1
Trots att solen var på väg ner – åtminstone i New Hampshire – var Abra kvar på verandan på trädgårdssidan och såg ut över floden. Hoppy satt inom räckhåll ovanpå locket till komposttunnan. Lucy och David kom ut och satte sig på vardera sidan om henne. John Dalton iakttog dem från köket med en kall kopp kaffe i handen. Hans svarta väska stod på köksbänken men den innehöll ingenting som han hade användning av den här kvällen.
”Du måste komma in och äta lite kvällsmat”, sa Lucy, medveten om att Abra inte skulle göra det – antagligen inte kunde göra det – förrän det här var över. Men man höll fast vid det man var förtrogen med. Eftersom allt såg ut som vanligt och eftersom faran var mer än hundrasextio mil bort var det lättare för henne än för hennes dotter. Fast Abras hy förut varit slät – lika ofördärvad som i späd ålder – hade hon nu akneutbrott runt näsvingarna och en ful samling finnar på hakan. Bara ett hormonpåslag som förebådade att den egentliga ungdomen tog sin början – det hade Lucy velat tro, för det var normalt. Men akne kunde också orsakas av stress. Och hennes dotter var så blek och hade mörka ringar under ögonen. Hon såg ut att vara nästan lika sjuk som Dan när Lucy såg honom sätta sig, plågsamt sakta, i mr Freemans pickup.
”Kan inte äta nu, mamma. Har inte tid. Jag skulle nog ändå inte kunna behålla det.”
”Hur länge dröjer det innan det sker, Abby?” frågade David.
Hon såg inte på någon av dem. Hon såg oavvänt ner mot floden, men Lucy förstod att hon egentligen inte såg den heller. Hon var långt borta, på en plats där ingen av dem kunde hjälpa henne. ”Inte länge. Ni kan ge mig en puss och sen gå in.”
”Men …” Lucy avbröt sig när David skakade på huvudet mot henne. Bara en enda gång, men mycket bestämt. Hon suckade, fattade Abras hand (så kall den var) och tryckte en kyss mot hennes vänstra kind. David kysste den högra.
Lucy: ”Kom ihåg vad Dan sa. Om det går snett …”
”Nu får ni gå in. När det börjar tar jag Hoppy och sätter honom i knät. När ni ser det får ni inte avbryta mig. Inte för nånting. Då kan ni göra så att morbror Dan blir dödad och kanske Billy med. Jag kanske faller omkull som om jag svimmar, men det är ingen svimning så flytta inte på mig och låt inte doktor John flytta på mig heller. Låt mig bara vara tills det är över. Jag tror att Dan vet ett ställe där vi kan vara båda två.”
”Jag förstår sannerligen inte hur det här ska kunna fungera”, sa David. ”Hon den där Rose kommer att se att det inte är nån liten flicka …”
”Ni måste gå in nu”, sa Abra.
De gjorde som hon sa. Lucy gav John en vädjande blick. Han kunde bara skaka beklagande på huvudet. Trion stod vid köksfönstret med armarna om varandra och såg på flickan som satt på verandan med armarna om knäna. Inga faror syntes till, allt andades frid. Men när Lucy såg Abra – sin lilla flicka – lyfta upp Hoppy och sätta den gamla tygkaninen i knät stönade hon. John kramade hennes axel. David höll armen hårdare om hennes midja och hon grep hans hand med panisk styrka.
Låt ingenting hända min dotter. Om nånting måste hända … nånting otäckt … låt det drabba den halvbror jag aldrig kände. Inte henne.
”Det ska gå bra”, sa Dave.
Hon nickade. ”Det ska det. Det ska det.”
De iakttog flickan på verandan. Lucy förstod att om hon ropade till Abra skulle hon inte svara. Abra var borta.
2
Billy och Dan var framme vid avtagsvägen till Knutens operationsbas i Colorado tjugo i fyra lokal tid, vilket betydde att de hade god tid på sig. Över asfaltsvägen fanns en träbåge i ranchstil med den inskurna texten VÄLKOMMEN TILL BLUEBELL CAMPING! STANNA HOS OSS EN STUND! Skylten bredvid vägen var inte alls lika välkomnande: STÄNGT TILLS VIDARE.
Billy körde förbi utan att sakta in men gjorde flitigt bruk av ögonen. ”Inte en käft syns till. Inte ens på gräsmattorna, fast de kan ju ha stoppat in nån i den där entrékioskmojängen. Herregud, Danny, du ser helvissen ut.”
”Tur för mig att Mr America-tävlingen hålls lite längre fram i år”, sa Dan. ”En kilometer till, lite drygt kanske. Det står Utsiktsplats och Rastplats på skylten.”
”Tänk om de har ställt nån på vakt där?”
”Det har de inte.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”Eftersom varken Abra eller hennes onkel Billy rimligtvis kan känna till ett ställe de aldrig har varit på. Och Knuten vet ingenting om mig.”
”Förhoppningsvis.”
”Enligt Abra är alla där de förväntas vara. Hon har kollat. Var tyst ett tag nu, Billy. Jag måste tänka.”
