1
Abras pappa stod i morgonrock vid köksbänken och vispade ägg i en skål när telefonen ringde. En trappa upp dundrade duschen. Om Abra följde sitt vanliga beteendemönster för söndagar skulle den dundra vidare tills varmvattnet tog slut.
Han tittade på nummerpresentatören. Riktnummerområdet var 617, men numret var inte det han kände igen från Boston, vilket tillhörde den fasta telefonen i hans svärmormors bostad. ”Hallå?”
”Åh, David, skönt att jag fick tag i dig.” Det var Lucy och hon lät fullständigt utmattad.
”Var är du? Varför ringer du inte från mobilen?”
”På sjukhuset, vid en telefonautomat. Man får inte använda mobil här, det är skyltar överallt.”
”Hur är det med momo? Med dig?”
”Med mig är det ingen fara. Vad momo beträffar är läget stabilt … nu … men det såg ganska mörkt ut ett tag.” Hon svalde. ”Och det gör det nu med.” Därmed bröt Lucy samman. Hon inte bara grät utan tjöt så hjärtat kunde brista.
David väntade. Han var glad åt att Abra var i duschen och hoppades att varmvattnet skulle räcka länge. Det här lät inte bra.
Till sist återfick Lucy talförmågan. ”Den här gången bröt hon armen.”
”Jaha. Okej. Var det allt?”
”Nej, det var inte allt!” nästan skrek hon åt honom i den där tonen han avskydde, som antydde att män var enastående korkade och som han tillskrev hennes italienska arv, utan att någonsin tänka tanken att han faktiskt emellanåt kunde vara enastående korkad.
Han drog efter andan och bemannade sig. ”Berätta, älskling.”
Det gjorde hon, fast två gånger brast hon i gråt igen och David måste vänta ut den. Hon var helt slut, men det var bara en del av problemet. Framför allt insåg han att hon nu accepterade i hjärtat vad huvudet hade vetat i veckor: hennes momo skulle verkligen dö. Kanske inte fridfullt.
Concetta som nu sov endast ytterst lätt hade vaknat efter midnatt och behövt gå på toaletten. I stället för att ringa på Lucy så hon kunde komma med bäckenet hade hon försökt stiga upp och gå på toaletten utan hjälp. Hon hade lyckats sätta sig upp och få benen över sängkanten och fötterna i golvet, men så hade hon blivit yr, fallit ner från sängen och landat på vänster arm. Den hade inte bara brutits, den hade krossats. Lucy som var uttröttad efter flera veckors nattvak som hon aldrig blivit utbildad för vaknade av sin mormors skrik.
”Hon ropade inte bara på hjälp”, sa Lucy, ”och skrek inte heller. Hon tjöt som en räv som fått tassen avsliten i en sån där förfärlig saxfälla.”
”Älskling, det måste ha varit hemskt.”
Där Lucia Stone stod i en alkov på entréplanet med varuautomater och – sällsamt nog – några fungerande telefoner, värkande i hela kroppen och täckt av intorkad svett (hon kände sin egen lukt och det var sannerligen inte Dolce & Gabbana Light Blue), med huvudet bultande av den första migrän hon haft på fyra år, visste hon att hon aldrig skulle kunna berätta för honom hur hemskt det faktiskt hade varit. Vilken stinkande uppenbarelse det hade varit. Man trodde sig begripa skeendet i stora drag – kvinna blir gammal, kvinna blir svag, kvinna dör – för att sedan upptäcka att det innebar så mycket mer. Det visade sig när kvinnan som hade skrivit något av sin generations finaste poesi låg i en pöl av sitt eget kiss och vrålade åt sin dotterdotter att göra slut på plågan, gör slut på den, åh, madre de Cristo, gör slut på den. När den förut släta underarmen såg ut som en urvriden skurtrasa och poeten kallade den en fittjävel och önskade att hon var död så att plågan kunde upphöra.
Kunde man berätta för sin make att man fortfarande var yrvaken och förlamad av rädsla för att allt man gjorde skulle vara fel? Kunde man säga honom att hon klöste en i ansiktet när man försökte flytta henne, och tjöt som en överkörd hund? Kunde man förklara hur det var att lämna sin älskade mormor liggande på golvet medan man ringde larmnumret och sedan satt hos henne i väntan på ambulansen och förmådde henne att dricka Oxycodone löst i vatten genom ett böjbart sugrör? Att ambulansen inte kom och inte kom och man tänkte på Gordon Lightfoot-låten ”The Wreck of the Edmund Fitzgerald”, där frågan ställs om någon vet vart Guds kärlek tagit vägen när vågorna förvandlar minuter till timmar? Vågorna som vältrade över momo var vågor av smärta, och hon gick i kvav och de bara fortsatte komma.
När hon började skrika igen hade Lucy satt båda armarna under henne och lyft upp henne på sängen i en klumpig tyngdlyftningsstöt som hon visste skulle kännas i axlar och ländrygg i flera dagar om inte veckor. Döv för momos skrik lägg ner mig, du tar livet av mig. Sedan satt Lucy lutad mot väggen och flämtade med håret klistrat i testar mot kinderna medan momo grät och höll om sin groteskt vanställda arm och frågade varför Lucia ville göra henne så illa och varför hon fick vara med om detta.
Till sist kom äntligen ambulansen och en man – Lucy visste inte vad han hette men välsignade honom i sina osammanhängande böner – hade gett momo en spruta så hon slocknade. Kunde man berätta för sin make att man önskade att sprutan hade tagit död på henne?
”Det var ganska vidrigt”, nöjde hon sig med att säga. ”Skönt att Abra inte ville komma ner den här helgen.”
”Det ville hon, men hon har massor av hemläxor och sa att hon behövde gå till biblioteket i går. Det måste ha varit superviktigt, för hon brukar ju jämt tjata på mig om att få gå på matchen.” Pladder. Dumheter. Men vad kunde han annars säga? ”Lucy, det var förbannat sorgligt att du måste gå igenom det där ensam.”
”Det är bara det att … om du hade hört hur hon skrek. Då skulle du kanske förstå. Jag vill aldrig mer höra nån skrika på det sättet. Hon som alltid varit så lugn och samlad … och behållit fattningen när alla runt omkring har tappat huvudet …”
”Jag vet …”
”Och att sedan bli så ömklig som hon var i natt. De enda ord hon mindes var fitta och skit och piss och kuken och meretrice och …”
”Släpp det där nu, älskling.” Duschen hade tystnat på övervåningen. Det skulle bara ta några minuter för Abra att bli torr och dra på sig söndagsstassen. Snart skulle hon komma ner med skjortskörten flygande och gympaskosnörena flaxande.
