år.
Halloranns röst svarade honom, i en ton lika vänlig som han mindes den från barndomen, då Dan hade varit Danny, men stålhård under ytan. Nånstans borde du stanna, vännen, för annars finns det snart ingenstans där du kan stanna.
”Försvinn, gubbe”, muttrade han.
Han gick tillbaka till Red Apple eftersom butikerna som sålde starksprit inte skulle öppna förrän om drygt en timme. Han gick sakta av och an mellan vinkylen och ölkylen och överlade med sig själv, och kom fram till att om han skulle supa till kunde han lika gärna göra det på det värsta sättet. Han tog två flaskor Thunderbird (arton procent alkohol, en siffra som dög när whiskey för tillfället inte var åtkomligt), gick gången fram till kassan och hejdade sig plötsligt.
Låt det vara en dag till. Ge dig själv en chans till.
Det kunde han väl göra, men varför? Så han kunde vakna med Tommy i sängen igen? Tommy med halva skallen inslagen? Eller nästa gång kanske det var Deenie som hade legat i badkaret i ett par dagar innan fastighetsskötaren till sist tröttnade på att knacka, använde huvudnyckeln och hittade henne. Han kunde inte veta det, om Emil Kremmer hade varit där skulle han absolut ha instämt i det, men han visste det. Han visste. Så varför bry sig?
Den här hyperkänsligheten kanske går över. Den kanske bara är ett övergående stadium, den mediala motsvarigheten till delirium. Om du bara ser tiden an så kanske …
Men tiden förändrades. Det var något som bara alkisar och knarkare förstod. När man inte kunde sova, när man inte vågade se sig om av fruktan för vad man skulle kunna få se, tänjdes tiden ut och fick vassa tänder.
”Kan jag hjälpa till?” frågade expediten och Dan visste
(jävla skimmer jävla skit)
att han gjorde expediten nervös. Inte konstigt. Med morgonrufsigt hår, mörka ringar under ögonen och ryckiga, osäkra rörelser såg han antagligen ut som en pundare som övervägde att slita fram sin pålitliga puffra och begära allt som fanns i kassan.
”Nej”, sa Dan. ”Kom just på att jag glömt plånboken därhemma.”
Han återbördade de gröna flaskorna till kylen. När han stängde dörren talade de till honom med mild röst, liksom vänner emellan: Vi ses snart, Danny.
16
Billy Freeman väntade på honom, påbyltad upp till ögonbrynen. Han räckte honom en gammalmodig toppluva med den broderade texten ANNISTON CYCLONES framtill.
”Vad tusan är Anniston Cyclones?” frågade Dan.
”Anniston ligger tre mil längre norrut. När det handlar om fotboll, basket och baseboll är de våra ärkerivaler. Om nån ser dig med den där på är det risk att du får en snöboll i skallen, men jag har ingen annan.”
Dan drog den på sig. ”Heja Cyclones, alltså.”
”Just det, åt fanders med dig och kusen du red hit på.” Billy granskade honom. ”Är det bra med dig, Danno?”
”Jag fick inte mycket sömn i natt.”
”Tror jag, det. Jäklar vad det tjöt om knutarna. Lät som mitt ex när jag föreslog att en vända i sänghalmen kunde göra oss gott på måndagskvällen. Är du redo att hugga i?”
”Kan inte bli mer redo än så här.”
”Fint. Då kör vi igång. Det blir kämpigt i dag.”
17
Det var sannerligen en kämpig dag, men vid middagstid hade solen tittat fram och temperaturen återgått till tio, tolv plusgrader. Teenytown fylldes av ljudet från hundra små vattenfall när snön töade. Dans humör steg med temperaturen och han kom till och med på sig själv med att sjunga (”Young man! I was once in your shoes!”) där han gick bakom snöslungan fram och tillbaka över torget vid det lilla köpcentrum som låg i anslutning till stadsparken. Över honom, i en mild bris som inte hade den minsta likhet med den gångna nattens tjutande blåst, fladdrade en banderoll med texten STOR VÅRREA MED TEENYTOWNS LÅGA PRISER!
Inga syner framträdde.
När de stämplade ut tog han med Billy till Chuck Wagon och beställde varsin bifftallrik åt dem. Billy erbjöd sig att bjuda på en öl. Dan skakade på huvudet. ”Avhåller mig från alkohol. Av den anledningen att har jag väl börjat är det svårt att sluta ibland.”
”Det kan du snacka med Kingsley om”, sa Billy. ”Han krökade till sig en skilsmässa för en femton år sen. Nu har han rätat på sig men dottern hans vägrar fortfarande prata med han.”
De drack kaffe till maten. Mängder av det.