Det var Hallorann han ville tänka på. Under flera år efter spökvintern på Overlook hade Danny Torrance och Dick Hallorann haft många samtal. Ibland öga mot öga, oftare sinne mot sinne. Danny älskade sin mamma, men det fanns sådant hon inte förstod – inte kunde förstå. Kassaskrinen till exempel. I vilka man stoppade de farliga ting som skimret ibland drog till sig. Inte för att kassaskrinen alltid fungerade. Vid flera tillfällen hade han försökt göra ett till krökandet, men det hade nesligen misslyckats (kanske för att han hade velat att det skulle misslyckas). Mrs Massey däremot … och Horace Derwent …
Nu hade han ett tredje kassaskrin på lager, men det var inte lika bra som dem han gjort som barn. Eftersom han inte var lika stark? Eftersom dess innehåll skilde sig från de gengångare som varit okloka nog att söka upp honom? Bådadera? Det visste han inte. Han visste bara att det var otätt. När han öppnade det skulle innehållet kunna döda honom. Men …
”Vad menar du?” frågade Billy.
”Va?” Dan såg sig omkring. Han höll ena handen tryckt mot magen. Smärtan var intensiv nu.
”Du sa: ’Det finns inget val.’ Vad menade du?”
”Det var inget.” De hade kommit fram till rastplatsen och Billy svängde in. En bit bort fanns en öppen glänta med bänkar och grillplatser. I Dans ögon liknade det Cloud Gap minus floden. ”En sak bara … om det går snett, ta bilen och kör utav helvete.”
”Tror du att det skulle hjälpa?”
Dan svarade inte. Det sved som eld i magtrakten.
3
Strax före klockan fyra den måndagseftermiddagen i slutet av september gick Rose upp till Världens tak med Tysta Sarey.
Rose var klädd i figursydda jeans som framhävde hennes långa, välformade ben. Trots att det var kyligt gick Tysta Sarey bara klädd i en hemmaklänning i obestämt ljusblått som fladdrade runt bastanta vader omslutna av Jobst stödstrumpor. Rose stannade till och såg på minnesplåten som var monterad på en granitstolpe vid foten av den långa trappan som ledde upp till utsiktstornet. Den tillkännagav att detta var platsen för det historiska Overlook Hotel, vilket brunnit ner till grunden för ungefär trettiofem år sedan.
”Mycket starka känslor här, Sarey.”
Sarey nickade.
”Du vet väl att det finns varma källor där ångan kommer fram direkt ur marken?”
”Aaa.”
”Det är likadant här.” Rose böjde sig ner och nosade på gräset och vildblommorna. Bakom deras dofter kändes järnlukten av urgammalt blod. ”Starka känslor – hat, fruktan, fördomar, begär. Ekot av mord. Ingen näring – för gammalt – men ändå uppfriskande. En kraftig bouquet.”
Sarey sa ingenting men såg uppmärksamt på Rose.
”Och det här.” Rose slog ut med handen mot utsiktstornet och dess branta trätrappa. ”Visst ser det ut som en galge? Det enda som fattas är en fallucka.”
Ingenting från Sarey. Åtminstone inget som hördes. Hennes tanke
(inget rep)
var tydlig nog.
”Sant, kära du, men en av oss ska ändå hänga här. Antingen jag eller den lilla jävelungen som lägger sig i våra angelägenheter. Ser du den där?” Rose pekade på en liten grön bod fem, sex meter ifrån dem.
Sarey nickade.
Rose hade en midjeväska i bältet. Hon öppnade den, rotade runt och fick fram en nyckel som hon gav sin följeslagare. Sarey gick bort till boden med gräset svischande runt de tjocka hudfärgade strumporna. Nyckeln gick till hänglåset på dörren. När hon drog upp dörren lyste den låga solen upp ett utrymme obetydligt större än ett torrdass. Där stod en motorgräsklippare och en plasthink med en skära och en handräfsa i. En spade och en hacka stod lutade mot den bortre väggen. Där fanns inget annat och ingenting att gömma sig bakom.
”Gå in”, sa Rose. ”Visa vad du kan.” Och med all ånga du dragit i dig borde du kunna imponera på mig.
Liksom övriga medlemmar i Den Sanna Knuten hade Tysta Sarey sin egen lilla specialitet.
Hon steg in i den lilla boden, sniffade och sa: ”Damm.”
”Strunta i dammet. Visa vad du kan nu. Eller rättare sagt, visa dig inte alls.”
För det var Sareys specialitet. Hon kunde inte göra sig helt osynlig (ingen av dem kunde det), men hon kunde skapa en sorts dunkel som passade bra ihop med hennes oansenliga ansikte och figur. Hon vände sig mot Rose och såg sedan ner på sin skugga. Hon flyttade sig – inte långt, bara ett halvt steg – och hennes skugga smälte ihop med skuggan från handtaget på gräsklipparen. Så blev hon helt orörlig, och boden var tom.
Rose knep ihop ögonen och spärrade upp dem, och där stod Sarey bredvid gräsklipparen med händerna sedesamt hophållna framför sig som en blyg tjej som hoppades att någon kille på festen skulle bjuda upp henne. Rose vände blicken mot bergen och när hon tittade tillbaka var boden tom – bara ett litet förråd där ingen kunde gömma sig. I det skarpa solskenet fanns det inte ens några skuggor. Utom den som gräsklipparhandtaget kastade, vill säga. Fast …
”Dra in armbågen”, sa Rose. ”Den syns. Bara lite.”
