KAPITEL 40

De hade slagit en ring runt gården. Det var tyst, det enda som hördes var det svaga suset från vinden och en kattugglas hoande. Det bleka månljuset reflekterades i de gråvita eternitplattorna.

Då och då prasslade det till i buskarna av poliser som intog bättre positioner och sökte sig närmare huset. Ingen bil syntes till på gårdsplanen.

– Hur länge väntar vi? frågade insatschefen.

Hans grupp på tjugo poliser i skyddsväst, hjälm och med automatvapen var beredda. De var tränade för den här typen av aktioner. En signal och på några sekunder skulle de vara inne i huset.

Högström lät blicken svepa över byggnaden. Fanns Bengt Svensson där med sin gisslan? Vad hade gjort honom till mördare och kidnappare? För ett par år sedan var han en vanlig pappa, lärare och lovande konstnär. Och nu?

Men var det verkligen han? Det fanns bara ett enda indicium på att den man de jagade var Bengt Svensson och det var vittnesmålet från hans hyresvärd Johan Brüzelius, som påstod sig ha sett honom gå in i huset tillsammans med en flicka i Louise ålder. Täta telefonrapporter från teknikerna i vindsateljén berättade att det varit folk i ateljén ganska nyligen. Man hade funnit åtskilliga fingeravtryck, både stora och små. Frågan var om de små kom från Louise? Svaret skulle de inte få förrän tidigast i morgon förmiddag.

Vem mannen än var kunde han befinna sig i det hus Högström stod och tittade på. Och i så fall var han inte ensam.

Ödegården belägen en kilometer från det gamla parets hus hade varit just öde. En polisstyrka hade gått in och letat igenom vartenda skrymsle.

Alltså var hans slutsats korrekt. Kidnapparen hade valt den mest isolerade ödegården. Ett klokt val. Den låg bortom allfarvägarna. Området lockade varken turister eller fotvandrare. De drogs åt andra hållet, mot den sjö där de båda bröderna varit ute och fiskat.

Risken att möta folk i grannskapet var med andra ord försumbar. Otur för kidnapparen att de båda pojkarna hittat bilen.

Problemet var att även den här gården verkade övergiven. Det kändes i luften. Något sa honom att fågeln var utflugen.

– Vi går in nu, sa han.

Det var orden insatschefen väntat på. Han försvann ljudlöst från Högströms sida och var med ens uppslukad av mörkret.

Högström och Fatima stod sida vid sida och väntade i skydd av två stora alar.

Skuggor närmade sig huset i månskenet. Det brakade till när ytterdörren slogs in, samtidigt som ljudet av krossat glas nådde dem från andra sidan. Aktionen var över på några minuter. Helt enligt instruktionsboken.

Det var bara en sak som gick fel. Det fanns ingen där. Insatschefens ansiktsuttryck präglades av besvikelse. Sökandet fortsatte i ladugård och uthus med lika nedslående resultat.

Däremot kunde man konstatera att det funnits människor i huset helt nyligen. Men, till skillnad från exempelvis en knarkarkvart, var ordningen minutiös. Den eller de som haft ödegården som vistelseort den senaste tiden var definitivt inte av den slarviga sorten. Högström kom att tänka på Bengt Svensson och den nästan pedantiska ordning som präglade hans ateljé. Hans uppfattning om konstnärer var att de var bohemer och levde mer eller mindre i kaos. I Bengt Svenssons fall verkade det vara precis tvärtom. Inte en pensel eller färgtub som låg fel.

Klockan var halv tre på natten när de återvände till polishuset i Göteborg. De bytte inte många ord på vägen, de var alltför trötta och besvikna. Fatima satt och knappade på sin mobil. Hon hade flera missade samtal och ett meddelande.

– Jag har ett SMS från Eva här, sa hon plötsligt. ”Någon har varit inne i lägenheten och stulit min pistol”, står det. Högström bromsade in och parkerade vid vägkanten och tog fram sin mobil. Han hade fått samma meddelande.

– Vad tror du, Fatima? Orkar du?

Det var en skärrad, men samtidigt glad Eva som öppnade. Glad för att Anton var välbehållen hemma, rädd och bedrövad över att hon varit så klantig och tagit hem sin tjänstepistol.

Över en kopp kaffe vid köksbordet fick hon i detalj gång på gång redogöra vad som hade hänt. Anton rådbråkade sitt minne för att kunna ge en så korrekt bild som möjligt av mannen som skyndat förbi honom i porten. Det kunde vara han som varit inne i lägenheten, sökt igenom Antons skrivbord och stulit Evas pistol.

– Han har alltså tagit sig in med nyckel. Hur kommer det sig att han har nyckel till er lägenhet?

Eva satt med huvudet i händerna och armbågarna mot köksbordet. Tystnaden avbröts endast av köksklockans monotona tickande och de fyras andetag.

– Jag vet inte. Men hyresvärden har väl huvudnyckel? sa hon till slut.

– Vem äger huset? frågade Högström

– När vi flyttade in var det en gammal excentrisk dam och då fungerade inte mycket. Hon har nyligen sålt, men jag vet inte till vem. Jag ska ta reda på det i morgon. Vi har redan pratat om det.

Klockan var halv fem när Högström äntligen kunde krypa i säng. Pia gnydde till men vaknade inte. Ängeln sov på magen med det röda, lockiga håret utspillt över huvudkudden. Han tittade på de självlysande visarna på väckarklockan. Den skulle ringa om exakt två timmar. Det var hans tur att lämna till dagis. Frågan var om han skulle orka. Deras uppgjorda schema hade inte bara spruckit, det hade pulvriserats totalt. Pia hade lämnat och hämtat varje dag den senaste veckan. Under tystnad. Det var egentligen mer olycksbådande än om hon grälat om saken och poängterat att även hon hade ett viktigt jobb, bättre betalt dessutom. Trots tuffa besparingsprogram och en viss turbulens inom den svenska försvarsindustrin hade hon inte bara fått behålla sitt jobb på Saab Space i Mölnlycke, utan även fått en högre befattning. Således fanns det ingen anledning för honom att smita från sin del av ansvaret. Vilket det i och för sig inte hade funnits, oavsett om Pia varit sjukvårdsbiträde, snabbköpskassörska eller vd. Ansvaret för hem och barn delade de lika. Så hade överenskommelsen varit från början.

Så var det inte längre.

Även det andra äktenskapet började knaka i fogarna. Och ändå var det bara några veckor sedan Pia pratat om ett barn till. Han betalade sannerligen ett högt pris.