1
Det hade inte hänt på drygt tre år, men somliga saker glömmer man inte. Som när ens barn börjar skrika mitt i natten. Lucy var ensam hemma med Abra eftersom David var på en tvådagarskonferens i Boston, men hon visste att om han varit där skulle han ha löpt ikapp med henne till Abras rum. Han hade inte heller glömt.
Deras dotter satt upp i sängen, blek i ansiktet och med håret i ett stort sömnrufs runt hela huvudet, stirrande tomt framför sig med uppspärrade ögon. Lakanet – det enda hon behövde sova under när vädret var varmt – var uppdraget som en oordnad kokong runt henne.
Lucy satte sig hos Abra och lade armen om hennes axlar. Det var som att krama en sten. Det var den värsta fasen, innan hon kom helt ur det. Att slitas ur sömnen av sin dotters skrik var fasansfullt, men att hon inte var kontaktbar var värre. Mellan fem och sju års ålder hade nattskräcken varit ganska vanlig och Lucy hade alltid fruktat att flickan förr eller senare skulle få ett psykiskt sammanbrott på grund av påfrestningarna. Hon fortsatte att andas men hennes blick flyttades aldrig från den värld hon såg in i och som de inte kunde se.
Det kommer inte att hända, hade David försäkrat henne, och John Dalton hade instämt. Barn återhämtar sig lätt. Om hon inte får några bestående men av det – inbundenhet, tvångsbeteenden, sängvätning – är det nog inga bekymmer.
Men det var ett bekymmer att barn vaknade skrikande ur mardrömmar. Det var ett bekymmer att vilda pianoackord ibland hördes från bottenvåningen i efterdyningarna, och att kranarna i badrummet längst bort i hallen kunde öppna sig, och att Abras sänglampa ibland gick sönder när hon eller David tryckte på vippströmbrytaren.
Sedan hade hennes osynliga kompis kommit och intervallen mellan mardrömmarna hade blivit längre. Till slut upphörde de. Fram till den här natten. Som för övrigt inte var någon natt längre, Lucy såg det första svaga skenet vid horisonten i öster och tackade Gud för det.
”Abs? Det är mamma. Säg något.”
På fem, tio sekunder hände fortfarande ingenting. Sedan slappnade statyn som Lucy hade lagt armen om äntligen av och blev en liten flicka igen. Abra drog ett långt, skälvande andetag.
”Jag hade en av mina mardrömmar. Som förr i tiden.”
”Jag märkte det, älskling.”
Abra tycktes aldrig kunna minnas mer än en liten del av det. Ibland var det människor som skrek åt varandra eller slog med knytnävarna. Han välte bordet när han jagade henne, kunde hon säga. En annan gång hade drömmen handlat om en enögd Raggedy Anndocka som låg på en landsväg. En gång, när Abra bara var fyra år, berättade hon för dem att hon sett spökisar åka med Helen Rivington, som var en populär turistattraktion i Frazier. Lilleputtåget gick i en slinga från Teenytown, ut till Cloud Gap och tillbaka. Jag såg dem för månen lyste, berättade Abra den gången för föräldrarna. Lucy och David satt med henne mellan sig och höll om henne. Lucy mindes fortfarande fukten i Abras pyjamaströja som var genomblöt av svett. Jag förstod att de var spökisar för deras ansikten såg ut som gamla äpplen och månen lyste rakt igenom dem.
Framåt eftermiddagen hade Abra sprungit omkring och lekt och skrattat med sina kompisar igen, men Lucy hade aldrig glömt bilden: döda människor som åkte med det lilla tåget genom skogarna, med ansikten som genomskinliga äpplen i månskenet. Hon hade frågat Concetta om hon någon gång hade åkt det där tåget med Abra under en av deras ”tjejdagar”. Nej, sa Chetta. De hade besökt Teenytown, men tåget hade varit på verkstad den dagen så de hade åkt karusell i stället.
Nu såg Abra upp mot sin mamma och sa: ”När kommer pappa tillbaka?”
”I övermorgon. Han sa att han skulle vara här till lunch.”
”Det är inte snart nog”, sa Abra. En tår rann ner från ögat, rullade över kinden och föll på pyjamaströjan.
”Snart nog för vadå? Vad är det du minns, Abba-Doo?”
”De gjorde pojken illa.”
Lucy ville inte fråga mer, men kände att hon måste. Det hade funnits för många samband mellan Abras tidigare drömmar och sådant som faktiskt hade hänt. Det var David som hade upptäckt bilden på den enögda Raggedy Ann-dockan i North Conway-tidningen Sun, under rubriken TRE DÖDA I KROCK I OSSIPEE. Det var Lucy som hade lusläst polisnotiser om gripanden efter bråk i hemmet under dagarna som följde efter två av Abras drömmar om människor som skrek och slogs. Till och med John Dalton höll med om att Abra kunde uppfånga utsändningar med det han kallade ”den mystiska radion hon har i huvudet”.
Alltså sa hon nu: ”Vilken pojke? Bor han här i närheten? Vet du det?”
Abra skakade på huvudet. ”Långt bort. Jag kommer inte ihåg.” Så ljusnade hon. Att hon så snabbt kunde komma ut ur dessa kontaktlösa tillstånd var för Lucys del nästan lika kusligt som själva kontaktlösheten. ”Men jag tror att jag sa det till Tony. Han berättar nog för sin pappa.”
Tony, hennes osynliga kompis. Hon hade inte nämnt honom på ett par år och Lucy hoppades att det här inte var någon sorts regression. En tioåring var lite för gammal för att ha osynliga kompisar.
”Tonys pappa kanske kan stoppa det.” Så mörknade Abras uppsyn. ”Men jag tror det är för sent.”
”Tony har inte hörts av på ett tag, har han det?” Lucy reste sig och skakade ut det hopskrynklade lakanet. Abra fnittrade när det strök över hennes ansikte. Världens finaste ljud i Lucys öron. Ett sunt ljud. Och rummet ljusnade mer och mer. Snart skulle de första fåglarna börja sjunga.
”Mamma, det kittlar!”
”Mammor vill kittlas. Det är därför man gillar dem. Hur var det nu med Tony?”
”Han sa att han skulle komma när jag behövde honom”, sa Abra och kröp ner under lakanet. Hon klappade bredvid sig på madrassen och Lucy lade sig och delade kudde med henne. ”Det var en otäck dröm och jag behövde honom. Jag tror att han kom, men jag minns inte riktigt. Hans pappa jobbar på H-spis.”
Det var något nytt. ”Är det en restaurang?”