Tysta Sarey lydde och för ett ögonblick var hon verkligen försvunnen, åtminstone tills Rose koncentrerade sig. När hon gjorde det var Sarey där igen. Men hon visste ju att Sarey var där. Jävelungen skulle inte veta det när det blev så dags – och det var inte lång tid kvar nu.
”Bra, Sarey!” sa hon med värme (eller så varmt hon förmådde). ”Jag kanske inte behöver dig. Men om jag gör det ska du använda skäran. Och tänk på Andi när du gör det. Är du med?”
När Andis namn nämndes kröktes Sareys läppar neråt i en olycklig grimas. Hon stirrade på skäran i plasthinken och nickade.
Rose gick fram och tog hänglåset. ”Jag låser in dig nu. Jävelungen kommer att känna av dem som är i Lodgen men inte dig. Det är jag säker på. För du är den tysta, är det inte så?”
Sarey nickade återigen. Hon var den tysta och hade alltid varit det.
(hur gör jag med)
Rose log. ”Låset? Oroa dig inte för det. Se bara till att hålla dig stilla. Stilla och tyst. Förstår du mig?”
”Aaa.”
”Och du förstår hur du ska göra med skäran?” Rose skulle inte ha anförtrott Sarey en pistol även om Knuten hade haft någon.
”Skälan. Aaa.”
”Om jag får övertaget – och så full av ånga som jag är nu borde det inte vara nåt problem – så stannar du där tills jag släpper ut dig. Men om du hör mig ropa … låt se … om du hör mig ropa tvinga mig inte att straffa dig så betyder det att jag behöver hjälp. Jag ordnar så hon vänder ryggen till. Sen vet du hur du gör, eller hur?”
(tar mig uppför trappan och)
Men Rose skakade på huvudet. ”Nej, Sarey. Det behöver du inte. Hon kommer aldrig i närheten av utsiktstornet.”
Hon skulle hata att gå miste om ångan ännu mer än hon skulle hata att gå miste om tillfället att personligen döda jävelungen … efter att ha plågat henne, mycket länge. Men hon fick inte slarva med försiktighetsåtgärderna. Flickan var väldigt stark.
”Vad ska du lyssna efter, Sarey?”
”Kvinga mig inte att stlaffa dig.”
”Och vad ska du tänka på?”
Ögonen som halvt doldes av den stripiga luggen glimmade. ”Ämd.”
”Just det. Hämnd för Andi, mördad av jävelungens vänner. Men bara om jag behöver dig, för jag vill göra det här själv.” Rosie knöt händerna så naglarna trycktes in i de djupa halvmånformiga halvläkta sår som de redan hade åstadkommit i hennes handflator. ”Men om jag behöver dig kommer du. Låt dig inte hejdas eller hindras av något. Stanna först när du har kört in skäran i nacken på henne och ser spetsen sticka ut från hennes jävla hals.”
Sareys ögon glimmade. ”Aaa.”
”Bra.” Rose kysste henne, stängde dörren och knäppte igen hänglåset. Hon stoppade nyckeln i midjeväskan och lutade sig mot dörren. ”Hör på mig, raring. Om allt går bra så får du den första ångan. Det lovar jag. Och den ska bli den bästa du nånsin har fått.”
Rose gick tillbaka till utsiktstornet, tog flera djupa, stärkande andetag och äntrade trappan.
4
Dan stod med händerna stödda mot ett av picknickborden, huvudet sänkt och ögonen slutna.
”Det är vansinne att göra på det här viset”, sa Billy. ”Jag borde vara kvar hos dig.”
”Går inte. Du har annat att uträtta.”
”Tänk om du svimmar halvvägs bort på stigen? Och även om du inte gör det, hur ska du kunna ta dig an hela gänget? Just nu ser du inte ut att kunna gå två ronder mot en femåring.”
”Jag kommer nog snart att känna mig mycket bättre. Och starkare. Åk nu, Billy. Du minns var du ska ställa bilen?”
”Längst bort på parkeringen, vid skylten om att barn får äta gratis när Coloradolagen vinner.”
”Precis.” Dan lyfte huvudet och noterade de överdrivet stora solglasögonen som Billy hade på sig. ”Dra ner mössan ordentligt. Ända ner till öronen. Se ung ut.”
”Jag kanske har ett knep som får mig att verka ännu yngre. Om jag fortfarande klarar av det, vill säga.”
Dan hörde knappt det sista. ”Jag behöver en grej till.”
Han rätade på sig och öppnade armarna. Billy kramade honom och ville göra det hårt – häftigt – men vågade inte.
”Abra gjorde ett bra val. Jag skulle aldrig ha kunnat ta mig hit utan dig. Gör det du ska nu.”
”Du med”, sa Billy. ”Jag räknar med att du ska ta thanksgivingkörningen ut till Cloud Gap.”
”Gärna det”, sa Dan. ”Den bästa modelljärnväg en grabb aldrig fick.”
Billy såg efter honom där han släpade sig fram till vägvisaren i kanten av gläntan med händerna mot magen. Stolpen bar upp två träpilar. Den ena pekade västerut, mot Pawneeutsikten. Den andra pekade österut, nerför backen. På den stod det BLUEBELL CAMPING.
