1
Januari 2007. I tornrummet i Rivington House gick Dans elkamin på full effekt men rummet var ändå kallt. Ett oväder från nordost framdrivet av vindar med en hastighet på tjugotvå meter per sekund hade rullat in från bergen och vräkt tolv centimeter snö per timme över det sovande Frazier. När stormen äntligen bedarrade påföljande eftermiddag skulle några av drivorna mot nord- och östsidorna av husen längs Cranmore Avenue vara tre och en halv meter höga.
Dan stördes inte av kylan. Inkrupen under dubbla duntäcken var han varm som te med rostat bröd. Men blåsten hade letat sig in i hans huvud precis som den letat sig in under fönsterramar och dörrtrösklar i det gamla viktorianska hus som han nu kallade sitt hem. I drömmen hörde han den tjuta runt hotellet där han tillbringat en vinter som liten pojke. I drömmen var han den lilla pojken.
Han är på andra våningen i Overlook. Mamma sover och pappa är nere i källaren och tittar på gamla papper. Han gör RESEARCH. RESEARCH för boken han ska skriva. Danny får inte vara här uppe, och han får inte ha huvudnyckeln som han kramar i ena handen, men han har inte kunnat hålla sig borta. Just nu stirrar han på en brandslang som är upphängd på väggen. Den är vikt i lager på lager och ser ut som en orm med mässingshuvud. En sovande orm. Självklart är det ingen orm – det är väv han ser, inte fjäll – men den ser ut som en orm.
Ibland är den en orm.
”Gör det”, viskar han till den i drömmen. Han darrar av skräck men någonting manar på honom. Och varför? För att han gör sin egen RESEARCH, nämligen. ”Bit mig då! Det kan du inte, va? För du är bara en dum SLANG!”
Munstycket till den dumma slangen rör på sig och plötsligt ser Danny in i dess mynning i stället för att se det från sidan. Eller kanske in i dess mun. En enda klar droppe framträder och tänjs ut nedanför det svarta hålet. I den kan han se sina egna uppspärrade ögon avspeglade.
En droppe vatten eller en droppe gift?
Är det en orm eller en slang?
Vem vet, min kära Tedrom, Tedrom min kära? Vem vet?
Den surrar mot honom och skräcken hoppar upp i halsgropen från hans snabbt dunkande hjärta. Så låter det om skallerormar.
Nu rullar slangormens munstycke av från vävpacken den ligger på och faller ner på mattan med en duns. Den surrar igen och han vet att han borde dra sig undan innan den hinner ringla fram och bita honom, men han är förstenad han kan inte röra sig och den surrar …
”Vakna, Danny!” ropar Tony någonstans ifrån. ”Vakna, vakna!”
Men han kan inte vakna, lika lite som han kan röra sig, det här är Overlook, de är insnöade och nu är allt annorlunda. Slangar blir ormar, döda kvinnor öppnar ögonen, och hans pappa … åh Gud VI MÅSTE FLY HÄRIFRÅN FÖR PAPPA HAR BLIVIT GALEN.
Skallerormen surrar. Den surrar. Den
2
Dan hörde vinden tjuta, men inte utanför Overlook. Nej, utanför tornet på Rivington House. Han hörde snö rassla mot fönstret på norrsidan. Och han hörde snabbtelefonens låga surrande.
Han vräkte av sig täckena och svängde ut benen, och när de varma tårna mötte det kalla golvet rös han. Han korsade golvet mer eller mindre studsande på tå. Han tände skrivbordslampan och blåste ut sin andedräkt. Ingen synlig vattenånga, men trots att elkaminens glödspiraler lyste matt röda kunde nattens temperatur inte vara mer än sju, åtta grader.
Surr.
Han tryckte in snabbtelefonens talknapp och sa: ”Jag är här. Vem är det?”
”Claudette. Jag tror du har en som väntar, doktorn.”
”Mrs Winnick?” Han var ganska säker på att det var hon, och det betydde att han måste ta på sig parkasen, för Vera Winnick befann sig i Rivington 2, och loggian mellan husen skulle vara kallare än en häxas bältspänne. Eller bröstvårtan på en brunnsgrävare. Eller hur det nu var ordstävet lydde. Vera hade hängt på en skör tråd i en vecka nu, i komatöst tillstånd och av och till med Cheyne-Stokes andning, och det här var precis en sådan natt då de sköraste valde att gå bort. Oftast vid fyrablecket. Han tittade på klockan. Bara tjugo över tre, men man behövde inte vara petnoga.