”Nej, dummer, det är för människor som ska dö.” Abra lät överseende, närmast undervisande, men Lucy kände en kall ilning utmed ryggen.
”Tony säger att när människor blir så sjuka att de inte kan bli bra, så kommer de till hans pappas H-spis och han försöker få dem att må bättre. Tonys pappa har en katt som heter nästan som jag. Jag heter Abra och katten heter Azzie. Visst är det konstigt, fast på ett roligt sätt?”
”Ja. Konstigt men roligt.”
Både John och David skulle antagligen säga att namnlikheten tydde på att det där om katten var en mycket klipsk liten tioårig flickas påhitt. Men de skulle bara tro på det till hälften, och Lucy trodde det knappast alls. Hur många tioåringar visste vad ett hospis var, även om de uttalade det fel?
”Berätta om pojken i drömmen.” Nu när Abra lugnat sig verkade det tryggare att samtala om det. ”Berätta vem som gjorde honom illa, Abba-Doo.”
”Jag kommer inte ihåg, utom att han trodde att Barney skulle vara hans vän. Eller kanske var det Barry. Mamma, kan jag få Hoppy?”
Hennes kramkanin som nu satt i slokörad exil på högsta hyllan i hennes rum. Abra hade inte sovit med honom på drygt två år. Lucy hämtade Hopster och lade honom i dotterns famn. Abra tryckte kaninen till sin rosa pyjamaströja och somnade nästan med en gång. I bästa fall skulle hon sussa en timme till, kanske rentav två. Lucy satt bredvid henne och tittade ner.
Låt det här ta slut om några år, precis som John har sagt. Ännu hellre i dag, den här morgonen. Det räcker nu. Inget mer letande i lokaltidningarna för att se efter om någon liten pojke blev mördad av sin styvfar eller ihjälslagen av mobbare som var höga på lim eller nånting sånt. Låt det få ett slut.
”Gud”, sa hon mycket tyst, ”om du finns, kan du göra mig en tjänst? Kan du förstöra radion i min lilla flickas huvud?”
2
När Knuten åter styrde västerut längs I-80 och rullade mot staden i Colorados högland där de skulle tillbringa sommaren (alltid förutsatt att tillfälle till ånginsamling inte bjöds i närområdet), åkte Kråkfar på passagerarplats i Roses Earthcruiser. Jimmy Nuffra, Knutens fenomenala revisor, rattade under tiden Kråkas Affinity Country Coach. Roses satellitradio var inställd på Outlaw Country och där spelades för ögonblicket Hank Juniors ”Whiskey Bent and Hellbound”. Det var en bra låt och Kråka lät den gå klart innan han stängde av.
”Du sa att vi skulle prata senare. Nu är det senare. Vad hände där borta?”
”Vi hade en åskådare”, sa Rose.
”Jaså?” Kråka höjde ögonbrynen. Han hade tagit lika mycket av Trevorpojkens ånga som alla de andra men såg inte yngre ut för det. Det gjorde han sällan efter att ha ätit. Å andra sidan såg han sällan äldre ut mellan måltiderna, såvida det inte dröjde väldigt länge. Rose tyckte att det var en bra kompromiss. Antagligen något genetiskt. Förutsatt att de fortfarande hade gener. Valnöt var nästan säker på det. ”En ångskalle, menar du?”
Hon nickade. Framför dem rullade I-80 ut sig under en urblekt jeansblå himmel med strödda drivande stackmoln.
”Mycket ånga?”
”Jajamän. Jättemycket.”
”Hur långt bort?”
”Östkusten. Tror jag.”
”Du menar att nån tittade på från, vad blir det, tvåhundrafyrtio mils avstånd?”
”Kan ha varit ännu längre. Kan ha varit långt åt fanders uppe i Kanada.”
”Kille eller tjej?”
”En tjej var det nog, men det var bara en glimt. Tre sekunder högst. Gör det någon skillnad?”
Det gjorde det inte. ”Hur många behållare skulle man kunna fylla från en unge som har så mycket ånga i pannan?”
”Svårt att säga. Tre, minst.” Den här gången var det Rose som tog till i underkant. Hon gissade att den okända åskådaren skulle kunna fylla tio behållare, kanske rentav tolv. Närvaron hade varit flyktig men kraftig. Åskådaren hade sett vad de höll på med och hennes skräck (om det var en hon) hade varit så stark att den fick Roses händer att stelna till och hon kände ett övergående äckel. Det var naturligtvis inte hennes egen känsla – att ta ur en rub var inte äckligare än att ta ur en hjort – utan en sorts psykisk rikoschett.
”Vi kanske borde vända”, sa Kråka. ”Ta henne när hon är som bäst.”
”Nej. Jag tror att den här kommer att bli ännu starkare. Hon får mogna till sig ett tag.”
”Är det något du vet eller bara intuition?”
Rose vickade med handen i luften.
”En intuition stark nog för att riskera att hon blir överkörd av en smitare eller tagen av nåt pedofilpervo?” Kråka sa det utan ironi. ”Eller om hon får leukemi eller nån annan sorts cancer? Du vet ju att de är mottagliga för det.”
”Om du frågade Jimmy Nuffra skulle han säga att vi har försäkringsstatistiken på vår sida.” Rose log och klappade honom kärleksfullt på låret. ”Du oroar dig för mycket, pappsen. Vi fortsätter till Sidewinder som planerat, sen åker vi ner till Florida om ett par månader. Både Barry och farfar Klatsch tror att det här kan bli ett bra orkanår.”
Kråka grimaserade. ”Det är som att rota i avfallscontainrar.”
”Kanske det, men matresterna i en del såna containrar är rätt så mättande. Jag är fortfarande arg på mig själv för att vi missade den där tornadon i Joplin. Men plötsliga oväder av det slaget får vi ju inte många förvarningar om.”
”Den där ungen. Hon såg oss.”
”Ja.”
”Och vad vi höll på med.”
”Vart vill du komma, Kråka?”
”Skulle hon kunna sätta dit oss?”
”Du, om hon är äldre än elva ska jag äta upp min hatt.” Rose knackade på den för att understryka det sagda. ”Hennes föräldrar vet antagligen inte vad hon är eller vad hon kan. Och vet de det så bagatelliserar de det nog som fan för att slippa tänka för mycket på det.”
”Eller så skickar de henne till en psykiater som ger henne tabletter”, sa Kråka. ”Som dämpar henne och gör henne svårare att hitta.”
Rose log. ”Om jag har fattat rätt, och det är jag rätt säker på att jag har, skulle det vara som att slänga en bit plastfolie över en strålkastare att ge Paroxetin till den här ungen. Vi hittar henne när det blir så dags. Oroa dig inte.”
