När jag spelade min primitiva variant av kompgitarr i bandet Rock Bottom Remainders hände det att Warren Zevon var med på gigen. Warren älskade grå t-shirtar och filmer som Mördarspindeln. Han tjatade på mig att ta solostämman i hans signaturlåt ”Werewolves of London” när vi kom till extranumren. Jag sa att jag inte förtjänade det. Han insisterade. ”Den går i G”, sa Warren, ”och tjut på fullt allvar. Och framför allt, lira som Keith.”

Jag kommer aldrig att kunna lira som Keith Richards, men jag gjorde alltid mitt bästa, och med Warren bredvid mig som hängde på ton för ton och garvade som en tok hade jag alltid kanonkul.

Warren, det här tjutet är till dig, var du än är. Jag saknar dig, kompis.