Claudette Albertson förvånade honom. ”Nej, det är mr Hayes här nere hos oss på plan 1.”
”Är du säker?” Dan hade spelat ett parti dam med Charlie Hayes på gårdagseftermiddagen, och för att vara en man med akut myeloisk leukemi hade han verkat pigg som en lärka.
”Nix, men Azzie är där inne. Och du vet vad du har sagt.”
Det han sagt var att Azzie aldrig tog miste, och han hade närmare sex års evidens att bygga den slutsatsen på. Azreel vandrade fritt omkring i de tre byggnader som bildade Rivingtonkomplexet och tillbringade större delen av eftermiddagarna hoprullad i en soffa i dagrummet, även om det inte var ovanligt att se honom draperad över ett av spelborden – med eller utan ett halvfärdigt pussel på – som en slarvigt avlagd pälsstola. Alla boende tycktes gilla honom (om det förekommit klagomål på huskatten hade de inte nått Dans öron), och Azzie gillade dem tillbaka. Ibland kunde han hoppa upp i någon halvdöd gamlings knä … men mjukt och synbarligen utan att ställa till skada. Vilket var märkligt med tanke på hans storlek. Azzie var en bjässe.
Utöver sovstunderna på eftermiddagarna uppehöll sig Azzie sällan länge på en och samma plats. Han hade alltid ställen att gå till, folk att besöka, saker att uträtta. (”Den där katten är en lirare”, hade Claudette en gång sagt till Danny.) Man kunde se honom besöka badavdelningen, slicka en tass och gona sig lite i värmen. Han kunde slappa på ett stillastående löpband i träningslokalen eller sitta på en undanställd rullbår och stirra i tomma intet på sådant som bara katter kan se. Ibland smög han i trädgården med bakåtstrukna öron, själva sinnebilden för ett kattdjur på bytesjakt, men om han tog fåglar och jordekorrar tog han in dem i en av de angränsande trädgårdarna eller tvärsöver gatan till stadsparken och slet sönder dem där.
Dagrummet var öppet dygnet runt, men Azzie besökte det sällan efter att tv:n hade stängts av och de boende försvunnit. När kvällen övergick i natt och pulsen i Rivington House saktade in blev Azzie rastlös och avpatrullerade korridorerna som en fyrbent vaktpost på gränsen till fientligt territorium. När allmänbelysningen dämpades kanske man inte ens såg honom om man inte tittade rakt på honom. Hans oansenliga musfärgade päls smälte ihop med skuggorna.
Han gick aldrig in i gästernas rum såvida inte någon var döende.
Då slank han in (om dörren stod på glänt) eller satt utanför med svansen krökt runt bakbenen och jamade försynt och artigt sitt mjau för att bli insläppt. När han blev det hoppade han upp i gästens säng (de var alltid gäster på Rivington House, aldrig patienter) och slog sig ner där och spann. Om den utvalda personen råkade vara vaken kunde det hända att han eller hon klappade katten. Såvitt Dan visste hade ingen någonsin begärt att Azzie skulle schasas ut. De tycktes förstå att han var där som en vän.
”Vilken doktor har jouren?” frågade Dan.
”Du”, svarade Claudette snabbt.
”Du vet vad jag menar. Den riktiga doktorn.”
”Emerson, men när jag ringde hans mottagning sa sekreteraren att det kunde jag glömma. Allt är igensnöat från Berlin till Manchester. Hon sa att bortsett från de som röjer motorvägarna väntar till och med snöplogarna på att det ska ljusna.
”Okej”, sa Dan. ”Jag är på väg.”