”Om du säger det, så. Det är du som bestämmer.”
”Just precis, hjärtegryn.” Den här gången klämde hon honom på pungen i stället för att klappa på låret. ”Omaha i kväll?”
”Det är ett La Quinta Inn. Jag har bokat hela inre delen på bottenplanet.”
”Bra. Jag har för avsikt att åka bergochdalbana på dig.”
”Vi får se vem som åker på vem”, sa Kråka. Han kände sig uppåt efter Trevorgrabben. Rose med. Och alla de andra. Han tryckte på radion igen. Fick höra Cross Canadian Ragweed sjunga om killarna från Oklahoma som rullade sina jointar på helt fel sätt.
Den Sanna Knuten rullade västerut.
3
Det fanns milda AA-mentorer och hårda AA-mentorer, och så fanns det sådana som Casey Kingsley, som över huvud taget inte tålde någon skit från sina duvungar. I början av deras bekantskap hade Casey beordrat Dan att gå på nittio möten på nittio dagar och instruerat honom att ringa varje morgon klockan sju. ”Ring för tidigt och jag lägger på. Ring för sent och jag ber dig ringa igen i morgon … om du fortfarande är nykter då, vill säga. Ring full eller bakfull, och jag vet det så snart du yttrat tre ord.”
När Dan hade fullbordat sina nittio möten i följd slapp han ringa på morgnarna. I stället träffades de tre gånger i veckan och fikade på Sunspot Café. Casey satt i ett bås när Dan kom in en julieftermiddag 2011, och trots att Casey inte var riktigt pensionsmogen än tyckte Dan att hans mångåriga AA-mentor (och första arbetsgivare i New Hampshire) såg väldigt gammal ut. Han hade inte mycket hår kvar och gick med tydligt haltande gång. Han behövde en ny höftled men sköt hela tiden upp det.
Dan hälsade och slog sig ner, knäppte händerna och väntade på det som Casey kallade katekesförhöret.
”Är du nykter i dag, Danno?”
”Ja.”
”Hur har det undret av återhållsamhet inträffat?”
Han reciterade: ”Tack vare Anonyma Alkoholisters program och Gud sådan jag uppfattar honom. Min mentor kan också ha spelat en smärre roll.”
”En förtjusande komplimang, men blås inte rök under min klänning så ska jag inte blåsa rök under din.”
Patty Noyes kom med kaffekannan och slog på eget initiativ upp en kopp åt Dan. ”Hur har du det, snygging?”
Dan log brett mot henne. ”Bara bra.”
Hon rufsade honom i håret och gick tillbaka till disken med lite extra sväng i gången. Männen iakttog höfternas sköna ticktack som män gör, varefter Casey åter riktade blicken mot Dan.
”Har du gjort några framsteg med det där om Gud sådan jag uppfattar honom?”
”Inte så värst”, sa Dan. ”Jag anar att det kan vara ett livslångt arbete.”
”Men du ber om hjälp att hålla dig borta från drickandet på morgonen?”
”Ja.”
”På knä?”
”Ja.”
”Säger tack på kvällen?”
”Ja, och på knä.”
”Varför?”
”För att jag behöver minnas att drickandet ledde mig dit”, sa Dan. Det var sant.
Casey nickade. ”Det är de första tre stegen. Får jag höra dem i sammandrag.”
”Jag förmår inte, Gud förmår, jag överlåter det åt Honom.” Han tillfogade: ”Gud sådan jag uppfattar honom.”
”En uppfattning du inte har nått fram till.”
”Nej, just det.”
”Berätta nu varför du drack.”
”För att jag är alkoholist.”
”Inte för att mamma inte var kärleksfull mot dig?”
”Nej.” Wendy hade haft sina brister, men hennes kärlek till honom – och hans till henne – hade aldrig sviktat.
”För att pappa inte var kärleksfull mot dig?”
”Nej.” Fast en gång knäckte han min arm och på slutet var det nära att han dödat mig.
”För att det är ärftligt?”
”Nej.” Dan smuttade på kaffet. ”Men det är det. Det vet du väl?”
”Visst. Jag vet också att det inte spelar någon roll. Vi drack för att vi är alkoholister. Vi blir aldrig bättre. Vi får ett dagligt uppskov på grundval av vårt andliga tillstånd och inte mer med det.”
”Uppfattat. Är vi klara med den här biten?”
”Nästan. Tänkte du på att dricka i dag?”
”Nej. Gjorde du det?”
”Nej.” Casey log brett. Leendet lyste upp hans ansikte och gjorde honom ung på nytt. ”Det är ett under. Skulle du säga att det är ett under, Danny?”
”Ja. Det skulle jag.”
Patty återkom med ett stort fat vaniljpudding – med inte bara ett utan två körsbär ovanpå – och ställde det framför Dan. ”Varsågod. Vi bjuder. Du är för mager.”
”Och jag då, raring?” undrade Casey.
Patty fnös. ”Du bara vräker i dig. Du kan få en Flytande timmerstock om du vill. Det är ett glas vatten med en tandpetare i.” Sedan hon fått sista ordet svassade hon bort.
”Stöter du på henne fortfarande?” frågade Casey när Dan högg in på puddingen.
”Charmerande”, sa Dan. ”Väldigt känslig och new age.”
”Tack. Stöter du på henne?”
”Vi var väl ihop i kanske fyra månader och det var för tre år sen, Case. Patty är förlovad med en väldigt trevlig kille från Grafton.”
”Grafton”, sa Casey avfärdande. ”En håla med vackra vyer. Hon verkar inte så förlovad när du är tillstädes.”
”Casey …”
”Nej, missförstå mig inte. Jag skulle aldrig råda nån av mina skyddslingar att sticka snoken – eller snoppen – i ett pågående förhållande. Det är rena rama inbjudan till att börja kröka. Men … är du ihop med någon?”
”Angår det dig?”
”Det råkar göra det.”
”Inte för närvarande. Det var en sköterska i Rivington House – jag berättade väl om henne …”
”Sarah nånting.”
”Olson. Vi snackade lite smått om att flytta ihop, sen fick hon ett toppenjobb nere på MGH i Boston. Vi mejlar ibland.”
”Inga förhållanden under det första året, det är tumregeln”, sa Casey. ”Väldigt få alkoholister på bättringsvägen tar den på allvar. Du gjorde det. Men Danno … det är dags att du får ett stadigt förhållande med någon.”
”Herrejösses, min mentor har just förvandlats till doktor Phil”, sa Dan.
