Stridshästen var brun och kraftig. Hovslagen dämpades av den tjocka snön när ryttaren försiktigt styrde fram sitt riddjur längs den smala stigen bredvid ån. På sina ställen fanns det hal is under snön och om hästen trampade fel skulle både ryttaren och djuret halka rakt ned i vattnet. Själva ån flöt långsamt och var nästan helt igensatt av mjuk, slaskig is. Det såg ut som om den utkämpade en hård strid mot kylan men höll på att förlora och snart skulle bli helt istäckt. Ryttaren såg på vattendraget med en lätt rysning. Om han ramlade i vattnet skulle han knappast överleva, eftersom han var klädd i ringbrynja och var tungt beväpnad. Och även om han inte drunknade skulle kylan antagligen förgöra honom.
Det syntes på mannens häst och utrustning att han var krigare. Han hade en tre meter lång lans av ask. Ena ändan vilade i ett stöd på höger stigbygel. På vänster sida hade mannen ett långsvärd och på sadelbågen vilade en konformad hjälm. Krigaren hade inte dragit upp ringbrynjans huva. Det här snötäckta landet var kyligt och han hade märkt redan för några dagar sedan att det knappast fanns något mer obehagligt än en iskall ringbrynja mot huden. Därför hade han nu en yllehalsduk runt halsen under rustningen och en pälsmössa på huvudet. Märkligt nog så hade mannen också en långbåge i ett läderfodral som hängde på hästens sida. Pilbågen hörde inte till riddarnas traditionella vapen.
Men det intressantaste av allt var nog krigarens sköld. På ryggen bar han nämligen en enkel ryggsköld. Den satt på ryggen så att den skyddade honom mot pilar eller andra projektiler som kom bakifrån, men han kunde ändå få på sig skölden på vänster arm på bara några sekunder. Skölden var vit och i mitten fanns en symbol som föreställde de blå konturerna av en knuten näve. I Araluen var det symbolen för en legoknekt – en herrelös riddare som letade efter anställning.
När stigen lämnade ån och blev bredare slappnade ryttaren av lite. Han lutade sig fram och klappade hästen mjukt på sidan av halsen.
”Fint, Kicker”, sa Horace lågt. Hästen slängde lite med huvudet för att visa sin uppskattning. Han och ryttaren var gamla vänner som förlitat sig på varandra under flera hårda bataljer. Det var nog därför som djuret nu varnade ryttaren genom att lyfta båda öronen. Stridshästar var tränade till att betrakta alla främlingar som tänkbara fiender.
I det här fallet handlade det inte bara om en främling utan fem. De kom ridande rakt mot dem.
”Jaså, vi får sällskap”, sa Horace. Han pratade ofta med hästen. Det var en vana han hade lagt sig till med under den långa, ensamma ridturen. Hästen svarade naturligtvis inte. Horace såg sig omkring för att se om det fanns någon strategiskt fördelaktig plats i närheten. Han var också tränad att betrakta alla främlingar som tänkbara fiender. Men skogen tog vid ganska långt från stigen på båda sidorna och mellan träden och stigen fanns bara låga törnbuskar. Han ryckte på axlarna. Han skulle ha föredragit att ha ryggen mot ett kraftigt träd. Men tyvärr fanns det inget träd i närheten och han hade lärt sig redan för många år sedan att inte beklaga sig över sådant han inte kunde ändra på.
Han kontrollerade hästen genom att klämma åt lätt med knäna och satte sedan skölden på vänster arm. Den lilla rörelsen vittnade om att mannen trots sina unga år var väl förtrogen med krigarens redskap.
För ung var han. I hans ärliga ansikte fanns inte ett spår av falskhet. Han hade markant haka och var slätrakad och stilig. Ögonen var klarblå. Högt upp på höger haka fanns ett ärr där en tualaghisk krigare träffat med sin dolk året innan. Ärret var relativt nytt och syntes fortfarande tydligt. Med åren skulle det vitna och bli svårare att se. Mannens näsa var också lite sned till följd av en olyckshändelse då en ivrig krigarlärling vägrat inse att en övningsstrid var över. Eleven hade anfallit en extra gång med sitt träsvärd. Han hade i alla fall fått god tid på sig att begrunda sitt misstag, för bestraffningen hade blivit flera veckor lång.
Den något krökta näsan gjorde inte mannen mindre stilig. Snarare fick den honom att se spännande ut. Det fanns faktiskt många unga kvinnor i kungariket som ansåg att den gjorde honom elegantare snarare än tvärtom.
Horace pressade än en gång knäet mot Kickers sida och hästen vände sig så att vinkeln mellan honom och ryttarna som närmade sig var fyrtiofem grader. Han höll skölden vänd mot dem – både för att försvara sig och för att visa vem han var. Lansen var riktad uppåt. Att rikta den mot främlingarna skulle kanske provocera dem i onödan.
Han studerade de fem männen som närmade sig. Fyra av dem var uppenbarligen soldater. De hade svärd och sköldar men saknade lans, vilket var en riddares kännetecken. Och allihop hade vapenrockar med samma symbol: en gyllene nyckel mot en rutig bakgrund i blått och vitt. Det måste innebära att allihop tjänade samme herre. Horace kände igen emblemet: det var Macindaws symbol.