3
Efter att ha arbetat en tid på hospiset hade Dan kommit underfund med att det fanns ett klassamhälle också för döende. Gästrummen i huvudbyggnaden var större och mer påkostade än i Rivington 1 och 2. I den viktorianska praktvillan där Helen Rivington en gång hade bott och skrivit sina äventyrsromaner kallades rummen sviter och var uppkallade efter berömda invånare i New Hampshire. Charlie Hayes befann sig i Alan Shepard. För att komma dit måste Dan passera matvrån vid foten av trappan, där varuautomater och några hårda plaststolar stod uppställda. Fred Carling satt nersjunken på en av dessa och mumsade kex med jordnötssmör och läste ett gammalt nummer av Popular Mechanics. Carling var ett av tre vårdbiträden på skiftet från midnatt till åtta. De andra två gick över på dagskift två gånger i månaden. Det gjorde aldrig Carling. Han var en biffig ögontjänare, nattuggla enligt egen utsago, med armar täckta av ett virrvarr av tatueringar som tydde på ett förflutet som biker.
”Men titta vem som kommer”, sa han. ”Dannypojken. Eller uppträder du i din hemliga identitet i natt?”
Dan var fortfarande bara halvvaken och inte på skämthumör. ”Vad vet du om mr Hayes?”
”Inget utom att katten är där inne och det brukar betyda att de ska ta ner skylten.”
”Inga blödningar?”
Den storväxte mannen ryckte på axlarna. ”Jo, han blödde lite näsblod. Jag lade de blodiga handdukarna i en pestpåse precis som jag ska göra. De är i Tvättrum A om du vill kolla.”
Dan hade på tungan att fråga hur en näsblödning som krävde mer än en handduk att torka upp kunde betecknas som liten, men avstod. Carling var en känslolös träskalle och hur han hade fått jobb här – låt vara på nattskiftet då de flesta gäster antingen sov eller försökte vara tysta så de inte störde någon annan – var obegripligt för Dan. Han misstänkte att någon kunde ha dragit i en eller annan tåt. Så gick det till här i världen. Hade inte hans egen pappa dragit i en tåt för att få sitt sista jobb, som tillsyningsman på Overlook Hotel? Det kanske inte var ett otvetydigt bevis på att det var dåligt att få jobb via kontakter, men det verkade onekligen bra nära.
”Trevlig kväll, doktor Sööömn”, ropade Carling efter honom utan att göra sig omaket att dämpa rösten.
Vid sköterskeexpeditionen kontrollerade Claudette medicindoser medan Janice Barker såg på en liten tv med sänkt volym. För ögonblicket visades ett av dessa ändlösa reklaminslag om tarmsköljning, men Jan glodde storögt och med munnen på vid gavel. Hon spratt till när Dan knackade med naglarna på disken och han insåg att hon inte hade varit fascinerad utan suttit och halvsovit.
”Kan nån av er säga mig något konkret om Charlie? Carling vet ingenting.”
Claudette kastade en blick ut i korridoren för att förvissa sig om att Fred Carling inte syntes till, men sänkte ändå rösten: ”Den, han är lika oduglig som spenar på en tjur. Jag skulle helst se att han fick sparken.”
Dan teg om sin egen åsikt som gick i samma riktning. Konstant nykterhet gjorde underverk för ens förmåga till diskretion, hade han upptäckt.
”Jag tittade till honom för en kvart sen”, sa Jan. ”Vi gör ju det ofta när herr Kissekatt kommer på besök.”
”Hur länge har Azzie varit där?”
”Han jamade utanför dörren när vi gick på vårt pass vid midnatt”, sa Claudette, ”så jag släppte in honom. Han hoppade upp i sängen direkt. Du vet hur han beter sig. Det var nära att jag ringde dig då, men Charlie var vaken och svarade på tilltal. När jag sa hej, sa han hej tillbaka och började kela med Azzie. Så jag valde att vänta. En timme senare fick han näsblod. Fred gjorde ren honom. Jag fick säga till honom att lägga handdukarna i en pestpåse.”
Pestpåsar var personalens benämning på de nedbrytbara plastsäckar i vilka man lade klädesplagg, sänglinne och handdukar som kontaminerats med kroppsvätskor eller vävnad. Detta enligt en förordning avsedd att minimera spridningen av blodburna patogener.
”När jag tittade till honom för fyrtio, femtio minuter sedan sov han”, sa Jan. ”Jag ruskade på honom. Han öppnade ögonen och de var blodsprängda.”
”Då ringde jag Emerson”, sa Claudette. ”Och efter att ha fått totalnobben av tjejen som hade jour ringde jag dig. Går du dit nu?”
”Ja.”
