1
Det var mörkt utanför Crown Motel och ännu en timme eller mer till gryningen när dörren till nummer 24 öppnades och en flicka steg ut. En tät dimma hade samlat sig och världen var nästan försvunnen. Flickan var klädd i svarta byxor och vit skjorta. Hon hade satt upp håret i två flätor och ansiktet de ramade in verkade mycket ungt. Hon andades in djupt och svalkan och den svävande fukten i luften gjorde underverk mot hennes kvardröjande huvudvärk men inte mycket för hennes olyckliga hjärta. Momo var död.
Men inte verkligen död om morbror Dan hade rätt, bara någon annanstans. Kanske en spökis, kanske inte. Hur som helst var det inget som hon kunde öda tid på att fundera över. Längre fram skulle hon kanske begrunda sådana saker.
Dan hade frågat om Billy sov. Ja, hade hon meddelat, han sov fortfarande djupt. Genom den öppna dörren såg hon mr Freemans fötter och ben under filten och hörde hans jämna snarkningar. Han lät som en motorbåt på tomgång.
Dan hade frågat om Rose eller någon av de andra hade försökt komma åt hennes medvetande. Nej. Det skulle hon ha märkt. Hon hade satt ut sina fällor. Rose skulle fatta det. Hon var inte korkad.
Han hade frågat om det fanns telefon i hennes rum. Ja, det fanns en telefon. Det läskiga var det hon måste säga till den främmande kvinnan i Colorado. Ändå ville hon det. I viss mån hade hon velat det ända sedan hon hörde basebollkillens dödsskrik.
(har du förstått att du måste upprepa det ordet hela tiden?)
Ja, så klart.
(för du måste pika henne vet du vad det)
(ja jag vet vad det betyder)
Göra henne rasande. Ursinnig.
Abra stod och andades i dimman. Vägen som fört dem dit var inte mer än en rispa, träden på den andra sidan helt försvunna. Likaså motellkontoret. Ibland önskade hon att hon var på det sättet, alldeles vit inuti. Men bara ibland. Innerst inne hade hon aldrig beklagat att hon var som hon var.
När Abra kände sig redo – så redo som hon kunde bli – gick hon in i rummet igen och stängde dörren på sin sida för att inte störa mr Freeman om hon måste höja rösten. Hon läste igenom bruksanvisningen till telefonen, tryckte 9 för att få en utgående linje, ringde nummerupplysningen och bad om numret till Overlook Lodge på Bluebell camping i Sidewinder i Colorado. Jag skulle kunna ge dig numret till växeln, hade Dan sagt, men då kommer du bara till en telefonsvarare.
På stället där gästerna intog måltider och spelade sällskapsspel ringde telefonen en lång stund. Dan hade sagt att den nog skulle göra det och att hon bara skulle vänta. Det var ju faktiskt två timmar tidigare där borta.
Till sist sa en butter röst: ”Hallå? Om ni vill komma till bokningen så är det här fel num…”
”Jag vill inte komma till bokningen”, sa Abra. Hon hoppades att hennes hjärtas snabba hårda slag inte hördes i rösten. ”Jag vill tala med Rose. Rose i hatten.”
En paus. Sedan: ”Vem är du?”
”Abra Stone. Du känner väl igen mitt namn? Jag är tjejen som hon letar efter. Säg henne att jag ringer upp om fem minuter. Är hon där så kan vi snacka. Är hon inte det kan du hälsa att hon kan dra åt helvete. Jag ringer inte igen.”
Abra lade på, sänkte huvudet, satte händerna mot sitt hettande ansikte och andades djupt.
2
Rose drack kaffe bakom Earthcruiserns ratt med fötterna på lönnfacket med de lagrade ångbehållarna när det knackade på dörren. En knackning så här tidigt kunde bara betyda bekymmer.
”Ja”, sa hon. ”Stig in.”
Det var Långa Paul, klädd i en morgonrock över en barnslig pyjamas med racerbilar på. ”Telefonautomaten inne på Lodgen började ringa. Först lät jag den vara, trodde det var en felringning, och förresten gjorde jag kaffe ute i köket. Men den fortsatte ringa, så jag svarade. Det var den där tjejen. Hon ville prata med dig. Hon sa att hon skulle ringa igen om fem minuter.”
Tysta Sarey satte sig upp i sängen och blinkade genom luggen med täcket åtdraget som en sjal runt axlarna.
”Gå”, sa Rose till henne.
Sarey gjorde det utan ett ord. Rose såg genom Earthcruiserns breda vindruta hur Sarey traskade barfota tillbaka till Boundern som hon hade delat med Ormhugg.
Den där tjejen.
I stället för att springa och gömma sig hörde jävelungen av sig på telefon. Tala om våghalsighet. Hennes egen idé? Svårt att tro.
