1
Du kommer att minnas det som glömdes bort.
Efter pyrrhussegern vid Cloud Gap spökade den frasen i Dans tankar, som en irriterande och meningslös musiksnutt som man får in i huvudet och inte blir kvitt, en sådan som man kommer på sig själv med att nynna på sin ostadiga väg till toaletten mitt i natten. Den var irriterande men inte helt meningslös. Av någon anledning förknippade Dan den med Tony.
Du kommer att minnas det som glömdes bort.
Det var uteslutet att ta Den Sanna Knutens Winnebago tillbaka till deras egna bilar som stod parkerade vid Teenytowns station i stadsparken i Frazier. Även om de inte hade oroat sig för att bli observerade när de steg ur den eller för att efterlämna kriminaltekniskt bevismaterial i den skulle de ha avstått utan att behöva rösta om det. Den stank av mer än sjukdom och död. Den stank av ondska. Dan hade ett skäl till. Han visste inte om Den Sanna Knutens medlemmar återkom som spökisar eller inte, men han ville inte ta reda på det.
Alltså slängde de kläderna som blivit kvar och drogtillbehören i Sacofloden, där det som inte sjönk skulle flyta nedströms till Maine, och for tillbaka som de kommit, med Helen Rivington.
David Stone tog plats på konduktörssätet, såg att Dan fortfarande höll i Abras kramkanin och höll fram handen för att få den. Dan gav honom den utan dröjsmål och tog notis om vad Abras pappa höll i handen: sin Blackberrymobil.
”Vad ska du göra med den där?”
Dave såg på skogen som gled förbi på ömse sidor om det smala spåret och sedan på Dan igen. ”Så snart vi har täckning ska jag ringa hem till familjen Deane. Om ingen svarar ringer jag polisen. Om någon svarar och antingen Emma eller hennes mamma säger att Abra är borta, ringer jag polisen. Förutsatt att de inte redan har gjort det.” Hans blick var kylig och taxerande och långtifrån vänlig, men han höll åtminstone rädslan han kände rörande sin dotter – skräcken, snarare – i schack och Dan respekterade honom för det. Det innebar också att han skulle vara mer resonabel.
”Jag håller dig ansvarig för det här, Torrance. Det var din plan. Din vansinniga plan.”
Ingen idé att påpeka att de hade gått med på planen alla tre. Eller att han och John var nästan lika oroliga som Abras pappa över hennes fortsatta tystnad. I grund och botten hade han rätt.
Du kommer att minnas det som glömdes bort.
Var det ett annat minne från Overlook? Dan trodde det. Men varför nu? Varför här?
”Dave, hon har troligtvis blivit bortförd.” Det var John Dalton. Han hade tagit sig till vagnen bakom dem. Den sjunkande solens sista strålar spreds mellan träden och flimrade över hans ansikte. ”Om det är så och du meddelar polisen, vad tror du kommer att hända med Abra?”
Gud välsigne dig, tänkte Dan. Om jag hade sagt det tvivlar jag på att han hade lyssnat. För när allt kommer omkring är jag den okända mannen som haft något fuffens för sig ihop med hans dotter. Han kommer aldrig att bli helt övertygad om att det inte är jag som dragit in henne i det här eländet.
”Vad annat kan vi göra?” frågade Dave och så brast hans ömtåliga lugn. Han började gråta och tryckte Abras kramkanin mot ansiktet. ”Vad ska jag säga till min fru? Att jag var ute och sköt folk i Cloud Gap medan nån ruggig typ rövade bort vår dotter?”
”En sak i taget”, sa Dan. Han trodde inte att AA-slagord som Släpp taget och låt Gud ta hand om det eller Ta det lugnt skulle uppskattas av Abras pappa just nu. ”Du ska absolut ringa hem till Deanes när du har täckning. Jag tror att de svarar och att det är lugnt där.”
”Varför tror du det?”
”Det sista jag meddelade Abra var att hon skulle be sin kompis mamma att ringa polisen.”
Dave blinkade. ”Gjorde du? Eller säger du det bara nu för att skydda dig själv?”
”Jag gjorde det. Abra började på ett svar. Hon sa ”Jag är inte” och sen tappade jag kontakten. Jag tror att hon skulle säga mig att hon inte var hemma hos Deanes längre.”
”Lever hon?” Dave grep tag i Dans armbåge med en hand som var iskall. ”Lever min dotter?”
”Jag har inte hört av henne, men hon lever säkert.”
”Såklart att du säger det”, viskade Dave. ”Etta inte ta ansvar, va?”
Dan höll inne med ett skarpt svar. Om de började tjafsa skulle den eventuella lilla chans de hade att få tillbaka Abra krympa till noll.
”Det verkar rimligt”, sa John. Fast han alltjämt var blek och händerna inte helt stadiga använde han sin lugna läkarröst. ”Som död är hon värdelös för den som är kvar. Den som har tagit henne. I levande tillstånd är hon en gisslan. Och de vill ju ha henne för … hm …”
”De vill ha henne för essensen”, sa Dan. ”Ångan.”
”En annan sak”, sa John. ”Vad ska man säga till polisen om dem vi dödade? Att de började bli genomskinliga i vågor tills de försvann helt och hållet? Och att vi sen gjorde oss av med deras … deras lämningar?”
”Jag kan inte fatta att jag lät er dra in mig i det här.” Dave vred av och an på kaninen. Snart skulle det gamla kramdjuret spricka och fyllningen trilla ut. Dan var inte säker på att han stod ut med att se det.
John sa: ”Hör på, Dave. För din dotters skull måste du sansa dig. Hon har varit indragen i det här ända sen hon såg pojkens bild i tidningen och försökte ta reda på vad som hänt honom. Så snart som hon som Abra kallar hattkvinnan blev medveten om henne var det nästan ofrånkomligt att hon skulle försöka få tag i henne. Jag vet inget om ångan och väldigt lite om förmågan som Dan kallar skimret, men jag vet att typer som de vi har emot oss inte låter vittnen slippa undan. Och när det gäller pojken i Iowa var Abra ett vittne.”
”Ring Deanes men var ledig i tonen”, sa Dan.
”Ledig? Ledig?” Han såg ut som någon som provar att säga ett ord på ett främmande språk.
”Säg att du vill fråga Abra om det är nåt som behöver handlas – bröd eller mjölk eller nånting sånt. Om de säger att hon har gått hem så säg bara: okej, då ringer jag hem.”
”Och sen?”
Dan hade inget svar. Det enda han visste var att han behövde tänka. Tänka på det som glömdes bort.
John hade ett svar. ”Sen försöker du kontakta Billy Freeman.”