”Lycka till”, sa Jan. ”Ring om du behöver nåt.”
”Det ska jag. Varför kikar du på informationsreklam om tarmsköljning, Jannie? Eller är det för närgånget att fråga om det?”
Hon gäspade. ”Förutom den är det enda som visas så här dags informationsreklam om Ahh Bra. Jag har redan en sån bh.”
4
Dörren till Shepardsviten stod på glänt, men Dan knackade ändå. När han inte fick något svar sköt han upp den helt. Någon (antagligen en av sköterskorna, knappast Fred Carling) hade höjt sängen en smula. Lakanet var uppdraget till brösthöjd på Charlie Hayes. Han var nittioett, förfärligt mager och så blek att han nästan inte verkade finnas till. Dan måste stå stilla i en halv minut innan han kunde vara absolut säker på att gubbens pyjamasjacka höjdes och sänktes. Azzie låg hoprullad bredvid den ena höften som sköt ut lite grand. När Dan kom in skärskådade katten honom med sina outgrundliga gula ögon.
”Mr Hayes? Charlie?”
Charlies ögon öppnades inte. Ögonlocken var blåaktiga. Huden nedanför dem var mörkare, svartlila. När Dan kom fram till sängkanten såg han mer färg: en liten skorpa av blod under vardera näsborren och i ena mungipan på den tillslutna munnen.
Dan gick in på toaletten, tog en tvättlapp, blötte den med varmvatten och kramade ur den. När han återkom till Charlies sängkant reste sig Azzie och steg försiktigt över till andra sidan av den sovande mannen så att Dan fick en plats att sitta på. Azzies kroppsvärme fanns kvar i lakansväven. Dan torkade varsamt bort blodet vid Charlies näsborrar. När han torkade av munnen öppnade Charlie ögonen. ”Dan. Det är du, va? Jag ser lite suddigt.”
Det var blod han såg igenom.
”Hur känns det, Charlie? Har du ont? Om du har ont kan jag be Claudette ge dig en tablett.”
”Har inte ont”, sa Charlie. Han riktade blicken mot Azzie, sedan mot Dan igen. ”Jag vet varför han är här. Och jag vet varför du är här.”
”Jag är här för att jag vaknade av blåsten. Azzie letade nog bara efter sällskap. Katter är ju nattdjur som bekant.”
Dan drog upp ärmen på Charlies pyjamasjacka för att ta pulsen och såg fyra lila märken på rad på den gamles avtärda underarm. Leukemipatienter i sista stadiet fick blåmärken om man så mycket som andades på dem, men det här var märken efter fingrar, och Dan förstod precis varifrån de hade kommit. Han hade större kontroll över sitt temperament nu när han levde nyktert, men det fanns där, precis som den stundtals pockande lusten att supa till.
Carling, din jävel. Rörde han sig inte snabbt nog för dig? Eller var du bara förbannad för att du måste torka upp näsblod när du hellre ville glo i tidningar och käka dina jävla gula kex?
Han försökte att inte visa vad han kände, men Azzie tycktes uppfatta det. Han gav ifrån sig ett litet bedrövat jamande. I ett annat läge skulle Dan ha kunnat ställa frågor, men nu hade han mer brådskande angelägenheter att ta hand om. Azzie hade återigen rätt. Han behövde bara röra vid den gamle för att veta det.
”Jag är rätt så skraj”, sa Charlie. Rösten var knappt mer än en viskning. Det dova, ihållande vinandet av blåsten utanför var starkare nu. ”Trodde inte att jag skulle vara det, men jag är det.”
”Det finns inget att vara rädd för.”
