1
Den andra dagen i december ett år då en jordnötsodlare från Georgia styrde i Vita huset brann ett av Colorados stora semesterhotell ner till grunden. Overlook klassades som totalförstört. Brandmästaren i Jicarilla County fastslog efter en utredning att brandorsaken varit en defekt värmepanna. Hotellet var stängt för vintern när branden utbröt och bara fyra personer befann sig där. Tre överlevde. Hotellets tillsyningsman under säsongsuppehållet, John Torrance, omkom under ett misslyckat (och heroiskt) försök att sänka ångtrycket i pannan, vilket hade stigit till katastrofal nivå på grund av en igensatt säkerhetsventil.
Två av de överlevande var tillsyningsmannens fru och unge son. Den tredje var Overlooks köksmästare Richard Hallorann som hade lämnat sitt säsongsarbete i Florida för att titta till familjen Torrrance, eftersom han enligt egen utsago haft ”en stark föraning” om att de svävade i fara. Båda de vuxna överlevande skadades svårt vid explosionen. Endast pojken var oskadd.
Åtminstone fysiskt.
2
Wendy Torrance och hennes son mottog en summa pengar i skadestånd av företaget som ägde Overlook. Inte stor men tillräcklig att leva på under de tre år hon var arbetsoförmögen på grund av ryggskador. En advokat hon vände sig till menade att hon kunde få ut mycket mer om hon hade tålamod och ville ställa krav, eftersom företaget var angeläget om att saken inte hamnade i domstol. Men hon liksom företaget ville inget hellre än att lägga den katastrofala vintern i Colorado bakom sig. Hon skulle tillfriskna, sa hon, och det gjorde hon också, även om ryggskadorna plågade henne livet ut. Knäckta ryggkotor och brutna revben läker men pinan går aldrig över.
Winifred och Daniel Torrance bodde en tid i sydöstra USA men flyttade senare längre söderöver till Tampa. Ibland kom Dick Hallorann (mannen med den starka föraningen) upp från Key West och besökte dem. Särskilt för att besöka unge Danny. De hade en stark gemenskap.
Tidigt en morgon i mars 1981 ringde Wendy till Dick och bad honom komma. Hon berättade att Danny hade väckt henne på natten och sagt till henne att inte gå in i badrummet.
Efter det hade han vägrat säga någonting alls.
3
Han vaknade av att han behövde kissa. Utanför blåste det hårt. Varmt visserligen – som nästan alltid i Florida – men han ogillade ljudet och antog att han alltid skulle göra det. Det påminde honom om Overlook, där den defekta värmepannan hade utgjort den minsta faran.
Han bodde med sin mamma i en trång liten hyreslägenhet en trappa upp. Danny lämnade det lilla rummet bredvid mammans och gick över hallgolvet. Blåsten var byig och det klapprade om bladen på en döende palm bredvid huset. Ett skelettartat ljud. De lät alltid badrumsdörren stå på glänt när ingen använde duschen eller toaletten eftersom låset var trasigt. Den här natten var dörren stängd. Men inte för att hans mamma var där inne. På grund av ansiktsskadorna hon fått på Overlook snarkade hon numera – ett svagt pipande – och han hörde det från hennes sovrum.
Men då har hon väl bara råkat stänga den.
Han förstod bättre, redan då (han hade själv starka föraningar och god intuition), men ibland måste man förvissa sig om saker. Ibland måste man se. Det hade han lärt sig på Overlook, i ett rum en trappa upp.
Han sträckte fram en arm som verkade alldeles för lång, för uttänjd, för benlös, vred på dörrknoppen och öppnade dörren.
Kvinnan från rum 217 var där, som han hade förstått att hon skulle vara. Hon satt naken på toalettstolen med bleka svällande lår och särade ben. Hennes grönaktiga bröst hängde som lufttomma ballonger. Hårtussen nedanför magen var grå. Ögonen var också grå, som speglar av stålplåt. Hon såg honom och drog upp läpparna i ett leende.
Blunda, hade Dick Hallorann sagt till honom en gång i tiden. Om du ser nånting otäckt ska du blunda och tänka att det inte finns där och när du öppnar ögonen igen så är det borta.
Men det hade inte fungerat i rum 217 när han var fem och det skulle inte fungera nu. Det visste han. Han kände lukten av henne. Hon var upprutten.