Men Lucy var inte riktigt redo att släppa det än. ”Jag minns en dikt hon skrev en gång. Jag kan inte citera den ordagrant, men inledningen var nåt i stil med: ’Gud är en kännare av sköra ting, och smyckar sin molnhöljda utkik med prydnader av utsökt glas.’ Förr tyckte jag att den bilden var lite väl gullig för att platsa i en dikt av Concetta Reynolds, nästan tillgjord.”
Och här kom hans Abba-Doo – deras Abba-Doo – med hyn rosig efter duschen. ”Har det hänt nåt, pappa?”
David satte upp ena handen: Vänta ett ögonblick.
”Nu fattar jag vad hon egentligen menade, och jag kommer aldrig mer att kunna läsa den dikten.”
”Abby är här, älskling”, sa han med spelad glättighet.
”Bra. Jag måste prata med henne. Jag ska inte böla mer, var inte orolig, men vi kan inte skydda henne från det här.”
”Kanske från det värsta?” vädjade han stillsamt. Abra stod vid bordet med sitt våta hår uppsatt i ett par tofsar som fick henne att se ut som tio på nytt. Hennes uppsyn var allvarlig.
”Kanske det”, instämde hon, ”men jag klarar inte det här längre, Davey. Inte ens med hemtjänstens hjälp. Jag trodde att jag skulle kunna det, men det går inte. Det finns ett hospis i Frazier ganska nära oss. Chefsjuksköterskan berättade om det. Sjukhusen måste ha en lista för såna här situationer. Hur som helst heter det Helen Rivington House. Jag ringde dit innan jag ringde dig och de har en ledig plats från och med i dag. Antar att Gud petade ner en till av sina glasprydnader från spiselkransen i natt.”
”Är Chetta vaken? Har ni diskuterat det här …”
”Hon kvicknade till för ett par timmar sen, men hon var virrig. Blandade ihop det förflutna och nuet till en riktig sallad.”
Medan jag sov gott, tänkte David skuldmedvetet. Och säkert drömde om min bok.
”När hon blir klar i knoppen – jag utgår från att hon blir det – ska jag säga henne att det inte är hennes sak att fatta beslutet. Det är dags för hospisvård.”
”Då så.” När Lucy bestämde sig för något – på fullaste allvar – var det bäst att tiga still och låta henne få sin vilja fram.
”Pappa? Hur är det med mamma? Och momo?”
Abra visste att hennes mamma var utom fara och att hennes gammelmormor inte var det. Merparten av det som Lucy hade sagt till sin man hade nått henne medan hon stod i duschen, med schampo och tårar rinnande nerför kinderna. Men hon hade blivit duktig på att ta på sig en glad min tills någon sa högt att det var dags att ta på sig en ledsen. Hon undrade om hennes nya vän Dan hade lärt sig använda glada miner som liten. Säkert hade han det.
”Chia, jag tror att Abby vill prata med dig.”
Lucy suckade och sa: ”Ge henne luren.”
David räckte telefonen till sin dotter.
2
Klockan 14 samma söndag hängde Rose i hatten upp en skylt med texten STÖR EJ OM DET INTE ÄR ABSOLUT NÖDVÄNDIGT på dörren till sin överdimensionerade husbil. De närmaste timmarna var noga planlagda. I dag skulle hon inte äta något och bara dricka vatten. I stället för elvakaffe hade hon tagit kräkmedel. När det blev dags att ta sig fram till flickans medvetande skulle hon vara klar som ett tomt glas.
Utan att distraheras av kroppsfunktioner skulle Rose kunna ta reda på allt hon behövde: flickans namn, exakta vistelseort, hur mycket hon visste och – vilket var mycket viktigt – vem hon eventuellt hade pratat med. Rose skulle ligga still på sin dubbelsäng i Earthcruisern från fyra på eftermiddagen till tio på kvällen, titta upp i taket och meditera. När sinnet var lika renat som kroppen skulle hon ta ånga från en av behållarna i lönnfacket – bara en sniff skulle räcka – och än en gång vrida världen tills hon var i flickan och flickan var i henne. Vid ettiden på natten östlig tid skulle hennes byte sova djupt och Rose kunde gå igenom innehållet i hennes medvetande efter behag. Det kanske rentav gick att plantera en idé: Några män kommer. De ska hjälpa dig. Följ med dem.
Men, som den gamla skolans bondediktare Bobbie Burns påpekade mer än tvåhundra år tidigare, möss och människors fintlighet slår ofta slint, och hon hade knappt börjat recitera de inledande orden i sitt avslappningsmantra förrän det slog slint så det ekade på hennes dörr.
”Försvinn!” skrek hon. ”Ser du inte skylten?”
”Rose, jag har Nöten med mig”, ropade Kråka. ”Jag tror att han har det du frågade efter, men han måste få klartecken och timingen är jävligt knepig här.”
Hon låg still en stund, blåste sedan ut en ilsken pust och steg upp, slet åt sig en Sidewindertröja (KYSS MIG PÅ VÄRLDENS TAK!) och drog den över huvudet. Den nådde henne till låren. Hon öppnade dörren. ”Säkrast för er att det är goda nyheter.”
”Vi kan komma tillbaka”, sa Valnöt. Han var en liten man med kal hjässa och grå stålullstussar ovanför öronen. Han höll ett papper i handen.
”Nej, fatta er kort bara.”
De satte sig vid bordet i köks- och vardagsrumsdelen. Rose ryckte åt sig papperet ur Nötens hand och kastade en flyktig blick på det. Det var något slags invecklat kemiskt diagram med en massa sexhörningar. Det sa henne ingenting. ”Vad är det här?”
”Ett starkt sedativ”, sa Nöten. ”Det är nytt och det är rent. Jimmy fick faktabladet från en av våra kontakter inom NSA. Hon kommer att slockna av det utan risk för en överdos.”
”Jaha, det kan vara vad vi behöver.” Rose visste att hon lät tjurig. ”Men kunde det inte ha väntat till i morgon?”
”Förlåt, förlåt”, sa Nöten undergivet.
”Jag ber inte om ursäkt”, sa Kråka. ”Om du vill agera snabbt mot den här ungen och röva bort henne behöver jag inte bara se till att vi kan få tag i det här, jag måste ordna så att det skickas till en av våra postboxar.”
Den Sanna Knuten hade hundratals sådana över hela USA, de flesta av dem hos Mail Boxes Etc. och i olika butiker knutna till UPS. Användningen av dem krävde planering dagar i förväg eftersom de alltid färdades i sina husbilar. Knutens medlemmar ville inte åka kollektivt, lika lite som de ville skära halsen av sig. Privatflyg gick an men var otrevligt, de led av extrem höjdsjuka. Valnöt trodde att det hade något att göra med deras nervsystem som avvek radikalt från rubernas. Rose var mer bekymrad över ett visst skattefinansierat nervsystem. Mycket bekymrad. Departementet för inrikes säkerhet hade övervakat också privatflygningar mycket noga sedan terroristangreppet 2001, och Den Sanna Knutens första överlevnadsregel var att aldrig dra uppmärksamheten till sig.
