1
Dans tydligaste minne av den lördagen var inte färden från Boston till Crown Motel, eftersom kvartetten i John Daltons stadsjeep inte var överdrivet talträngd. Tystnaden var inte besvärad eller fientlig utan en följd av utmattning – tystnaden hos människor som har en hel del att tänka på men inte vansinnigt mycket att meddela. Hans tydligaste minne var det som hände när de kom fram till färdmålet.
Dan visste att hon väntade eftersom han haft kontakt med henne under större delen av resan och kommunicerat på det sätt som de vant sig vid – i hälften ord och hälften bilder. När de kom åkande satt hon på bakre stötfångaren till Billys gamla pickup. Hon fick syn på dem, flög upp och vinkade. I samma nu sprack det uttunnade molntäcket upp och en solstråle belyste henne som en spotlight. Det var som om Gud hade gett henne en high five.
Lucy gav till ett rop som närapå var ett skrik. Hon hade fått av sig säkerhetsbältet och öppnat bildörren innan John hade hunnit få stopp på bilen. Fem sekunder senare slog hon armarna om sin dotter och kysste henne på hjässan – det enda hon kom åt när Abra tryckte ansiktet mellan hennes bröst. Nu lyste solen på dem båda.
Mor och dotter återförenas, tänkte Dan. Leendet som den tanken framkallade kändes främmande i ansiktet. Det hade gått lång tid mellan leendena.
2
Lucy och David ville ta med sig Abra hem till New Hampshire. Det var inget problem för Dans del, men nu när de var tillsammans behövde de tala med varandra alla sex. Den tjocke med hästsvans var i tjänst igen och i dag såg han på en MMA-match i stället för porr. Han hyrde gärna ut rum 24 åt dem igen. För honom kvittade det om de sov över eller inte. Billy körde in till Crownvilles centrum och hämtade ett par pizzor. Så slog de sig ner och Dan och Abra turades om att tala och informerade de andra om allt som skett och allt som skulle ske. Om det gick som de hoppades, alltså.
”Nej”, sa Lucy genast. ”Det är alldeles för farligt. För er båda två.”
John log dystert. ”Det farligaste vore att ignorera de här … varelserna. Rose säger att om Abra inte kommer till henne så kommer hon till Abra.”
”Hon är liksom fixerad vid henne”, sa Billy och valde en bit med peperoni och champinjoner på. ”Vanligt hos knäppa människor. Det räcker med att glo på Dr Phil för att veta det.”
Lucy fixerade sin dotter med en förebrående blick. ”Du retade upp henne. Det var dumdristigt av dig, men när hon har lugnat ner sig …”
Trots att ingen avbröt henne tystnade hon. Dan tänkte att hon kanske själv hörde hur osannolikt det lät när det faktiskt uttalades.
”De ger sig inte, mamma”, sa Abra. ”Hon ger sig inte.”
”Abra kommer att vara skyddad”, sa Dan. ”Det finns ett hjul. Jag kan nog inte förklara det bättre än så. Om det blir farligt – om det går snett – ska Abra använda hjulet för att komma undan. För att retirera. Det har hon lovat mig.”
”Just det”, sa Abra. ”Det har jag lovat.”
Dan såg stint på henne. ”Och du gör väl som du har lovat?”
”Ja”, sa Abra. Rösten var fast men tydligt motvillig. ”Jag ska.”
”Sen är det alla barn att tänka på också”, sa John. ”Vi får aldrig veta hur många den här Sanna Knuten har rövat bort under årens lopp. Kanske hundratals.”
Dan tänkte att om de levde så länge som Abra trodde var det snarare fråga om tusentals. Han sa: ”Eller hur många de kommer att röva bort, även om de låter bli Abra.”
”Förutsatt att inte allihop dukar under för mässling”, sa Dave förhoppningsfullt. Han vände sig till John. ”Du sa att det var en reell möjlighet.”
”De vill ha tag i mig för att de tror att jag kan bota mässling”, sa Abra. ”Fan heller.”
”Tala vårdat, fröken lilla”, sa Lucy utan egentligt engagemang. Hon tog upp den sista pizzabiten, såg på den och slängde tillbaka den i kartongen. ”Jag bryr mig inte om de andra barnen. Jag bryr mig om Abra. Jag vet hur hemskt det låter, men det är sanningen.”
”Du skulle inte tycka likadant om du hade sett alla de små bilderna i Shopper”, sa Abra. ”Jag kan inte sluta tänka på dem. Jag drömmer om dem ibland.”