Den femte mannen, som red ungefär en meter framför de andra, var något av ett mysterium. Han hade en sköld och ett läderharnesk med nitar av järn. Han hade även benskenor av samma material, men utöver det var han klädd i vanliga ylleplagg. Han hade ingen hjälm och skölden saknade symbol. Från hans sadel hängde ett svärd. Det var ett tungt vapen som var lite kortare än Horaces, men däremot bredare. Mannen hade ingen lans, men konstigt nog så hade han ett tungt spjut som var runt två meter långt.
Mannen hade långt, svart hår och skägg. De tjocka ögonbrynen satt på ett sätt som fick det att se ut som om han ständigt var på dåligt humör. Horace såg på honom att han inte gick att lita på.
Ryttarna var ungefär tio meter bort när Horace ropade på dem.
”För tillfället vill jag helst inte att ni kommer närmare!”
Ledaren gjorde tecken och de fyra soldaterna höll in sina riddjur. Själv fortsatte han dock att rida rakt mot Horace. När han var ungefär fem meter bort lossade Horace lansen från fästet bredvid höger stigbygel och riktade spetsen mot ryttaren.
Främlingen hade valt att utmana honom, tänkte Horace.
Han kunde knappast bli förolämpad om Horace gav igen med samma mynt.
Lansens orubbliga järnspets glimmade matt där Horace hade vässat den kvällen innan. Just nu var den riktad rakt mot ryttarens strupe. Mannen höll till sist in sitt riddjur.
”Du har ingen anledning att göra så där”, sa han. Han talade med skrovlig röst och lät arg.
Horace ryckte lite på axlarna. ”Och du har ingen anledning att komma närmare”, svarade han lugnt. ”I alla fall inte förrän vi har lärt känna varandra lite bättre.”
Två av soldaterna red fram på vänster och höger sida. Horace såg hastigt på dem, men vände snabbt tillbaka blicken till mannen med spjutet.
”Var snäll och säg åt dina mannar att stanna där de är”, sa han och såg honom i ögonen.
Den skäggige mannen vände sig om i sadeln och såg på soldaterna.
”Det räcker”, sa han. Männen stannade och Horace kastade ännu en hastig blick på dem. Det var något med dem som inte riktigt stämde – och plötsligt insåg han vad det var. De såg slitna ut och deras vapenrockar var smutsiga och skrynkliga. Rustningarna och vapnen var opolerade och vanskötta. Männen såg ut som om de trivdes bättre med att gömma sig i skogen och överrumpla oskyldiga resenärer än med att bära en borgherres vapenrockar. I de flesta borgar var soldaterna disciplinerade och lydde under erfarna sergeanter. De såg sällan så här vanvårdade ut.
”Det här börjar verkligen dåligt för din del”, sa den skäggige mannen. Om någon annan hade sagt det hade det antagligen verkat lustigt och ironiskt snarare än hotfullt. Men den här mannen saknade humor och det var uppenbart att han hotade Horace. ”Det kan komma att stå dig dyrt”, tillade han efter en stund.
”Och varför det, om man får fråga?” sa Horace. Han höjde sin lans igen och satte tillbaka den i fästet vid stigbygeln.
”Om du letar efter jobb är det bäst att du står på god fot med mig”, svarade den skäggige mannen. ”Det var bara det jag menade.”
Horace funderade noga på uttalandet.
”Tror du att jag letar efter jobb?”
Den andre mannen sa inget men nickade mot emblemet på Horaces sköld. Det var tyst en stund och till sist var mannen tvungen att tala.
”Du är legoknekt.”
Horace nickade. Han gillade inte hur mannen betedde sig. Han var en arrogant översittare som förmodligen hade fått större makt än han kunde handskas med.
”Det stämmer”, svarade han. ”Men det betyder bara att jag är utan arbete. Det betyder inte att jag vill tjänstgöra hos dig!” Han log. ”Jag kanske klarar mig bra ändå just nu.”
Han sa det på ett trevligt sätt och utan sarkasm, men mannen med skägget blev inte direkt på bättre humör.
”Var försiktig med vad du säger, pojk! Du ska inte tro att du är herre på täppan bara för att du har stridshäst och lans. Du är en sjaskig tiggare som inte har något jobb och jag är en man som hade kunnat ge dig arbete – om du bara visat mig lite respekt!”
Leendet på Horaces läppar försvann och inombords suckade han. Inte för att mannen sa att han var en sjaskig tiggare, utan för att han försökte förolämpa honom genom att kalla honom ”pojk”. Ända sedan han var sexton hade fiender ofta underskattat Horace på grund av hans ålder och vid det här laget började han vänja sig. De flesta insåg sitt misstag allt för sent.
”Vart är du på väg?” frågade den skäggige mannen. Horace tyckte inte han hade anledning att ljuga.
”Jag tänkte svänga förbi Macindaws fästning”, sa han. ”Jag behöver någonstans att stanna under resten av vintern.”
Mannen fnös föraktfullt. ”Då har du verkligen klantat dig”, sa han. ”Det är nämligen jag som sköter rekryteringen åt lord Keren.”
Horace rynkade pannan. Han hade inte hört namnet förut.
”Lord Keren? Jag trodde att borgherren hette Syron?”
Mannen viftade irriterat med handen.
”Det är slut med Syron”, sa han. ”Det sista jag hörde var att han inte har många dagar kvar att leva. Vad vet jag, han kanske redan är död! Och hans son Orman har också stuckit. