Gundar Hårdnäve var kapten och rorsman på det skandiska skeppet Vargmolnet. Just nu satt han och tuggade bedrövat på ett stycke trådigt och segt rökt kött.
Han och de andra besättningsmännen satt hopkurade bakom några provisoriska vindskydd de rest mellan träden. De samtalade lågmält med varandra medan de åt och gjorde sitt bästa för att hålla sig varma runt de rykande eldarna som aldrig blev särskilt stora i det dåliga vädret. Så här nära kusten förvandlades snön oftast till ett iskallt regn mitt på dagen. Senare på eftermiddagen frös det för det mesta till snö på nytt. Gundar visste att besättningsmännen hoppades på att han kunde föra dem härifrån. Snart skulle han bli tvungen att berätta sanningen för dem: han hade ingen som helst aning om vad de skulle göra. De var fast i Araluen och hade ingenstans att fly.
Ungefär femtio meter bort låg Vargmolnet på flodstranden. Vargskeppet låg på sidan. Gundar var en erfaren sjöman och även på det här avståndet kunde han se skadan i skrovet på fartygets främre del. Blotta åsynen var nära att krossa hans hjärta. För en skandisk kapten som Gundar var fartyget nästan någonting levande – som en förlängning av honom själv, något som hade ett nära samband med hans innersta väsen.
Tyvärr var det totalförstört. Kölen var trasig och skrovet skadat. Vargskeppet dög inte till någonting längre och snart skulle de förmodligen bli tvungna att hugga sönder det för att få timmer och brasved. Vintern var redan kall och värre skulle det bli. Hittills hade han låtit fartyget vara, men han visste att han inte kunde vänta mycket längre. De skulle snart behöva virket för att bygga bättre skydd och för att elda med. Men så länge Vargmolnet fortfarande såg ut som ett vargskepp så kunde han behålla någon form av stolthet trots att skrovet var skadat. Då kände han åtminstone att han fortfarande var en riktig skirl, som de skandiska kaptenerna kallades.
Gundar var nedstämd. Deras resa hade varit ett fiasko från början till slut. De hade tänkt plundra städer längs kusten i Gallien och Iberion och hålla sig långt borta från Araluen. Numera härjade skandierna sällan i Araluen, för den skandiske överjarlen hade slutit ett avtal med araluanernas kung. Att plundra i Araluen var inte förbjudet, men det var däremot något som överjarl Erak ogillade skarpt. Endast en mycket dum skirl skulle frivilligt utsätta sig för Eraks vrede.
Men Gundars fartyg hade varit det sista skandiska skeppet som nått Smala sjön och besättningsmännen hade snabbt konstaterat att byarna antingen var tomma eller att befolkningen förvarnats. Andra plundrare hade hunnit före och byborna hade hunnit förbereda sig. De var beredda att ösa all sin vrede över senkomlingarna. Flera strider hade utbrutit och Gundar hade förlorat några mannar till ingen nytta alls. Till sist hade han landstigit på en liten ö utanför Araluens sydöstra kust. Vid det laget hade han och de andra förtvivlat börjat leta efter proviant så att de skulle klara vintern under den långa resan norrut.
Han log sorgset vid tanken. Om det fanns någon ljusglimt i eländet så var det nog den episoden. Skandierna hade varit inställda på att kämpa och riskera livet, men en ung spejare hade hälsat dem välkomna. Och inte nog med det – det var samme spejare som hade kämpat vid Eraks sida under striden mot de vildsinta temujaierna för några år sedan.
Till skandiernas förvåning hade spejaren erbjudit dem mat. Han hade till och med bjudit in dem till en bankett i borgen samma kväll, tillsammans med traktens mäktigaste män och deras hustrur. Gundars leende blev bredare vid minnet. Under banketten hade flåbusarna i hans besättning varit tvungna att uppföra sig artigt och be snällt varje gång de ville ha mer kött eller öl. Karlarna var vana vid att svära ljudligt, slita benen av helstekta vildsvin med bara händerna och till och med dricka öl direkt ur kaggen. Deras försök att umgås i finare sällskap skulle säkert ge upphov till många berättelser när de kom tillbaka till Skandia.