”Om den här galna kvinnan har nåt vett i skallen så fattar hon att Abra inte kommer ensam”, sa Dave. ”Vad ska hon göra, flyga till Denver och sen hyra en bil? En trettonåring?” Och med en smått humoristisk blick på dottern: ”Fan heller.”
Dan sa: ”Efter det som hände vid Cloud Gap vet Rose redan att Abra har vänner. Det hon inte vet är att hon har minst en skimmervän.” Han såg på Abra för att få medhåll. Hon nickade. ”Hör på, Lucy. Dave. Jag tror att Abra och jag tillsammans kan sätta stopp för den här” – han sökte efter det rätta ordet och hittade bara ett som passade – ”pesten. Endera av oss ensam …” Han skakade på huvudet.
”Förresten”, sa Abra, ”så kan du och pappa ändå inte hindra mig. Ni kan låsa in mig på rummet, men ni kan inte låsa in mina tankar.”
Lucy gav henne den förintande blick som mödrar reserverar för upproriska unga döttrar. Den hade alltid fungerat mot Abra, till och med då hon fick raseriutbrott, men den här gången slog den slint. Hon mötte lugnt sin mammas blick. Och med en sorgsenhet som gjorde Lucy kall om hjärtat.
Dave fattade Lucys hand. ”Jag tror att det här måste göras.”
Tystnaden lade sig över rummet. Det blev Abra som bröt den. ”Om ingen annan tänker äta den sista biten så gör jag det. Jag är dödshungrig.”
3
De gick igenom det flera gånger till, och vid ett par tillfällen höjdes tonläget, men i grund och botten var allt redan sagt. Bortsett från en sak, visade det sig. När de lämnade rummet vägrade Billy att sätta sig i Johns Suburban.
”Jag följer med”, sa han till Dan.
”Billy, jag uppskattar tanken, men det är ingen god idé.”
”Min kärra, mina regler. Och fixar du förresten att ta dig fram på egen hand till bergstrakterna i Colorado till på måndag eftermiddag? Det är ju skrattretande. Du ser ut som skit på en pinne.”
Dan sa: ”Flera personer har sagt mig det på sistone, men ingen har uttryckt det lika elegant.”
Billy log inte. ”Jag kan hjälpa dig. Gammal är jag, men inte död.”
”Ta med honom”, sa Abra. ”Han har rätt.”
Dan skärskådade henne.
(vet du nånting Abra)
Svaret kom snabbt.
(nej har nåt på känn)
Det räckte för Dans del. Han öppnade famnen och Abra kramade honom hårt med kinden tryckt mot hans bröst. Dan skulle ha kunnat hålla om henne en lång stund, men han släppte taget och tog ett steg tillbaka.
(meddela mig när ni närmar er så kommer jag då morbror Dan)
(bara små duttar kom ihåg det)
Hon skickade en bild i stället för en tanke i ord: en brandvarnare som pep som den gjorde när batteriet behövde bytas ut. Hon kom ihåg utmärkt väl.
På väg till bilen sa Abra till sin pappa: ”Vi måste stanna på vägen och köpa ett krya på dig-kort. Julie Cross bröt handleden på fotbollsträningen i går.”
Han rynkade pannan. ”Hur vet du det?”
”Jag vet det”, sa hon.
Han drog henne ömsint i den ena flätan. ”Du kunde göra alltihop hela tiden, va? Jag fattar inte varför du inte talade om det för oss, Abba-Doo.”
Dan som hade växt upp med skimret kunde ha svarat på den frågan.
Ibland måste föräldrar skyddas.
4
De skildes. Johns stadsjeep rullade österut och Billys pickup västerut med Billy bakom ratten. Dan sa: ”Känns det verkligen okej för dig att köra, Billy?”
”Efter all sömn jag fick i natt? Kära vän, jag kunde köra till Kalifornien.”
”Vet du vart vi ska?”
”Jag köpte en vägatlas i stan medans jag väntade på pizzan.”
”Så du hade redan bestämt dig då. Och du visste vad Abra och jag planerade.”
”Jo … på nåt sätt.”
”Hojta när du behöver avlösning”, sa Dan och somnade sedan snabbt med huvudet mot passagerarrutan. Han nedsteg i ett allt större djup av obehagliga bilder. Först häckdjuren på Overlook, de som flyttade sig när man inte tittade ditåt. De följdes av mrs Massey från rum 217, som nu bar en cylinderhatt på sned. På ett ännu större djup återbesökte han striden vid Cloud Gap. Men när han den här gången störtade in i Winnebagon hittade han Abra liggande på golvet med strupen uppskuren och Rose stående över henne med en drypande rakkniv. Rose fick syn på Dan och undre halvan av hennes ansikte öppnades i ett obscent grin i vilket en enda lång tand glimmade. Jag sa till henne att det skulle sluta så här men hon ville inte lyssna, sa hon. Ungar gör sällan det.