Tack vare det nationella vägnätet hade husbilarna alltid tjänat deras syften och skulle göra det även denna gång. En liten insatsstyrka med utvilade förare vid ratten var sjätte timme kunde ta sig från Sidewinder till norra New England på mindre än trettio timmar.
”Då så”, sa hon i mildare ton. ”Vad har vi utmed I-90 i norra New York eller Massachusetts?”
Kråka svävade inte på målet eller sa att han fick ge besked senare. ”EZ Mail Service i Sturbridge i Massachusetts.”
Hon snärtade med fingrarna mot kanten av papperet med obegriplig kemi som Nöten höll i handen. ”Se till att försändelsen skickas dit. Använd minst tre mellanled så vi kan förneka all kännedom om nånting går snett. Låt den studsa ordentligt.”
”Har vi så mycket tid på oss?” undrade Kråka.
”Jag kan inte tänka mig annat”, sa Rose – en kommentar som skulle spöka i hennes tankar. ”Skicka den söderut, sen till Mellanvästern, sen till New England. Se bara till att den är framme i Sturbridge till på torsdag. Använd Express Mail, inte Fedex eller UPS.”
”Det fixar jag”, sa Kråka. Utan tvekan.
Rose riktade sig till Knutens doktor. ”Säkrast att du har rätt, Valnöt. Om du ger henne en överdos i stället för att bara söva henne ska jag se till att du blir den första av oss att förvisas sedan Little Big Horn.”
Valnöt bleknade en aning. Bra. Hon hade inte för avsikt att förvisa någon, men var likafullt irriterad över att ha blivit avbruten.
”Vi skickar medlet till Sturbridge och Nöten kommer att veta hur det används”, sa Kråka. ”Inga problem.”
”Finns det inget enklare? Något vi kan få tag i här i närheten?”
Nöten sa: ”Inte om du vill vara säker på att hon inte gör en Michael Jackson. Det här medlet är säkert och snabbverkande. Om hon har så stora krafter som du verkar tro kommer snabbheten att vara av…”
”Okej, okej, jag fattar. Är vi klara nu?”
”Det var en sak till”, sa Valnöt. ”Det kan väl vänta i och för sig, men …”
Hon tittade ut genom fönstret och, har man sett, där kom Jimmy Nuffra lubbande över parkeringen utanför Overlook Lodge med ett alldeles eget papper. Varför hade hon hängt upp stör EJ-skylten på dörrhandtaget? Varför inte en där det stod ÖPPET HUS?
Rose samlade allt sitt dåliga humör, stoppade det i en säck, stuvade undan den i bakhuvudet och log morskt. ”Vad är det?”
”Farfar Klatsch”, sa Kråka, ”han håller inte tätt längre.”
”Han har inte hållit tätt de senaste tjugo åren”, sa Rose. ”Han vägrar ha blöja och jag kan inte tvinga honom. Ingen kan tvinga honom.”
”Det här är annorlunda”, sa Nöten. ”Han kommer knappt ur sängen. Baba och Susie Blåtira tar hand om honom så gott de kan, men hans campingbuss stinker något infernaliskt …”
”Han repar sig. Vi ger honom lite ånga.” Men hon gillade inte Nötens uppsyn. Tommy Truck hade gått bort för två år sedan och som Knuten uppfattade tiden kunde det ha varit för två veckor sedan. Och nu farfar Klatsch?
”Hans förstånd bryts ner”, sa Kråka utan omsvep. ”Och …” Han såg på Valnöt.
”Petty tog hand om honom i morse och hon säger att hon tror han gick igenom en cykel.”
”Tror”, sa Rose. Hon vägrade acceptera det. ”Har någon annan sett det? Baba? Sue?”
”Nej.”
Hon ryckte på axlarna som för att säga ja men då så. Jimmy knackade innan de kom längre i diskussionen och den här gången var hon glad åt avbrottet.
”Stig in!”
Jimmy stack in huvudet. ”Går det för sig?”
”Ja! Varför tar du inte hit Rockettes och UCLA:s musikkår när du ändå håller på? För tusan, jag försökte bara komma i meditationsstämning efter att ha spytt tarmarna ur mig i några trivsamma timmar.”
Kråka gav henne en lätt förebrående blick och kanske förtjänade hon den – antagligen förtjänade hon den, de skötte ju bara sina åligganden som hon hade begärt att de skulle göra – men om Kråka någonsin klev upp i kaptensstolen skulle han förstå. Aldrig en stund för sig själv, såvida man inte hotade dem till livet. Och i många fall inte ens då.
”Jag har en sak som du kanske vill se”, sa Jimmy. ”Och eftersom Kråka och Nöten redan var här så tänkte jag …”
”Jag vet vad du tänkte. Vad är det?”
”Jag falkade på nätet efter nyheter från de båda orterna som du fastnade för – Fryeburg och Anniston. Hittade det här i Union Leader. Det är från torsdagstidningen. Kanske inte betyder nåt.”
Hon tog emot utskriften. Toppartikeln handlade om någon lantisskola som lade ner fotbollslinjen på grund av budgetnedskärningar. Under den fanns en kortare artikel som Jimmy hade ringat in.
JORDSKALV ”I FICKFORMAT”
RAPPORTERAS FRÅN ANNISTON
Hur litet kan ett jordskalv vara? Ytterst litet, om man får tro boende på Richland Court, en kort gata i Anniston vilken slutar vid Sacofloden. Sent på tisdagseftermiddagen rapporterade flera boende där ett skalv som fick fönsterrutor att skallra, golv att skaka, och glaspjäser att falla ner från hyllor. Dane Borland, en pensionär som bor i slutet av gatan, pekade ut en spricka som löpte tvärs över hans nyasfalterade infart. ”Vill ni ha bevis så har ni det där”, sa han.
Trots att Geologiska övervakningscentret i Wrentham, Massachusetts, inte rapporterat någon jordbävning i New England under tisdagseftermiddagen passade Matt och Cassie Renfrew på att ordna en ”jordskalvsfest” som besöktes av flertalet boende på gatan.
Andrew Sittenfeld vid Geologiska övervakningscentret uppger att skakningen som boende på Richland Court upplevde kan ha berott på plötsligt framvällande vatten i kloaksystemet eller eventuellt ett militärflygplan som passerade ljudvallen. När dessa förklaringar presenterades för mr Renfrew skrattade han gott. ”Vi vet vad vi kände”, sa han. ”Det var ett jordskalv. Och vi kan faktiskt inte klaga. Skadorna var minimala och vi fick en fantastisk fest tack vare det.”
Andrew Gould
Rose läste artikeln två gånger och tittade upp med tindrande ögon. ”Bra jobbat, Jimmy.”