”Är din tillvaro bättre nu? Bättre än den var när du precis klivit av bussen här och drog ändan efter dig med blodsprängda ögon?”
”Det vet du att den är. Bättre än jag nånsin kunde ha föreställt mig.”
”Så fundera då på att dela den med någon. Det var bara det.”
”Jag ska ha det i åtanke. Kan vi snacka om nåt annat nu? Red Sox kanske?”
”Först måste jag ställa en annan fråga i egenskap av din mentor. Sen kan vi vara vänner igen och ta en påtår.”
”Okej …” Dan såg avvaktande på honom.
”Vi har aldrig pratat så mycket om vad du gör på hospiset. Hur du hjälper människor.”
”Nej”, sa Dan, ”och jag ser helst att det förblir på det viset. Du vet ju vad man säger i slutet av varje möte? ’Det du har sett här, det du har hört här, låt det stanna här när du går härifrån.’ Det är min inställning till den andra delen av mitt liv.”
”Hur många delar av ditt liv påverkades av att du drack?”
Dan suckade. ”Du vet svaret. Alla.”
”Nå?” Och när Dan inte sa något: ”Personalen på Rivington kallar dig doktor Sömn. Snacket går, Danno.”
Dan teg. Han hade lite pudding kvar och Patty skulle tjata på honom om han inte åt upp den, men han hade tappat matlusten. Han antog att han hade vetat att det här samtalet skulle komma, och han visste också att eftersom han inte hade druckit på tio år (och numera hade en och annan duvunge att själv vaka över) skulle Casey respektera hans gränser, men det var ovälkommet ändå.
”Du hjälper folk att dö. Inte genom att trycka en kudde över ansiktet på dem eller så, det är det ingen som tror, utan bara genom att … jag vet inte. Ingen verkar veta det.”
”Jag sitter hos dem, inget annat. Pratar lite med dem. Om de vill det.”
”Går du igenom Stegen, Danno?”
Om Dan hade trott att det här var ett nytt spår i samtalet skulle han ha välkomnat det, men han visste att det inte var fallet. ”Det vet du att jag gör. Du är min mentor.”
”Ja, du ber om hjälp på morgnarna och tackar för den på kvällarna. Du gör det på knä. Det är de första tre. Det fjärde är allt det snacket om moralisk självrannsakan. Och det femte då?”
Det fanns tolv steg allt som allt. Efter att ha hört dem läsas upp i början av varje möte han deltagit i kunde Dan dem utantill. ’ ”Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska den exakta innebörden av alla våra fel.’ ”
”Just.” Casey lyfte kaffekoppen, tog en smutt och såg på Dan över kanten. ”Har du gjort det?”
”I stort sett.” Dan önskade sig bort därifrån. Snart sagt vart som helst. Och – för första gången på mycket länge – kom han på sig med att längta efter en sup.
”Får jag gissa. Du har upplyst dig själv om alla dina fel, och du har upplyst Gud sådan du uppfattar honom utan att göra det om alla dina fel, och du har upplyst en medmänniska – nämligen mig – om i stort sett alla dina fel. Skulle det bli bingo?”
Dan teg.
”Det här är vad jag tror”, sa Casey, ”och rätta mig gärna om jag har fel. Steg åtta och nio handlar om att städa upp i röran vi lämnade efter oss när vi var dretfulla mer eller mindre dygnet runt sju dar i veckan. Jag tror att ditt arbete på hospiset åtminstone delvis, den viktiga delen av det, handlar om den gottgörelsen. Och jag tror att det finns ett fel som du inte riktigt kan komma förbi eftersom du skäms över det så jävla mycket att du inte kan prata om det. I så fall skulle du inte vara den förste, tro mig.”
Dan tänkte: Mamma.
Dan tänkte: Dodis.
Han såg den röda plånboken och den ömkliga bunten matkuponger. Han såg också lite pengar. Sjuttio dollar, som räckte till fyra dagar på fyllan. Fem om det portionerades ut noggrant och näringsintaget hölls på ett absolut minimum. Han såg pengarna, först i sin hand och sedan på väg ner i fickan. Han såg pojken med Braveströjan och hängande blöja.
Han tänkte: Grabben hette Tommy.
Han tänkte, varken för första eller sista gången: Jag ska aldrig prata om det här.
”Danno? Har du nånting att säga mig? Jag tror att du har det. Jag vet inte hur länge du har släpat på eländet, men du kan lämpa av det hos mig och gå härifrån hundra kilo lättare. Det är så det fungerar.”
Han tänkte på hur pojken hade traskat fram till mamman
(Deenie hon hette Deenie)
och hur hon trots sin djupa fyllesömn hade lagt armen om honom och tryckt honom intill sig. De hade legat ansikte mot ansikte i morgonsolen som strålade in genom det skitiga sovrumsfönstret.
”Det är inget”, sa han.
”Släpp det, Dan. Jag säger dig det både som vän och mentor.”
Dan såg på honom med stadig blick utan att säga något.
Casey suckade. ”Hur många möten har du varit på där nån har sagt att man bara är så sjuk som sina hemligheter? Hundra? Tusen är det nog. Av alla gamla AA-historier är den nog den äldsta.”
Dan teg.
”Vi har alla en botten”, sa Casey. ”En dag måste du berätta för någon om din. Annars kommer du förr eller senare att hamna på en bar med en drink i näven.”
”Jag hör vad du säger”, sa Dan. ”Kan vi snacka om Red Sox nu?”
Casey såg på klockan. ”En annan gång. Jag måste hem.”
Ja, ja, tänkte Dan. Till jycken och guldfisken.
”Okej.” Han tog notan innan Casey hann göra det. ”En annan gång.”
4
När Dan kom tillbaka till tornrummet såg han en lång stund på skrivtavlan innan han sakta suddade ut det som stod där:
De dödar basebollkillen!
När tavlan var tom igen frågade han: ”Vilken basebollkille?”
Inget svar.
”Abra? Är du kvar?”
Nej. Men hon hade varit där. Om han kommit tillbaka tio minuter tidigare från sin otrivsamma fikastund med Casey skulle han kanske ha kunnat se hennes fantomgestalt. Men var det honom hon hade sökt? Dan trodde inte det. Det var onekligen vansinne, men han trodde att hon kanske hade sökt Tony. Som hade varit hans osynliga kompis en gång i tiden. Den som ibland kom med syner. Den som ibland varnade. Den som hade visat sig vara en djupare och klokare version av honom själv.