Där under fanns bara mörker.
När han vaknade var det i halvmörker med en streckad vit mittlinje. De befann sig på en större motorled.
”Hur länge har jag sovit?”
Billy såg på klockan. ”Bra länge. Känns det bättre?”
”Ja.” Både ja och nej. Han var klar i skallen men hade fruktansvärda magplågor. Med tanke på det han sett i spegeln på morgonen var han inte förvånad. ”Var är vi?”
”Tjugefyra mil öster om Cincinnati i runda slängar. Du har sovit dig igenom två tankningar. Och du snarkar.”
Dan satte sig upprätt. ”Är vi i Ohio? Gud! Vad är klockan?”
Billy tog en ny titt. ”Kvart över sex. Har gått som på räls, lite trafik och inget regn. Jag tror vi har en ängel med oss i kärran.”
”Ja, då får vi stanna vid ett motell. Du behöver sova och jag är pissnödig som en travhäst.”
”Förvånar mig inte.”
Billy svängde av på nästa avfart som var skyltad för bensin, mat och motell. Han stannade vid ett Wendy’s och köpte en påse burgare medan Dan gick på muggen. När de kom tillbaka till bilen tog Dan en tugga av sin dubbelburgare, stoppade tillbaka den i påsen och smuttade försiktigt på en kaffemilkshake. Den tycktes magen ta emot.
Billy såg förfärad ut. ”Du måste äta, grabben! Vad är det för fel med dig?”
”Pizza till frukost var nog ingen bra idé.” Och eftersom Billy fortfarande såg på honom: ”Milkshaken är bra. Det enda jag behöver. Håll ögonen på vägen, Billy. Vi kan inte hjälpa Abra om vi blir hoplappade på akuten.”
Fem minuter senare körde Billy in under skärmtaket till ett Fairfield Inn med blinkande LEDIGA RUM-skylt över entrén. Han stängde av motorn men steg inte ur bilen. ”Eftersom jag riskerar livet tillsammans med dig, chefen, vill jag veta vad som fattas dig.”
Dan var nära att påpeka att det varit Billys idé och inte hans att ta den risken, men det var inte rättvist. Han förklarade. Billy lyssnade under storögd tystnad.
”Jesus Kristus hoppa högt”, sa han när Dan berättat klart.
”Såvida jag inte har missat det”, sa Dan, ”står det inget i Nya Testamentet om att Jesus hoppade. Men det gjorde han nog, som barn. De flesta gör ju det. Vill du checka in oss eller ska jag göra det?”
Billy förblev sittande. ”Vet Abra om det här?”
Dan skakade på huvudet.
”Men hon skulle kunna luska ut det.”
”Skulle kunna men inte vilja. Hon vet att det är fel att tjuvtitta, särskilt när det gäller nån man bryr sig om. Lika lite som hon skulle spionera på sina föräldrar när de ligger med varandra skulle hon göra nånting sånt.”
”Vet du det från din egen barndom?”
”Ja. Ibland får man en skymt – utan att rå för det – men då vänder man sig bort.”
”Kommer du att klara dig, Danny?”
”Ett tag.” Han tänkte på de slöa flugorna på läpparna och kinderna och pannan. ”Tillräckligt länge.”
”Och sen då?”
”Sen får jag se. En dag i taget. Nu checkar vi in. Vi måste komma i väg tidigt.”
”Hört nåt från Abra?”
Dan log. ”Hon har det bra.”
Åtminstone hittills.
5
Men hon hade det inte så bra.
Hon satt vid sitt skrivbord med ett halvläst exemplar av Syndabock i handen och försökte låta bli att titta på sitt sovrumsfönster, rädd att få se en viss person kika in på henne. Hon visste att det var något fel med Dan och att han inte ville att hon skulle veta vad det var, men hon var ändå frestad att se efter, trots att hon för längesedan lärt sig att hålla sig borta från VPS: vuxnas privatsaker. Två saker höll henne tillbaka. Den ena var vetskapen att hon inte kunde hjälpa honom med det nu, vare sig hon ville eller inte. Den andra (som var starkare) var vetskapen att han skulle kunna märka att hon var inne i hans huvud. I så fall skulle han bli besviken på henne.
Det är nog ändå inlåst, tänkte hon. Han kan göra det. Han är ganska stark.