Skymningen hann komma och Rivens strålkastare skära upp en synlig ljuskon utmed spårets ränna innan Dave fick pinnar på telefonen. Han ringde till Deanes, och fast han höll ett krampaktigt grepp om den nu vanställda Hoppy och stora svettpärlor rann över hans ansikte tyckte Dan att han skötte det ganska bra. Kunde Abby komma till telefonen ett ögonblick och säga honom om de behövde något från Stop & Shop? Jaså? Gjorde hon? Då skulle han ringa hem i stället. Han lyssnade ett kort ögonblick till, sa att han absolut skulle göra det och avslutade samtalet. Han såg på Dan med ögon som vitkantade hål i ansiktet.
”Mrs Deane bad mig att se efter hur det var med Abra. Tydligen gick hon hem för att hon hade mensvärk.” Han sänkte huvudet. ”Jag visste inte ens att hon börjat få mens. Lucy har inget sagt.”
”Det finns saker som fäder inte behöver veta”, sa John. ”Försök med Billy nu.”
”Jag har inte hans nummer.” Han gläfste fram ett skratt – HA! ”Vi är just ett snyggt uppbåd.”
Dan kunde det utantill och gav honom det. Längre fram glesnade skogen och han såg skenet från gatlyktorna längs Fraziers huvudgata.
Dave slog numret och lyssnade. Lyssnade en stund till och tryckte sedan på avbryt. ”Röstbrevlåda.”
De tre männen förhöll sig tigande när Riven kom ut ur skogen och rullade de sista tre kilometerna till Teenytown. Dan försökte på nytt få kontakt med Abra och ropade så högt han förmådde med sin mentala röst utan att få svar. Den som hon kallade Kråkan hade antagligen sövt henne med något. Den tatuerade kvinnan hade haft med sig en injektionsspruta. Antagligen hade Kråkan en annan.
Du kommer att minnas det som glömdes bort.
Den tanken hade sin upprinnelse allra längst in i bakhuvudet där han förvarade kassaskrinen med alla hemska minnen från Overlook Hotel och spökena som huserat där.
”Värmepannan.”
Dave såg på honom från konduktörsplatsen. ”Va?”
”Det var inget.”
Overlook hade haft ett uråldrigt värmesystem. Ångtrycket hade måst sänkas med jämna mellanrum, annars smög det uppåt ända till den punkt då pannan kunde explodera så hela hotellet flög i luften. Under sin branta nerstigning i demensen hade Jack Torrance glömt bort det, men hans lilla son hade blivit varskodd. Av Tony.
Var det här en ny förvarning eller bara en enerverande minnesrest framkallad av stress och skuldkänslor? För han kände sig skyldig. John hade rätt, Abra skulle i vilket fall som helst ha blivit en måltavla för Den Sanna Knuten, men känslor var oemottagliga för rationellt tänkande. Det hade varit hans plan, planen hade slagit slint och han var i knipa.
Du kommer att minnas det som glömdes bort.
Var det hans gamla väns röst, som försökte säga honom något om deras nuvarande belägenhet, eller var det bara grammofonen?
2
Dave och John återvände tillsammans hem till familjen Stones hus. Dan följde efter i sin bil, lättad över att få vara i fred med sina tankar. Inte för att det verkade hjälpa. Han var nästan säker på att det fanns något där, något verkligt, men kom inte på det. Han försökte rentav frammana Tony, något han inte hade gjort någon ansats till sedan tonåren, men utan framgång.
Billys pickup stod inte längre parkerad på Richland Court. Det var logiskt, som Dan såg det. Den Sanna Knutens insatsstyrka hade färdats i Winnebagon. Om de släppte av Kråkan i Anniston skulle han ha gått till fots och behövt ett fordon.
Garaget var öppet. Dave var ute ur Johns bil innan den hunnit stanna helt och rusade in, ropade på Abra. Fångad i ljuskäglan från bilstrålkastarna på Johns Suburban som en skådespelare på en scen lyfte han sedan upp någonting och utstötte ett läte någonstans mellan ett stönande och ett skrik. När Dan parkerade intill Johns bil såg han vad det var: Abras ryggsäck.
I det läget kände Dan ett sug efter att dricka sig full som var ännu starkare än den kvällen då han ringt John från parkeringen utanför ragghaket, starkare än under alla år sedan han plockat upp en vit bricka på sitt första möte. Suget att helt enkelt lägga i backväxeln, ignorera deras rop och köra tillbaka till Frazier. Där fanns en bar som hette Bull Moose. Han hade passerat den många gånger, alltid med den nyktra alkoholistens funderingar – hur var det där inne? Vad fanns det för fatöl? Vilken sorts musik hade de på jukeboxen? Vilken whiskey stod på hyllan och vilken hade de vid disken? Fanns där några snygga kvinnor? Och hur skulle det första glaset smaka? Skulle det smaka hemvant? Som att äntligen komma hem? Han skulle hinna besvara åtminstone några av de frågorna innan Dave Stone ringde polisen och polisen plockade in honom på förhör angående en viss liten flickas försvinnande.
Det kommer en tid, hade Casey sagt alldeles i början när han klamrade sig fast vid nykterheten, när dina mentala försvarsverk inte förslår och det enda som står mellan dig och en sup är en högre makt.
Den högre makten hade Dan inga problem med eftersom han hade lite inside information. Gud förblev en obevisad hypotes, men han visste att det verkligen fanns ett annat existensplan. Liksom Abra hade Dan sett spökisarna. Så Gud var förvisso möjlig. Med tanke på de glimtar han fått av världen bortom världen, ansåg Dan att det rentav var sannolikt … men vad var det för sorts Gud som bara satt overksam när sådana här jävligheter ägde rum?
Som om du var den första att ställa den frågan, tänkte han.
Casey Kingsley hade sagt honom att knäfalla två gånger om dagen, be om hjälp på morgonen och tacka på kvällen. Det är de första tre stegen: Jag förmår inte, Gud förmår, jag överlåter det åt Honom. Tänk inte för mycket på det.
Nykomlingar som ogärna följde det rådet brukade Casey servera storyn om filmregissören John Waters. I en av hans tidiga filmer, Pink Flamingos, hade Waters dragstjärna Divine ätit hundskit från en gräsmatta i villaförorten. Många år senare fick Waters fortfarande frågor om detta lysande ögonblick i filmhistorien. Till sist tröt tålamodet. ”Det var ytterst lite hundskit”, sa han till en reporter, ”och det gjorde henne till stjärna.”
Så fall på knä och be om hjälp även om du inte gillar det, var Caseys stående slutkläm. När allt kommer omkring är det ytterst lite hundskit.
Dan kunde inte gärna falla på knä bakom bilratten, men han intog det automatiska utgångsläget när han förrättade bön morgon och kväll – med slutna ögon och ena handflatan tryckt mot läpparna liksom för att stänga ute minsta lilla droppe av det förföriska gift som hade fördärvat tjugo år av hans liv.
Gud, hjälp mig att inte kör…
Så långt kom han innan ljuset bröt fram.