Hans leende försvann genast. Skandia. Han hade faktiskt ingen aning om hur de skulle komma tillbaka dit. Han visste inte ens om de någonsin skulle komma hem igen. När de lämnat Seacliff hade de varit mätta och haft tillräckligt med mat med sig för att klara den långa resan. Spejaren hade till och med låtit dem ta med sig en slav och ett tag såg det nästan ut som om resan skulle bli lönsam.
Buttle, hette slaven. John Buttle. Han var brottsling – en tjuv och mördare. Spejaren riskerade vissa problem så länge han var i Araluen. Den unge mannen hade bett Gundar om en tjänst och frågat om han kunde ta med mannen till Skandia som slav. Skirlen hade naturligtvis gått med på det. Buttle var en stark, frisk man och Gundar skulle säkerligen få en hel del guld för honom när han kom hem.
När han kom hem. Skulle de någonsin återse Hallasholm? I närheten av Väktarudden hade de seglat rakt in i en kraftig storm och blivit tvungna att återvända mot sydväst.
När de närmat sig Araluens kust hade Gundar beordrat besättningen att lossa Buttles bojor. De var på väg rakt mot en vindpinad strand, något som alla sjömän fruktar, och risken att fartyget skulle slås i spillror verkade stor. Gundar hade velat ge mannen en chans.
Han mindes fortfarande det hemska ljudet när Vargmolnet gått emot ett dolt rev. Det hade känts som om hans egen ryggrad knäcktes och han kunde svära på att han hört skeppet ge upp ett plågat skrik. Rodret hade inte längre fungerat som det skulle och fartyget kändes tungt både i vågdalarna och på vågtopparna. Gundar förstod att kölen tagit skada. För varje våg som kom blev såret djupare och det skulle bara vara en tidsfråga innan fartyget gick itu och sjönk. Men Vargmolnet var ett robust fartyg och hon var inte redo att lägga sig ned och dö. Inte riktigt än.
Gundar hade plötsligt fått syn på en öppning i klipporna framför dem, där en flod rann ut i havet. Det kändes som någon sorts belöning från ovan. Gundar styrde det sargade skeppet mot den och snart kom de in på flodens relativt lugna vatten. De utmattade mannarna hade återgått till roddarbänkarna och snart försvann de hårda vindarna och ursinniga vågorna.
Då hade Buttle tagit chansen. Han drog en kniv ur bältet på en man och skar halsen av honom. En annan roddare försökte stoppa honom, men tappade balansen. Buttle högg ned honom också. Sedan hoppade han över relingen och simmade mot stranden. Det var omöjligt att följa efter honom. Märkligt nog så kunde få skandier simma och fartyget var en hårsmån från att sjunka. Gundar svor. Han var tvungen att låta Buttle fly och koncentrera sig på att hitta något ställe där de kunde gå i land.
Bakom nästa krök i floden hittade de en smal, stenig strand som verkade lämplig. Gundar styrde Vargmolnet mot den. Precis då gav kölen med sig. Det var nästan som om fartyget kände på sig att besättningen äntligen var i säkerhet. Vargmolnet drog sin sista suck och dog under deras fötter.
De gick i land och slog läger bland träden. Gundar förstod att de gjorde bäst i att ligga lågt i de här trakterna. Utan fartyg hade de trots allt ingenstans att fly och han hade ingen aning om hur lokalbefolkningen skulle reagera om de fick syn på skandierna. Han visste inte hur många beväpnade personer som fanns i närheten. Skandierna var inte rädda för att slåss, men det vore dumt att mucka gräl nu när de var strandsatta här.
Tack vare spejaren hade de mat så att de klarade sig och Gundar behövde tid för att tänka ut hur de skulle ta sig härifrån. När vädret blev bättre kanske de skulle klara att bygga ett mindre skepp av Vargmolnets rester. Han suckade. Han var kapten, inte skeppsbyggare. Han såg sig omkring i det lilla lägret. De hade begravt de två männen Buttle dödat på en kulle bakom gläntan där de för tillfället satt. De hade inte ens kunnat tända ett ordentligt likbål, som den skandiska seden bjöd. Gundar kände sig skyldig för att männen dött. Det var trots allt han som gett order om att fången skulle befrias.
Han skakade på huvudet. ”Den där förbannade John Buttle”, mumlade han för sig själv. ”Jag borde ha kastat honom överbord. Med bojor och allt!”
”Jag håller faktiskt med”, sa en röst bakom honom.