Dan slog in på den stigen. En kort stund kunde Billy se honom mellan asparnas gult lysande lövverk, han gick sakta och plågat, såg i marken för att inte trampa fel. Så var han borta.
”Ta hand om min grabb”, sa Billy. Han var osäker på om han riktade sig till Gud eller till Abra och förmodade att det inte spelade någon roll. Båda var antagligen för upptagna för att befatta sig med sådana som han den här eftermiddagen.
Han återvände till pickupen och drog upp en liten flicka med stirrande porslinsblå ögon och stela gula lockar från flaket. Hon vägde inte mycket, ihålig som hon antagligen var. ”Hur är läget, Abra? Hoppas att du inte haft det för skakigt.”
Hon var klädd i t-shirt med Colorado Rockies logga och blå shorts. Hon var barfota och vad gjorde det? Den här lilla tjejen – en skyltdocka inköpt i en tynande barnklädesbutik i Martenville – hade aldrig gått ett steg. Men hon hade böjbara knän och Billy kunde utan problem sätta henne på passagerarplats i hytten. Han spände fast säkerhetsbältet om henne och skulle just stänga dörren när han kom på att testa rörligheten i halshöjd. Huvudet gick också att böja, men bara lite grand. Han backade några steg för att se hur det tog sig ut. Inte illa. Hon tycktes titta på något hon hade i knät. Eller kanske be en bön om styrka inför den kommande striden. Inte illa alls.
Såvida de inte hade kikare förstås.
Han satte sig i bilen och väntade för att Dan skulle hinna fram. Han hoppades också att han inte låg medvetslös någonstans på stigen till Bluebell camping.
Kvart i fem startade Billy pickupen och körde tillbaka samma väg han kommit.
5
Dan gick i en jämn lunk trots den stigande hettan i midjehöjd. Det kändes som om det fanns en brinnande råtta där inne som fortsatte gnaga på honom trots att den brann. Om stigen hade burit uppför och inte nedför skulle han aldrig ha klarat det.
Tio i fem kom han fram runt en krök och stannade. Ett stycke framför honom öppnade sig aspskogen mot en grön och välansad grässlänt ner mot ett par tennisplaner. Bortom planerna såg han husbilsparkeringen och ett långsträckt timrat hus: Overlook Lodge. Bortom detta höjde sig terrängen igen. Där Overlook en gång hade stått höjde sig ett högt utsiktstorn som ett lyftkransunderrede mot den klara himlen. Världens tak. När Dan såg det slogs han av samma tanke
(galge)
som Rose i hatten hade fått. Uppe vid räcket stod en ensam silhuettfigur vänd söderut mot korttidsparkeringen. En kvinnogestalt. Med cylinderhatten på sned.
(Abra är du där)
(jag är här Dan)
Lugn, som det lät. Och lugn ville han att hon skulle vara.
(hör de dig)
Det framkallade en lätt kittling: hennes leende. Det arga.
(annars är de döva)
Då så.
(du måste komma hit nu men kom ihåg att om jag säger att du ska ge dig av så GER DU DIG AV)
Hon svarade inte, och innan han hann upprepa det var hon där.
6
Paret Stone och John Dalton såg hjälplöst på när Abra gled åt sidan tills hon låg med huvudet på verandans brädgolv och benen utbredda över trappan. Hoppy föll ur handen när greppet slaknade. Det såg inte ut som om hon sov, inte ens som om hon var avsvimmad. Den lealösa kroppsställningen hörde ihop med djup medvetslöshet eller död. Lucy kastade sig framåt. Dave och John höll tillbaka henne.
Hon kämpade för att komma loss. ”Släpp mig! Jag måste hjälpa henne!”
”Det kan du inte”, sa John. ”Bara Dan kan hjälpa henne nu. De måste hjälpa varandra.”
Hon stirrade på honom med vild blick. ”Andas hon ens? Kan du avgöra det?”
”Hon andas”, sa Dave, men han tyckte själv att han lät osäker.
7
När Abra anslöt sig till honom lättade smärtan för första gången sedan Boston. Det var ingen större tröst för Dan, för nu fick Abra också lida. Han såg det i hennes ansikte, men han såg också hennes förundrade ögon när hon såg sig om i rummet hon befann sig i. Där fanns sovkojer, väggar av kvistigt furuvirke och en matta med mönster av malörtsbuskar och kaktus i västernstil. Både mattan och den undre sovkojen var översållade med billiga leksaker. På ett litet skrivbord i ett hörn låg en röra av böcker och ett pussel med stora bitar. I bortre hörnet skramlade och väste ett värmeelement.
Abra gick fram till skrivbordet och tog upp en av böckerna. På omslaget jagades en småtting på trehjuling av en liten hund. Titeln var Nu ska vi läsa med Dick och Jane.
Dan gjorde henne sällskap och log tankfullt. ”Lillflickan på omslaget är Sally. Dick och Jane är hennes syskon. Och hunden heter Jip. De var mina bästa vänner en gång i tiden. Mina enda vänner, skulle jag tro. Förutom Tony förstås.”
Hon lade ner boken och såg på honom. ”Vad är det här för plats, Dan?”