Kvinnan – han visste vad hon hette, det var mrs Massey – reste sig tungt på sina lila fötter och sträckte händerna mot honom. Huden på armarna hängde i drypvåta slamsor. Hon log som man gör vid åsynen av en gammal vän. Eller kanske något gott att äta.
Med en min som kunde ha misstolkats som lugn stängde Danny stillsamt dörren och steg bort från den. Han iakttog dörrknoppen som vreds åt höger … vänster … höger igen … och sedan stillnade.
Han var åtta nu och kunde åtminstone delvis tänka rationellt trots skräcken. I viss mån för att han djupt inom sig hade väntat sig det här. Även om han alltid hade trott att det till sist skulle vara Horace Derwent som dök upp. Eller kanske bartendern, han som hans pappa hade kallat Lloyd. Men han borde nog ha förstått att det skulle bli mrs Massey redan innan det till slut hände. För av alla odöda på Overlook hade hon varit den värsta.
Den förnuftiga sidan av hans medvetande sa honom att det bara var ett fragment av en bortglömd mardröm som hade följt med ut ur sömnen och över hallgolvet fram till badrummet. Den sidan hävdade att om han öppnade dörren igen skulle det inte finnas någon där. Det kunde det ju inte göra nu när han var vaken. Men en annan sida hos honom, den sida som skimrade, visste bättre. Overlook var inte färdigt med honom än. Minst en av dess hämndlystna vålnader hade följt honom ända till Florida. En gång hade han råkat på den där kvinnan utsträckt i ett badkar. Hon hade stigit ur karet och försökt strypa honom med sina fisklika (men fruktansvärt starka) fingrar. Om han öppnade badrumsdörren nu skulle hon avsluta jobbet.
Han kompromissade genom att lägga örat mot dörren. Först hördes ingenting. Sedan hörde han ett svagt ljud.
Döda fingernaglar som krafsade mot trä.
Danny gick ut i köket på frånvarande ben, ställde sig på en stol och kissade i vasken. Så väckte han sin mamma och sa åt henne att inte gå in i badrummet eftersom det fanns något otäckt där. När det var gjort gick han och lade sig igen och sjönk djupt ner under täcket. Han ville stanna där i evighet och bara gå upp för att kissa i vasken. Nu när han varnat sin mamma hade han inget intresse av att prata med henne.
Mamman kände igen det där med att inte prata. Det hade hänt tidigare, efter att Danny hade vågat sig in i rum 217 på Overlook.
”Kan du prata med Dick?”
Han nickade där han låg i sängen och tittade upp mot henne. Hans mamma ringde, trots att klockan var fyra på morgonen.
Sent dagen därpå kom Dick dit. Han hade med sig något. En present.
4
När Wendy hade ringt till Dick – hon såg till att Danny hörde henne göra det – somnade Danny om. Fast han var åtta nu och gick i trean sög han på tummen. Det gjorde henne ont att se. Hon gick fram till badrumsdörren och stod och såg på den. Hon var rädd – Danny hade gjort henne rädd – men hon var kissnödig och hon tänkte inte använda vasken som han hade gjort. Tanken på hur hon skulle se ut, svajande på köksbänkens kant med ändan över porslinet (även om ingen såg det) fick henne att rynka på näsan.
I ena handen höll hon hammaren från sin lilla änkeverktygslåda. När hon vred om handtaget och sköt upp badrumsdörren höjde hon den. Badrummet var tomt, givetvis, men sittringen på toaletten var nerfälld. Hon lämnade den aldrig så innan hon gick till sängs, eftersom hon visste att om Danny traskade in bara till tio procent vaken skulle han glömma att fälla upp den och pinka ner den fullständigt. Och så luktade det. Illa. Som om en råtta hade dött inne i väggen.
Hon tog ett steg in, sedan två. Hon uppfattade en rörelse och snodde runt med hammaren lyft, färdig att slå till vem det nu var
(vad det nu var)
som gömde sig bakom dörren. Men det var bara hennes skugga. Rädd för sin egen skugga, den hånfulla kommentaren hade hon hört, men vem hade större rätt än Wendy Torrance att vara det? Efter allt hon sett och varit med om visste hon att skuggor kan vara farliga. De kan ha tänder.
Det var ingen i badrummet, men toalettens sittring var missfärgad av en smetig fläck och på duschdraperiet fanns en till. Exkrement trodde hon först, men skit var inte gultonat lila. Hon tog en närmare titt och såg köttslamsor och rutten hud. På badrumsmattan fanns mer, i form av fotavtryck. De verkade för små – för nätta – för att vara en mans.