Men inte så stark som hon … eller för att formulera det på skimmervis, inte lika lysande. Hon kunde öppna hans mentala kassaskrin och kika på innehållet, men hon trodde att det kunde vara farligt för dem båda två om hon gjorde det. Hon hade ingen konkret anledning att tro det, det var bara en aning – som när hon känt på sig att det vore bra om mr Freeman följde med Dan – men hon litade på den. För övrigt kanske det var något som kunde vara dem till hjälp. Hon kunde hoppas på det. Gott hopp känns lätt, det liknar svalans flykt – det var en annan replik från Shakespeare.
Och titta inte på fönstret heller. Våga inte göra det.
Nej. Absolut inte. Aldrig. Så hon gjorde det och där var Rose, grinande in mot henne under den snitsigt vinklade hatten. Med böljande hår och blek porslinshy och mörka galna ögon och fylliga röda läppar som dolde den enda sneda tanden. Huggtanden.
Du kommer att dö skrikande, jävelunge.
Abra blundade och tänkte intensivt
(inte där inte där inte där)
och öppnade ögonen igen. Det grinande ansiktet i fönstret var borta. Men inte egentligen. Någonstans högt uppe i bergen – vid Världens tak – tänkte Rose på henne. Och väntade.
6
Motellet hade frukostbuffé. Eftersom hans färdkamrat iakttog honom såg Dan till att äta lite flingor och yoghurt. Billy föreföll lättad. Medan han checkade ut dem traskade Dan till herrtoaletten i foajén. Väl där reglade han dörren, dök ner på knä och spydde upp allt han ätit. De osmälta flingorna och yoghurten flöt i ett rött skum.
”Allt väl?” frågade Billy när Dan anslöt sig till honom vid disken.
”Jadå”, sa Dan. ”Nu drar vi.”
7
Enligt Billys vägatlas var det drygt hundranittio mil mellan Cincinnati och Denver. Sidewinder låg cirka tolv mil längre västerut och man tog sig dit på serpentinvägar kantade av branta stup. Dan försökte köra en stund på söndagseftermiddagen men tappade snabbt orken och överlät ratten åt Billy. Han somnade och när han vaknade gick solen ner. De befann sig i Iowa – den döde Brad Trevors hemstat.
(Abra?)
Han hade fruktat att avståndet skulle försvåra eller rentav omöjliggöra mental kommunikation, men hon svarade snabbt och med sedvanlig styrka. Om hon hade varit en radiostation skulle hon ha sänt med 100 000 watts effekt. Hon var i sitt rum och knackade ner någon läxuppgift på datorn. Han blev både road och bedrövad när han insåg att hon hade sin kramkanin Hoppy i knät. Påfrestningen i det de gjorde hade fått henne att regrediera till en yngre Abra, åtminstone känslomässigt.
I och med att linjen mellan dem var vidöppen uppfångade hon det.
(oroa dig inte för mig jag har det bra)
(fint för du måste ringa ett samtal)
(ja okej hur är det med dig då)
(bra)
Hon visste bättre men frågade inte och det var precis som han ville ha det.
(har ni skaffat den där)
Hon gjorde en bild.
(inte än det är söndag affärerna är stängda)
En ny bild, och den fick honom att le. Ett Wal-Martvaruhus … men på skylten utanför stod det ABRAS SUPERSTORE.
(de skulle inte sälja det vi behöver vi ska hitta ett ställe som gör det)
(okej antar jag)
(vet du vad du ska säga till henne)
(ja)
(hon kommer att försöka dra in dig i ett långt samtal så hon kan snoka tillåt inte det)
(nej då)
(hör av dig sen så jag slipper vara orolig)
Självklart skulle han vara rejält orolig.
(ja då var rädd om dig morbror Dan)
(du med)
Han gjorde en kyss. Abra gjorde en tillbaka: tecknade stora röda läppar. Han närapå kände dem mot kinden. Så var hon borta.
Billy kikade på honom. ”Du snackade med henne nu, va?”
”Jajamän. Ögonen på vägen, Billy.”
”Ja, ja. Du låter som min exfru.”
Billy slog på blinkern, svängde ut i omkörningsfilen och körde förbi ett stort åbäke till husbil, en Fleetwood Pace Arrow. Dan stirrade på den, undrade vilka som satt i den och om de såg ut genom de tonade rutorna.
”Jag vill avverka en femton mil till innan vi stannar för i kväll”, sa Billy. ”Som jag tänker mig morgondagen borde det ge oss en timme att uträtta ditt ärende och ändå hinna upp i bergen tills det är dags att göra upp som du och Abra bestämde. Men då måste vi komma i väg innan det ljusnar.”
”Bra. Har du förstått hur det ska gå till?”