För den rädda lilla pojken som försökte överleva på Overlook Hotel hade Tony varit en beskyddande storebror. Det ironiska var att nu, när han kommit över sitt spritmissbruk, hade Daniel Anthony Torrance blivit en äkta vuxen och Tony var fortfarande ett barn. Kanske rentav det mytiska inre barnet som new age-guruerna jämt tjatade om. Dan var övertygad om att snacket om det inre barnet användes för att ursäkta många själviska och destruktiva beteenden (det som Casey föredrog att kalla allt genast-syndromet), men han tvivlade inte heller på att vuxna män och kvinnor hade kvar varje utvecklingsskede någonstans i sitt medvetande – inte bara det inre barnet utan det inre spädbarnet, den inre tonåringen och den inre unga vuxna. Och om den gåtfulla Abra kom till honom, var det inte naturligt att hon skulle söka sig förbi hans vuxna medvetande och leta efter någon i sin egen ålder?
En lekkamrat?
En beskyddare, rentav?
I så fall var det en uppgift Tony hade utfört tidigare. Men behövde hon beskydd? Ångesten i hennes meddelande
(de dödar basebollkillen)
gick inte att ta miste på, men ångest hörde ihop med skimret, som Dan för längesedan hade upptäckt. Det var inte meningen att den som inte var mer än ett barn skulle veta om och bevittna så mycket. Han kunde leta rätt på henne, kanske försöka upptäcka mer, men vad skulle han säga till hennes föräldrar? Hej, ni känner inte mig, men jag känner er dotter, hon besöker mitt rum ibland och vi har blivit riktigt bra kompisar?
Dan visste inte om de skulle bussa polisen på honom, men han skulle inte förebrå dem om de gjorde det, och med tanke på hans brokiga förflutna hade han ingen lust att ta reda på det. Då var det bättre att låta Tony vara hennes fjärrkompis, om det var så det låg till. Tony var visserligen osynlig, men han var i en mer passande ålder.
Han kunde skriva upp namnen och rumsnumren som skulle stå på skrivtavlan senare. För ögonblicket tog han upp kritan från listen och skrev: Tony och jag önskar dig en fin sommardag, Abra! Din ANDRA vän, Dan.
Han betraktade det skrivna en stund, nickade och gick fram till fönstret. Han bestämde sig för att ta en promenad och försöka skingra tankarna på det besvärande samtalet med Casey. Ja, han antog att Deenies lägenhet i Wilmington hade varit hans botten, men om han hade tigit om det som hänt där och ändå kunnat hålla sig nykter i tio år, fanns det väl inget som hindrade att han fortsatte hålla tyst om det och höll sig nykter i tio år till. Eller tjugo. Och varför tänka på år över huvud taget, när AA:s motto var en dag i taget?
Wilmington var längesedan. Den delen av livet var över.
Som vanligt låste han rummet när han gick, men ett lås skulle inte stänga ute den gåtfulla Abra om hon ville hälsa på. När han kom tillbaka kanske det fanns ett nytt meddelande från henne på skrivtavlan.
Vi kanske kan bli brevvänner.
Javisst, och kanske skulle ett gäng av Victoria’s Secrets underklädesmodeller knäcka hemligheten bakom vätefusion.
Dan log på väg ut.
5
Stadsbiblioteket i Anniston hade sin årliga sommarbokrea, och när Abra bad att få gå dit avstod Lucy gärna från eftermiddagens sysslor för att promenera längs Main Street med sin dotter. Fällbord fyllda med diverse donerade böcker stod uppställda på gräsmattan och medan Lucy ögnade igenom utbudet på pocketbordet (1 DOLLAR STYCK, 6 FÖR 5 DOLLAR, VÄLJ OCH VRAKA) på jakt efter olästa böcker av Jodi Picoult, tittade Abra på vad som bjöds på borden som var skyltade ungdomsböcker. Hon hade en bra bit kvar till ungdomsåren inräknat nedre tonåren, men hon var en brådmogen bokslukare och särskilt förtjust i fantasy och science fiction. Hennes älsklings-t-shirt visade en bild på en stor, invecklad maskin ovanför tillkännagivandet STEAMPUNK REGERAR.
Just som Lucy avgjorde att hon fick nöja sig med en gammal Dean Koontz och en något nyare Lisa Gardner kom Abra springande. Hon log. ”Mamma! Mamma! Han heter Dan!”
”Vem heter Dan, hjärtat?”
”Tonys pappa! Han hälsade och önskade mig en fin sommardag!”
Lucy såg sig omkring och väntade sig nästan att få se en främmande man med en pojke i Abras ålder i släptåg. Det fanns många främmande människor där – det var ju sommar – men inga par av det slaget.
Abra såg vad hon gjorde och fnittrade. ”Nej, han är inte här.”
”Var är han då?”
”Jag vet inte riktigt. Men nära.”
”Jaha … men det var väl bra, ungen min.”
Lucy hann knappt rufsa sin dotter i håret förrän Abra sprang tillbaka för att återuppta jakten på raketforskare, tidsresenärer och trollkarlar. Lucy såg efter henne med böckerna hon själv hade valt bortglömda i handen. Berätta det här för David när han ringde från Boston eller låta bli? Hon skulle nog låta bli.
Mystisk radio, inget annat.
Bäst att låta det passera.
6
Dan beslöt att stanna till på Java Express, köpa ett par kaffe och ta med en bort till Billy Freeman i Teenytown. Även om Dans anställning som kommunalarbetare i Frazier hade varit ytterst kortvarig, hade de båda männen hållit kontakten under de gångna tio åren. Delvis var det väl för att de hade Casey gemensamt – Billys chef, Dans mentor – men mest berodde det på att de helt enkelt gillade varandra. Dan uppskattade Billys rättframma attityd.
Han uppskattade också att köra Helen Rivington. Antagligen det inre barnet igen – han var säker på att en psykiater skulle säga det. Billy var oftast villig att lämna över spakarna, och under sommarsäsongen gjorde han det ofta med lättnad. Mellan fjärde juli och Labor Day kördes Riven den halvannan mil långa slingan ut till Cloud Gap och tillbaka tio gånger om dagen, och Billy blev inte yngre.
När Dan gick över gräsmattan mot Cranmore Avenue såg han Fred Carling sitta på en skuggad bänk i loggian mellan Rivington House och Rivington 2. Vårdbiträdet som en gång hade lämnat fingermärken efter sig på den stackars Charlie Hayes jobbade fortfarande på nattskiftet och var lika lat och grinig som förut, men han hade åtminstone lärt sig att hålla sig undan för Helen Rivingtons doktor Sömn. Det hade Dan ingenting emot.