”Herregud”, viskade hon.
Det slutade med att hon använde vasken trots allt.
5
Wendy fick upp sin son ur sängen mitt på dagen. Hon lyckades lirka i honom lite soppa och en halv macka med jordnötssmör, men sedan återvände han till sängen. Han vägrade fortfarande tala. Hallorann kom strax efter fem på eftermiddagen, bakom ratten på sin numera urgamla (men välskötta och blankputsade) röda Cadillac. Wendy hade stått vid fönstret och väntat och hållit utkik som hon en gång väntat och hållit utkik efter sin man, i hopp om att Jack skulle komma hem på gott humör. Och nykter.
Hon rusade nerför trappan och öppnade dörren just som Dick skulle ringa på dörrklockan märkt TORRANCE 2A. Han öppnade famnen och hon lät sig genast omslutas och önskade att hon kunde bli kvar där i en timme minst. Kanske rentav två.
Han släppte taget om henne och höll henne om axlarna en armslängd ifrån sig. ”Du ser ut att må bra, Wendy. Hur är det med unge herrn? Pratar han igen?”
”Nej, men med dig pratar han. Även om han inte gör det högt till att börja med så kan du …” I stället för att avsluta meningen formade hon handen till en pistol riktad mot hans panna.
”Behövs inte”, sa Dick. Hans leende blottade en splitt ny tandprotes. Overlook hade tagit det mesta av den gamla uppsättningen den kvällen pannan exploderade. Jack Torrance svingade träklubban som förstörde Dicks tandgarnityr och Wendys förmåga att gå utan en lätt hälta i steget, men båda två förstod att det egentligen hade varit Overlook. ”Han är väldigt stark, Wendy. Om han vill stänga mig ute så gör han det. Det vet jag av egen erfarenhet. För övrigt är det bättre att vi talar med munnen. Bättre för honom. Berätta nu allt som har hänt.”
När Wendy gjort det tog hon med honom till badrummet. Hon hade låtit fläckarna vara kvar så att han skulle kunna se dem, som när en ordningspolis inväntar kriminalteknikerna vid en brottsplats. Och ett brott hade begåtts. Mot hennes pojke.
Dick såg på det en lång stund utan att röra något och nickade sedan. ”Då ska vi se om Danny är på benen.”
Det var han inte, men Wendy blev lättare om hjärtat när hon såg glädjen i Dannys ansikte då han upptäckte vem som satt på sängkanten och ruskade på hans axel.
(hej Danny jag har med mig en present till dig)
(det är inte min födelsedag)
Wendy iakttog dem och visste att de samtalade men inte vad det handlade om.
Dick sa: ”Opp och hoppa, lille vän. Vi ska gå en sväng på stranden.”
(Dick hon kom tillbaka mrs Massey från rum 217 kom tillbaka)
Dick ruskade på hans axel igen. ”Tala så det hörs, Dan. Du skrämmer mamma.”
Danny sa: ”Vad är det för present?”
Dick log. ”Det var bättre. Jag vill gärna höra dig, och det vill Wendy med.”
”Ja.” Det var allt hon vågade säga. Annars skulle de höra hur hon darrade på rösten och bli bekymrade. Det ville hon inte.
”Medan vi är borta kanske du ska städa i badrummet”, sa Dick till henne. ”Har du kökshandskar?”
Hon nickade.
”Bra. Använd dem.”
6
Stranden låg tre kilometer därifrån. Parkeringen omgavs av pråliga strandattraktioner – funnelcakekök, korvstånd, souvenirkiosker – men det var i slutet av säsongen och handeln var gles. De hade stranden nästan helt för sig själva. Under färden från lägenheten hade Danny haft presenten – ett avlångt, ganska tungt paket inslaget i silverpapper – i knät.
”Du får öppna det när vi har snackat lite”, sa Dick.
De gick precis ovanför vågorna där sanden var hård och glänsande. Danny gick sakta eftersom Dick var rätt så gammal. En dag skulle han dö. Kanske rentav snart.
”Jag har nog några år kvar”, sa Dick. ”Oroa dig inte för det. Berätta nu vad som hände i natt. Vartenda dugg.”
Det tog inte lång stund. Det svåra skulle ha varit att sätta ord på skräcken han kände och hur den blandades med en kvävande visshet: nu när hon hittat honom skulle hon aldrig ge sig av. Men eftersom det var Dick behövde han inga ord, även om han fann några.