”Jag fattar hur det är tänkt.” Billy kastade en blick på honom. ”Hoppas att de inte använder kikare ifall de har det. Tror du att vi kommer levande därifrån? Säg sanningen. Om svaret är nej ska jag beställa den största bifftallrik du har sett när vi stannar för kvällen. Mastercard kan få jaga mina släktingar efter pröjs för den sista kreditkortsräkningen, och vet du? Jag har inga släktingar. Såvida man inte räknar exet, och hon skulle inte ens pissa på mig för att släcka mig om jag brann.”
”Vi kommer tillbaka”, sa Dan men det lät blekt. Han kände sig för sjuk för att orka sätta upp en hoppfull min.
”Jaså? Nåja, jag kanske tar den där bifftallriken i alla fall. Du då?”
”Lite soppa får jag nog ner. Bara den är klar.” Tanken på att äta något som var för tjockt att läsa en tidning genom – redd tomatsoppa, champinjonsoppa – fick det att vända sig i magen på honom.
”Okej. Du kan väl kvarta ett tag till?”
Dan visste att han inte skulle få någon djupsömn, hur trött och sjuk han än var – inte så länge Abra hade att göra med urtidsvidundret som liknade en kvinna – men han lyckades få en blund i ögonen. Den var ytlig men tillräckligt bördig för att nya drömmar skulle spira, först om Overlook (i dagens version ingick hissen som gick av sig själv mitt i natten), sedan om hans systerdotter. Den här gången hade Abra blivit strypt med en elsladd. Hon stirrade på Dan med utbuktande, anklagande ögon. Det var alltför lätt att avläsa det som fanns i dem. Du sa att du skulle hjälpa mig. Du sa att du skulle rädda mig. Var var du?
8
Abra sköt på det hon måste göra tills hon insåg att hennes mamma snart skulle tjata på henne att gå och lägga sig. Hon skulle inte gå till skolan på morgonen men det skulle ändå bli en krävande dag. Och kanske en mycket lång natt.
Saker blir bara värre av att skjutas upp, cara mia.
Det var evangeliet enligt momo. Abra tittade mot fönstret och önskade att hon kunde se sin gammelmormor där i stället för Rose. Det hade varit fint.
”Momo, jag är så rädd”, sa hon. Men efter två djupa och stärkande andetag tog hon sin Iphone och ringde Overlook Lodge på Bluebell camping. En man svarade, och när Abra sa att hon ville tala med Rose frågade han vem hon var.
”Du vet vem jag är”, sa hon. Och – med en som hon hoppades irriterande nyfikenhet: ”Har du blivit sjuk än?”
Mannen i andra änden (Smilfink) svarade inte på det, men hon hörde honom muttra till någon. I nästa ögonblick var Rose på linjen, än en gång lugn och sansad.
”Hej, lilla gumman. Var är du nu?”
”På väg”, sa Abra.
”Verkligen? Så trevligt att höra. Då antar jag att det inte visar sig att det här samtalet kommer från New Hampshires riktnummerområde om jag trycker stjärna sextionio?”
”Såklart”, sa Abra. ”Jag använder mobilen. Hänger du inte med i det nya århundradet?”
”Vad vill du?” Hon blev kort i tonen.
”Se till att du vet reglerna”, sa Abra. ”Jag kommer dit vid femtiden i morgon eftermiddag. Med en gammal röd pickup.”
”Vem kör?”
”Min onkel Billy”, sa Abra.
”En av dem från bakhållet?”
”Han var med mig och Kråkan. Inga fler frågor. Håll klaffen och hör på bara.”
”Så ohyfsat”, sa Rose bedrövat.
”Han kommer att parkera längst bort på parkeringen, vid skylten BARN ÄTER GRATIS NÄR COLORADOS PROFFSLAG VINNER.”
”Du har tydligen besökt vår sajt. Så rart. Eller var det din onkel, kanske? Modigt av honom att vara chaufför åt dig. Är han en farbror eller morbror? Rubfamiljer är en hobby jag har. Jag gör släktträd.”
Hon kommer att försöka snoka, hade Dan sagt och det stämde sannerligen.
”Vad är det du inte förstår i ’håll klaffen och hör på’? Vill du att det här ska bli av eller inte?”
Inget svar, bara väntande tystnad. Kuslig väntande tystnad.
”Från parkeringen ser vi hela rasket: campingen, Lodgen och Världens tak uppe på höjden. Säkrast att vi ser dig där uppe då, och att vi inte ser några andra från din Sanna Knut nånstans. De ska hålla sig i den där samlingslokalen medan vi gör upp. I stora salongen, uppfattat? Onkel Billy kan inte veta om de inte är där de ska vara, men jag kan det. Om jag märker att en enda av dem är nån annanstans så sticker vi.”