”Ett minne. Det fanns ett hotell här en gång och det här var mitt rum. Nu är det en plats där vi kan vara tillsammans. Du vet hjulet som vrider sig när man går in i någon annan?”
”Mhm …”
”Det här är mittpunkten. Navet.”
”Jag önskar att vi kunde stanna här. Det känns … tryggt. Bortsett från de där.” Abra pekade på dubbeldörrarna med höga glasrutor. ”De känns inte som det andra här.” Hon såg nästan anklagande på honom. ”De fanns inte här, va? När du var liten.”
”Nej.” Mitt rum hade inga fönster och den enda dörr som fanns ledde ut till resten av tjänstebostaden. Jag ändrade på det. Var tvungen. Vet du varför?”
Hon studerade honom med allvarliga ögon. ”För att då var då och nu är nu. För att det förflutna är borta, trots att det bestämmer hur nuet är.”
Han log. ”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.”
”Du behövde inte säga det. Du tänkte det.”
Han ledde henne till dubbeldörrarna som aldrig hade funnits. Genom glasrutorna kunde de se gräsmattan, tennisplanerna, Overlook Lodge och Världens tak.
”Jag ser henne”, viskade Abra. ”Hon är där uppe och hon tittar inte åt det här hållet eller?”
”Hoppas inte det”, sa Dan. ”Har du mycket ont, vännen?”
”Hemskt”, sa hon. ”Men det bryr jag mig inte om. Eftersom …”
Hon behövde inte säga mer. Han förstod, och hon log. Den här samhörigheten tillhörde dem, och trots smärtan som hörde ihop med den – smärta på många plan – var den värdefull. Mycket värdefull.
”Dan?”
”Ja, vännen.”
”Det finns spökisar där ute. Jag ser dem inte men jag känner att de är där. Gör du det?”
”Ja”, sa han. Han hade känt det i åratal. Eftersom det förflutna bestämmer nuet. Han lade armen om hennes axlar och hennes arm smög sig runt hans midja.
”Vad gör vi nu?”
”Väntar på Billy. Hoppas han är punktlig. Sen kommer alltihop att gå väldigt snabbt.”
”Morbror Dan?”
”Ja, Abra.”
”Vad har du i dig? Det är inget spöke. Det är som …” Han kände hur hon rös. ”Det är som ett monster.”
Han teg.
Hon rätade på sig och steg åt sidan. ”Titta! Där borta!”
En gammal Ford pickup rullade in på besöksparkeringen.
8
Rose stod med händerna på utsiktstornets midjehöga räcke och iakttog pickupen som körde in på parkeringen. Ångan hade skärpt hennes syn men hon önskade ändå att hon tagit med sig en kikare. Det fanns säkert i förrådet, för gäster som ville ägna sig åt fågelskådning, så varför hade hon inte gjort det?
För att du hade så mycket annat att tänka på. Sjukdomen … råttorna som lämnar skeppet … Kråka dödad av jävelungen …
Ja till allt det där – ja, ja, ja – men hon borde ändå ha tänkt på det. Hon undrade som hastigast vad mer hon kunde ha glömt, men slog tanken ifrån sig. Hon hade fortfarande koll, var full av ånga och i toppform. Allt gick som på räls. Snart skulle tjejen komma upp hit, eftersom hon var laddad med en tonårings dåraktiga självtillit och övertro på sin egen förmåga.
Men jag har övertaget, gullet, på alla möjliga sätt. Om jag inte ensam kan ta hand om dig hämtar jag kraft från resten av Knuten. De är samlade i stora salen, eftersom du tyckte det var en sån bra idé. Men det var en sak du inte tänkte på. När vi är samlade är vi hopkopplade, vi är en Sann Knut, och det gör oss till ett jättestort batteri. Kraft som jag kan utnyttja vid behov.
Om allt annat misslyckades fanns alltid Tysta Sarey. Nu hade hon skäran i handen. Hon var kanske inget geni, men hon var skoningslös, mordisk och – när hon väl förstått sin uppgift – obrottsligt lydig. Hon hade också sina egna skäl till att vilja se jävelungen ligga död på marken vid foten av utsiktstornet.
(Charlie)
Charlie Pollett gav svar direkt, och fast han i vanliga fall var en klen sändare hördes han nu – förstärkt av de andra i stora salen i Overlook Lodge – klart och tydligt och med rasande iver.
(jag får in henne starkt och stadigt alla får det hon måste vara riktigt nära du måste känna av henne)
Rose gjorde det, trots att hon fortfarande kämpade hårt för att hålla sitt medvetande tillslutet så att inte jävelungen kunde ta sig in och mucka med henne.
(strunt i det säg bara till de andra att vara beredda om jag behöver hjälp)
Många röster svarade i mun på varandra. De var beredda. Till och med de som var sjuka var beredda att hjälpa henne så gott de förmådde. Det gjorde henne rörd.
Rose stirrade på den blonda flickan i bilhytten. Hon tittade ner. Läste hon något? Samlade hon sig? Bad till rubernas Gud, kanske? Det kvittade.
Kom hit till mig, jävelunge. Kom till tant Rosie.