”Hon kommer tillbaka. Det vet jag. Hon kommer tillbaka och kommer tillbaka tills hon får tag i mig.”
”Minns du när vi träffades?”
Danny nickade fast han blev överraskad av den nya vändningen i samtalet. Det hade varit Hallorann som visade runt honom och hans föräldrar den första dagen på Overlook. Det kändes som mycket längesedan.
”Och minns du första gången jag talade i ditt huvud?”
”Såklart.”
”Vad sa jag?”
”Du frågade om jag ville hänga med dig till Florida.”
”Just det. Och hur kändes det när du förstod att du inte var ensam längre? Att du inte var den enda?”
”Härligt”, sa Danny. ”Det var härligt.”
”Ja”, sa Hallorann. ”Ja, det fattar man ju.”
De gick ett stycke under tystnad. Små fåglar – som Dannys mamma kallade pipare – sprang in och ut ur vågorna.
”Tyckte du nånsin att det var konstigt att jag dök upp när du behövde mig?” Han såg ner mot Danny och log. ”Nej. Det gjorde du inte. Varför skulle du tycka det? Du var bara en liten knatte, men nu är du lite större. Mycket större på sätt och vis. Hör på mig, Danny. Världen har en förmåga att hålla saker i balans. Det är vad jag tror. Det finns ett talesätt: när eleven är redo träder läraren fram. Jag var din lärare.”
”Du var mycket mer än så”, sa Danny. Han tog Dicks hand i sin. ”Du var min vän. Du räddade oss.”
Dick ignorerade det … eller tycktes göra det. ”Min mormor hade också skimret – minns du att jag berättat det?”
”Ja. Du sa att du och hon kunde prata länge utan att ens öppna munnen.”
”Stämmer. Hon lärde upp mig. Och det var hennes gammelmormor som lärde upp henne, på den gamla slavtiden. En dag blir det din tur att vara lärare, Danny. Eleven ska komma.”
”Om inte mrs Massey tar mig innan dess”, sa Danny modfällt.
De kom fram till en bänk. Dick satte sig. ”Törs inte gå längre. Kanske inte orkar gå tillbaka. Sätt dig här. Jag ska berätta en historia.”
”Jag vill inte höra några historier”, sa Danny. ”Hon kommer igen, fattar du inte? Hon kommer igen och igen och igen.”
”Knip ihop munnen nu och öppna öronen. Lär dig nånting.” Dick log brett så de glänsande nya löständerna syntes. ”Jag tror du fattar poängen. Du är ingen dumskalle, vännen.”
7
Hans mormor – hon med skimret – bodde i Clearwater. Hon var vitmormor. Inte för att hon var vit, förstås, utan för att hon var god. Hans farfar bodde i Dunbrie i Mississippi, en landsortsstad inte långt från Oxford. Hans fru hade dött långt innan Dick föddes. För att vara färgad, där och då, var han förmögen. Han ägde en begravningsbyrå. Dick och hans föräldrar besökte honom fyra gånger om året, och unge Dick Hallorann hatade de där besöken. Han var livrädd för Andy Hallorann och kallade honom – bara för sig själv, att säga det högt skulle ha kostat honom en smäll på truten – svartfarfar.
”Har du hört talas om fula gubbar?” frågade Dick Danny. ”Såna som utnyttjar barn sexuellt?”
”En del”, sa Danny försiktigt. Han visste absolut att han inte fick tala med okända och aldrig följa med någon i en bil. För de kunde göra en illa.
”Ja, hur som helst var gamle Andy mer än en ful gubbe. Han var en jäkla sadist dessutom.”
”Vad är det?”
”En som njuter av att plåga andra.”
Danny nickade, han förstod direkt. ”Som Frankie Listrone på skolan. Han gör tusen nålar och gnuggar knogarna i knoppen på en. Får han en inte att gråta så lägger han av. Gråter man så lägger han aldrig av.”
”Inte bra, men det här var värre.”
Dick försjönk i tystnad, som det skulle ha framstått för en förbipasserande, men historien fortsatte i en rad bilder och hopfogande fraser. Danny såg svartfarfar, en lång man i en kostym som var lika svart som han och med en särskild sorts
(filthatt)
på huvudet. Han såg att han alltid hade små spottstänk i mungiporna och att hans ögon var rödkantade, som om han var trött eller nyss hade gråtit. Han såg hur han lyfte upp Dick – som var yngre än Danny var nu, antagligen lika gammal som Danny varit den vintern på Overlook – i sitt knä. Om de inte var ensamma kanske han bara kittlades. Var de ensamma stack han handen mellan Dicks ben och klämde på hans pung tills Dick trodde att han skulle svimma av smärta.