Carling som snart skulle gå på sitt skift hade en flottfläckad McDonaldspåse i knät och mumsade på en Big Mac. Deras blickar möttes som hastigast. Ingen av dem hälsade. Dan ansåg att Carling var en odugling och ögontjänare med sadistiska böjelser och Carling ansåg att Dan var en skenhelig och beskäftig fjant, så det vägde jämnt. Bara de höll sig undan för varandra skulle allt vara bra och fortsätta vara bra på alla sätt och vis.
Dan köpte kaffe (Billys med fyra sockerbitar i, som han brukade dricka det), och gick över till stadsparken som sjöd av verksamhet i den tidiga kvällens gyllne ljus. Frisbees flög. Mammor och pappor gav fart åt småttingar i gungor eller fångade upp dem när de flög av rutschbanorna. På softbollplanen pågick en match, ungdomar från Fraziers KFUM mötte ett lag i orange tröjor med texten FRITIDSFÖRVALTNINGEN ANNISTON. Han såg Billy stå på en pall och putsa kromet på Riven vid stationen. Allt såg fint ut. Det kändes som hemma.
Om det inte är hemma, tänkte Dan, är det så nära som jag nånsin kan komma. Det enda jag behöver nu är en fru som heter Sally, en son som heter Pete och en hund som heter Rover.
Han log åt tanken medan han strosade längs Teenytowns version av Cranmore Avenue och kom in i skuggan av Teenytowns järnvägsstation. ”Tjänare Billy, jag kommer med lite sånt där socker med kaffesmak som du gillar.”
Vid ljudet av hans röst vände sig den första människan som sagt ett vänligt ord till Dan i lilla Frazier om. ”Nej men, det var hyggligt av dig. Jag tänkte just att det skulle smaka med – dra åt arslet, där åkte den.”
Pappbrickan hade fallit ur Dannys händer. Han kände värmen när hett kaffe spilldes ut över tennisskorna, men den verkade vara långt borta, betydelselös.
I Billy Freemans ansikte krälade flugor.
7
Billy ville inte gå till Casey Kingsley morgonen därpå, ville inte ta ledigt den dagen och ville definitivt inte söka läkare. Han intygade för Dan att han mådde bra, fina fisken, han var i toppform. Han hade till och med sluppit sommarförkylningen som brukade drabba honom i juni eller juli.
Dan däremot hade legat sömnlös större delen av den gångna natten och vägrade godta ett nej. Han kunde ha gjort det om han varit övertygad om att det var för sent, men han trodde inte att det var det. Han hade sett flugorna förut och lärt sig att bedöma deras innebörd. Var det en hel svärm – så många att personens ansikte skymdes bakom en slöja av otäcka myllrande flugkroppar – så visste man att det inte fanns något hopp. Tio, tolv stycken betydde att något kunde göras. Var det bara några få fanns det tid. Det hade bara varit tre, fyra stycken i Billys ansikte.
Han såg aldrig till några alls i ansiktet på de obotligt sjuka på hospiset.
Dan mindes att han besökt sin mamma nio månader före hennes död, en dag då hon också hade hävdat att hon mådde bra, fina fisken, toppen helt enkelt. Vad tittar du på, Danny? hade Wendy Torrance frågat. Är det en fläck? Hon hade strukit sig över näsan på ett lustigt sätt och fingrarna hade passerat rakt igenom de hundratals dödsflugor som täckte ansiktet från hakan till hårfästet, som en segerhuva.
8
Casey var van vid att medla. Förtjust i ironier som han var brukade han säga till folk att det var därför han hade sin enorma sexsiffriga årslön.
Först lyssnade han på Dan. Sedan lyssnade han på Billys invändningar om att han absolut inte kunde vara borta från jobbet, inte mitt i högsäsongen när folk redan köade för att åka med Riven den första vändan klockan åtta. För övrigt skulle ingen läkare ta emot honom med så kort varsel. De hade också högsäsong.
”När var du på hälsokontroll senast?” frågade Casey när Billy äntligen tystnade. Dan och Billy stod framför hans skrivbord. Casey satt bakåtlutad i skrivbordsstolen med huvudet vilande mot det invanda stället strax nedanför väggkrucifixet och fingrarna sammanflätade över magen.
Billy gick på defensiven. ”Noll-sex var det väl. Men då var det bra med mig, Case. Doktorn sa att mitt blodtryck var tio enheter lägre än hans.”
Casey flyttade blicken till Dan. Den var undrande och nyfiken men inte klentrogen. AA-medlemmar teg för det mesta som muren vid sina olika kontakter i omvärlden, men inom grupperna pratades det – och skvallrades ibland – helt öppet. Därför visste Casey att Dan Torrances talang för att hjälpa obotligt sjuka att dö fridfullt inte var hans enda talang. Enligt ryktet hade Dan vissa insikter som var till hjälp då och då. Insikter som inte riktigt gick att förklara.
”Du är väl tjenis med Johnny Dalton?” sa han nu till Dan. ”Barnläkarn.”
”Ja. Honom träffar jag oftast på torsdagskvällarna, i North Conway.”
”Har du hans nummer?”
”Ja, faktiskt.” Dan hade en hel lista med nummer till AA-kontakter längst bak i den lilla anteckningsboken som Casey hade gett honom och som han fortfarande hade kvar.
”Ring honom. Säg att det är viktigt att den här drummeln blir undersökt per omgående. Du vet händelsevis inte vad det är för sorts läkare han behöver? I hans ålder är det garanterat ingen barnläkare.”
”Casey …” inledde Billy.
”Tyst”, sa Casey och vände sig till Dan igen. ”Vid Gud, jag tror att du vet det. Är det lungorna? Det verkar troligast, så mycket som han röker.”
Dan kom fram till att det inte fanns någon återvändo nu. Han suckade och sa: ”Nej, jag tror det är nånting med magen.”
”Bortsett från lite matsmältningsbesvär har jag inga …”
”Tyst, sa jag.” Och sedan åter vänd mot Dan: ”En mag- och tarmspecialist alltså. Säg till Johnny D. att det är viktigt.” Han gjorde en paus. ”Kommer han att tro dig?”
Den frågan var Dan glad åt att få höra. Han hade hjälpt flera AA-medlemmar under sin tid i New Hampshire, och fast han bett samtliga att inte prata om det visste han mycket väl att somliga hade gjort det och gjorde det än. Det gladde honom att John Dalton inte hade varit en av dem.
”Jag tror det.”
”Okej.” Casey pekade på Billy. ”Du är ledig för dagen med full lön. Sjukbesök.”