I stället för att ta Charlies puls – det var egentligen meningslöst – fattade han den gamles hand och höll den i sin. Han såg Charlies tvillingsöner i fyraårsåldern, på gungor. Han såg Charlies fru dra ner en rullgardin i sovrummet, enbart klädd i den underklänning med brysselspets som han köpt till henne på deras första bröllopsdag – såg hennes hästsvans vispa över axeln när hon vände sig om och såg på honom med ansiktet upplyst av ett leende som var helt och hållet ja. Han såg en Farmalltraktor med ett randigt paraply uppfällt över sätet. Han kände lukten av rökt fläsk och hörde Frank Sinatra sjunga ”Come Fly with Me” ur en sprucken Motorolaradio på en arbetsbänk översållad av verktyg. Han såg en navkapsel full av regnvatten spegla en röd lada. Han smakade på blåbär och tog ur en hjort och fiskade i en avlägsen sjö vars yta prickades av ett ihållande höstregn. Han var sextio och dansade med sin fru i American Legions samlingssal. Han var trettio och klöv ved. Han var fem, hade kortbyxor och drog en röd vagn. Så flöt bilderna ihop som spelkort gör när de blandas i händerna på en expert och vinden kom från bergen med ymnigt snöfall och här inne fanns tystnaden och Azzies allvarliga iakttagande blick. I en sådan stund visste Dan vad han var till för. I en sådan stund beklagade han inte något av smärtan och sorgen och vreden och skräcken, för den hade fört honom hit till rummet medan vinden tjöt utanför. Charlie Hayes var framme vid gränsen.
”Jag är inte rädd för helvetet. Jag har levt ett anständigt liv och förresten tror jag inte att det finns ett sånt ställe. Jag är rädd att det inte finns nånting.” Han kämpade efter luft. En pärla av blod svällde i ögonvrån i höger öga. ”Det fanns ingenting före, så mycket vet vi, så det verkar väl rimligt att det inte finns något efter?”
”Men det gör det.” Dan torkade Charlies ansikte med den fuktiga tvättlappen. ”Det tar aldrig riktigt slut för oss, Charlie. Jag vet inte hur det kan komma sig eller vad det betyder, bara att det är så.”
”Kan du hjälpa mig över? Det sägs att du kan hjälpa till.”
”Ja. Jag kan hjälpa till.” Han tog också Charlies andra hand. ”Det är som att somna. Och när du vaknar – och vaknar gör du – kommer allt att vara bättre.”
”Himmelriket? Menar du himmelriket?”
”Jag vet inte, Charlie.”
Kraften var mycket stark i natt. Han kände den flöda som en elektrisk ström genom deras sammanflätade händer och förmanade sig själv att ta det varligt. Han befann sig delvis i den skröpliga kroppen som stängdes av och de sviktande sinnena som släcktes ner. Han befann sig i ett medvetande
(skynda på snälla det är dags)
som fortfarande behöll sin skärpa och visste att det tänkte sina sista tankar … åtminstone som Charlie Hayes.
De blodsprängda ögonen slöts och öppnades sedan igen. Mycket sakta.
”Allt är som det ska”, sa Dan. ”Du behöver bara sömn. Sömnen är läkande.”
”Är det det du kallar det?”
”Ja. Jag kallar det sömn, och det är tryggt att sova.”
”Gå inte.”
”Nej då. Jag är med dig.” Och det var han. Det var hans fruktansvärda privilegium.
Charlie slöt ögonen igen. Dan slöt sina och såg en långsam blå puls i mörkret. En … två … stopp. En … två … stopp. Vinden blåste utanför.
”Sov, Charlie. Det går bra för dig men du är trött och behöver sova.”
”Jag ser min fru.” En knappt hörbar viskning.
”Gör du?”
”Hon säger …”
Mer kom inte, bara en sista blå puls bakom Dans ögonlock och en sista utandning från mannen i sängen. Dan öppnade ögonen, lyssnade på vinden och väntade på det sista som skulle ske. Det kom några sekunder senare, ett matt rött dis som steg ur Charlies näsa, mun och ögon. Det var vad en gammal sjuksköterska i Tampa – hon hade ungefär samma glimt som Billy Freeman – kallade ”flämtningen”. Hon påstod sig ha sett den många gånger.
Dan såg den varje gång.
Diset steg och svävade över den gamles kropp. Så tonade det bort.
Dan drog upp höger ärm på Charlies pyjamas och kände efter pulsen. En ren formalitet.
5
Azzie brukade avlägsna sig innan det var över, men inte i natt. Han stod på överkastet intill Charlies höft och stirrade mot dörren. Dan vände sig om och väntade sig att se Claudette eller Jan, men ingen var där.
Fast någon var det.
”Hallå?”
Ingenting.
”Är du den lilla flickan som skriver på svarta tavlan ibland?”
Inget svar. Men någon var där.
”Heter du Abra?”