Men det var inte tjejen som steg ut, det var onkeln. Precis som hon sagt att han skulle göra. Kollade. Han gick sakta runt motorhuven och kikade åt alla håll. Han lutade sig in genom passagerarfönstret, sa något till flickan och gick sedan en bit bort från bilen. Han tittade upp mot Lodgehuset, sedan mot utsiktstornet som höjde sig mot himlen … och vinkade. Den fräcka jäveln vinkade faktiskt åt henne.
Rose vinkade inte tillbaka. Hon rynkade pannan. En onkel. Varför hade föräldrarna skickat en onkel i stället för att själva komma dit med sin mopsiga dotter? Varför hade de över huvud taget låtit henne fara hit?
Hon övertygade dem om att det var den enda möjligheten. Sa att om hon inte kom till mig så skulle jag komma till henne. Det är anledningen, det verkar troligt.
Det gjorde det, men hon kände ändå ett stigande obehag. Hon hade låtit jävelungen bestämma grundprinciperna. Åtminstone i den utsträckningen hade Rose låtit sig manipuleras. Hon hade tilllåtit det eftersom hon var på hemmaplan och eftersom hon vidtagit försiktighetsåtgärder, men framför allt för att hon hade varit arg. Så arg.
Hon stirrade stint på mannen borta på parkeringen. Han traskade runt igen, kikade hit och dit, kontrollerade att hon var ensam. Mycket förståeligt, det skulle hon också ha gjort, men hon hade ändå en gnagande aning om att det han egentligen gjorde var att vinna tid, men varför han skulle vilja göra det begrep hon inte.
Rose skärpte blicken och fokuserade på mannens gång. Hon kom fram till att han inte var så ung som hon först hade trott. Han gick i själva verket som en allt annat än ung man. Som om han hade mer än en släng av ledgångsreumatism. Och varför höll sig tjejen så stilla?
Rose uppfattade den första egentliga varningssignalen.
Något var på tok här.
9
”Hon tittar på mr Freeman”, sa Abra. ”Vi måste gå.”
Han öppnade dubbeldörrarna, men tvekade. Det var något i hennes tonfall. ”Vad är det, Abra?”
”Vet inte. Kanske ingenting, men jag gillar det inte. Hon tittar riktigt skarpt på honom. Vi måste ut nu meddetsamma.”
”Jag måste göra en grej först. Håll dig beredd och bli inte rädd.”
Dan blundade och förflyttade sig till förrådsutrymmet i bakhuvudet. Verkliga kassaskrin skulle ha varit täckta av damm efter alla år, men de två som han placerat här som barn var i skick som nya. Inte konstigt. De var rena fantasiprodukter. Det tredje – som verkligen var nytt – hade en svag aura omkring sig och han tänkte: Inte konstigt att jag är sjuk.
Nåväl. Det fick vara för ögonblicket. Han öppnade det äldsta av de två andra, beredd på allt, och fann … ingenting. Eller nästan ingenting. I kassaskrinet som innehållit mrs Massey i trettiotvå år låg en hög mörkgrå aska. Men i det andra …
Han insåg hur dumt det hade varit att säga till henne att inte bli rädd.
Abra gallskrek.
10
På verandan till huset i Anniston började det rycka i Abras kropp. Kramper fick benen att skaka, hennes fötter slog en trumvirvel på trappan. Den ena handen – som sprattlade som en fisk som dragits upp på en flodstrand och lämnats att dö där – slungade i väg den misshandlade och solkiga Hoppy.
”Vad händer med henne?” skrek Lucy.
Hon rusade mot dörren. David stod förstenad – lamslagen av åsynen av dotterns kramptillstånd – men John fick högerarmen om Lucys midja och den vänstra om hennes överkropp. Hon spjärnade emot. ”Släpp mig! Jag måste gå till henne!”
”Nej!” skrek John. ”Nej, Lucy, du får inte!”
Hon skulle ha kämpat sig loss, men nu hade David också grepp om henne.
Hon gav sig och såg först på John. ”Om hon dör där ute ska jag se till att du åker i fängelse för det.” Därnäst riktades hennes blick – blank och fientlig – mot maken. ”Dig förlåter jag aldrig.”
”Hon stillnar”, sa John.
På verandan dämpades Abras skälvningar för att sedan upphöra. Men hennes kinder var våta och tårar trängde fram mellan hennes slutna ögonlock. I dagens avtagande ljus hängde de som ädelstenar i hennes ögonfransar.
11
I Danny Torrances barndomsrum – ett rum som nu bara bestod av minnen – klamrade sig Abra fast vid Dan med ansiktet tryckt mot hans bröst. När hon talade var rösten halvkvävd. ”Monstret … är det borta?”
”Ja”, sa Dan.
”Svär du vid din mammas namn?”
”Ja.”
Hon lyfte huvudet och såg först på honom för att förvissa sig om att han talade sanning, sedan vågade hon ta in rummet. ”Det där leendet.” Hon rös.
”Ja”, sa Dan. ”Jag tror … han är glad att vara hemma. Abra, klarar du det här? För vi måste sätta igång nu direkt. Det är dags.”
”Jag klarar det. Men tänk om … det … kommer tillbaka?”
Dan tänkte på kassaskrinet. Det var öppet men lätt att stänga på nytt. Särskilt med Abras hjälp. ”Jag tror inte att han … det … är intresserad av oss. Kom nu. Men glöm inte: om jag säger till dig att ge dig av till New Hampshire, så ger du dig av.”