”Stannar din onkel i bilen?”
”Nej. Jag stannar i bilen tills vi är säkra på saken. Då sätter han sig i den och jag kommer ut och möter dig. Jag vill inte ha honom i närheten av dig.”
”Som du vill, raring. Då ordnar vi det så.”
Det gör ni inte alls. Du ljuger.
Men det gjorde Abra med, så det jämnade ut sig.
”Jag har en mycket viktig fråga, raring”, sa Rose vänligt.
Abra var nära att fråga vad det var, men kom ihåg sin morbrors råd. Sin riktiga morbrors. En fråga, minsann. Som skulle leda till en till … och en till … och en till.
”Glöm det”, sa hon och lade på. Hennes händer började darra. Sedan benen, armarna och axlarna.
”Abra?” Mamma. Hon ropade nerifrån trappan. Hon känner av det. Bara lite, men hon känner av det. Är det en mammagrej eller en skimmergrej?
”Älskling, är allt bra?”
”Ja, mamma! Ska lägga mig nu!”
”Vi kommer upp och pussar dig god natt om tio minuter. På med pyjamasen.”
”Okej.”
Om de bara visste vem jag nyss pratade med, tänkte Abra. Men det gjorde de inte. De bara trodde att de visste vad som pågick. Hon befann sig i sitt sovrum, varje dörr var låst och varje fönster stängt i hela huset, och de trodde att det betydde att hon var i trygghet. Till och med hennes pappa, som hade sett Den Sanna Knutens framfart.
Men Dan visste. Hon blundade och anropade honom.
9
Dan och Billy befann sig under skärmtaket till ett nytt motell. Fortfarande inte ett ljud från Abra. Det var oroande.
”Kom igen nu”, sa Billy. ”Vi går in så länge och …”
Så hörde hon av sig. Tack, gode Gud.
”Tyst ett tag”, sa Dan och lyssnade. Två minuter senare vände han sig till Billy som tyckte att leendet i hans ansikte äntligen fick honom att se ut som Dan Torrance igen.
”Var det hon?”
”Ja.”
”Hur gick det?”
”Abra säger att det gick vägen. Skarpt läge.”
”Inga frågor om mig?”
”Bara vilken sida av familjen du tillhörde. Du, Billy, den här onkelgrejen var lite misslyckad. Du är alldeles för gammal för att vara bror till Lucy eller David. När vi stannar och skaffar det vi behöver i morgon får du köpa ett par solglasögon. Riktigt stora. Och basebollkepsen du har får du klämma ner över öronen så inte håret syns.”
”Jag kanske ska färga håret också när jag ändå håller på?”
”Driv inte med mig, gubbtjyv.”
Billy flinade. ”Vi checkar in och käkar lite. Du ser ut att må bättre. Kanske kan äta till och med.”
”Soppa”, sa Dan. ”Inte värt att utmana ödet.”
”Soppa. Okej.”
Han åt upp alltsammans. Sakta. Och han lyckades behålla det – hjälpt av tanken att det här skulle vara över inom loppet av ett dygn, hur det än gick. De åt i Billys rum och när Dan äntligen fått i sig allt sträckte han ut sig på mattan. Det lindrade magplågorna en aning.
”Vad ska det där föreställa?” undrade Billy. ”Nån jädrans yogaövning?”
”Precis. Jag lärde mig den av att kika på Yogi Björn-rullar. Dra det för mig en gång till.”
”Jag har fattat, oroa dig inte. Du börjar låta som Casey Kingsley.”
”Hemska tanke. Dra det en gång till nu.”
”Abra börjar pinga i höjd med Denver. Har de nån som kan lyssna så vet de att hon kommer. Och att hon är i närheten. Vi åker in i Sidewinder tidigt – fyra i stället för fem, typ – och kör förbi vägen till campingen. De ser inte pickupen. Om de inte har en vaktpost vid stora vägen, vill säga.”
”Det tror jag inte att de har.” Dan tänkte på en annan AA-aforism: Vi är maktlösa mot människor, platser och ting. Som de flesta guldkorn för alkisar var den till sjuttio procent sann och till trettio procent klämkäckt skitsnack. ”Hur som helst kan vi inte ha koll på allt. Fortsätt.”
”Det finns en picknickplats halvannan kilometer längre bort på vägen. Du var där ett par gånger med din mamma innan snön stängde in er för vintern.” Billy gjorde en paus. ”Bara hon och du? Aldrig med farsan?”
”Han skrev. Jobbade på en pjäs. Fortsätt.”
Billy fortsatte. Dan lyssnade noga och nickade. ”Okej. Du har fattat.”
”Jag sa ju det. Får jag ställa en fråga nu?”