Det var det där som Dave hade sagt på vägen ut till Cloud Gap. Det var Abras arga leende (Dan undrade om Kråkan hade sett det leendet än och i så fall hur han tolkade det). Framför allt var det känslan av hans egen hud då läpparna pressades mot tänderna.
”Herregud”, viskade han. Han steg ur bilen och knäna vek sig. Så han föll på knä trots allt, men reste sig och rusade in i garaget där de båda männen stod och tittade på Abras övergivna ryggsäck.
Han grep tag i Dave Stones axel. ”Ring din fru. Säg henne att du är på väg till henne.”
”Hon kommer att vilja veta vad det rör sig om”, sa Dave. Hans darrande mun och nedslagna blick visade tydligt hur ovälkommet det samtalet var. ”Hon bor i Chettas våning. Jag ska säga henne … herregud, jag vet inte vad jag ska säga henne.”
Dans grepp hårdnade, ända tills den sänkta blicken lyftes och mötte hans. ”Vi ska åka till Boston allihop, men John och jag har andra saker att ta hand om där.”
”Vadå för andra saker. Jag förstår inte.”
Dan förstod. Inte allt, men en hel del.
3
De tog Johns Suburban. Dave satt i passagerarsätet. Dan låg i baksätet med huvudet mot ett armstöd och fötterna på golvet.
”Lucy försökte hela tiden förmå mig att säga vad det handlar om”, sa Dave. ”Hon sa att jag skrämde henne. Och självklart trodde hon att det gällde Abra, för hon har lite av Abras förmåga. Det har jag jämt vetat om. Jag sa henne att Abby sover över hemma hos Emma. Vet ni hur många gånger jag har ljugit för min fru under de år vi har varit gifta? Jag kan räkna dem på ena handens fingrar, och tre av dem skulle handla om hur mycket jag förlorade i poker på torsdagskvällarna hemma hos min prefekt. Inget i den här klassen. Och om bara tre timmar måste jag ut med det.”
Naturligtvis visste Dan och John vad han hade sagt om Abra och hur upprörd Lucy hade blivit av att hennes man envisades med att saken var alldeles för viktig och komplicerad för att gå in på i telefon. Båda två hade varit i köket när han ringde upp henne. Men han behövde prata. Dela med sig, på AA-språk. John stod för de behövliga svaren, sa mhm och jag vet och jag förstår.
Vid något tillfälle avbröt sig Dave och kastade en blick mot baksätet. ”Herre Jesus, sover du?”
”Nej”, sa Dan utan att öppna ögonen. ”Jag försöker komma i kontakt med din dotter.”
Då tog Daves monolog slut. Nu hördes bara däcksbruset medan Chevan susade söderut på Route 16 genom ett dussin mindre orter. Trafiken var gles och John kopplade in farthållaren vid 100 kilometer i timmen när de två filerna utökades till fyra.
Dan gjorde inget försök att anropa Abra. Han var inte säker på att det skulle fungera. I stället försökte han öppna sinnet helt och hållet. Förvandla sig till en lyssnarpost. Han hade aldrig försökt sig på något liknande förut och resultatet var kusligt. Det var som att ta på sig världens mest effektiva hörlurar. Han tyckte sig höra ett forsande ljud, jämnt och lågt, och trodde att det var bruset av människors tankar. Han höll sig beredd att höra hennes röst någonstans mitt i det oupphörliga vågsvallet, utan att egentligen vänta sig det, men vad annat kunde han göra?
Strax efter att de kört igenom den första vägtullen på Spaulding Turnpike och nu bara befann sig knappt tio mil från Boston, uppfattade han henne äntligen.
(Dan)
Svagt. Knappt närvarande. Först trodde han att det bara var inbillning – önsketänkande – men han vände sig ändå åt det hållet och försökte förfina sin koncentration till en enda sökarstråle. Och det återkom, lite högre den här gången. Det var verkligt. Det var hon.
(Dan, snälla!)
Hon var uppenbarligen drogad och han hade aldrig försökt sig på något som ens avlägset liknade det som nu måste göras … men Abra hade det. Hon måste visa honom vägen, drogad eller inte.
(Abra tryck på du måste hjälpa mig)
(hjälpa med vadå hjälpa hur)
(byta grejor)
(???)
(hjälp mig vrida världen)
4
I passagerarsätet gick Dave igenom växelpengarna i mugghållaren till nästa tull när Dan tog till orda bakom honom. Men det var avgjort inte Dan.
”En minut till, ska bara byta tampong!”
Bilen svajade till när John satte sig käpprak och gjorde ett ryck i ratten. ”Vad i helvete?”
Dave lossade säkerhetsbältet och ställde sig på knä på sätet och kikade på mannen som låg i baksätet. Dans ögon var halvslutna, men öppnades när Dave uttalade Abras namn.
”Nej, pappa, inte nu, jag måste hjälpa … måste försöka …” Dan skruvade på sig. Hans ena hand lyftes och gned över munnen, en åtbörd som Dave hade sett tusentals gånger, sedan föll den ner. ”Säg honom att jag sa åt honom att inte kalla mig det. Säg honom …”
Dans huvud åkte på sned tills det vilade mot hans axel. Han stönade. Händerna vispade planlöst.
”Vad händer?” ropade John. ”Vad ska jag göra?”
”Jag vet inte”, sa Dave. Han sträckte fram handen mellan ryggstöden, grep tag i en av de vispande händerna och höll hårt i den.
”Kör”, sa Dan. ”Bara kör.”
Så började kroppen i baksätet att kasta sig av och an. Abra började skrika med Dans röst.
5
Han hittade kanalen mellan dem genom att följa hennes tröga tankeflöde. Han såg stenhjulet därför att Abra tänkte sig det så, men hon var alldeles för svag och desorienterad för att vrida runt det. Hon använde all tankekraft hon kunde uppbåda enbart till att hålla sin ände av förbindelsen öppen. Så att han kunde träda in i hennes medvetande och hon i hans. Men han var fortfarande till största delen kvar i Johns Suburban där mötande bilars strålkastarljus svepte över stoppningen i taket. Ljus … mörker … ljus … mörker.
Hjulet var så tungt.
Någonstans hördes plötsligt ett bultande och en röst. ”Kom ut, Abra. Tiden är ute. Vi måste dra.”
Det skrämde henne och gav henne extra krafter. Hjulet började vridas och dra honom djupare in i navelsträngen som förband dem. Det var det underligaste Dan någonsin hade upplevt och han kände sig upprymd trots den fasansfulla situationen.
Någonstans långt borta hörde han Abra säga: ”En minut till, ska bara byta tampong!”
Taket i Johns bil gled undan. Vreds undan. Så blev allt mörkt, det kändes som att vara i en tunnel och han hann tänka Om jag kommer vilse här inne hittar jag aldrig tillbaka. Då hamnar jag på ett psyksjukhus nånstans, klassad som obotlig katatoniker.