Återigen lät hon bli att svara och de hade inte tid att diskutera saken. Tiden var inne. Han steg ut genom dubbeldörrarna. De vette mot slutet av vandringsleden. Abra gick bredvid honom men förlorade den fasthet hon haft i minnets rum och började flimra igen.
Hon är nästan en spökis själv här ute, tänkte Dan. Det gjorde honom medveten om de stora risker hon utsatte sig för. Han ville inte tänka på hur försvagat hennes grepp om den egna kroppen kunde vara i det här läget.
Dan och hans följeslagare spökistjejen rörde sig snabbt över gräsmattan – men att springa skulle ha dragit till sig Roses blick, och de hade minst sextio meter att tillryggalägga innan baksidan av Overlook Lodge skymde dem från utsiktstornet – och slog in på den stensatta gången mellan tennisbanorna.
De kom fram till köksregionens baksida och var äntligen dolda från utsiktstornet av huskroppen. En ventilationsfläkt brummade monotont och dunsten av härsket kött steg ur soptunnorna. Han kände på bakdörren och upptäckte att den var olåst, men väntade ett ögonblick innan han öppnade den.
(är allihopa)
(ja allihop utom Rose hon du måste skynda dig Dan för annars)
Abras ögon flimrade som ett barns ögon i en gammal svartvit film, bestört uppspärrade. ”Hon vet att nåt är på tok.”
12
Rose riktade uppmärksamheten mot jävelungen som orörlig satt kvar med nerböjt huvud på passagerarplatsen i pickupen. Abra såg inte på sin onkel – om han var hennes onkel – och gjorde ingen min av att stiga ut. Varningsmätaren i Roses huvud gick från Fara på gult fält till Riskzon på rött.
”Hallå!” Rösten svävade upp mot henne i den tunna luften. ”Hallå, din gamla käring! Här ska du se!”
Hon flyttade blicken till mannen på parkeringen och såg till sin stora förvåning hur han lyfte armarna över huvudet och gjorde en stor, ostadig hjulning. Hon trodde att han skulle tappa balansen och dratta på ändan, men det enda han tappade var mössan han hade på sig. Därmed blottades det tunna vita håret hos en man i sjuttioårsåldern. Kanske rentav åttioårsåldern.
Rose såg på flickan i pickupen som förblev sittande alldeles stilla med nerböjt huvud. Hon var fullständigt ointresserad av onkelns krumbukter. Plötsligt stod allt klart och Rose fattade det hon skulle ha insett från första början om inte knepet varit så lumpet: det var en skyltdocka.
Men hon är ju här! Charlie Pollett känner av henne, alla inne i Lodgen känner av henne, de är samlade allihop och de vet att …
Alla samlade inne i Lodgehuset. Alla samlade på ett ställe. Och hade det varit Roses idé? Nej. Den idén kom från …
Rose rusade mot trappan.
13
De återstående medlemmarna i Den Sanna Knuten trängdes vid de båda fönstren som vette ut mot parkeringen och såg Billy Freeman hjula för första gången på drygt fyrtio år (och förra gången han utförde den bedriften hade han varit full). Petty Snedöga kunde inte hålla sig för skratt. ”Vad i hela friden …”
Med ryggen mot rummet såg de inte Dan när han steg in från köket eller den flimrande flickgestalten vid hans sida. Dan hann notera två klädhögar på golvet och förstod att Bradley Trevors mässling fortfarande jobbade på. Så gick han in i sig själv, djupt in, och sökte rätt på det tredje kassaskrinet – det otäta. Han slog upp det på vid gavel.
(Dan vad gör du)
Det brände i magen som het metall och han böjde sig fram med händerna på låren och utandades den gamla poetens sista suck som hon villigt hade gett honom i en döende kyss. Ur hans mun kom en lång plym av rosa dis som mörknade till rött när den fick kontakt med luften. Först kunde han inte fokusera på något annat än den välsignade lättnaden i magtrakten när Concetta Reynolds giftiga kvarlevor lämnade honom.
”Momo!” skrek Abra.
14
Uppe i utsiktstornet spärrade Rose upp ögonen. Jävelungen var inne i huset.
Och hon hade någon med sig.
Hon kastade sig in i det nya medvetandet utan betänkande. Letade. Ignorerade markörerna som betydde tät ånga, försökte bara hejda honom innan han hann utföra det han tänkte göra, vad det nu var. Ignorerade den fruktansvärda möjligheten att det redan var för sent.
15
Knutens medlemmar vände sig om mot Abras skrik. Någon – det var Långa Paul – sa: ”Vad fan är det där?”
Det röda diset samlades till en kvinnoskepnad. En kort sekund – absolut inte mer – blickade Dan in i Concettas virvlande ögon och såg att de var unga. Han var fortfarande medtagen och fokuserad på vålnaden, och uppfattade inte inkräktaren i sitt medvetande.
”Momo!” skrek Abra på nytt. Hon sträckte ut armarna.
Kvinnan i molnet kan ha sett på henne. Kanske log hon rentav. Sedan var Concetta Reynolds skepnad borta och diset vällde fram mot den sammansnörda Sanna Knuten, där många klängde på varandra i skräck och förvirring. I Dans ögon såg det röda diset ut som när blod sprider sig i vatten.