”Gillar du’t?” flåsade svartfarfar Andy i örat på honom. Han luktade cigarretter och White Horse-whiskey. ”Såklart du gör, alla pojkar gillar det. Men gör du’t inte så hålleru tyst ändå. Skvallrar du så gör jag dig illa. Då bränner jag dig.”
”Fy fan”, sa Danny. ”Vad äckligt.”
”Det var inte det enda”, sa Dick, ”men jag ska bara berätta en sak till. Farfar anställde en kvinna som hemhjälp när hans fru hade dött. Hon städade och lagade mat. Till middan dängde hon ut allt på bordet med en gång, från sallad till dessert, för så ville svartfarfar ha det. Desserten var jämt tårta eller pudding. Den ställdes fram på en liten assiett eller i en liten skål bredvid mattallriken så att man kunde kika på den och bli sugen medan man stoppade i sig den andra smörjan. Farfar höll benhårt på att man fick titta men inte smaka på desserten förrän man hade käkat upp precis allt det stekta köttet och de kokta grönsakerna och potatismoset. Man måste till och med få ner såsen, som var klimpig och rätt smaklös. Om den inte var helt borta gav svartfarfar mig en brödbit och sa: ’Sug opp’et med den här, Dickie-Bird, så tallriken skiner som om hunn har slickat ren’en.’ Det var det han kallade mig, Dickie-Bird.
Ibland kunde jag omöjligt få i mig det där, och då blev jag utan tårta eller pudding. Då tog han den och åt upp den själv. Och ibland, när jag kunde få ner all middagsmaten upptäckte jag att han hade fimpat en cigarrett i min tårtbit eller vaniljpudding. Det kunde han göra eftersom han jämt satt bredvid mig. Han skojade till det. ’Hoppsan, jag missa askfatet’, kunde han säga. Mamma och pappa satte aldrig stopp för det, fast de måste ha fattat att även om det var menat som ett skämt så var det inte rätt att driva med barn på det sättet. De låtsades också bara som om det var ett skämt.”
”Inte alls bra”, sa Danny. ”Dina föräldrar borde ha försvarat dig. Mamma gör det. Pappa skulle också ha gjort det.”
”De var skraja för honom. Och det hade de anledning till. Andy Hallorann var en riktigt ruggig typ. Han kunde säga: ’Hugg in, Dickie, ät runt’en, det dör du inte av.’ Om jag tog en tugga sa han åt Nonnie – hushållerskan – att servera mig en ny portion. Om jag inte åt stod den kvar bara. Till slut kunde jag aldrig äta upp maten för det vände sig i magen på mig.”
”Du skulle ha flyttat tårtan eller puddingen till andra sidan om tallriken”, sa Danny.
”Visst, jag försökte, jag var inget dumhuvud. Han ställde bara tillbaka den och sa att desserten skulle stå till höger.” Dick tystnade och såg ut över vattnet, där ett långt vitt fartyg sakta stävade över skiljelinjen mellan himlen och Mexikanska golfen. ”Ibland när han blev ensam med mig bet han mig. Och en gång, när jag sa till honom att jag skulle tala om för pappa om han inte lät mig vara ifred, släckte han en cigarrett mot min bara fot. ’Tala om’et också för’n’, sa han, ’så fåru se om det hjälper. Far din vet redan hurdan jag är och han kommer aldrig å säga ett knyst, för han är feg och vill ha pengarna jag har på banken när jag dör, men det tänker jag inte göra i brådrasket.’ ”
Danny lyssnade med storögd förundran. Han hade alltid trott att historien om riddar Blåskägg var den kusligaste som fanns, den kusligaste som kunde finnas, men den här var värre. För den var sann.
”Ibland sa han att han kände en farlig typ som hette Charlie Manx, och om jag inte lydde honom så skulle han ringa efter Charlie Manx som skulle komma och hämta mig i sin flotta bil och ta mig till ett ställe för elaka barn. Sen stack farfar handen mellan mina ben och började klämma. ’Såru ska’nte säga ett ord, Dickie-Bird. Göru det så kommer Charlie och låser in dig hos de andra ungarna som han rövat bort tills du dör. Och näru dör så hamnaru i helvetet och får brinna i evighet. För att du tjalla. Det kvittar om du blir trodd eller inte, tjalla är tjalla.’