Han log brett. ”Tack. Då överlåter jag det åt er.”
”Ta med dig Nöten, han måste titta till farfar. Kråka, stanna kvar ett ögonblick.”
När de hade gått stängde han dörren efter dem. ”Tror du att flickan orsakade skalvet i New Hampshire?”
”Just det. Inte hundra procent säker men åttio minst. Och att ha det här stället att fokusera på – inte bara en stad utan en gata – kommer att göra det fan så mycket enklare för mig i natt när jag ska söka rätt på henne.”
”Om du kan plantera en följ med-mask i hennes skalle, Rosie, så kanske vi inte ens behöver söva henne.”
Hon log och tänkte än en gång att Kråka inte hade någon aning om hur speciell den här ungen var. Senare skulle hon tänka: Inte jag heller. Jag bara trodde att jag förstod det. ”Man kan ju alltid hoppas. Men när vi har fått tag i henne behöver vi nåt mer raffinerat än knockoutdroppar, även om de är avancerade. Vi behöver nån sorts mirakelmedel som gör henne snäll och foglig tills hon inser att det ligger i hennes eget intresse att samarbeta självmant.”
”Följer du med oss när vi åker och plockar henne?”
Rose hade tänkt göra det, men nu tvekade hon på grund av farfar Klatsch. ”Jag vet inte.”
Han ställde inga frågor – vilket hon uppskattade – och gick mot dörren. ”Jag ska se till att du inte blir störd mer.”
”Bra. Och se till att Valnöt gör en fullständig undersökning av farfar – från rövhål till matlust. Om han verkligen går in i en cykel vill jag veta det i morgon när jag kommer ut ur purdah.” Hon öppnade boxen under golvet och tog fram en av behållarna. ”Och ge honom det som är kvar i den här.”
Kråka blev chockad. ”Alltihop? Rose, om han går i cykler är det ingen mening.”
”Ge honom det. Vi har haft ett bra år, som flera av er har påpekat för mig på sistone. Vi har råd att lyxa till det lite. För övrigt har Den Sanna Knuten bara en farfar. Han minns när folken i Europa dyrkade träd i stället för bostadsrätter. Vi ska inte mista honom om vi kan förhindra det. Vi är inga odjur.”
”Ruberna tycker nog annorlunda.”
”Eftersom de är ruber. Gå nu.”
3
Efter Labor Day stängde Teenytown klockan 15 på söndagar. Kvart i sex den här eftermiddagen satt tre jättar på bänkar vid slutet av miniatyren av Cranmore Avenue, och förminskade med sin storlek Teenytowns apotek och Teenytownbion Speldosan (där man under turistsäsongen kunde kika in genom fönstret och se pyttesmå filmsnuttar på en pytteliten projektionsduk). John Dalton hade kommit till mötet iklädd en Red Sox-keps som han hängde på den pyttelilla Helen Rivington-statyns huvud på det pyttelilla rådhustorget. ”Hon var säkert supporter”, sa han. ”Alla är supportrar här i krokarna. Ingen unnar Yankees lite beundran utom landsflyktiga som jag. Vad kan jag hjälpa dig med, Dan? Jag missar kvällsmaten med familjen på grund av det här. Min fru är en förstående kvinna, men hennes tålamod är inte oändligt.”
”Vad skulle hon säga om du och jag tog en sväng till Iowa ett par dar?” frågade Dan. ”Helt på min bekostnad, givetvis. Jag måste göra ett besök enligt tolfte steget hos en morbror som tar död på sig med sprit och kokain. Släkten bönfaller mig att ingripa, och jag klarar det inte ensam.”
AA hade inga regler men många traditioner (som i själva verket var regler). En av de benhårdaste var att man aldrig på egen hand gjorde ett besök enligt tolfte steget hos en aktiv missbrukare, såvida inte denne var tryggt inspärrad på ett sjukhus, en tork eller närmsta dårhus. I annat fall riskerade man att hålla jämna steg med honom glas för glas och lina för lina. Missbruk var, som Casey Kingsley brukade säga, en gåva som ständigt skänktes vidare.
Dan såg på Billy Freeman och log. ”Har du något att säga? Varsågod, tala fritt.”
”Jag tror inte att du har nån morbror. Jag är inte säker på att du har nån släkt alls kvar i livet.”
”Säger du det? Men du är inte säker på det?”
”Nja … du pratar aldrig om dem.”
”Många människor har släktingar utan att prata om dem. Men du vet att jag inte har några, är det inte så, Billy?”
Billy sa ingenting men såg besvärad ut.
”Danny, jag kan inte åka till Iowa”, sa John. ”Jag är fullbokad ända fram till nästa helg.”
Dan var fortfarande inriktad på Billy. Nu stack han handen i fickan, tog upp någonting och höll fram det i sin slutna näve. ”Vad har jag här?”
Billy såg mer besvärad ut än någonsin. Han kastade en blick på John, såg att ingen hjälp stod att få där, och såg på Dan igen.
”John vet hurdan jag är”, sa Dan. ”Jag hjälpte honom en gång och han vet att jag har hjälpt en del andra i programmet. Du är bland vänner här.”
Billy funderade och sa sedan: ”Skulle kunna vara ett mynt, men jag tror det är en utav dina AA-medaljer. Såna man får efter varje år man hållit sig nykter.”
”Vilket år står det på den här?”
Billy tvekade och såg på Dans slutna hand.
”Jag kan hjälpa dig”, sa John. ”Han har varit nykter sen våren 2001, så om han går omkring med en medalj är det nog en för tolfte året.”
”Låter vettigt, men det är inte den.” Billy koncentrerade sig så att två djupa veck bildades i pannan strax ovanför ögonen. ”Jag tror att det kan vara en för … det sjunde?”
Dan öppnade handen. Medaljongen visade ett stort VI.
”Fasen också”, sa Bill. ”Jag brukar kunna gissa rätt.”
”Bra nära”, sa Dan. ”Och det är ingen gissning, det är en skimring.”
Billy tog fram sina cigarretter, såg på doktorn som satt bredvid honom på bänken och stoppade ner dem igen. ”Nänä, inte det.”
”Låt mig få berätta lite om dig, Billy. När du var liten var du kanonbra på att ha saker på känn. Du visste när din mamma var på gott humör så du kunde tigga till dig lite fickpengar. Du visste när din pappa var vrång och höll dig undan för honom.”
”Jag visste förbannat väl när det inte var nån idé att gnälla på att jag fick pina i mig uppvärmd grytstek”, sa Billy.
”Spelade du om pengar?”
”Hästkapplöpningar nere i Salem. Tjänade en hacka. Sen när jag var runt tjugofem tappade jag liksom näsan för vilka som skulle vinna. En månad fick jag be om uppskov med hyran, och det botade mig från att hänga vid ovalbanan.”