”Varför var du uppe och donade i köket så tidigt?”
”Jag kunde inte sova.”
Hon vände sig mot honom. Bara en lång äldre man med glesnande hår och bifokalglasögon på nästippen. En rub kunde möta honom på gatan varenda dag i ett helt år utan att se honom, men han saknade inte vissa färdigheter. Paul hade inte Ormhuggs sövande förmåga eller framlidne farfar Klatschs spårningsförmåga, men han var hyfsat bra på övertalning. Om han råkade antyda att en rub skulle ge sin fru – eller för den delen en främling – en örfil, så blev örfilen vederbörligen utdelad utan dröjsmål. Alla i Knuten hade sina små specialiteter. Det var så de tog sig fram.
”Får jag se på dina armar, Paulie.”
Han suckade och drog upp ärmarna på morgonrocken och pyjamasen till sina rynkiga armbågar. De röda fläckarna var där.
”När kom de?”
”Såg den första i går eftermiddag.”
”Feber?”
”Jo. Lite.”
Hon såg in i hans ärliga, tillitsfulla ögon och fick lust att krama om honom. Några hade flytt, men Långa Paul var kvar. Liksom de flesta andra. Avgjort tillräckligt många för att ta hand om jävelungen om hon verkligen var korkad nog att dyka upp. Och det kunde hon vara. Vilken tjej på tretton år var inte korkad?
”Du klarar dig”, sa hon.
Han suckade igen. ”Hoppas det. Om inte, så har det varit en fördömt bra resa.”
”Prata inte på det viset. Alla som stannar kommer att klara sig. Det lovar jag och jag håller mina löften. Nu ska vi se vad vår lilla vän från New Hampshire har på hjärtat.”
3
Mindre än en minut efter att Rose hade slagit sig ner på en stol intill den stora plastiga bingosnurran (med en allt kallare kaffemugg bredvid sig) exploderade Lodgens telefonautomat med ett 1900-talsslammer som fick henne att hoppa till. Hon lät två signaler gå fram innan hon lyfte luren ur klykan och tog till orda på sitt mest välartikulerade sätt. ”Hej, vännen. Du kunde ha tagit kontakt i tankarna i stället. Så hade du inte behövt kosta på dig ett fjärrsamtal.”
Något som hade varit oklokt av jävelungen att försöka sig på. Abra Stone var inte den enda som kunde gillra fällor.
”Nu kommer jag och tar dig”, sa flickan. Rösten var så ung, så frisk! Rose tänkte på all den användbara ånga som gick att få fram ur den friskheten och kände lystnaden stiga inom sig som osläckt törst.
”Du har sagt det. Är du säker på att du verkligen vill det, lilla vän?”
”Är du där om jag kommer? Eller är det bara dina dresserade råttor?”
Rose kände en ilning av ilska. Inte så lämpligt, men hon hade ju aldrig varit särskilt morgonpigg av sig.
”Varför skulle jag inte vara det, lilla vän?” Hon höll rösten lugn och smått överseende – rösten hos en mamma (åtminstone som hon föreställde sig, barnlös som hon var) som talar till en utbrottsbenägen unge.
”För att du är feg.”
”Jag undrar vad du bygger det antagandet på”, sa Rose. Tonen var densamma – överseende, lätt road – men hennes hand grep hårdare om luren och tryckte den mot örat med större kraft. ”När du aldrig har träffat mig.”
”Det har jag visst. Inuti mitt huvud, och jag jagade bort dig med svansen mellan benen. Och ni dödar barn. Bara fega kräk dödar barn.”
Du behöver inte urskulda dig för en unge, intalade hon sig. Särskilt inte för en rub. Men hon hörde sig själv säga: ”Du vet inget om oss. Vad vi är eller vad vi måste göra för att överleva.”
”En samling fega kräk är vad ni är”, sa tjejen kaxigt. ”Ni tror att ni är så begåvade och starka, men det enda ni är riktigt bra på är att äta och ha ett långt liv. Ni är som hyenor. Ni dödar de svaga och sen springer ni er väg. Fega kräk.”
Föraktet i hennes röst var som syra i Roses öra. ”Det är inte sant!”
”Och du är fegt kräk nummer ett. Du ville inte komma och ta mig, va? Nej, inte du, inte. Du skickade andra i stället.”
”Ska vi ha ett vettigt samtal eller …”
”Vad är det för vettigt med att döda barn så ni kan stjäla det de har i huvudet? Vad är det för vettigt med det, din fega gamla hora? Du skickade dina kompisar att göra jobbet åt dig, du gömde dig bakom dem, och det var ju smart för nu är de döda allihop.”