Svagt och nästan ohörbart på grund av blåsten hördes porlande pianotoner. Dan kunde ha trott att det var inbillning (skimmer och inbillning gick inte alltid att hålla isär) om det inte varit för Azzie som klippte med öronen och såg oavvänt mot den tomma dörröppningen. Någon var där och iakttog.
”Är du Abra?”
Det kom ett nytt porl av toner, sedan blev det tyst igen. Men den här gången var det en frånvaro. Vad hon än hette var hon borta. Azzie sträckte på sig, hoppade ner från sängen och gick sin väg utan att se sig om.
Dan satt kvar en stund och lyssnade på blåsten. Så sänkte han sängen, drog lakanet över Charlies ansikte och gick tillbaka till sköterskeexpeditionen för att meddela dem att det inträffat ett dödsfall på plan 1.
6
När Dan avverkat sin del av pappersarbetet gick han bort till matvrån. En gång i tiden skulle han ha sprungit, med redan knutna nävar, men den tiden var förbi. Nu gick han och tog långa djupa andetag för att stilla sitt hjärta och sina tankar. Det fanns ett talesätt inom AA, Tänk innan du dricker, men det Casey K. uppmanade honom till vid deras tête-à-têter en gång i veckan var att tänka innan han gjorde något alls. Du blev inte nykter för att vara korkad, Danny. Håll det i minnet nästa gång du börjar lyssna på den pyttelilla fylledillerösten i skallen.
Men de fördömda märkena efter fingrarna.
Carling satt och vägde på stolen och nu åt han mintpastiller. Han hade bytt ut Popular Mechanics mot en veckotidning med den senaste stryktäcka sitcomstjärnan på omslaget.
”Mr Hayes har gått bort”, sa Dan stillsamt.
”Tråkigt att höra.” Utan att se upp från tidningen. ”Men det är ju därför de är här, eller h …”
Dan lyfte ena foten, stack in den under ett av de upplyfta benen på Carlings stol och knyckte till. Stolen välte över ända och Carling hamnade på golvet. Asken med mintpastiller flög ur handen på honom. Han stirrade upp mot Dan som om han inte trodde sina ögon.
”Har jag fått din uppmärksamhet?”
”Du, din jävla …” Carling gjorde en ansats att resa sig. Dan satte foten på hans bröst och tryckte tillbaka honom mot väggen.
”Tydligen har jag det. Bra. Just nu vore det bäst om du inte reser dig. Sitt kvar där och hör på mig.” Dan böjde sig fram och grep tag om sina knän med händerna. Hårt, för det enda händerna ville just nu var att slå. Och slå. Och slå. Det bultade i tinningarna på honom. Lugn, intalade han sig. Låt det inte få övertaget.
Men det var svårt.
”Nästa gång jag ser avtryck efter dina fingrar på en patient ska jag fotografera dem och kontakta mrs Clausen, och då åker du ut härifrån vem du än känner. Och när du inte längre har en koppling till den här institutionen ska jag leta rätt på dig och spöa skiten ur dig.”
Carling kom på fötter, tog stöd med ryggen mot väggen och gav akt på Dan när han reste sig upp. Han var längre och minst fyrtio kilo tyngre än Dan. Han knöt nävarna. ”Det kan du ju försöka med. Nu till exempel.”
”Gärna det, men inte här”, sa Dan. ”För många som försöker sova, och vi har en avliden borta i korridoren. En med dina märken på.”
”Jag gjorde inget annat än gick dit och tog pulsen på honom. Du vet hur lätt de får blåmärken när de har leukemi.”
”Det vet jag”, instämde Dan, ”men du gjorde honom illa med flit. Jag vet inte varför, men jag vet att du gjorde det.”
Det glimtade till i Carlings grumliga ögon. Inte av att han skämdes, Dan trodde inte att han var kapabel till det. Bara av obehag över att bli genomskådad. Och rädsla för att bli ertappad. ”Vilken höjdare. Doktor Sööömn. Tror du inte att din skit luktar illa?”
”Kom, Fred, så går vi ut och gör upp. Det ska bli ett sant nöje.” Och det var sant. Det fanns en annan Dan inombords. Han var inte lika nära ytan längre, men han fanns kvar och var fortfarande samma obehagliga, irrationella jävel som han alltid hade varit. I ögonvrån såg han Claudette och Jan stå och stirra i mitten av korridoren med armarna om varandra.