”Ja, förmågan avtar när man blir äldre, men en del har du kvar.”
”Du har mer av det”, sa Billy. Ingen tvekan nu.
”Det här är på riktigt, förmodar jag”, sa John. Det var egentligen ingen fråga, det var en iakttagelse.
”Du har bara en tid att passa den här veckan som du själv anser att du inte får missa eller avboka”, sa Dan. ”Det är en liten flicka med magcancer. Hon heter Felicity …”
”Frederika”, sa John. ”Frederika Bimmel. Hon är intagen på sjukhuset i Merrimack Valley. Jag ska ha en konsultation med hennes onkolog och föräldrarna.”
”Lördag förmiddag.”
”Ja. Lördag förmiddag.” Han såg häpet på Dan. ”Gud i himlen. Att du kan … jag hade ingen aning om att du hade så mycket av det.”
”Jag ska se till att du är tillbaka från Iowa på torsdag. Allra senast fredag.”
Såvida vi inte blir arresterade, tänkte han. Då kan det dröja lite längre. Han såg efter om Billy hade uppfångat den föga uppmuntrande tanken. Ingenting tydde på det.
”Vad handlar det om?”
”En annan av dina patienter. Abra Stone. Hon är av samma sort som Billy och jag, John, men det vet du nog redan. Fast hennes krafter är mycket, mycket större. Jag har betydligt mer än Billy, men jämfört med henne är jag en spågumma på ett kringresande tivoli.”
”Herregud, skedarna.”
Dan fick tänka ett ögonblick, sedan mindes han. ”Hon hängde upp dem i taket.”
John spärrade upp ögonen. ”Läste du mina tankar?”
”Lite enklare var det faktiskt. Hon berättade det för mig.”
”När? När?”
”Vi kommer till det om en stund. Först ska vi försöka oss på lite äkta tankeläsning.” Dan fattade Johns hand. Det hjälpte, som kroppskontakt nästan alltid gjorde. ”Hennes föräldrar kontaktade dig när hon bara var en liten tulta. Eller kanske var det en moster eller hennes gammelmormor. De var oroliga för henne redan innan hon dekorerade köket med matsilver, för det pågick alla möjliga paranormala fenomen hemma hos dem. Det var nånting med en flygel … Billy, hjälp till här.”
Billy fattade Johns fria hand. Dan fattade Billys och slöt cirkeln. En liten seans i lilla Teenytown.
”Beatlesmusik”, sa Billy. ”På piano i stället för gitarr. Det var … jag vet inte. De blev tokiga på den ett tag.”
John stirrade på honom.
”Du ska veta”, sa Dan, ”att du har hennes tillåtelse att tala om det. Hon vill att du gör det. Du kan lita på mig, John.”
John Dalton övervägde saken i närmare en minut. Så berättade han allt för dem, med undantag för en sak.
Det där med Simpsons på alla tv-kanaler var bara alltför mysko.
4
När han talat klart ställde John den givna frågan: Hur kände Dan Abra Stone?
Ur bakfickan tog Dan upp en liten nött anteckningsbok. På omslaget fanns ett foto där vågor bröt mot en kust och mottot storverk sker inte i en handvändning.
”Den där har du visst haft med dig ett tag?” sa John.
”Ja. Du känner väl till att Casey K. är min mentor?”
John himlade med ögonen. ”Vem kan glömma det när du jämt rapar upp det på mötena: ’Min mentor, Casey K., har alltid sagt.’ ”
”John. Ingen älskar en besserwisser.”
¨”Min fru gör det”, sa han. ”För jag är en stilig besserwisser.”
Dan suckade. ”Titta i boken.”
John bläddrade igenom den. ”Det här är möten. Från 2001.”
”Casey sa till mig att jag måste gå på nittio möten på nittio dagar och notera dem. Kika på det åttonde.”
John slog upp det. Metodistkyrkan i Frazier. Ett möte han inte ofta gick på men kände till. Under noteringen stod ordet ABRA textat med omsorgsfulla versaler.
John gav Dan en inte helt klentrogen blick. ”Tog hon kontakt med dig när hon var två månader gammal?”
”Som du ser står nästa möte precis nedanför”, sa Dan, ”så jag kan inte ha lagt till hennes namn senare bara för att imponera på dig. Såvida jag inte hade förfalskat hela boken förstås, men det finns många i programmet som minns att de har sett mig med den.”
”Inräknat mig”, sa John.
”Ja, inräknat dig. På den tiden hade jag alltid mötesboken i ena handen och en kaffekopp i den andra. De var mina snuttefiltar. Då visste jag inte vem hon var och brydde mig inte så värst. Det var bara en sån där slumpmässig beröring. Som när ett spädbarn i en spjälsäng kan stryka en över näsan.
Men ett par, tre år senare skrev hon ett ord på en skrivtavla som jag har i mitt rum. Halloj, stod det. Efter det höll hon kontakten emellanåt. Kollade läget, liksom. Jag är inte ens säker på att hon var medveten om vad hon gjorde. Men jag fanns där. När hon behövde hjälp var jag den hon kände och den hon hörde av sig till.”
”Vad behöver hon för hjälp? Vad har hon råkat ut för?” John vände sig till Billy. ”Vet du det?”
Billy skakade på huvudet. ”Jag har aldrig hört talas om’na, och jag är nästan aldrig i Anniston.”
”Vem har sagt att Abra bor i Anniston?”
Billy pekade med tummen på Dan. ”Han. Gjorde han inte det?”
John vände sig till Dan igen. ”Okej. Säg att jag är övertygad. Låt höra alltihop.”
Dan berättade för dem om Abras mardröm om basebollkillen. Figurerna som riktade ficklampor mot honom. Kvinnan med kniven, hon som hade slickat i sig pojkens blod från sina handflator. Om hur Abra långt senare hade råkat hitta pojkens bild i Shopper.
”Och hur kunde hon göra det? För att pojken som de dödade också hörde till de här skimrarna?”
”Jag är ganska säker på att det var så den första kontakten uppstod. Han måste ha försökt nå ut till någon när de torterade honom – Abra är övertygad om att mördarna gjorde det – och det skapade en länk.”
”En som bestod trots att pojken, denne Brad Trevor, var död?”
”Jag tror att hennes senare kontaktpunkt kan ha varit något som tillhörde honom – hans basebollhandske. Och hon kunde länka till hans mördare eftersom en av dem tog på sig den. Hon vet inte hur hon bär sig åt och inte jag heller. Det enda jag vet säkert är att hon har kolossala krafter.”
”Av samma slag som du har.”