”Visst.”
”Orkar du fortfarande knalla en hel kilometer i morgon eftermiddag?”
”Det ska jag nog greja.”
Det måste jag.
10
Tack vare en tidig start – kl 4, långt före gryningen – började Dan Torrance och Billy Freeman se ett moln längs hela horisonten strax efter kl 9. En timme senare, då det blågrå molnet hade förvandlats till en bergskedja, stannade de till i Coloradostaden Martenville. På den korta (och på det hela taget öde) huvudgatan fick Dan syn på något som var ännu bättre än det han hade hoppats på: en butik för barnkläder med namnet Härliga ungar. Ett halvt kvarter bort låg en drugstore flankerad av en sömnig pantbank och ett Video Express med texten TOTAL UTFÖRSÄLJNING ALLT SKA BORT uppmålad med tvål över skyltfönstren. Han skickade Billy att köpa solglasögon på Martenvilles drugstore och steg in genom dörren till Härliga ungar.
Där härskade en bedrövad, tröstlös atmosfär. Han var enda kund. Här höll någons goda idé på att gå i stöpet, antagligen på grund av de stora varuhusladorna i Sterling eller Fort Morgan. Varför handla lokalt när man kunde köra en bit och få billigare byxor och klänningar till skolstarten? Vad gjorde det om de var tillverkade i Mexiko eller Costa Rica? En kvinna med trött utseende och trött frisyr kom fram bakom disken och gav Dan ett trött leende. Hon frågade om hon kunde hjälpa honom. Dan sa att hon kunde det. När han förklarade vad han var ute efter gjorde hon stora ögon.
”Jag vet att det är ovanligt”, sa Dan, ”men var lite hygglig. Jag betalar kontant.”
Han fick det han var ute efter. I små hopplösa butiker bortom den stora stråkvägen var k-ordets betydelse inte att förakta.
11
När de närmade sig Denver tog Dan kontakt med Abra. Han blundade och föreställde sig hjulet som de nu kände till båda två. I lilla Anniston gjorde Abra likadant. Det gick lättare den här gången. När han öppnade ögonen igen såg han ut över familjen Stones trädgård och sluttningen ner mot Sacofloden som glimmade i eftermiddagssolen. Abra öppnade ögonen med Klippiga bergen i blickfånget.
”Wow, onkel Billy, så vackra de är!”
Billy kastade en blick på mannen bredvid sig. Dan hade lagt benen i kors på ett sätt som var mycket olikt honom och vickade med ena foten. Färgen hade återkommit till hans kinder och ögonen hade en klarhet som inte hade funnits där under deras färd västerut.
”Det är de verkligen, vännen”, sa han.
Dan log och slöt ögonen. När han öppnade dem igen tonade friskheten som Abra hade tillfört hans ansikte bort. Som en ros utan vatten, tänkte Billy.
”Var det nåt?”
”Ping”, sa Dan. Han log igen, men nu var leendet trött. ”Som en brandvarnare som behöver nytt batteri.”
”Tror du att de hörde det?”
”Hoppas verkligen det”, sa Dan.
12
Rose vankade fram och tillbaka nära sin Earthcruiser när Charlie Pollett kom springande. Knuten hade tagit ånga på morgonen, alla utom en av behållarna hon hade i förrådet, och ovanpå det som Rose hade tagit för egen del under de senaste två, tre dagarna var hon alltför påtänd för att ens tänka på att sätta sig ner.
”Nå?” sa hon. ”Ge mig goda nyheter.”
”Jag fick in henne, låter det som en god nyhet?” Charlie som själv var påtänd tog tag i Roses armar och snodde runt med henne så hennes hår flög. ”Jag fick in henne! Bara i några sekunder, men det var hon.”
”Såg du onkeln?”
”Nej, hon kollade genom vindrutan på bergen. Hon sa att de var vackra …”
”Det är de”, sa Rose. Ett leende bredde ut sig på hennes läppar. ”Håller du inte med om det, Charlie?”
”… och han sa att det var de verkligen. De kommer, Rose! De gör verkligen det!”
”Märkte hon att du var där?”
Han släppte henne och rynkade pannan. ”Vet inte säkert … farfar Klatsch skulle nog ha …”
”Säg bara vad du tror.”
”Antagligen inte.”
”Det duger för min del. Sök upp en ostörd plats. Nånstans där du kan koncentrera dig utan att bli avbruten. Sätt dig och lyssna. Om – när – du fångar upp henne igen, meddela mig. Jag vill inte tappa spåret om det kommer an på mig. Behöver du mer ånga så säg till. Jag sparade lite.”