Dan gick tillbaka till Eliot Street och lyan på tredje våningen, mätt av varm mat och glad åt att vara nykter. Det fanns ingen tv på rummet, men han hade den andra halvan av Sandfordboken och försjönk i den under ett par timmar. Han lyssnade efter blåsten men den friskade inte i. Han hade en känsla av att den gångna nattens oväder hade varit vinterns sista försök. Vilket det gärna fick vara för hans del. Han gick till sängs vid tiotiden och somnade nästan genast. Det morgontidiga besöket på Red Apple hade han bara dimmiga minnen av, som om han gått dit i feberyrsel och febern nu var över.
18
Han vaknade fram på småtimmarna, inte av att det blåste utan för att han var vansinnigt pissnödig. Han steg upp, lufsade till badrummet och tryckte på lysknappen innanför dörren.
Cylinderhatten stod i badkaret och den var full av blod.
”Nej”, sa han. ”Jag drömmer.”
Kanske en dubbel dröm. Eller tredubbel. Rentav fyrdubbel. Det var en sak han inte hade berättat för Emil Kemmer: han fruktade att han så småningom skulle tappa bort sig i en nattlig fantomtillvaros labyrinter och aldrig hitta ut igen.
Allt på tidens dunkla ström, allt är drömmar i en dröm.
Men det här var verkligt. Hatten med. Ingen annan skulle ha sett den, men det förändrade ingenting. Hatten var verklig. Den fanns någonstans i världen. Det visste han.
I ögonvrån såg han att något stod skrivet på spegeln över handfatet. Skrivet med läppstift.
Jag får inte titta på det.
För sent. Han vred på huvudet och hörde senorna i nacken knaka som gamla gångjärn. Och vad spelade det för roll? Han visste vad det stod. Mrs Massey var borta, Horace Derwent var borta, tryggt inlåsta i kassaskrinen han förvarade djupt i medvetandet, men Overlook var inte färdigt med honom än. Skrivet på spegeln, inte med läppstift utan med blod, stod ett enda ord:
TEDROM
I handfatet nedanför låg en blodstänkt Atlanta Braves-tröja.
Det tar aldrig slut, tänkte Danny. Overlook brann ner och de hemskaste gengångarna därifrån hamnade i låsta skrin, men jag kan inte låsa in skimret för det finns inte bara inom mig, det är jag. Utan sprit att åtminstone döva det med kommer synerna att fortsätta tills jag tappar förståndet.
Han såg sitt ansikte i spegeln med TEDROM svävande framför det, som ett brännmärke i pannan. Det här var ingen dröm. I handfatet låg ett mördat barns t-shirt och i badkaret stod en hatt full med blod. Vansinnet närmade sig. Han såg det komma i sina uppspärrade ögon.
Så bröt Halloranns röst fram som en ficklampas ljusstråle i mörker: Du kan se syner, grabben, men de är som bilder i en bok. Du var inte hjälplös på Overlook när du var liten och du är inte hjälplös nu. Långt därifrån. Blunda, och när du öppnar ögonen igen är all den där skiten borta.
Han blundade och väntade. Han försökte räkna sekunderna men kom bara till fjorton innan han tappade räkningen i det dånande kaos som rörde sig i hans huvud. Han väntade sig halvt om halvt händer – kanske tillhörande hattens ägare – som tog stryptag på honom. Men han stod kvar. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.
Dan samlade allt mod han hade och öppnade ögonen. Badkaret var tomt. Handfatet var tomt. Inget stod skrivet på spegeln.
Men det kommer tillbaka. Nästa gång kanske det är hennes skor – korksandalerna. Eller så ser jag henne i badkaret. Mycket möjligt. Det var där jag såg mrs Massey, och de dog på samma sätt. Fast jag stal aldrig mrs Masseys pengar och stack ifrån henne.
”Jag lät det gå en dag”, sa han till det tomma rummet. ”Så det så.”
Ja, och trots att det hade varit en kämpig dag hade det också varit en bra dag, det var han den förste att erkänna. Dagarna var inget problem. Nätterna däremot …
Medvetandet var en skrivtavla. Sprit var sudden.
19
Dan låg vaken fram till sex. Sedan klädde han på sig och traskade än en gång till Red Apple. Den här gången tvekade han inte, men i stället för att plocka ut två flaskor Thunderbird ur kylen tog han tre. Hur var det man brukade säga? Satsa rejält eller lägg ner. Expediten stoppade flaskorna i en påse utan kommentar. Han var van vid morgontidiga vinköpare. Dan promenerade till stadsparken, satte sig på en av bänkarna i Teenytown, tog fram en flaska ur påsen och såg ner på den som Hamlet med Yoricks dödskalle. Genom det gröna glaset såg innehållet ut som råttgift i stället för vin.