”Så här ligger det till”, sa Dan. ”De här människorna – om de är människor – leds av kvinnan som utförde själva mordet. Den dagen Abra hittade bilden på Brad Trevor på en sida i lokalblaskan med saknade barn tog hon sig in i den här kvinnans huvud. Och kvinnan tog sig in i Abras. Under några sekunder såg de genom varandras ögon.” Han höll upp händerna, slöt dem och vevade i luften. ”Varvet runt. Abra tror att de kan vara ute efter henne och det tror jag med. För hon skulle kunna vara farlig för dem.”
”Det handlar väl om nåt annat också?” sa Billy.
Dan såg på honom och väntade.
”Folk med det här skimret har nåt, va? Nåt som de där gökarna vill åt. Som de bara kan få fram genom att döda.”
”Ja.”
John sa: ”Vet den här kvinnan var Abra finns?”
”Abra tror inte det, men tänk på att hon bara är tretton år. Hon kan ha fel.”
”Vet Abra var kvinnan finns?”
”Hon vet bara att när kontakten – det ömsesidiga seendet – uppstod, befann sig kvinnan i ett Sam’s Supermarket. Det innebär nånstans västerut, men kedjan har butiker i åtminstone nio delstater.”
”Inräknat Iowa.”
Dan skakade på huvudet.
”Då begriper jag inte vad vi kan åstadkomma genom att fara dit.”
”Vi kan söka rätt på handsken”, sa Dan. ”Abra tror att om hon har handsken, kan hon länka till mannen som hade den på sig en liten stund. Hon kallar honom Barry Smedöga.”
John satt med huvudet sänkt och funderade. Dan lät honom göra det.
”Nåväl”, sa John till sist. ”Det här är vansinne, men jag tror på det. Med tanke på vad jag vet om Abras historia och med tanke på det jag varit med om med dig vore det faktiskt svårt att inte göra det. Men om kvinnan inte vet var Abra är, vore det inte klokare att låta det vara? Väck ej den björn som sover och allt det där?”
”Jag tror inte att den här björnen sover”, sa Dan. ”De här
(tomma djävlarna)
monstren vill ha henne av samma anledning som de ville ha Brad Trevor – jag är säker på att Billy har rätt i det. Och de vet dessutom att hon utgör ett hot mot dem. Uttryckt på AA-vis har hon makten att bryta deras anonymitet. Och de kan ha resurser som vi bara kan gissa oss till. Skulle du vilja att en av dina patienter fick frukta för sitt liv månad efter månad och kanske år efter år, i ständig väntan på att någon sorts paranormal Mansonfamilj ska dyka upp och röva bort henne på gatan?”
”Självfallet inte.”
”De här skithögarna lever på barn som hon. Barn som jag var. Skimmerbarn.” Han såg bistert på John Dalton. ”Om det stämmer måste de stoppas.”
Billy sa: ”Om inte jag följer med till Iowa, vad ska jag göra då?”
”Vi kan uttrycka det så här”, sa Dan. ”Du kommer att bli väldigt hemmastadd i Anniston den här veckan. Faktum är att om du får ledigt av Casey kommer du att bo på motell där.”
5
Rose uppnådde äntligen det meditativa tillstånd hon hade eftersträvat. Svårast hade det varit att släppa oron över farfar Klatsch, men till slut kom hon ifrån den. Kom över den. Nu kryssade hon omkring i sitt inre och upprepade de gamla ramsorna – sabbatha hanti och lodsam hanti och cahanna risone hanti – om och om igen med läppar som knappt rörde sig. Det var för tidigt att leta efter den besvärliga flickan, men nu när hon fått vara i fred och världen var lugn både inuti och utanför hade hon ingen brådska. Meditation som självändamål var utmärkt. Rose ägnade sig åt att samla sina verktyg och fokusera koncentrationen, sakta och omsorgsfullt.
Sabbatha hanti, lodsam hanti, cahanna risone hanti: ord som hade varit gamla när Den Sanna Knuten rörde sig genom Europa i vagnar och sålde bränntorv och krimskrams. De hade antagligen varit gamla när Babylon var ungt. Flickan var mäktig, men Knuten var allsmäktig och Rose väntade sig inga större problem. Flickan skulle sova, och Rose skulle smyga fram oförmärkt, samla upplysningar och plantera suggestioner som små sprängladdningar. Inte bara en mask utan ett helt maskbo. Några kanske flickan upptäckte och oskadliggjorde.
Andra inte.
6
Abra talade med sin mamma i telefonen i nästan trekvart den kvällen, sedan hon gjort klart läxorna. Samtalet hade två plan. På det övre talade de om hur Abras dag hade varit, skolveckan hon hade framför sig och hennes dräkt på den kommande halloweendansen. De diskuterade de aktuella planerna att få in momo på hospis (som Abra fortfarande uppfattade som H-spis) norröver i Frazier. Lucy upplyste Abra om momos tillstånd i dagsläget, vilket hon beskrev som ”ganska bra faktiskt, efter omständigheterna”.
På ett annat plan lyssnade Abra på Lucys gnagande oro över att hon på något sätt hade svikit sin mormor, och på sanningen om momos tillstånd: uppskrämd, förvirrad, plågad av svår smärta. Abra försökte skicka sin mamma lugnande tankar: Det ordnar sig, mamma och vi älskar dig, mamma och du gjorde så gott du kunde så länge det gick. Hon ville gärna tro att några tankar nådde fram, men egentligen trodde hon inte det. Hon hade många förmågor – fantastiska och skrämmande på en och samma gång – men att förändra en annan människas känsloläge hade aldrig ingått bland dem.
Kunde Dan göra det? Hon trodde att han nog kunde det. Hon trodde att han använde den delen av sitt skimmer för att hjälpa människor på H-spis. Om han verkligen kunde, skulle han nog hjälpa momo när hon kom dit. Det vore bra.
Hon kom ner på bottenvåningen klädd i den rosa flanellpyjamasen hon fått av momo förra julen. Hennes pappa såg på Red Sox och drack ett glas öl. Hon planterade en stor smällkyss på hans näsa (han sa jämt att han avskydde det, men hon visste att han innerst inne tyckte om det) och sa att hon skulle gå och lägga sig.
”La läxa est complète, mademoiselle?”
”Ja, pappa, men det franska läxordet är devoirs.”
”Bra, bra. Hur var det med mamma? Jag frågar eftersom jag bara hann prata nittio sekunder med henne innan du snodde luren.”
”Ganska okej.” Abra visste att det var sant, men också att okej var ett relativt begrepp. Hon gick mot hallen men vände sig sedan om. ”Hon sa att momo var som en glasprydnad.” Det hade hon inte sagt, inte högt, men hon hade tänkt det. ”Hon säger att vi är det allihop.”
Dave stängde av tv-ljudet. ”Jo, det stämmer nog, men somliga av oss är gjorda av förvånansvärt hållbart glas. Kom ihåg att din momo har varit uppe på hyllan, välbehållen, i många, många år. Kom hit nu, Abba-Doo, och ge pappa en kram. Jag vet inte om du behöver en, men jag skulle uppskatta en.”