”Där har ni ånga”, sa Dan till dem. ”Ni har levt av den, era jävlar. Sug i er den nu och dö av den.”
Ända sedan planen kom till hade han förstått att om inte allt skedde väldigt snabbt skulle han aldrig vara vid liv så länge att han fick uppleva hur väl den föll ut, men han hade aldrig föreställt sig att det skulle gå så fort som det gjorde. Att de redan var försvagade av mässlingen kunde ha spelat en viss roll, för somliga höll ut lite längre än andra. Likafullt var det över på några sekunder.
De tjöt som döende vargar i hans huvud. Dan blev förskräckt av ljudet men detsamma kunde inte sägas om hans följeslagare.
”Hurra!” skrek Abra. Hon hötte med nävarna mot dem. ”Hur smakar det? Hur smakar min momo? Smakar hon bra? Ät så mycket ni vill! ÄT ALLTIHOP!”
De började gå i cykler. Genom det röda diset såg Dan två av dem omfamna varandra panna mot panna, och trots allt de hade gjort – allt de var – berördes han av synen. Han såg orden jag älskar dig formas på Lille Eddies läppar, såg Stora Mo börja på ett svar – sedan var de borta och deras kläder sjönk ner på golvet. Så snabbt gick det.
Han vände sig till Abra och tänkte säga henne att de genast måste avsluta det, men i samma stund började Rose i hatten att skrika och en kort stund – innan Abra förmådde blockera henne – utplånade de rasande skriken av sorg och smärta allt annat, till och med den välsignade lättnaden över att vara smärtfri. Och, som han innerligt hoppades, fri från cancern. Något han inte skulle veta med säkerhet förrän han fick se sig i en spegel.
16
Rose befann sig vid trappans krön uppe i utsiktstornet när dödsdiset vällde fram över Den Sanna Knuten och kvarlevorna av Abras momo utförde sitt snabba och dödande värv.
En vit ångestväv slog ut i henne. Skrik flög som granatsplitter genom hennes huvud. Skriken från Knutens döende medlemmar fick de som hörts från insatsstyrkan i New Hampshire och Kråka i New York att verka futtiga i jämförelse. Rose vacklade bakåt som av ett klubbslag. Hon slog emot räcket, studsade tillbaka och föll ner på brädgolvet. Någonstans långt bort mässade en kvinna – en gammal kvinna, att döma av den sviktande rösten – nej, nej, nej, nej, nej.
Det är jag. Det måste vara jag, för jag är den enda som är kvar.
Det var inte flickan som hade fallit offer för övertron på sig själv, utan Rose. Hon tänkte på något
(gå till väders för eget krut)
som jävelungen hade sagt. Det skållade henne med raseri och förbittring. Hennes gamla vänner och mångåriga färdkamrater var döda. Förgiftade. Oräknat de fega kräk som hade flytt var Rose i hatten den sista i Den Sanna Knuten.
Men nej, det stämde inte. Sarey fanns.
Liggande uppe i utsiktstornet och skälvande under eftermiddagshimlen som kvällades tog Rose kontakt med henne.
(är du)
Till svar kom en tanke fylld av förvirring och skräck.
(ja men Rose är de kan de vara)
(strunta i dem kom ihåg bara Sarey kommer du ihåg)
(”tvinga mig inte att straffa dig”)
(bra Sarey bra)
Om flickan inte flydde … om hon begick misstaget att försöka avsluta sitt mordiska dagsverke …
Hon skulle göra det. Rose var säker på det, och hon hade sett tillräckligt i jävelungens följeslagares medvetande för att veta två saker: hur de hade åstadkommit den här slakten och hur själva förbindelsen mellan dem kunde vändas emot dem.
Raseri var en mäktig kraft.
Likaså barndomsminnen.
Hon kämpade sig upp på fötter, satte på sig hatten i den rätta sorglösa vinkeln utan att ens tänka på det, och gick fram till räcket. Mannen från pickupen stirrade upp mot henne, men hon ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Hans lilla bedrägeri var utfört. Honom kunde hon ta itu med senare, nu var hon enbart inriktad på Overlook Lodge. Flickan var där, men också långt borta. Hennes kroppsliga närvaro på Knutens camping var föga mer än en fantom. Den som var här helt och hållet – en verklig människa, en rub – var en man hon aldrig hade sett förut. Också en ångskalle. Hans röst i hennes medvetande var klar och kylig.
(hej Rose)
Det fanns en plats i närheten där flickan skulle sluta flimra. Där hon skulle anta sin fysiska form. Där hon gick att döda. Låt Sarey ta hand om ångskallemannen, men inte förrän ångskallemannen hade tagit hand om jävelungen.
(hej Danny hej lilla vännen)
Hög på ånga gav hon sig in i honom och vräkte honom mot hjulets nav, utan att knappast ens höra Abras skrämda och förvirrade rop när hon vände om för att följa efter.
Och när Dan var där Rose ville ha honom och i ett kort ögonblick var för överraskad för att hålla garden uppe lät hon allt sitt raseri strömma in i honom. Lät det strömma in i honom som ånga.