”Nej, nej, det är bra. Jag ska lyssna. Lyssna noga!” Charlie Pollett gav till ett tämligen vilt skratt och rusade bort. Rose antog att han inte hade en aning om vart han skulle och hon brydde sig inte. Bara han lyssnade.
13
Dan och Billy var framme vid foten av Flatirons vid middagstid. Medan Dan såg Klippiga bergen närma sig tänkte han på hur han undvikit dem under alla kringflackande år. Det i sin tur väckte tanken på en eller annan dikt som handlade om att man kunde fly i flera år men till sist ändå alltid tvingades möta sig själv i ett hotellrum med en naken glödlampa i taket och en revolver på bordet.
Eftersom de hade tid på sig lämnade de motorvägen och körde in i Boulder. Billy var hungrig. Inte Dan … men han var nyfiken. Billy körde in på parkeringen utanför en smörgåsbutik, men när han frågade vad Dan ville ha fick han en huvudskakning till svar.
”Säkert? Du har mycket framför dig.”
”Jag äter när det här är över.”
”Jaha ja …”
Billy gick in på Subway och köpte en Buffalo Chicken. Dan kontaktade Abra. Hjulet vreds.
Ping.
När Billy kom ut nickade Dan åt hans inpackade macka. ”Den kan vänta några minuter. Jag vill kolla en grej när vi ändå är i Boulder.”
Fem minuter senare befann de sig på Arapahoe Street. Två kvarter ifrån den sjaskiga lilla stadsdelen med barer och caféer bad han Billy att stanna vid trottoaren. ”Nu kan du käka kycklingmackan. Jag blir inte borta lång stund.”
Dan steg ur bilen och ställde sig på den spruckna trottoaren och såg på ett hopsjunket trevåningshus med en skylt i ett fönster med texten ETTOR MED KOKVRÅ BILLIGA STUDENTRUM. Gräsmattan hade kala fläckar. Ogräs växte i sprickorna på trottoaren. Han hade tvivlat på att kåken skulle stå kvar, trott att Arapahoe nu skulle vara en gata med borätter befolkad av välbärgade slackers som drack latte från Starbucks, kollade sina Facebooksidor sex gånger om dagen och twittrade som vettvillingar. Men där stod den, och såvitt han kunde avgöra såg den ut precis som den hade gjort en gång i tiden.
Billy anslöt sig till honom med smörgåsen i handen. ”Vi har tolv mil kvar, Danno. Säkrast att vi rör på oss oppåt passet.”
”Du har rätt”, sa Dan och fortsatte titta på huset med den flagnande gröna färgen. En gång hade en liten pojke bott där, en gång hade han suttit på just den kantsten där Billy Freeman nu stod och mumsade på sin kycklingmacka. En liten pojke som väntade på att hans pappa skulle komma hem från anställningsintervjun på Overlook Hotel. Han hade ett segelflygplan av balsaträ, den lilla pojken, men vingen var trasig. Det gjorde inte så mycket. När hans pappa kom hem skulle han laga den med tejp och klister. Sedan kanske de skulle flyga med det tillsammans. Hans pappa hade varit en man att frukta och den lilla pojken hade älskat honom så mycket.
Dan sa: ”Jag bodde här med mina föräldrar innan vi flyttade upp till Overlook. Inte mycket till kåk, va?”
Billy ryckte på axlarna. ”Jag har sett värre.”
Det hade Dan med, under sina kringflackande år. Deenies kvart i Wilmington till exempel.
Han pekade åt vänster. ”Åt det hållet låg en radda barer. En av dem hette Broken Drum. Verkar som citysaneringen har missat den här sidan av stan så den kanske finns kvar. När pappa och jag gick förbi den stannade han jämt till och kikade in genom fönstret, och jag kände hur sugen han var på att gå in. Så sugen att jag blev sugen på det. Jag drack i många år för att stilla det suget, men det försvinner aldrig riktigt. Pappa visste det redan då.”
”Men du älskade honom, antar jag.”
”Det gjorde jag.” Han såg fortfarande på den förfallna, nergångna hyreskåken. Inte mycket, men Dan kunde inte låta bli att undra hur annorlunda deras liv hade blivit om de hade bott kvar där. Om inte Overlook hade snärjt dem. ”Han var snäll och elak och jag älskade båda sidorna hos honom. Det gör jag nog än, Gud hjälpe mig.”
”Du som de flesta barn”, sa Billy. ”Man älskar sina föräldrar och hoppas på det bästa. Vad annat kan man göra? Kom nu, Dan. Om vi ska göra det här måste vi ge oss av.”
En halvtimme senare låg Boulder bakom dem och de körde upp i Klippiga bergen.