Länge trodde jag på gubbjäveln. Jag berättade inte ens för vitmormor, hon med skimret, för jag var rädd att hon skulle ge mig skulden. Hade jag varit äldre hade jag förstått bättre, men jag var bara en liten grabb.” Han gjorde en paus. ”Det var en annan sak också. Vet du vad det var, Danny?”
Danny såg på Dicks ansikte en lång stund och sonderade tankarna och bilderna bakom pannbenet. Till sist sa han: ”Du ville att din pappa skulle få pengarna. Men det fick han aldrig.”
”Nej. Svartfarfar lät alltihop gå till ett hem för föräldralösa svarta ungar i Alabama, och jag vet nog varför. Men det hör inte hit.”
”Och din snälla mormor visste aldrig om det? Anade hon aldrig?”
”Hon begrep att det var nånting, men jag blockerade det och hon lät mig ha det för mig själv. Sa bara att när jag var beredd att tala så var hon beredd att lyssna. Danny, när Andy Hallorann dog – av ett slaganfall – var jag världens lyckligaste grabb. Mamma sa att jag inte behövde gå på begravningen, om jag ville så fick jag vara hos mormor Rose – vitmormor – men jag ville gå. Lita på det. Jag ville vara säker på att svartfarfar verkligen var död.
Det regnade den dagen. Alla stod runt graven under svarta paraplyer. Jag såg kistan – säkert den största och finaste från hans firma – sänkas ner i jorden och tänkte på alla gånger han vridit om pungen på mig och cigarrettfimparna i tårtan och den gången han fimpade på min fot och att han regerade över middagsbordet som den knäppa gamla kungen i den där Shakespearepjäsen. Men mest av allt tänkte jag på Charlie Manx – som farfar säkert hade hittat på – och att han aldrig kunde ringa efter Charlie Manx så han kom på natten och tog med mig i sin flotta bil till de andra bortrövade barnen.
Jag kikade över kanten på graven – ’Låt grabben se’, sa pappa när mamma försökte dra bort mig – och spanade in kistan där nere i den blöta gropen och jag tänkte: ’Där nere är du två meter närmare helvetet, svartfarfar, och snart har du kommit hela vägen dit, och jag hoppas djävulen ger dig tusen helveten med en hand som brinner.’ ”
Dick stack handen i byxfickan och tog upp ett paket Marlboro med ett tändstickshäfte instucket under cellofanet. Han satte en cigarrett i munnen och fick sedan jaga den med tändstickan eftersom handen darrade och läpparna med. Till sin häpnad såg Danny att Dicks ögon tårades.
Eftersom Danny förstod vart historien var på väg frågade han: ”När kom han tillbaka?”
Dick drog ett djupt bloss och blåste ut rök genom ett leende. ”Det behövde du inte kika in i min skalle för att lista ut, va?”
”Näe.”
”Ett halvår senare. Jag kom hem från skolan en dag och han låg naken på min säng med sin halvruttna pitt rätt opp i vädret. Han sa: ’Kom och sätt dig på den här, Dickie-Bird. Ger du mig tusen så ger jag dig två tusen.’ Jag skrek men ingen hörde, för ingen var där. Mamma och pappa jobbade båda två, mamma på restaurangen och pappa på tryckeriet. Jag sprang ut och smällde igen dörren. Och jag hörde svartfarfar resa sig … dunk … och gå över golvet … dunkdunk-dunk … och sen hörde jag …”
”Naglar”, sa Danny nästan ljudlöst. ”Som skrapade mot dörren.”
”Just precis. Jag gick inte in igen förrän på kvällen när mamma och pappa var hemma båda två. Han var borta, men det fanns … spår.”
”Ja. Som i vårt badrum. För att han börjat ruttna.”
”Just det. Jag bäddade rent själv, för det hade mamma lärt mig ett par år innan. Hon sa att jag var för gammal för att behöva en hushållerska längre, att hushållerskor var till för små vita barn som dem hon tog hand om innan hon gick till servitrisjobbet på Berkin’s Steak House. Ungefär en vecka senare såg jag svartfarfar sitta i en gunga i parken. Han hade kostymen på sig men den var täckt av nånting grått – möglet som växte på den nere i kistan, tror jag.”