”Du säger det som om det vore något dåligt”, sa Dan och skruvade upp kapsylen.
Den här gången var det hans mamma som yttrade sig. Wendy Torrance, som hade rökt ända in i det sista. För om självmord var det enda alternativet kunde man åtminstone välja vapen.
Är det så här det ska sluta, Danny? Är det vad allt handlade om?
Han vred åt kapsylen så den slöt tätt. Sedan vred han upp den igen. Den här gången tog han av den. Vinet luktade surt, som jukebox-musik och usla barer och meningslöst käftande följt av handgemäng på parkeringar. När allt kom omkring var livet lika idiotiskt som ett av de där slagsmålen. Världen var inte ett hospis med frisk luft, världen var Overlook Hotel där festen aldrig tog slut. Där de döda levde för alltid. Han satte flaskan till munnen.
Var det därför vi kämpade så hårt för att komma bort från det fördömda hotellet, Danny? Och kämpade för att skapa oss en ny tillvaro? Det fanns ingen förebråelse i rösten, bara sorgsenhet.
Danny skruvade på kapsylen igen. Lossade den. Drog åt den. Lossade den.
Han tänkte: Om jag dricker vinner Overlook. Trots att det brann ner till grunden när värmepannan exploderade vinner det. Om jag inte dricker blir jag tokig.
Han tänkte: Allt på tidens dunkla ström, allt är drömmar i en dröm.
Han höll fortfarande på med att skruva på och av kapsylen när Billy Freeman som vaknat tidigt med en vag och obehaglig känsla av att något var fel hittade honom.
”Tänker du dricka det där, Dan, eller bara fortsätta mixtra med korken?”
”Dricka det, antar jag. Jag vet inte vad jag annars ska ta mig till.”
Alltså upplyste Billy honom om det.
20
Casey Kingsley blev inte direkt förvånad över att se den nyanställde sitta utanför tjänsterummet när han kom dit kvart över åtta den morgonen. Han förvånades inte heller över flaskan som Torrance höll i och vred om kapsylen på, ömsom åt ena hållet för att ta av den, ömsom åt det andra för att skruva åt den – han hade haft den där speciella blicken från första början, sökarblicken som spanade efter närmsta spritbutik med riktigt låga priser.
Billy Freeman hade inte lika mycket av skimret som Dan, långtifrån, men han hade mer än en gnutta av det i sig. Den första dagen hade han ringt Kingsley från redskapsboden så snart Dan hade gått över gatan mot kommunhuset. Det kommer en ung kille som söker jobb, sa Billy. Han hade nog inte många referenser att tala om, men Billy trodde att han var rätt man att ta hjälp av före sommaren. Kingsley som hade erfarenhet – god sådan – av Billys intuition från förr hade gått med på förslaget. Jag vet att vi måste ha tag i nån, sa han.
Billys svar hade varit egendomligt, men Billy var ju egendomlig. En gång för ett par år sedan hade han ringt efter ambulans fem minuter innan den där lilla knatten hade trillat av gungan och fått en skallfraktur.
Han behöver oss mer än vi behöver honom, hade Billy sagt.
Och här satt han, framåthukad som om han redan hade hoppat på nästa buss eller barpall, och Kingsley kände lukten av vinet på tio meters håll i korridoren. Han hade en gourmetnäsa för sådana dofter och kunde namnge var och en. Det här var Thunderbird, som i den gamla krogramsan: Saluförd: Thunderbird. Pris bestämt: Dollarn jämnt! Men när den unga killen tittade upp mot honom såg Kingsley att blicken var tom på allt utom desperation.
”Billy sa åt mig att gå hit.”
Kingsley sa ingenting. Han såg att killen tog sig samman, kämpade med det. Det syntes i ögonen, det syntes i hans nedåtriktade mungipor. Framför allt syntes det på hur han höll i flaskan, hatade den och älskade den och behövde den, allt på en gång.
Till sist fick Dan fram orden som han hade flytt från i hela sitt liv.
”Jag behöver hjälp.”
Han strök ena armen över ögonen. När han gjorde det böjde sig Kingsley ner och högg tag i vinflaskan. Killen höll fast ett ögonblick … sedan släppte han taget.
”Du mår dåligt och är trött”, sa Kingsley. ”Det kan jag se. Men är du trött på att må dåligt och vara trött?”
Dan såg upp mot honom och svalde. Han kämpade lite till och fick fram: ”Mer än nån kan ana.”
”Kanske inte ändå.” Kingsley tog upp en omfångsrik nyckelknippa ur sina omfångsrika byxor. Han stack in en av nycklarna i låset till dörren med texten FRAZIERS PARKFÖRVALTNING målad på det mattslipade glaset. ”Kom in. Så får vi snacka om det.”