”Din lilla bjäbbunge, du vet ingenting!” Rose flög upp från stolen. Hon slog emot bordet med låren och spillde ut kaffet så det rann nedanför bingosnurran. Långa Paul kikade ut från köksdörren, kastade en blick på hennes ansikte och drog sig tillbaka. ”Vem är feg? Vem är feg på riktigt? Sånt där kan du säga i telefon, men du skulle aldrig våga säga det ansikte mot ansikte.”
”Hur många måste du ha med dig när jag kommer?” sa Abra hånfullt. ”Hur många, din fega käring?”
Rose teg. Hon måste behärska sig, det visste hon, men att bli tilltalad på det här sättet av en uppkäftig rubtjej med fräckt skolgårdstugg … och hon visste för mycket. Alldeles för mycket.
”Skulle du ens våga möta mig ensam?” frågade den fräcka tjejen.
”Du får väl se”, fräste Rose.
Det blev en paus i den andra änden och när jävelungen tog till orda på nytt lät hon tankfull. ”En mot en? Nej, du skulle inte våga. Ett fegt kräk som du skulle inte våga. Inte ens mot ett barn. Du fuskar och ljuger. Du ser snygg ut ibland, men jag har sett ditt riktiga ansikte. Du är bara en mesig gammal hora.”
”Din … din …” Mer fick hon inte fram. Hon var så rasande att orden stockade sig. Delvis av chocken över att hon – Rose i hatten – blev utskälld av en unge vars uppfattning om transportmedel var en cykel och vars främsta bekymmer före de senaste veckorna antagligen hade varit när hon skulle få bröst större än myggbett.
”Men jag kanske ska ge dig en chans”, sa jävelungen. Hennes mod och dumdristighet var helt otroliga. ”Om du antar utmaningen kommer jag förstås att sopa golvet med dig. De andra bryr jag mig inte om, de är redan döende.” Hon skrattade rentav. ”De tålde inte basebollkillen, heja honom.”
”Kommer du hit ska jag döda dig”, sa Rose. Hon förde en hand till strupen, grep tag om den och klämde rytmiskt. Det skulle bli blåmärken efteråt. ”Flyr du så hittar jag dig. Och när jag gör det får du skrika i timmar innan du dör.”
”Jag flyr ingenstans”, sa flickan. ”Och vi får väl se vem som skriker.”
”Hur många har du med dig som förstärkning? Lilla vän?”
”Jag kommer ensam.”
”Det tror jag inte på.”
”Läs mina tankar”, sa flickan. ”Eller är du skraj för att göra det med?”
Rose teg.
”Såklart du är. Du minns hur det gick förra gången du försökte. Du fick smaka din egen medicin och det gillade du inte, va? Hyena. Barnamördare. Fega kräk.”
”Sluta … kalla mig … det.”
”Det finns ett ställe en bit upp från där du är. En utsiktsplats. Världens tak heter den. Jag hittade den på internet. Kom dit klockan fem på måndag eftermiddag. Kom ensam. Om du inte gör det, om de andra hyenorna i flocken inte håller sig i den där möteslokalen medan vi gör upp, så kommer jag att märka det. Och då ger jag mig av.”
”Jag skulle hitta dig”, upprepade Rose.
”Tror du?” Rent hånfullt sagt.
Rose blundade och såg flickan framför sig. Hon såg henne vrida sig på marken med stickande bålgetingar inproppade i munnen och glödande stickor inkörda i ögonen. Ingen talar så till mig. Aldrig nånsin.
”Du kanske skulle hitta mig. Men hur många i ert vidriga Knutengäng skulle du ha hjälp av vid det laget? Tio, tolv stycken? Kanske bara tre, fyra?”
Den tanken hade redan slagit Rose. Att ett barn som hon aldrig ens hade sett öga mot öga drog samma slutsats var på många sätt det som gjorde henne mest rasande.
”Kråkan kunde sin Shakespeare”, sa jävelungen. ”Han citerade ett stycke för mig strax innan jag dödade honom. Jag kan också lite grand, för vi hade en Shakespearekurs i skolan. Vi läste bara en pjäs, Romeo och Julia, men ms Franklin gav oss en utskrift av en hel lista med berömda repliker från hans andra pjäser. Sånt som ’Att vara eller inte vara’ och ’För mig var det grekiska’. Visste du att det kom från Shakespeare? Det gjorde inte jag. Tycker du inte att det är intressant?”
Rose teg.
”Du tänker inte alls på Shakespeare”, sa jävelungen. ”Du tänker på att du så gärna vill döda mig. Jag behöver inte läsa dina tankar för att fatta det.”
”Om jag var du skulle jag fly”, sa Rose eftertänksamt. ”Så snabbt och så långt som dina små späda ben kan bära dig. Det skulle inte hjälpa, men du skulle få leva lite längre.”