Gundar hoppade på fötter och snodde runt. Han hade lagt handen på svärdet som hängde från hans bälte.
”Vid Thuraks horn!” utbrast han. ”Var i helvete kom du ifrån?”
På en stock några meter bort satt en gestalt insvept i en märklig mantel med svarta och vita fläckar. Gundar började tveka så fort han sagt ordet ”helvete”. Han hade dragit sitt svärd till hälften och stirrade noga på figuren. De var mitt inne i en uråldrig skog som verkade ovanligt mörk och hotfull. Kanske var det här en ande eller vålnad som skyddade området. Mönstret på manteln tycktes skimra och ändra form medan han tittade och han fick blinka flera gånger för att skärpa blicken. Plötsligt mindes han något. Han insåg att han hade sett samma mönster förut.
Hans mannar hade hört hans rop och börjat samlas runt honom. Men även de verkade ha blivit lite nervösa av skepnaden med mantel och huva. Gundar såg att de höll sig i bakgrunden som om de väntade på att han tog befälet.
Figuren reste sig plötsligt och Gundar kunde inte låta bli att ta ett halvt steg bakåt. Sedan blev han arg på sig själv och tog ett stort kliv framåt. När han talade var det med bestämd röst.
”Om du är ett spöke så vill vi inte störa”, sa han. ”Om du däremot inte är ett spöke så ska jag se till att du blir ett om du inte berättar vem du är!”
Figuren skrattade lågt. ”Bra sagt, Gundar Hårdnäve. Mycket bra sagt.”
Gundar kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, men av någon anledning kände detta underliga väsen till hans namn. Det kunde bara betyda att övernaturliga saker var i görningen.
Skepnaden höjde handen och drog bak huvan.
”Känner du verkligen inte igen mig, Gundar?” frågade mannen muntert.
Minnena återvände. Det här var inget härjat, plågat spöke. Gundar såg ett ungt ansikte med en brun, rufsig kalufs ovanför ett par mörkbruna ögon och ett brett leende. Det var ett bekant ansikte. Plötsligt mindes Gundar var han hade sett manteln med det konstiga, skiftande mönstret.
”Will Treaty!” utbrast han förvånat. ”Är det verkligen du?”
”Visst är det jag”, sa Will och klev fram. Han höll fram handen på ett sätt som uppfattades som fredligt och välkomnande överallt. Gundar tog hans hand och skakade den med kraft – inte minst för att han var lättad över att slippa möta något övernaturligt skogsväsen. Besättningsmännen bakom honom höjde rösterna av förvåning. Gundar gissade att de också kände sig lättade. Will såg sig omkring och log.
”Jag ser flera bekanta ansikten”, sa han. En eller två av skandierna hälsade glatt. Will studerade dem med rynkad panna.
”Jag kan inte se Ulf Ekbände?” sa han och mötte Gundars blick. Ulf hade kämpat i striden mot ryttarna från öst och hade varit den förste som känt igen Will på ön Seacliff. De hade suttit bredvid varandra under den berömda banketten och pratat om striden. Nu kunde Will ana en plötslig smärta i Gundars ansikte.
”Han är död”, sa skandiern. ”Buttle mördade honom. Den förbannade ormen!”
Wills leende försvann. ”Jag beklagar det verkligen. Han var en bra karl.”
De var tysta en stund och mindes sin stupade vän. Sedan tecknade Gundar mot lägret bakom sig.
”Sätt dig hos oss”, sa han. ”Vi har segt, saltat kött och blaskigt öl tack vare de generösa invånarna på en viss ö söderut.”
Will log åt kommentaren och följde efter Gundar in på den lilla lägerplatsen. Flera av besättningsmännen de passerade sträckte fram handen och hälsade på Will.
Åsynen av det välbekanta ansiktet – som dessutom var en spejares – fick dem återigen att börja hoppas. Kanske kunde de ta sig ur det här eländet trots allt.
Will satte sig ned på en stock bredvid en av eldarna, under ett vindskydd som var gjort av vargskeppets fyrkantiga storsegel. Han tog tacksamt emot en sejdel öl och skålade med männen runt omkring.
”Så vad har fört dig hit, Will?” frågade Gundar.
Will såg sig omkring på de skäggiga ansiktena och log.
”Jag letar efter krigare”, sa han. ”Jag tänker plundra en fästning och jag har hört att ni är rätt duktiga på sådant!”