”Ja”, sa Danny. Han sa det stelt och viskande. Mer förmådde han inte.
”Men gylfen var öppen och apparaten framme. Ledsamt att behöva berätta allt det här för dig, Danny, du är för ung för att höra talas om sånt, men du måste få veta det.”
”Pratade du med vitmormor då?”
”Jag var tvungen. För jag visste vad du vet: han skulle bara komma igen gång efter gång. Inte som … Danny, har du sett döda människor nån gång? Vanliga döda, menar jag.” Han skrattade för att det lät lustigt. Det tyckte Danny med. ”Vålnader.”
”Några gånger. En gång stod det tre stycken vid en järnvägsövergång. Två killar och en tjej. Tonåringar. Jag tror … att de kan ha blivit dödade där.”
Dick nickade. ”Oftast håller de sig i närheten av platsen där de gick bort tills de till slut vänjer sig vid att vara döda och drar vidare. Somliga av dem du såg på Overlook var av den sorten.”
”Jag vet.” Lättnaden som det innebar att kunna tala om de här sakerna – med någon som visste – var obeskrivlig. ”Och en gång var det en kvinna på en restaurang. Du vet, en sån där med bord ute?”
Dick nickade igen.
”Henne kunde jag inte se igenom, men ingen annan såg henne, och när en servitris sköt in stolen hon satt på så försvann spöktanten. Ser du dem ibland?”
”Har inte gjort det på åratal, men du har starkare skimmer än jag. Det avtar med åren …”
”Bra”, sa Danny med eftertryck.
”… men du har nog kvar en hel del i vuxen ålder, för du hade så mycket från början. Vanliga spöken är inte som hon du såg i rum 217 och sen i erat badrum. Eller hur?”
”Nä”, sa Danny. ”Mrs Massey är verklig. Hon lämnar spår. Du såg dem. Och mamma med … fast hon inte skimrar.”
”Nu går vi tillbaka”, sa Dick. ”Dags att du får se vad jag tog med till dig.”
8
Återvägen till parkeringen tog ännu längre tid eftersom Dick blev andfådd. ”Cigarretter”, sa han. ”Börja aldrig, Danny.”
”Mamma röker. Hon tror inte att jag vet, men det gör jag. Dick, vad gjorde vitmormor? Hon måste ha gjort nånting, för svartfarfar fick aldrig tag i dig.”
”Hon gav mig en present, likadan som den du ska få av mig. Det är vad läraren gör när eleven är redo. Undervisningen i sig är en present, ser du. Den bästa man kan ge eller få.
Hon ville inte kalla farfar Andy vid namn, hon kallade honom bara …” – Dick flinade – ”… den preversa människan. Jag sa som du, han var inget spöke, han var verklig. Och hon sa ja, det stämde, för att jag gjorde honom verklig. Med skimret. Hon sa att somliga andar – mest arga andar – inte vill lämna den här världen eftersom de vet att det som väntar dem är ännu värre. De flesta av dem tynar bort till ingenting, men somliga hittar näring. ’Det är vad skimret är för dem, Dick’, sa hon. ’Näring. Du matar den preversa människan. Inte med vilje, men du gör det. Han är som en mygga som flyger runt i cirklar och sen landar för att få mera blod. Det kan du inte göra nånting åt. Vad du kan göra är att vända det han är ute efter mot honom.’ ”
De var tillbaka vid Cadillacen. Dick låste upp dörrarna och gled in bakom ratten med en lättad suck. ”En gång i tiden kunde jag ha gått två mil och sprungit en till. Nu räcker det med en liten strandpromenad för att det ska kännas som om jag fått en hästspark i ryggen. Varsågod, Danny. Öppna presenten.”
Danny rev av silverpapperet och hittade ett grönlackat kassaskrin av plåt. På framsidan nedanför låset fanns en liten knappsats.
”Oj, snyggt!”
”Visst? Gillar du det? Bra. Jag köpte det på Western Auto. Äkta amerikansk stålplåt. Det jag fick av mormor Rose hade hänglås och en liten nyckel som jag bar om halsen, men det är längesen. Det är nittonhundraåttiotal nu, moderna tider. Ser du sifferknapparna? Där ska du mata in fem siffror som du vet säkert att du inte glömmer och sen trycka på knappen som det står SET på. Sen trycker du koden när du vill öppna skrinet.”