”Riven …”
”Det finns ett dussin personer här i stan som kan köra Riven. Jag ringer några samtal och tar de första två avgångarna själv.”
”Din höftled …”
”Skit i höftleden. Det gör mig gott att komma ifrån kontoret.”
”Men Casey, jag mår b …”
”Det kvittar om du mår så bra att du kan springa ett långlopp ända bort till Lake Winnipesaukee. Du ska gå till doktorn och därmed punkt.”
Billy såg harmset på Dan. ”Titta vad du ställer till med. Jag hann inte ens med morgonfikat.”
Flugorna var borta den här morgonen – men de fanns ändå kvar. Dan visste att om han koncentrerade sig kunde han se dem igen om han ville … men vem i herrans namn skulle vilja det?
”Jag vet”, sa Dan. ”Tyngdkraften finns inte, det är livet som suger. Får jag låna din telefon, Casey?”
”Var så god.” Casey reste sig. ”Jag traskar väl över till stationen och klipper lite biljetter. Har du nån lokförarmössa som passar mig, Billy?”
”Nä.”
”Min gör det”, sa Dan.
9
För att vara en organisation som inte annonserade sin närvaro, inte sålde några varor, och höll sig flytande tack vare de skrynkliga dollarsedlar som lades i de korgar eller basebollkepsar som skickades runt, utövade Anonyma Alkoholister ett mäktigt inflytande i det fördolda, långt utanför dörrarna till de olika hyrda samlingslokaler och kyrkokällare där verksamheten bedrevs. Det var inte de gamla stötarnas nätverk, tänkte Dan, utan de gamla fyllonas nätverk.
Han ringde John Dalton, och John ringde en specialist på invärtes medicin vid namn Greg Fellerton. Fellerton var inte med i Programmet, men han var skyldig Johnny D. en tjänst. Dan visste inte varför och brydde sig inte. Det viktiga var att Billy Freeman strax före tolv samma dag befann sig på undersökningsbritsen i Fellertons mottagning i Lewiston. Denna mottagning låg en fjortonmilsresa från Frazier och Billy knotade hela vägen.
”Är du säker på att matsmältningsbesvären är det enda du har känt av?” frågade Dan när de rullade in på Fellertons lilla parkering vid Pine Street.
”Ja”, sa Billy. Så tillfogade han motvilligt: ”Det har varit lite värre på sistone, men inget som håller mig vaken om nätterna.”
Du ljuger, tänkte Dan men lät det passera. Han hade fått med sig den motsträviga gubbtjyven hit och det hade inte varit lätt.
Dan satt i väntrummet och bläddrade i ett nummer av OK! med prins William och hans söta men taniga nyblivna brud på omslaget, när han hörde ett kraftigt vrål av smärta bortifrån korridoren. Tio minuter senare kom Fellerton ut och satte sig hos Dan. Han tittade på omslaget till OK! och sa: ”Han må vara tronarvinge i Storbritannien, men han kommer ändå att vara skallig som en biljardboll när han fyller fyrtio.”
”Du har nog rätt.”
”Självfallet har jag rätt. När det handlar om människor är genetiken den enda verkliga kungen. Jag remitterar din vän till Central Maine General för en skiktröntgen. Jag är ganska säker på vad den kommer att visa. Har jag rätt så ska jag boka in mr Freeman hos en kärlkirurg för lite snittning och skarvning i morgon bitti.”
”Vad är det för fel på honom?”
Billy kom gående i korridoren och knäppte bältet. Hans solbrända ansikte var nu gulblekt och svettblankt. ”Han säger att jag har en utbuktning på kroppspulsådern. Som en bubbla på ett bildäck. Fast bildäck skriker inte när man petar på dem.”
”En aneurysm”, sa Fellerton. ”Kan möjligen vara en tumör, men jag tror inte det. Hur som helst är det brådskande. Eländet är stort som en pingisboll. Bra att du tog hit honom på undersökning. Om den hade brustit utan ett sjukhus i närheten …” Fellerton skakade på huvudet.
10
Skiktröntgenundersökningen bekräftade Fellertons aneurysmdiagnos, och klockan sex samma kväll befann sig Billy i en sjukhussäng där han såg betydligt mindre kaxig ut. Dan satt hos honom.
”Jag skulle kunna gå över lik för en cigarrett”, sa Billy längtansfullt.
”Där kan jag inte hjälpa dig.”
Billy suckade. ”Hög tid att lägga av i vilket fall. Saknar de dig inte på Rivington House?”
”Min lediga dag.”
”Och vilket trevligt jävla sätt att använda den på. Vet du vad, om de inte mördar mig med sina knivar och gafflar i morrn bitti så har jag nog dig att tacka för mitt liv. Jag fattar inte hur du kunde veta’t, men om det finns nånting jag kan göra för dig nån gång – vad som helst, menar jag – så är det bara att du ber om’et.”
Dan tänkte på hur han stigit av en långfärdsbuss för tio år sedan och hamnat i en snöby fin som en brudslöja. Han tänkte på sin förtjusning när han fått syn på det klarröda loket som drog Helen Rivington. Och på hur mannen här hade frågat honom om han gillade det lilla tåget, i stället för att säga till honom att ge fan i sånt som han inte hade med att göra. Bara en liten vänlighet, men den hade öppnat dörren till allt han nu hade.
”Billy-boy, det är jag som har dig att tacka för mer än jag nånsin skulle kunna återgälda.”
11
Han hade lagt märke till något märkligt under åren som nykter. När livet gick honom emot – han erinrade sig en morgon 2008 då han upptäckt att någon hade krossat bakrutan på hans bil med en sten – tänkte han sällan på att dricka. Men när allt gick bra hade den gamla törsten en tendens att smyga sig på. När han denna kväll hade sagt hej till Billy och var på väg hemåt från Lewiston och allt kändes finemang, fick han syn på en vägkrog som hette Cowboy Boot och greps av en nästan oövervinnelig lust att svänga in. Köpa en stor stark och växla till sig så många tjugofemcentare att det räckte till att mata jukeboxen i en timme minst. Sitta där och lyssna på Jennings och Jackson och Haggard, inte snacka med någon, inte ställa till bråk, bara bli lite i gasen. Känna nykterhetens tyngd – ibland var den som att ha skor av bly – falla bort. När han bara hade fem mynt kvar skulle han spela ”Whiskey Bent and Hellbound” sex gånger på raken.