Men så gled världen på plats igen, men platsen var inte densamma. Johns Chevrolet Suburban var borta. Han befann sig på en stinkande toalett med skitigt blått golvkakel och en skylt vid handfatet med texten TYVÄRR ENDAST KALLVATTEN. Han satt på toastolen.
Innan han ens hann tänka på att resa sig slogs dörren upp så hårt att det blev sprickor i det gamla väggkaklet och en man stegade in. Han såg ut att vara runt trettiofem, med kolsvart bakåtkammat hår och ett kantigt ansikte som ändå var vackert på ett grovhugget, knotigt sätt. I ena handen höll han en pistol.
”Byta tampong, säkert”, sa han. ”Var hade du den, Guldlock, i byxfickan? Det måste du ha haft, för din ryggsäck är långt härifrån.”
(säg honom att jag sagt att han inte ska kalla mig det)
Dan sa: ”Jag sa att du inte skulle kalla mig det.”
Kråka hejdade sig och såg på flickan som satt och svajade en aning på toaringen. Svajade på grund av drogen. Javisst. Men hur lät hon? Berodde det på drogen?
”Vad har hänt med din röst? Du låter inte som dig själv.”
Dan försökte rycka på flickans axlar och lyckades bara få en av dem att höjas en aning. Kråka högg tag i Abras arm och slet upp Dan på Abras fötter. Det gjorde ont och han skrek till.
Någonstans – många mil därifrån – ropade en svag röst: Vad händer? Vad ska jag göra?
”Kör”, sa han till John när Kråka drog ut honom genom dörren. ”Bara kör.”
”Jag ska nog fan köra”, sa Kråka och vräkte in Abra i bilen bredvid den snarkande Billy Freeman. Så sög han tag i hennes hår, snodde det runt näven och ryckte till. Dan skrek med Abras röst och visste att det inte riktigt var hennes röst. Nästan, men inte helt. Kråka hörde skillnaden men begrep inte anledningen. Hattkvinnan skulle ha gjort det – det var hattkvinnan som ofrivilligt hade visat Abra knepet att byta medvetande.
”Men innan vi ger oss av ska vi komma överens om en sak. Inga fler lögner, sån är överenskommelsen. Nästa gång du ljuger för pappa är gubben som snarkar här bredvid mig dödens. Och jag ska inte använda sprutan. Jag kör in på nån liten skogsväg och sätter en kula i magen på honom. Då tar det ett tag att dö. Du får höra hur han vrålar. Fattar du?”
”Ja”, viskade Dan.
”Lilla flicka, det hoppas jag förbanne mig, för jag tuggar inte om det en gång till.”
Kråka drämde igen dörren och gick snabbt runt till förarsidan. Dan blundade med Abras ögon. Han tänkte på skedarna på födelsedagskalaset. På att låta lådor öppnas och stängas – det med. Abra var fysiskt för svag för att ge sig i kast med mannen som nu satte sig bakom ratten och startade motorn, men inom sig var hon stark. Om han kunde hitta fram till den styrkan … styrkan som hade styrt skedarna och öppnat lådor och spelat musik i tomma luften … styrkan som på miltals avstånd hade fört kritan på hans skrivtavla … om han kunde hitta den och ta kontroll över den …
Liksom Abra hade föreställt sig en kvinnlig krigares lans och springare, föreställde sig Dan nu en panel med reglage på väggen i ett kontrollrum. Några påverkade hennes händer, några hennes ben, några axelryckningarna. Men andra var ännu viktigare. Han borde kunna manövrera dem. Han hade åtminstone delvis samma kretskort.
Pickupen rullade, först bakåt, sedan i en sväng. I nästa ögonblick var de ute på vägen igen.
”Just det”, sa Kråka bistert. ”Sov. Vad fan höll du på med där inne? Tänkte du dyka ner i muggen och spola bort dig till …”
Hans ord tonade bort, för här fanns reglagen som Dan letat efter. De speciella reglagen, med röda spakar. Han visste inte om de verkligen fanns där och verkligen stod i förbindelse med Abras krafter, eller om han bara lade någon sorts psykisk patiens. Han visste bara att han måste försöka.
Skimra på, tänkte han och drog i allihop.
6
Billy Freemans pickup hade hunnit någon mil väster om macken och rullade på väg 108 genom den vermontska landsbygdens mörker när Kråka först kände värken. Den var som en liten silverring runt vänster öga. Kall, tryckande. Han lyfte handen för att klia sig men innan han hann göra det flyttade den sig åt höger och bedövade näsryggen som en injektion novokain. Så omslöt den också höger öga. Det var som att ha en metallisk kikare för ögonen.
Eller ögonklovar.
Nu började det ringa i vänster öra och plötsligt var vänster kind avdomnad. Han vred på huvudet och såg att flickungen iakttog honom. Hennes ögon var stora och stint blickande. De såg inte det minsta drogade ut. De såg inte ut som hennes ögon, för den delen. De såg äldre ut. Klokare. Och lika kalla som hans ansikte kändes nu.
(stanna bilen)
Kråka hade satt på hylsan och lagt undan injektionssprutan men han höll fortfarande i pistolen som han plockat upp under sätet när han kom fram till att hon vistades för länge på muggen. Han höjde den i avsikt att hota gubben och få henne att sluta med det hon höll på med, men med ens kändes det som om han kört ner handen i iskallt vatten. Pistolen blev tyngre: två, tre kilo tyngre, fem kilo, tio kilo som det kändes. Minst tio kilo. Och medan han kämpade för att lyfta den lyftes hans högerfot från gaspedalen och hans vänstra hand vred på ratten så att fordonet körde av vägen och rullade längs den mjuka vägrenen – sakta, allt saktare – med högersidans hjul i dikeskanten.
”Vad gör du med mig?”
”Det du förtjänar. Pappa.”
Bilen slog emot en fallen björk, knäckte itu den och stannade. Flickan och gubben var bältade men Kråka hade glömt spänna fast sig. Han slog i ratten så att tutan tjöt. När han tittade ner såg han att gubbens pistol vred sig i hans grepp. Mycket sakta vred den sig mot honom. Det här kunde inte hända. Drogen skulle ha förhindrat det. Fan, drogen hade förhindrat det. Men något hade hänt där inne på toaletten. Den som fanns bakom den där blicken var nu spik jävla nykter.
Och fruktansvärt stark.
Rose!Rose!Hjälp mig!
”Jag tror inte att hon hör dig”, sa rösten som inte var Abras. ”Du har nog en viss förmåga, ditt as, men ingen större telepatisk som det verkar. Jag tror du använder telefonen när du vill snacka med din tjej.”
Kråka tog i av alla krafter och började vända pistolen tillbaka mot flickan. Nu verkade den väga tjugo kilo. Senorna på halsen stod ut som rep. Svetten pärlade i hans panna. Han fick en svidande droppe i ögat och blinkade bort den.
