KAPITEL 38

Insatschefens uppgifter stämde bra, närmaste gård låg tre kilometer från den plats där man funnit bilen. Högström och Fatima parkerade utanför grinden till en pedantiskt skött trädgård. Klängrosor bildade en blodröd kontrast till den vita husväggen. Rabatter med krysantemum, astrar och begonior utmed en väl krattad grusgång och buskar med vinbär, plommon- och äppelträd på den välklippta gräsmattan gav ett bedövande intryck både för syn- och luktorgan. Dörren öppnades efter tredje knackningen och en äldre man med borstigt vitt hår, som tycktes tränga ut överallt, runt tinningarna, under näsan och ur öronen såg frågande på dem.

Fatima räckte fram handen och presenterade sig och Sören Högström.

– Vad gäller saken? frågade mannen när han såg Fatimas polislegitimation.

– Kan vi komma in? Det tar inte lång stund.

– Jag ska upp tidigt och mjölka, sa mannen tjurigt. Det får gå fort.

Han visade in dem i ett av prydnadsföremål överbelamrat vardagsrum, bad dem sitta ner och satte sig själv längst ut på en karmstol, rak i ryggen som en gevärspipa. En liten, rund kvinna med avlångt ansikte och djupa fåror längs den spetsiga näsan kom in och plirade på dem över sina runda glasögon, som verkade vara från tidigt 1900-tal. Hon hade knut och schal på huvudet och en blå klänning som såg ut att vara från samma tid. Mannen var klädd i rutig flanellskjorta och blåbyxor. Paret var som klippt och skuret ur ett tidningsreportage om hur det var på landet förr i tiden.

Kvinnan kom fram och presenterade sig som Astrid Stjerngren. Mannen hade fortfarande inte sagt sitt namn. Båda hade en min som avslöjade att detta var ett ovälkommet avbrott i deras rutiner.

Högström gick rakt på sak:

– Har ni sett någon eller några personer som inte hör hemma i trakten? Någon ovanlig bil, eller något annat som ni tycker verkar underligt?

– Ja, svarade mannen korthugget. Det har kört ovanligt många bilar här på nätterna den senaste tiden.

– Har ni sett bilarna, eller bara hört dom?

– Vi är inte sådana som lägger oss i vad andra har för sig, fnyste mannen och hans hustru nickade instämmande.

– Ni har alltså bara hört, inte sett?

– Stämmer. Var det något mer?

De tackade för upplysningarna. I dörren vände sig Högström om.

– Finns här några hus eller gårdar som inte är bebodda längre?

– Två stycken. När de gamla inte orkar längre finns det ingen som vill ta över. Barnen flyttar till stan. Våra också. Vi håller väl på något år till, sedan får vi avveckla och slakta ut hela besättningen. Tragiskt. Landsbygden växer igen. Det är synd och skam att man inte kan försörja sig på hederligt jordbruk i det här landet.

Han suckade och drog i den ena hårtofsen. Den stack ut som en kvast ur örat.

– Får ni inte EU-bidrag?

Fatima fick en blodsprängd blick och en fnysning till svar.

– Var ligger de här ödegårdarna?

– Den ena ligger på andra sidan åsen där borta. Han pekade obestämt med ett krokigt pekfinger. Det är väl någon kilometer fågelvägen. Den andra ligger nästan en mil härifrån österut. Det finns inga andra hus i närheten.

***

Ljuset ville ännu inte släppa taget om augustikvällen. Hon kunde se stjärnorna glimma svagt över den mörka skogsranden. De enda ljud som hördes var skogens egna. Prassel i vinbärsbuskarna, ett plötsligt skrik från en skrämd fågel. Han hade tagit ifrån henne klockan, men hon gissade att det inte var särskilt sent ännu. Hon mådde illa och kände sig febrig. Sjuk av hans närhet. Hans smekningar. Han hade inte slagit henne igen. Det behövdes inte. Hon hade underkastat sig. För Louise skull. Och för sin egen.

Hur länge skulle de vara kvar här? För eller senare skulle någon upptäcka att det fanns människor i huset. Inte ens han kunde komma och gå spårlöst. Om han dessutom gömt Louise på ett annat ställe, måste han åka dit och ge henne mat och dryck ibland. Och inte heller det kunde passera helt obemärkt. Alltså måste de snart ge sig härifrån. Hur skulle han klara det utan att de skulle bli upptäckta? Och vad skulle hända när han förstod att polisen var honom på spåren?

Där slutade hon tänka. Han var galen och en galen människa kan vara rationell till en viss gräns. När den gränsen passerats kunde vad som helst inträffa.

Skulle Louise någonsin kunna leva ett normalt liv, utan ångest och mardrömmar om hon överlevde? Louise levde i en mardröm, som förmodligen var ännu värre än hennes egen. Och hon var bara ett barn. Hon kunde inte svika sin lilla brorsdotter.

Hon gick fram till sovrumsdörren och tryckte ner handtaget. Dörren var olåst. Den knarrade lätt, det var länge sedan gångjärnen hade smorts. Beatrice blev stående i hallen. Det var tyst och mörkt. Hon var ensam i ett isolerat hus mitt ute på landsbygden. Hon hade ingen aning om hur långt det var till närmaste gård eller samhälle.

Hon smög nerför trappan, lyssnade spänt och kom på att hon aldrig hört motorljud när han dök upp eller försvann. Bilen måste han ha gömt någon annanstans. Han kunde dyka upp när som helst och utan förvarning.

Inga steg hördes från den stenlagda gårdsplanen. Ingen som tog i handtaget. Beatrice gick genom hela undervåningen. Huset verkade övergivet. Som om ägaren avlidit och ingen längre brydde sig.

Skräcken kom och gick i vågor. Ibland lyckades hon hålla den borta, andra stunder höll den på att kväva henne.

Ytterdörren var låst. Hon såg sig om och försökte urskilja detaljer i hallen. Fönstret till höger om dörren var för smalt att krypa igenom. Hon gick tillbaka till vardagsrummet och kände på fönsterhakarna. De gick inte att rubba. Det var likadant med alla fönster. Hon gick tillbaka till vardagsrumsfönstret och drog allt vad hon orkade tills hon fick av båda fönsterhakarna. Det hjälpte inte. Fukten hade fått karmarna att svälla, det var omöjligt att få upp. Enda möjligheten var att krossa rutan.

Hon gick tillbaka till rummet där hon vistats de senaste dagarna. Det fönstret gick att öppna. Hon kunde knyta ihop lakanen och fira sig ner. Skulle hon krossa rutan på undervåningen och riskera att hon skar sig, eller fira sig ner från övervåningen, kanske tappa taget och falla handlöst? Om hon lyckades ta sig ut; var skulle hon börja leta efter Louise?

Hon satte sig villrådig på sängen. Vad var hans löften egentligen värda, han som redan hade dödat? Hon var Louise enda chans. Men hon måste först ta reda på var hon hölls gömd. Plötsligt stod han framför henne, som en mörk skugga. Han var spänd. En skarp svettdoft slog mot henne.

– Kom. Vi ska härifrån. Nu!

– Varför, har vi det inte bra här?

Hon ansträngde sig för att göra sin röst mjuk.

Han grep henne så hårt i armen att naglarna trängde in i huden och drog henne med sig.

– Gör du motstånd kommer det att gå illa. Och du håller käften!

Den vänliga rösten och ögonen som försökt vinna hennes tillit hade hårdnat.

Något hade hänt.