Han körde förbi vägkrogen, svängde in på den gigantiska Wal-Mart-parkeringen precis intill och vek upp telefonen. Han lät fingret sväva över Caseys nummer och kom sedan ihåg deras besvärliga samtal på caféet. Casey ville kanske återuppta den diskussionen, i synnerhet frågan om vad Dan kunde tänkas hålla inne med. Det var dömt att misslyckas.
I känslan av att befinna sig utanför sin egen kropp körde Dan tillbaka till vägkrogen och parkerade längst bort på den oasfalterade parkeringen. Han tyckte att det kändes bra. Det kändes också som om han just hade tagit upp en laddad pistol och satt den mot tinningen. Rutan var nerhissad och han hörde ett liveband spela en gammal Derailerslåt: ”Lover’s Lie”. Det lät inte alltför visset, och när han fått i sig några järn skulle det låta kanon. Det skulle finnas danssugna damer där inne. Damer med lockigt hår eller krus, damer i kjol eller cowboyblus. Det fanns det alltid. Han undrade vad för slags whiskey de serverade, och Gud, Gud, store Gud, så törstig han var. Han öppnade bildörren, placerade ena foten på marken och blev sedan sittande där med sänkt huvud.
Tio år. Tio fina år, och han kunde kasta bort dem inom de närmaste tio minuterna. Det vore lätt gjort. Som att locka biet med nektar.
Vi har alla en botten. En dag måste du berätta för någon om din. Annars kommer du förr eller senare att hamna på en bar med en drink i näven.
Och jag kan skylla på dig, Casey, tänkte han kyligt. Jag kan säga att du gav mig den idén när vi fikade på Sunspot.
Ovanför dörren satt en blinkande röd pil och en skylt med texten: STOR SEJDEL 2 $ FÖRE KL 21 MILLER LITE VÄLKOMMEN IN.
Dan stängde bildörren, vek upp telefonen igen och ringde John Dalton.
”Hur är det med din kompis?” frågade John.
”Nerbäddad och klar för operation i morgon klockan sju. John, jag är sugen på att ta mig ett glas.”
”Åh, neeej!” utropade John med darrande falsettröst. ”Inte spriiit!”
Och i samma stund försvann suget. Dan skrattade. ”Okej, jag behövde höra det där. Men om du nånsin använder den där Michael Jackson-rösten igen så kommer jag att häva i mig.”
”Du borde höra mig i ’Billie Jean’. Jag är ett karaokemonster. Får jag fråga en sak?”
”Visst.” Genom vindrutan såg Dan stammisarna på Cowboy Boot komma och gå, antagligen utan att snacka om Michelangelo.
”Förmågan du har, vad den än är, kunde drickandet … liksom … stänga av den?”
”Dämpa den. Lade en kudde över ansiktet på den så den fick kämpa efter luft.”
”Och nu?”
”Som Stålmannen, jag använder mina krafter för att främja sanning, rättvisa och den amerikanska livsstilen.”
”Med andra ord vill du inte prata om det?”
”Nej”, sa Dan, ”det vill jag inte. Men det är bättre nu. Bättre än jag nånsin trodde att det kunde bli. I tonåren …” Han avbröt sig. I tonåren hade varje dag varit en kamp för den psykiska hälsan. Rösterna inuti huvudet var otäcka, bilderna ofta värre. Han hade lovat både sin mamma och sig själv att aldrig dricka som sin pappa, men när han till sist började, under första året i high school, hade det inneburit en sådan lättnad att han – till en början – bara önskade att han hade börjat tidigare. Bakfylla på morgnarna var tusen gånger bättre än mardrömmar nätterna igenom. Vilket sammantaget liksom ledde fram till en fråga: I hur hög grad var han egentligen sin fars son? På hur många sätt?
”I tonåren, vad då?” frågade John.
”Inget. Det spelar ingen roll. Du, det är bäst att jag rör på mig. Jag sitter på parkeringen vid en bar.”
”Gör du?” John lät intresserad. ”Vilken bar då?”
”Ett hak som heter Cowboy Boot. Stor sejdel för två dollar fram till nio i kväll.”
”Dan.”
”Ja, John.”
”Jag känner till det där stället från förr i tiden. Om du ska spola ner ditt liv i toaletten, så börja inte där. Kvinnorna är smitthärdar med metamfetaminmun och herrtoaletten stinker som mögliga suspensoarer. Boot är enbart till för den som är nere på botten.”
Där kom det igen, det uttrycket.
”Vi har alla en botten”, sa Dan. ”Är det inte så?”
”Åk därifrån, Dan.” John lät gravallvarlig nu. ”Omedelbart. Inget tjafs. Och häng kvar i telefon tills den stora neonskylten med cowboystöveln på taket har försvunnit ur backspegeln.”
Dan startade bilen, lämnade parkeringen och svängde ut på Route 11 igen.
”Den är mindre”, sa han. ”Mindre … oooch … borta.” Han kände en outsäglig lättnad. Han kände också en bitter saknad – hur många sejdlar för två dollar hade han inte kunnat klämma före klockan nio?”
”Du tänker väl inte köpa en sexpack eller en flaska vin innan du kommer tillbaka till Frazier, va?”
”Nej. Det är lugnt.”
”Då ses vi på torsdag kväll. Kom tidigt, det är jag som gör kaffet. Folgers, från mitt speciallager.”
”Jag kommer”, sa Dan.
12
När han återkom till tornrummet och tände lyset fanns ett nytt meddelande på skrivtavlan.
Jag hade en härlig dag!
Din vän
ABRA
”Vad bra, lilla vän”, sa Dan. ”Det gläder mig.”
Surr. Snabbtelefonen. Han gick dit och tryckte på taltangenten.
”Hallå där, doktor Sömn”, sa Loretta Ames. ”Jag tyckte väl att jag såg dig komma in. Formellt sett är det ju fortfarande din lediga dag, men skulle du kunna titta till en av våra gäster?”
”Vem? Mr Cameron eller mr Murray?”
”Cameron. Azzie har varit där sen strax efter middan.”
Ben Cameron fanns i Rivington 1. Plan 2. En åttiotreårig pensionerad revisor med hjärtsvikt. En oerhört trevlig prick. Bra på Scrabble och fullständigt oslagbar i Parcheesi, där han alltid satte upp blockeringar som gjorde motståndarna vansinniga.
”Jag kommer direkt”, sa Dan. På vägen ut stannade han till och kastade en blick bakåt mot skrivtavlan. ”God natt, hjärtat”, sa han.
Han hörde inte av Abra Stone på två år.
Under de två åren slumrade någonting i Den Sanna Knutens blodomlopp. En liten avskedspresent från Bradley Trevor, även känd som basebollkillen.