”Jag … skjuter … din kompis”, sa han.
”Nej”, sa personen inuti Abra. ”Det låter jag dig inte göra.”
Men Kråka såg att hon fick kämpa och det verkade hoppfullt. Han satsade all kraft han ägde på att rikta pistolmynningen mot sömntutans midja och hade nästan fått den dit när pistolen började vridas åt andra hållet igen. Nu hörde han hur ungjäveln flåsade. Fan, han med. De lät som två maratonlöpare i bredd mot slutet av ett lopp.
En bil körde förbi utan att sakta in. Ingen av dem märkte det. De såg på varandra.
Kråka fattade om pistolen också med vänster hand. Nu vred den sig lite lättare. Han fick övertaget, ja, jävlar. Sannerligen! Ja!
”Billy!” skrek Abra. ”Billy, hjälp till lite här!”
Billy frustade. Han slog upp ögonen. ”Va…”
Kråka blev distraherad ett kort ögonblick. Kraften som han utövade avtog och pistolen började genast vridas tillbaka mot honom. Hans händer var kalla, kalla. Metallringarna pressade mot hans ögon och hotade att mosa dem.
Ett skott brann av när de hade pistolen mellan sig och kulan slog in i instrumentbrädan precis ovanför radion. Billy vaknade med ett ryck och slog ut med armarna som när man kämpar sig ur en mardröm. Han träffade Abras tinning med ena handen och Kråkas bröst med den andra. Förarhytten fylldes av blått dis och lukten av bränt krut.
”Vad var det? Vad tusan var d…”
Kråka morrade: ”Nej, ungjävel!Nej!”
Han vred pistolen mot Abra igen och när han gjorde det kände han hur hon tappade kontrollen. Det var slaget mot huvudet. Kråka såg bestörtning och fasa i hennes ögon och kände en vild glädje.
Måste döda henne. Får inte ge henne en chans till. Men inget skott i huvudet. I magen. Sen drar jag i mig ång…
Billy vräkte sig mot Kråka med axeln före. Pistolen stöttes uppåt och ett nytt skott brann av, den här gången slog det genom taket precis ovanför Abras huvud. Innan Kråka kunde sänka vapnet på nytt lades väldiga händer över hans. Han hann inse att motståndaren bara hade använt en bråkdel av den kraft hon förfogade över. Paniken hade öppnat en stor, kanske rentav oöverskådlig reserv. När pistolen den här gången vreds mot honom knäcktes Kråkas handleder som två kvistknippen. Ett kort ögonblick såg han ett ensamt svart öga stirra upp mot honom och hann med en halv tanke:
(Rose jag älskar d)
En intensiv vit blixt, sedan mörker. Fyra sekunder senare fanns inget annat än kläderna kvar av Kråkfar.
7
Steve Ångskalle, Röda Baba, Knicke-Dick och Greta Gluff spelade en planlös omgång canasta i den Bounder som Gluff och Fiffiga Phil delade när skriken började. Alla fyra hade varit på helspänn – hela Knuten var på helspänn – och de släppte genast korten och rusade mot dörren.
Alla kom ut ur sina campingbussar och husbilar för att se vad som stod på, men tvärstannade när de såg Rose i hatten stå i det skarpa gulvita skenet från strålkastarna runt Overlook Lodge. Hennes blick var vild. Hon slet sitt hår som en gammaltestamentlig profet mitt i en våldsam syn.
”Den lilla ungjäveln dödade min Kråka!” tjöt hon. ”Jag ska döda henne! JAG SKA DÖDA HENNE OCH ÄTA HENNES HJÄRTA!”
Till sist sjönk hon ner på knä och snyftade i händerna.
Den Sanna Knuten stod som förstenad. Ingen visste vad de skulle säga eller göra. Till slut gick Tysta Sarey fram till henne. Rose stötte bort henne med våldsam kraft. Sarey landade på rygg, reste sig och gick fram till henne igen utan att tveka. Den här gången tittade Rose upp och såg sin tilltänkta trösterska, en kvinna som också mist en hon höll av under den här osannolika kvällen. Hon omfamnade Sarey och kramade henne så hårt att de andra som såg på hörde hur det knakade. Men Sarey kämpade inte emot och efter en stund hjälpte de båda kvinnorna varandra på fötter. Rose såg från Tysta Sarey till Stora Mo, sedan vidare på Tunga Mary och Charlie Pollett. Det var som om hon aldrig sett någon av dem.
”Kom, Rosie”, sa Mo. ”Du fick en chock. Du måste lägga d…”
”NEJ!”
Hon klev bort från Tysta Sarey och slog händerna för ansiktet med en kraftig dubbelsmäll så hatten flög av. Hon böjde sig ner och tog upp den och när hon såg på Knutens församlade igen hade en smula förstånd återvänt i blicken. Hon tänkte på Diesel-Doug och de två andra hon hade skickat att möta Kråka och flickan.
”Jag måste få tag i Deez. Meddela honom och Phil och Annie att de ska vända om. Vi måste vara samlade. Vi måste ta ånga. Massor. När vi är laddade ska vi ta ungjäveln.”
De bara såg på henne med oroliga och osäkra miner. Åsynen av skrämda ögon och gapande munnar gjorde henne rasande.
”Tvivlar ni på mig?” Tysta Sarey hade åter smugit fram till henne. Rose knuffade bort henne så hårt att Sarey nästan föll omkull igen. ”Kliv fram, den som tvivlar på mig.”
”Ingen tvivlar på dig, Rose”, sa Steve Ångskalle, ”men vi kanske borde låta henne vara.” Han yttrade sig försiktigt och förmådde inte riktigt möta Roses blick. ”Om Kråka verkligen har strukit med så är det fem döda. Vi har aldrig mist fem på en dag. Vi har aldrig ens mist t…”
Rose tog ett steg framåt och Steve tog genast ett steg tillbaka och drog upp axlarna till öronen som ett barn som väntar sig ett slag. ”Vill ni springa och gömma er för en liten ångskalletjej? Efter alla år, vill ni vika ner er och sjappa från en rub?”
Ingen svarade henne, allraminst Steve, men Rose såg sanningen i deras ögon. De ville det. Sannerligen. De hade haft många goda år. Feta år. År med lätt jakt. Nu hade de råkat på en som inte bara hade ovanligt mycket ånga utan visste vilka de egentligen var och vad de höll på med. I stället för att hämnas Kråkfar – som tillsammans med Rose hade funnits med dem i med- och motgång – ville de sticka svansen mellan benen och gömma sig. I det ögonblicket ville hon slå ihjäl dem allihop. De kände det och backade en bit till så hon fick svängrum.
Alla utom Tysta Sarey som med öppen mun stirrade som hypnotiserad på Rose. Rose grep tag i hennes taniga axlar.