7
Tjugo minuter senare låg hon i sängen med Nalle Puh-nattlampan, en kvarleva från späd ålder, svagt lysande på byrån. Hon sökte Dan och fann honom i ett sällskapsrum där det fanns pussel, tidningar, ett pingisbord och en stor vägg-tv. Han spelade kort med ett par H-spisboende.
(har du pratat med doktor John?)
(ja vi åker till Iowa i övermorgon)
Tanken följdes av en flyktig bild på ett gammalt biplan. I det satt två män med gammaldags flygarhjälmar, halsdukar och skyddsglasögon. Abra log.
(om vi kommer med)
En bild av en catcherhandske. Så hade basebollkillens handske egentligen inte sett ut, men Abra förstod vad Dan försökte säga.
(blir du skraj)
(nej)
Det fick hon inte bli. Att hålla i den döda pojkens handske skulle bli hemskt, men hon måste göra det.
8
I dagrummet i Rivington 1 stirrade mr Braddock på Dan med den uppsyn av monumental men lätt förbryllad irritation som bara mycket gamla och lätt dementa människor behärskar. ”Tänker du saka, Danny, eller bara sitta där och stirra in i hörnet tills inlandsisen smälter?”
(god natt Abra)
(god natt Dan säg god natt till Tony från mig)
”Danny?” Mr Braddock knackade i bordet med svullna knogar. ”Danny Torrance anropas, Danny Torrance, kom?”
(glöm inte aktivera larmet)
”Hohoo, Danny”, sa Cora Willingham.
Dan såg på dem. ”Sakade jag eller är det min tur än?”
Mr Braddock himlade med ögonen åt Cora. Cora himlade tillbaka.
”Och mina döttrar tycker att jag börjar tappa greppet”, sa hon.
9
Abra hade ställt larmet på sin Ipad eftersom i morgon inte bara var skoldag utan en av de dagar då det var hennes tur att laga frukost – äggröra med champinjoner, paprika och Monterey Jack-ost enligt planen. Men det var inte det larmet Dan hade menat. Hon blundade och koncentrerade sig med rynkad panna. Den ena handen kom fram under filten och började gnida mot läpparna. Det var knepigt att göra det hon gjorde, men kanske var det värt besväret.
Larm var säkert bra att ha, men om kvinnan med hatten kom och letade efter henne vore en fälla ännu bättre.
Efter ungefär fem minuter slätades vecken i pannan ut och handen sjönk ner från munnen. Hon vände sig på sidan och drog täcket upp till hakan. Hon föreställde sig att hon red på en vit hingst i full stridsmundering när hon somnade. Nalle Puh med sin lampa höll uppsikt från sin plats på byrån, som han gjort sedan Abra var fyra, och kastade ett svagt ljus över hennes vänstra kind. Den och håret var det enda som fortfarande syntes av henne.
I drömmen galopperade hon över vida fält under fyra miljarder stjärnor.
10
Rose fortsatte att meditera tills klockan halv två, natten till måndag. De andra i Knuten (förutom Annie Förklät och Stora Mo som just då vakade över farfar Klatsch) sov djupt när hon avgjorde att hon var redo. I ena handen höll hon en bildutskrift från datorn som visade de måttligt imponerande centrala delarna av Anniston i New Hampshire. I den andra höll hon en av behållarna. Trots att bara en ytterst svag dunst av ånga fanns kvar i den var hon övertygad om att den räckte. Hon lade fingrarna över ventilen och beredde sig att öppna den.
Vi är Den Sanna Knuten och vi består: Sabbatha hanti.
Vi är de utvalda: Lodsam hanti.
Vi är de lyckligt lottade: Cahanna risone hanti.
”Ta det här och gör gott bruk av det, Rosiegumman”, sa hon. När hon vred på ventilen trängde en kort suck av silverdimma ut. Hon andades in den, sjönk ner på kudden och lät behållaren falla ner på mattan med en mjuk duns. Hon höll bilden över Annistons Main Street framför ögonen. Armen och handen var inte riktigt där längre, så bilden tycktes sväva. Inte långt från Main Street bodde en liten flicka på en villagata som antagligen hette Richland Court. Hon skulle sova djupt, men någonstans i hennes medvetande fanns Rose i hatten. Hon antog att flickan inte visste hur Rose i hatten såg ut (lika lite som Rose visste hur flickan såg ut … åtminstone än så länge), men hon visste hur Rose i hatten kändes. Hon visste också vad Rose i hatten hade tittat på inne på Sam’s häromdagen. Det var hennes vägvisare, hennes ingång.
Rose stirrade på bilden över Anniston med stadig och drömmande blick, men det hon egentligen letade efter var stormarknadens köttdisk, där varje köttbit var PRIMA COWBOYSTYCKAT KÖTT. Hon letade efter sig själv. Och glädjande nog hittade hon henne efter en kort stunds sökande. Till en början bara spår av ljud: stormarknadens bakgrundsmusik. Sedan en kundvagn. Bortom den låg allt ännu i mörker. Det gjorde ingenting, resten skulle komma. Rose följde bakgrundsmusiken, nu ekande och avlägsen.
Det var mörkt, det var mörkt, det var mörkt, sedan lite ljusare och ännu lite ljusare. Här var gången i stormarknaden, sedan blev det en korridor och hon visste att hon nästan var inne. Hennes hjärtrytm steg ett hack.
Hon låg på sängen och blundade så att tjejen inte skulle se något om hon insåg vad som var i görningen – vilket var osannolikt men inte omöjligt. Rose ägnade några minuter åt att gå igenom sina primära mål: namn, exakt position, kunskapsomfång, alla som hon eventuellt berättat något för.
(vänd dig, värld)
Hon samlade kraft och tryckte på. Den här gången kom inte upplevelsen av en rotation som en överraskning utan var något hon hade planerat och hade fullständig kontroll över. Ett kort ögonblick var hon kvar i korridoren – kanalen mellan deras båda medvetanden – och så befann hon sig i ett stort rum där en liten flicka med flätor cyklade och trallade på en nonsensvisa. Det var den lilla flickans dröm och Rose iakttog den. Men hon hade viktigare saker att uträtta. Väggarna i rummet var inga riktiga väggar utan arkivlådor. Hon kunde öppna dem efter behag nu när hon kommit in. Den lilla flickan drömde tryggt i Roses huvud, drömde att hon var fem och cyklade på sin första cykel. Utsökt. Dröm vidare, lilla prinsessa.
Barnet cyklade förbi henne, sjöng la-la-la och såg ingenting. Hon hade stödhjul på cykeln, men de kom och försvann. Rose antog att prinsessan drömde om den dag då hon äntligen lärt sig cykla utan dem. Alltid en härlig dag i ett barns liv.