Danny var förtjust. ”Tack, Dick! Jag ska lägga mina favvosaker i det.” Det innebar hans finaste basebollkort, kompassmärket från Vargungarna, den gröna turstenen och en bild på honom och pappa tagen på gräsmattan utanför hyreshuset i Boulder, där de bott före Overlook. Innan det spårade ur.
”Det är bra, Danny, det ska du göra, men jag vill att du ska göra nånting annat också.”
”Vadå?”
”Du ska lära känna det här skrinet, inifrån och ut. Titta inte bara på det, ta i det. Känn på det överallt. Stick in näsan och känn efter hur det luktar inuti. Det måste bli din närmaste vän, åtminstone för en tid framåt.”
”Varför det?”
”Därför att du ska ha ett likadant i ditt huvud. Ett som är ännu mer speciellt. Och nästa gång den där käringen Massey dyker upp är du förberedd. Jag ska lära dig hur det går till, precis som vitmormor lärde mig.”
Danny sa inte mycket på hemvägen. Han hade mycket att fundera på. I knät höll han presenten – ett kassaskrin av kraftig plåt.
9
Mrs Massey återkom veckan därpå. Hon var i badrummet igen, den här gången i badkaret. Danny blev inte förvånad. Hon hade ju trots allt dött i ett badkar. Den här gången sprang han inte sin väg. Den här gången steg han in och stängde dörren. Hon vinkade honom till sig med ett leende. Danny klev fram, också leende. Från rummet intill hördes tv:n. Hans mamma såg på Three’s Company.
”Hej, mrs Massey”, sa Danny. ”Jag har en sak till er.”
I sista ögonblicket förstod hon och började skrika.
10
I nästa ögonblick knackade hans mamma på badrumsdörren. ”Danny? Har det hänt nåt?”
”Det är lugnt, mamma.” Karet var tomt. Det var lite gegga i det, men Danny kunde nog rensa bort den. Lite vatten skulle spola ner den i avloppet. ”Är du kissnödig? Jag är färdig snart.”
”Nej. Jag tyckte bara … det lät som om du ropade.”
Danny fick fatt i sin tandborste och öppnade dörren. ”Som du ser, allt är lugnt.” Han gav henne ett stort leende. Det var inte svårt, nu när mrs Massey var väck.
Hennes bekymrade min försvann. ”Bra. Se till att du borstar dem längst in. Det är där matresterna gömmer sig.”
”Ja, mamma.”
Inuti huvudet, långt in, där kopian av kassaskrinet förvarades på en särskild hylla, hörde Danny dämpade skrik. De störde honom inte. Han trodde att de skulle upphöra rätt snart och han hade rätt.
11
Två år senare, dagen före thanksgivinglovet i november, visade sig Horace Derwent för Danny Torrance mitt i en ödslig trappa på Alafiaskolan. Axlarna på hans kostym var täckta av konfetti. Från den ena ruttnande handen dinglade en liten svart ögonmask. Han stank av graven. ”Visst är det en storartad fest?” sa han.
Danny vände på klacken och gick hastigt därifrån.
Efter skolan ringde Danny till Dick på restaurangen nere i Key West. ”En till från Overlook har hittat mig. Hur många kassaskrin kan jag ha, Dick? I huvudet, menar jag.”
Dick skrockade. ”Så många du behöver, pysen. Det är finessen med att skimra. Trodde du att svartfarfar var den enda jag har behövt låsa in?”
”Dör de där inne?”
Inget skrockande den här gången. Nu fanns en kyla i Dicks röst som pojken aldrig hade hört förut. Men den störde inte Danny. ”Bryr du dig?”
Danny brydde sig inte.
När Overlooks forne ägare dök upp igen strax efter nyårshelgen – den här gången i Dannys garderob – var Danny förberedd. Han klev in i garderoben och stängde dörren. Kort därpå hamnade ännu ett kassaskrin på en hög hylla i hans medvetande, bredvid det som mrs Massey var instängd i. Mer bankande följde, och en del uppfinningsrika svordomar som Danny sparade för eget framtida bruk. Ganska snart upphörde det. Inte ett ljud hördes från skrinet med Derwent i och inte heller från det där Massey var inlåst. Om de levde eller inte (på sitt odöda vis) hade inte längre någon betydelse.
Det viktiga var att de aldrig skulle komma ut. Han var trygg.
Det var vad han trodde på den tiden. Precis som han trodde att han aldrig skulle dricka en droppe sprit, inte efter att ha sett vart det ledde för hans pappas del.
Vi har så fel ibland.