”Nej, Rosie!” tjöt Mo. ”Gör henne inte illa!”
”Vad säger du, Sarey? Tjejen bär ansvaret för mordet på kvinnan du älskade. Vill du sjappa?”
”Äej”, sa Sarey. Hon mötte Roses blick. Också nu när alla såg på henne föreföll Sarey vara föga mer än en skugga.
”Vill du ge igen?”
”Aaa”, sa Sarey. Sedan: ”Ämd.”
Hon var lågmäld (nästan utan röst) och hade ett talfel men alla hörde henne och alla förstod vad hon sa.
Rose såg sig omkring på de andra. ”Den som inte vill ha det Sarey vill ha, den som bara vill lägga sig platt och kräla bort …”
Hon vände sig mot Stora Mo och grep tag i hennes blekfeta arm. Mo illtjöt av förskräckelse och förvåning och försökte dra sig undan. Rose höll fast henne och lyfte hennes arm så att de andra kunde se den. Den var täckt av röda fläckar. ”Kan ni kräla bort från det här?”
De mumlade och tog ett par steg till bakåt.
Rose sa: ”Vi har det i oss.”
”De flesta av oss mår bra!” utropade Gull-Terri Pickford. ”Jag mår bra. Inga fläckar på mig!” Hon höll fram sina släta armar för inspektion.
Rose riktade sina lågande, tårfyllda ögon mot Terri. ”Inte nu. Men hur länge dröjer det?” Gull-Terri svarade inte men vände bort ansiktet.
Rose lade armen om Tysta Sarey och synade de andra. ”Nöten sa att flickan kan vara vår enda chans att bli kvitt sjukdomen innan vi blir smittade allihop. Vet någon här ett bättre sätt? Säg det i så fall.”
Ingen sa något.
”Vi väntar tills Deez, Annie och Fiffiga Phil kommer tillbaka, sen tar vi ånga. Mer än vi nånsin har tagit. Vi ska tömma behållarna.”
Detta hälsades med förvånade miner och mer oroligt mummel. Trodde de att hon var tokig? Varsågod. Det var inte bara mässling som åt sig in i Den Sanna Knuten, det var skräck, och den var mycket värre.
”När alla är samlade ska vi bilda ring. Vi ska bli starka. Lodsam hanti, vi är de utvalda – har ni glömt det? Sabbatha hanti, vi är Den Sanna Knuten och vi består. Säg det med mig.” Hon fångade dem med blicken. ”Säg det.”
De sa det, fattade varandras händer och bildade ring. Vi är Den Sanna Knuten och vi består. En smula beslutsamhet skymtade i deras ögon. En smula övertygelse. Än så länge var det ju bara sex av dem som hade fläckar – än fanns det tid.
Rose och Tysta Sarey steg fram mot ringen. Terri och Baba släppte varandra för att ge plats åt dem, men Rose eskorterade Sarey till mitten. Under strålkastarnas sken kastade de båda kvinnornas kroppar mångfaldiga skuggor, som ekrarna på ett hjul. ”När vi är starka – när vi är enade igen – ska vi hitta henne och ta henne. Det säger jag er som er ledare. Och även om hennes ånga inte botar sjukdomen som äter oss blir det slutet för den jävla …”
Det var då flickan tog till orda inuti hennes huvud. Rose kunde inte se Abra Stones arga leende, men hon kunde känna det.
(bry dig inte om att komma till mig, Rose)
8
I baksätet på John Daltons Suburban yttrade Dan Torrance fyra tydliga ord med Abras röst.
”Jag kommer till dig.”
9
”Billy? Billy!”
Billy Freeman såg på flickan som inte riktigt lät som en flicka. Hon dubblerades, gled ihop och dubblerades igen. Han drog handen över ansiktet. Ögonlocken kändes tunga och tankarna verkade på något sätt hoplimmade. Han begrep inte ett skvatt. Det var inte ljust längre och de var inte kvar på Abras gata, det var förbannat uppenbart. ”Vem är det som skjuter? Och vem har skitit i min mun? Jesus.”
”Billy, du måste vakna. Du måste …”
Du måste köra hade Dan tänkt säga, men Billy Freeman skulle inte köra någonstans. Inte på ett tag. Hans osynkade ögonlock åkte igen på nytt. Dan stötte Abras ena armbåge i sidan på honom och fick hans uppmärksamhet igen. Åtminstone för stunden.
Strålkastarljus från en bil som närmade sig fyllde förarhytten. Dan höll andan åt Abra men också den här körde förbi utan att sakta in. Kanske en ensam kvinna, kanske en resande säljare som hade bråttom hem. En usel samarit, vem det än var, och usel var bra för dem, men de kanske inte hade tur en tredje gång. Folk på landet hade en tendens att vara hjälpsamma mot sin nästa. För att inte tala om nyfikna.
”Håll dig vaken”, sa han.
”Vem är du?” Billy försökte fästa blicken på flickan men det var som förgjort. ”För du låter inte alls som Abra.”
”Det är invecklat. Koncentrera dig bara på att hålla dig vaken tills vidare.”
Dan steg ut och gick runt till pickupens förarsida med snubblande steg. Hennes ben som hade verkat så långa den dagen han träffade henne första gången var på tok för korta. Han hoppades bara att han inte skulle hinna vänja sig vid dem.
Kråkas kläder låg på sätet. Hans tygskor stod på den smutsiga golvmattan med strumporna slokande ur dem. Blodet och hjärnsubstansen som stänkt ut över hans skjorta och jacka hade lämnat existensens kretslopp men avsatt fuktiga fläckar. Dan samlade ihop alltsammans och efter ett ögonblicks övervägande lade han till pistolen. Han ville inte avstå från den, men om de blev stoppade …
Han bar byltet ett stycke framför bilen och gömde det under en hög med vissna löv. Så släpade han fram en ruska från den fallna björken som pickupen hade kört emot och täckte över gravplatsen med. Det frestade på att göra det med Abras armar men han lyckades.
Han upptäckte att han inte utan vidare kunde stiga in i förarhytten, han måste häva sig upp med ett tag om ratten. Och när han äntligen satt bakom den nådde hennes fötter knappt ner till pedalerna. Fan.
Billy gav ifrån sig en dundrande snarkning och Dan stötte till honom med armbågen igen. Billy öppnade ögonen och såg sig omkring. ”Var är vi? Blev jag drogad av den där snubben?” Sedan: ”Jag måste nog sova lite till.”
Vid något tillfälle under den sista kampen på liv och död om pistolen hade Kråkas oöppnade Fantaflaska fallit ner på golvet. Dan böjde sig ner, tog upp den, lade handen över kapsylen och påminde sig om vad som händer med läsk när den skakas om hårt. Någonstans ifrån talade Abra till honom
(men oj)
och hon log, men det var inte det arga leendet. Det tyckte Dan var bra.