Carling tänkte över saken. Jo, han var större och, jo, han hade större räckvidd. Men han var också i dålig form – för många fyllda burritos, för många öl, mycket sämre flås än han haft i tjugoårsåldern, och det fanns något oroande i den magra typens ansikte. Han hade sett det förut, på den tiden han var med i Road Saints. Somliga typer hade dåliga säkringar i skallen. De löste ut för lätt, och när det hände slog det gnistor om dem tills de brann ut. Han hade trott att Torrance var en mesig liten tönt som inte skulle våga sticka upp, men han insåg att han haft fel om det. Hans hemliga identitet var inte doktor Sömn, det var doktor Sinnesrubbad.
Efter att noga ha tänkt igenom detta sa Fred: ”Slöseri med tid för min del.”
Dan nickade. ”Bra. Då slipper vi förfrysa oss. Kom bara ihåg vad jag sagt: om du inte vill hamna på sjukhus, håll händerna i styr i fortsättningen.”
”Vem dog och lät dig ta över?”
”Det vet jag inte”, sa Dan. ”Ingen aning.”
7
Dan återvände till sitt rum och sin säng men kunde inte somna. Han hade gjort närmare femtio besök vid dödsbäddar under sin tid på Rivington House, och brukade känna en rofylldhet efteråt. Inte i natt. Fred Carling hade spolierat det. Han darrade fortfarande av ilska. Hans medvetna jag avskydde den röda stormen, men någonstans i djupet av sitt inre älskade han den. Antagligen handlade det om vanlig gammal genetik. Arv triumferade över miljö. Ju längre han höll sig nykter, desto fler gamla minnen framträdde. Några av de tydligaste var hans pappas raseriutbrott. Han hade hoppats att Carling skulle anta utmaningen. Gått ut i snön och blåsten där Dan Torrance, Jacks son, skulle låta den ynkliga valpen få stå för vad han gjort.
Gud visste att han inte ville efterlikna sin pappa, vars nyktra perioder hade varit tillkämpade så knogarna vitnade. Meningen var att AA skulle hjälpa en hantera vreden, och oftast gick det, men den här natten liksom vid en del andra tillfällen insåg Dan hur bräcklig barriären var. Tillfällen då han känt sig värdelös och spriten tycktes vara det enda han förtjänade. Vid sådana tillfällen kände han sig mycket nära sin pappa.
Han tänkte: Mamma.
Han tänkte: Dodis.
Han tänkte: Ynkliga valpar måste stå för vad de gjort. En besk medicin, och du vet var den säljs, eller hur? Nästan var fan som helst.
Blåsten tilltog i en rasande stormby som fick tornet att knaka. När den avtog var flickan som använde skrivtavlan där. Han kunde snudd på höra henne andas.
Han stack fram en hand under täckena. Ett kort ögonblick bara väntade den där i kylan, och så kände han hennes – liten och varm – smygas in i den. ”Abra”, sa han. ”Du heter Abra, men ibland kallas du för Abby. Visst är det så?”
Inget svar kom, men han behövde egentligen inget. Det enda han behövde var att känna den varma handen i sin. Det varade bara några sekunder, men länge nog för att lugna honom. Han slöt ögonen och somnade.
8
Tre mil därifrån, i den lilla staden Anniston, låg Abra Stone vaken. Handen som hade fattat hennes höll taget en kort stund. Sedan upplöstes den i dis och var borta. Men den hade varit där. Han hade varit där. Hon hade hittat honom i en dröm, men när hon vaknade hade hon upptäckt att drömmen var på riktigt. Hon stod i dörröppningen till ett rum. Det hon hade sett där var hemskt och underbart på en och samma gång. Döden var där, och döden var otäck, men där hade också funnits hjälp. Mannen som hjälpte hade inte kunnat se henne, men katten såg. Katten hade ett namn som liknade hennes.
Han såg mig inte men han kände att jag var där. Och nyss var vi tillsammans. Jag hjälpte honom nog, som han hjälpte mannen som dog.
Det var en fin tanke. Abra höll fast i den (som hon hade hållit i fantomhanden), vände sig på sidan, tryckte sin kramkanin mot bröstet och somnade.