Ha så roligt med cykeln, gullet, medan jag tar reda på allt om dig.
Med största tillförsikt öppnade Rose en av lådorna.
Så fort hon stack ner handen i den började ett öronbedövande larm att tjuta och skarpa strålkastare tändes i hela rummet och skickade ner både hetta och ljus över henne. För första gången på bra många år blev Rose i hatten, en gång Rose O’Hara från grevskapet Antrim i Nordirland, fullständigt överrumplad. Innan hon hann dra upp handen ur lådan slog den igen. Smärtan var enorm. Hon skrek och kastade sig bakåt, men handen satt fastklämd.
Hennes skugga flög upp högt på väggen, men inte bara hennes. Hon vred på huvudet och såg den lilla flickan störta fram mot henne. Men nu var hon inte liten längre. Hon var en ung kvinna i läderharnesk med en drake på sitt blommande bröst och blått band om håret. Cykeln hade blivit en vit hingst. Dess ögon brann liksom den unga krigarkvinnans.
Krigarkvinnan hade en lans.
(Du kom tillbaka Dan sa att du skulle komma och du gjorde det)
Och sedan – otroligt hos en rub, till och med en med högt ångtryck – glädje.
(SÅ BRA)
Barnet som inte längre var barn hade lurpassat på henne. Hon hade gillrat en fälla, hon tänkte döda Rose … och med tanke på Roses mentalt sårbara tillstånd kunde hon antagligen göra det.
Med uppbjudande av all styrka hon ägde försvarade sig Rose, inte med någon serietidningslans utan med en trubbig murbräcka som hade hennes samlade år och vilja bakom sig.
(HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG! UNDAN, FÖR FAN! VAD DU ÄN TROR DIG VARA SÅ ÄR DU BARA EN LITEN FLICKA!)
Flickans vuxenversion av sig själv – hennes avatar – avbröt inte attacken men ryckte till när Roses tanke träffade henne, och lansen brakade in i väggen med arkivlådor omedelbart till vänster om Rose i stället för att träffa henne i sidan som den var ämnad att göra.
Flickan (hon är bara en barnunge, intalade sig Rose) kastade om hästen och Rose vände sig mot lådan hon satt fast i. Hon tog spjärn över den med den fria handen och drog av alla krafter utan att bry sig om hur ont det gjorde. Först stod lådan emot. Så gav den efter lite och hon fick ut handloven. Den blödde av skrubbsår.
Någonting annat var i görningen. Hon fick en fladdrande känsla i huvudet, som om en fågel flög runt där uppe. Vad var det här för nya jävelskaper?
Rose väntade sig att den fördömda lansen när som helst skulle stötas i ryggen på henne och slet till för allt hon var värd. Hon fick ut hela handen och hann precis kröka fingrarna och knyta den. Om hon hade väntat bara en bråkdels sekund skulle lådan ha klippt av dem när den slog igen. Det bultade i naglarna och hon förstod att de skulle vara plommonfärgade av instängt blod när hon fick en chans att syna dem.
Hon vände sig om. Flickan var borta. Rummet var tomt. Men den fladdrande förnimmelsen fortsatte. Den hade snarast tilltagit. Plötsligt var smärtan i handen och handleden Roses minsta bekymmer. Hon var inte den enda som hade åkt på vändskivan och det kvittade att hennes ögon fortfarande var slutna i den verkliga världen, där hon låg på sin dubbelsäng.
Den lilla skitungen befann sig i ett annat rum fyllt av arkivlådor.
Hennes rum. Hennes huvud.
I stället för att vara inbrottstjuven hade Rose blivit den bestulna.
(FÖRSVINN FÖRSVINN FÖRSVINN FÖRSVINN)
Fladdrandet upphörde inte, tempot stegrades. Rose sköt ifrån sig paniken, kämpade för att bli klartänkt och fokuserad, och lyckades nätt och jämnt. Bara så pass att hon förmådde sätta vändskivan i rörelse igen, även om den hade blivit kusligt tung.
(vänd dig, värld)
När den gjorde det kände hon att det outhärdliga fladdret i huvudet först avtog och sedan upphörde då flickan vreds tillbaka dit hon kom ifrån.
Men det stämmer inte, och det här är alldeles för allvarligt för att du ska unna dig lyxen av ett självbedrägeri. Du kom till henne. Och gick rakt i en fälla. Varför? Därför att du underskattade din motståndare, trots allting du visste.
Rose öppnade ögonen, satte sig upp och svängde ner fötterna på mattan. Den ena foten slog emot den tomma behållaren och hon sparkade undan den. Sidewindertröjan som hon tagit på sig innan hon lade sig var fuktig, hon stank av svett. En grisaktig lukt, allt annat än tilldragande. Hon såg klentroget på sin hand som var hudflådd och sargad och svullen. Naglarna gick från lila till svart och hon antog att hon skulle tappa minst två av dem.
”Men jag visste ju inte”, sa hon. ”Hade ingen aning om det.” Hon avskydde den gnälliga tonen hon hörde i rösten. Rösten hos en gnällkäring. ”Ingen som helst aning.”
Hon måste ut från den fördömda husbilen. Världens största och lyxigaste, kanske det, men just nu trång som en kista. Hon tog sig fram till dörren stödd mot inredningen för att hålla balansen. Innan hon steg ut såg hon på klockan på instrumentbrädan. Tio i två. Alltsammans hade skett på bara tjugo minuter. Otroligt.
Hur mycket fick hon reda på innan jag blev kvitt henne? Hur mycket vet hon?
Omöjligt att avgöra med säkerhet, men även lite kunde vara farligt. Skitungen måste tas om hand, skyndsamt.
Rose steg ut i det bleka tidiga månskenet och tog sex djupa, stärkande andetag av den friska luften. Hon kände sig lite bättre, lite mer samlad, men kunde inte släppa den fladdrande känslan. Känslan av att ha någon annan inom sig – en rub, otroligt nog – som kikade på hennes privatsaker. Det hade gjort ont i handen, och förvåningen över att ha fastnat i kläm var ännu värre, men värst var förödmjukelsen och känslan av att vara kränkt. Hon hade blivit bestulen.
Det här ska du få sota för, prinsessa. Du gav dig på fel brud nyss.
En skepnad närmade sig. Rose hade slagit sig ner på översta trappsteget till husbilen, men nu reste hon sig, spänd, beredd på vad som helst. Så kom skepnaden så nära att hon såg att det var Kråka. Han gick i pyjamasbyxor och tofflor.
”Rose, det är bäst att du …” Han hejdade sig. ”Vad tusan har du gjort med handen?”
”Strunta i den jävla handen”, snäste hon. ”Vad gör du här klockan två på natten? Särskilt som du visste att jag skulle vara upptagen?”
”Det är farfar Klatsch”, sa Kråka. ”Annie Förklät säger att han är döende.”