10
Ni får inte låta mig somna, sa rösten ur Dans mun, så John tog avfarten vid Fox Run och ställde bilen på parkeringen längst bort från Kohl’s. Där ledde han och Dave Dans kropp fram och tillbaka, en på vardera sidan. Han var som en berusad i slutet av en blöt kväll – huvudet sjönk ner mot bröstet emellanåt och knyckte sedan upp igen. Båda männen turades om att fråga vad som hade hänt, vad som hände just nu och var det hände, men Abra skakade bara på Dans huvud. ”Kråkan gav mig en spruta i handen innan han lät mig gå på toa. Resten är dimmigt. Sch, tyst nu, jag måste koncentrera mig.”
På det tredje stora varvet runt Johns Suburban sprack Dans mun upp i ett flin och ett mycket Abraaktigt fniss slank ut ur den. Dave gav John en frågande blick förbi deras hasande, snubblande protegé. John ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
”Men oj”, sa Abra. ”Läsk.”
11
Dan höll läskflaskan lutad och vred av kapsylen. En högtrycksdusch av kolsyrad apelsindryck träffade Billy rakt i ansiktet. Han hostade och fräste, plötsligt klarvaken.
”Jösses, unge! Varför gjorde du så där?”
”Det funkade, eller hur?” Dan gav honom den fortfarande skummande läsken. ”Häll i dig resten. Tyvärr får du inte somna igen, hur mycket du än vill det.”
Medan Billy lutade flaskan och hällde i sig läsken böjde sig Dan framåt och hittade spärren till sätet. Han höll in den med ena handen och ryckte till i ratten med den andra. Soffan åkte fram. Billy spillde Fanta över hakan (och uttalade en fras som vuxna i allmänhet inte använder inom hörhåll för unga New Hampshire-flickor), men nu nådde Abras fötter ner till pedalerna. Nätt och jämnt. Dan lade i backväxeln och backade sakta, snett ut mot vägen. När de var ute på vägbanan andades han ut. Att sitta fast i ett dike vid sidan av en glest trafikerad landsväg i Vermont skulle inte ha gagnat deras sak särskilt mycket.
”Vet du vad du gör?” frågade Billy.
”Ja. Har gjort det i åratal … fast det blev ett litet uppehåll när delstaten Florida snodde styrlappen för mig. Jag var i en annan delstat då, men det finns nåt som heter reciprocitetsregeln. Alla rattfyllons förbannelse i hela vårt storartade land.”
”Du är Dan.”
”Erkänner mig skyldig”, sa han och kikade över rattens ovandel. Han önskade att han haft en bok att sitta på, men eftersom han inte hade det fick han göra så gott han kunde. Han lade i växeln och de började rulla.
”Hur kom du in i henne?”
”Fråga inte.”
Kråkan hade sagt något (eller bara tänkt det, Dan visste inte vilket) om skogsvägar, och efter ungefär sex kilometer på Route 108 kom de till en avtagsväg med en rustik träskylt fastspikad på en tall: BOBS OCH DOTS LYCKOSTÄLLE. Utan tvekan en skogsväg. Dan svängde in, Abras armar gladdes åt servostyrningen, och slog om till helljus. Cirka åttahundra meter in var vägen avspärrad med en tung kätting i vilken en annan, mindre rustik skylt hängde: TILLTRÄDE FÖRBJUDET. Kättingen var orörd. Det betydde att Bob och Dot inte hade bestämt sig för att ha en helg för sig själva på lyckostället, och åttahundra meter från landsvägen räckte för att de skulle vara garanterade en viss ostördhet. Ytterligare ett plus var en vägtrumma med rinnande vatten i.
Han stängde av strålkastarna och motorn och vände sig till Billy. ”Ser du vägtrumman? Gå och tvätta av dig läsken ur ansiktet. Blaska på ordentligt. Du behöver vara så klarvaken som du kan bli.”
”Jag är vaken”, sa Billy.
”Inte tillräckligt. Försök hålla skjortan torr. Och kamma dig när du är klar. Du blir tvungen att möta allmänheten.”
”Var är vi?”
”Vermont.”
”Var är han som överföll mig?”
”Död.”
”Förbannat skönt att höra!” utbrast Billy. Och efter en fundersam tystnad: ”Och liket? Var är det?”
En utmärkt fråga, men inget som Dan ville svara på. Vad han ville var att det här skulle vara över. Det var påfrestande och förvirrande på tusen olika sätt. ”Borta. Mer än så behöver du egentligen inte veta.”
”Men …”
”Inte nu. Tvätta ansiktet och gå några vändor fram och tillbaka här på vägen. Sväng med armarna, ta djupa andetag och försök bli så klar som möjligt.”
”Jag har en sjuhelvetes huvudvärk.”
Dan var inte förvånad. ”När du kommer tillbaka kommer flickan antagligen att vara sig själv igen, och det betyder att du måste köra. Om du känner dig så pass nykter att du verkar förtroendeingivande, kör till nästa stad med motell och checka in. Du reser med ditt barnbarn, okej?”
”Javisst”, sa Billy. ”Mitt barnbarn. Abby Freeman.”
”När ni har checkat in, ring mig på mobilen.”
”För då är du där … där resten av dig är.”
”Just det.”
”Det här är helt jävla skruvat, kompis.”
”Ja”, sa Dan. ”Sannerligen. Vår uppgift nu är att räta ut det.”
”Okej. Vilken är nästa stad?”
”Ingen aning. Jag vill inte att du råkar ut för en olycka, Billy. Om du inte kan bli så klar i knoppen att du kan köra tre, fyra mil och sen checka in på ett motell utan att receptionisten ringer polisen, så måste du och Abra övernatta här i pickuphytten. Det blir inte bekvämt, men det borde vara tryggt.”
Billy öppnade dörren på passagerarsidan. ”Ge mig tio minuter. Jag ska kunna verka nykter. Har gjort det förut.” Han blinkade åt flickan bakom ratten. ”Jag jobbar för Casey Kingsley. Stenhårt mot drickande, vet du väl?”
Dan såg honom gå fram till vägtrumman och ställa sig på knä där, sedan slöt han Abras ögon.
På parkeringen utanför Newingtongallerian slöt Abra Dans.
(Abra)
(jag är här)
(är du vaken)
(ja ganska)
(vi måste vrida på hjulet igen kan du hjälpa mig)
Den här gången kunde hon det.
12
”Ni kan släppa mig nu”, sa Dan. Rösten var hans egen igen. ”Det är lugnt. Tror jag.”
John och Dave släppte taget, beredda att fånga upp honom om han vacklade, men han gjorde inte det. Däremot kände han på sig själv: hår, ansikte, bröst, ben. Så nickade han. ”Ja”, sa han. ”Jag är här.” Han såg sig omkring. ”Och var är här?”
”Newingtongallerian”, sa John. ”Tio mil från Boston.”