Jävelungen var inte den som lät sig distraheras. ”Det fanns ett annat talesätt. Minns inte ordagrant, men nånting i stil med ’att se minören gå till väders för eget krut’. Ms Franklin sa att en minör är en som lägger en mina. Jag tror att det är det som händer med din samling fega kräk. Ni sög i er fel sorts ånga och snart exploderar minan och ni går till väders för eget krut.” Hon gjorde en paus. ”Är du kvar, Rose? Eller har du sprungit och gömt dig?”
”Kom hit till mig, lilla du”, sa Rose. Hon hade återvunnit lugnet. ”Om du vill möta mig på utsiktsplatsen så ska jag vara där. Vi kan väl beundra utsikten tillsammans? Och se vem som är starkast.”
Hon lade på innan jävelungen hann säga något mer. Hon hade tappat behärskningen som hon hade svurit att behålla, men hon hade åtminstone fått sista ordet.
Eller kanske inte, för ordet som jävelungen hade använt ideligen upprepades gång på gång i hennes huvud, som när nålen fastnar i ett hack i en grammofonskiva.
Fega kräk, fega kräk, fega kräk.
4
Abra lade försiktigt luren i klykan. Hon såg på den, strök till och med över dess plastiga yta som var varm efter hennes hand och våt av svett. Och innan hon förstod att det skulle ske brast hon ut i en högljudd, tjutande gråt. Hulkningarna genomfor henne så kroppen skakade och magen krampade. Hon rusade till badrummet, fortfarande gråtande, föll på knä framför toalettstolen och kräktes.
När hon kom ut stod mr Freeman i dörröppningen mellan rummen med skjortan utanför och korkskruvar i det grå håret. ”Vad står på? Mår du illa av medlet han gav dig?”
”Det beror inte på det.”
Han gick fram till fönstret och kikade ut i den tryckande dimman. ”Är det de? Är de på väg hit?”
Hon var tillfälligt förstummad och kunde bara skaka på huvudet så häftigt att flätorna vispade. Det var hon som var på väg till dem, och det var det som gjorde henne skräckslagen.
Och inte bara för egen del.
5
Rose satt stilla och tog långa lugnande andetag. När hon hämtat sig ropade hon på Långa Paul. Efter ett ögonblick stack han försiktigt ut huvudet bakom svängdörren ut till köket. Hans uppsyn fick ett leende att skymta på hennes läppar. ”Det är lugnt. Du kan komma ut. Jag bits inte.”
Han steg ut och såg det utspillda kaffet. ”Jag ska torka upp det där.”
”Låt det vara. Vem är den bästa spåraren vi har kvar?”
”Du, Rose.” Tveklöst.
Rose hade inte för avsikt att närma sig jävelungen mentalt, inte ens på försök. ”Förutom mig.”
”Jaa … nu när farfar Klatsch är borta … och Barry …” Han funderade. ”Sue kan spåra lite och Greta Gluff med. Men jag tror att Charlie Pollett är lite vassare.”
”Är han sjuk?”
”Han var inte det i går.”
”Skicka honom till mig. Jag torkar upp kaffet medan jag väntar. För – det här är viktigt, Paulie – den som stökar till ska städa upp efter sig.”
När han hade gått blev Rose sittande en stund med händernas raka fingrar som en spira under hakan. Klartänktheten var tillbaka och med den planeringsförmågan. Tydligen skulle de inte ta ånga i dag när allt kom omkring. Det fick vänta till måndag morgon.
Till sist gick hon ut i pentryt och hämtade en packe pappershanddukar. Och städade efter sig.
6
”Dan!” Nu var det John. ”Vi måste åka!”
”Kommer”, sa han. ”Ska bara blaska av mig i ansiktet.”
Han gick genom hallen och lyssnade på Abra, lätt nickande som om hon var där.
(mr Freeman undrar varför jag grät varför jag kräktes vad ska jag säga till honom)
(tills vidare räcker det med att jag vill låna hans pickup när vi kommer dit)
(för att vi ska fortsätta västerut)
(… typ …)
Det var komplicerat, men hon förstod. Förståelsen kläddes inte i ord, det behövdes inte.
Bredvid handfatet i badrummet fanns en hylla med flera tandborstar i cellofan. På den minsta – som inte var inslagen – stod det ABRA i regnbågsfärger på skaftet. På väggen satt en liten tavla med texten ETT LIV UTAN KÄRLEK ÄR SOM ETT TRÄD UTAN FRUKT. Han såg på den ett ögonblick och funderade på om AA-programmet innehöll något i samma stil. Det enda han kom på var Om du inte kan älska någon i dag, försök åtminstone att inte såra någon. Inte riktigt jämförbart.
Han vred på kranen och gnuggade ansiktet med kallvatten flera gånger. Så tog han en handduk och rätade på sig. Ingen Lucy bredvid honom i porträttet nu. Bara Dan Torrance, son till Jack och Wendy, som alltid hade trott sig vara enda barnet.
Hans ansikte var täckt av flugor.