”Okej, bäst vi åker vidare.”
”Abra”, sa Dave. ”Hur är det med Abra?”
”Bra. Hon är tillbaka där hon hör hemma.”
”Hon hör hemma hemma”, sa Dave med en förbittring som tydligt hördes. ”I sitt rum. Där hon chattar med sina kompisar eller lyssnar på de fåniga ’Round Here-killarna på sin Ipod.”
Hon är hemma, tänkte Dan. Om ens kropp är ens hem så är hon där.
”Hon är med Billy. Billy tar hand om henne.”
”Och han som kidnappade henne? Den där Kråkan?”
Dan stannade till vid bakluckan på Johns Suburban. ”Honom behöver du inte bekymra dig om längre. Den vi måste bekymra oss om nu är Rose.”
13
Crown Motel låg i själva verket på andra sidan delstatsgränsen, i Crownville i New York. Det var ett nergånget ställe med en blinkande skylt på fasaden som meddelade LED GT och M NGA KAB LKAN LER! Bara fyra bilar stod parkerade på det trettiotal platser som fanns. Mannen bakom disken var ett sluttande fettberg med en hästsvans som stannade i en rännil halvvägs ner på ryggen. Han drog Billys Visakort och gav honom nyckeln till två rum utan att ta ögonen från tv:n, där två kvinnor på en röd sammetssoffa var sysselsatta med nitiskt hångel.
”Hänger de ihop?” frågade Billy. Och med en blick mot kvinnorna: ”Rummen, menar jag.”
”Ja, ja, de hänger ihop, öppna dörrarna bara.”
”Tack.”
Han körde längs motellets huslänga till nr 23 och 24 och parkerade pickupen. Abra satt hopkurad på sätet med ena armen som kudde och sov djupt. Billy låste upp rummen, tände lyset och öppnade dörrarna mellan dem. Han bedömde logiet som sjabbigt men inte genomuselt. Det enda han nu ville var att se till att de kom in båda två och att själv få sova. Helst i runt tio timmar. Han kände sig sällan gammal, men den här kvällen kände han sig uråldrig.
Abra vaknade till när han lade henne på sängen. ”Var är vi?”
”Crownville i New York. Vi är i säkerhet. Jag finns i rummet intill.”
”Jag vill att pappa ska vara här. Och Dan.”
”Snart.” Han hoppades att han hade rätt angående det.
Hennes ögon slöts och öppnades sakta igen. ”Jag pratade med den där kvinnan. Käringjäveln.”
”Gjorde du?” Billy hade ingen aning om vad hon menade.
”Hon vet vad vi gjorde. Hon kände det. Och det gjorde ont.” En hård glimt skymtade förbi i Abras ögon. Billy tyckte det var som att se en skymt av solen i slutet av en kall och mulen februaridag. ”Det är jag glad för.”
”Sov, gumman.”
Det kalla vinterljuset sken fortfarande ur det bleka och trötta ansiktet. ”Hon vet att jag jagar henne.”
Billy funderade på att stryka bort håret från hennes ögon, men tänk om hon skulle bitas? En dum tanke kanske, men … det där ljuset i ögonen. Hans mamma hade sett ut så ibland, precis innan hon tappade tålamodet och dängde till något av sina barn. ”Du mår bättre i morgon. Jag hade gärna kört tillbaka i natt – det hade nog din pappa också velat – men jag är inte i form att köra. Hade tur som kom så här långt utan att köra av vägen.”
”Jag önskar att jag kunde prata med mamma och pappa.”
Billys mamma och pappa – som aldrig ens i sina bästa stunder kandiderat till Årets föräldrar – var döda för längesedan och det enda han ville var att få sova. Han såg längtansfullt genom dörröppningen mot sängen i rummet intill. Snart, men inte riktigt än. Han tog fram mobilen och vek upp den. Två signaler gick fram, sedan talade han med Dan. Efter en stund gav han telefonen till Abra. ”Din pappa. Snacka så mycket du vill.”
Abra tog telefonen. ”Pappa? Pappa?” Tårarna steg i hennes ögon. ”Ja, det är jag … sluta, pappa, det är ingen fara. Jag är bara så trött att jag knappt kan …” Hon spärrade upp ögonen när en tanke slog henne. ”Hur är det med dig?”
Hon lyssnade. Billys ögon åkte igen och han slog upp dem med viss möda. Flickan grät ohejdat nu och på sätt och vis var han glad för det. Tårarna hade släckt den där glimten hon hade i ögonen.
Hon lämnade tillbaka telefonen. ”Det är Dan. Han vill prata mer med dig.”
Han tog emot telefonen och lyssnade. Så sa han: ”Abra, Dan undrar om du tror att det finns några andra otäckingar. Som är så nära att de kan hinna hit i natt.”
”Nej. Jag tror att Kråkan skulle möta några, men de är fortfarande långt bort. Och de kan inte få reda på var vi är” – hon avbröt sig för att gäspa stort – ”när inte han kan säga dem det. Säg till Dan att vi är i säkerhet. Och att han säger det till pappa med.”
Billy vidarebefordrade meddelandet. När han avslutade samtalet låg Abra hopkurad ovanpå sängen med knäna uppdragna mot bröstet och snarkade tyst. Billy tog fram en filt ur skåpet och lade över henne och gick sedan fram till dörren och lade på säkerhetskedjan. Han tänkte efter och kilade sedan dessutom fast skrivbordsstolen under dörrvredet. För att vara på den säkra sidan, som hans pappa brukade säga.
14
Rose öppnade boxen i golvet och tog upp en behållare. Utan att resa sig från knästående mellan Earthcruiserns framsäten öppnade hon en springa och satte munnen över det väsande locket. Underkäken åkte ner ända till bröstbenet och nertill blev hennes huvud ett mörkt hål där en enda tand stack fram. Ögonen som i vanliga fall var uppåtvinklade vidgades neråt och mörknade. Ansiktet blev en dyster dödsmask bakom vilken kraniet tydligt framträdde.
Hon tog ånga.
När hon var klar stoppade hon ner behållaren igen, satte sig bakom husbilens ratt och stirrade rakt fram. Bry dig inte om att komma till mig, Rose – jag kommer till dig. Så hade hon sagt. Vågat säga till henne, till Rose O’Hara, Rose i hatten. Inte bara stark, alltså. Stark och hämndlysten. Arg.
”Kom du bara, gullet”, sa hon. ”Och håll liv i ilskan. Ju argare du är, desto dumdristigare blir du. Kom och hälsa på hos tant Rose.”
Det hördes en knäpp. Hon tittade ner och såg att hon hade brutit av nedre halvan av Earthcruiserns ratt. Ånga gav styrka. Hon blödde om händerna. Rose slängde undan den avbrutna plastbågen, lyfte handflatorna till ansiktet och började slicka av dem.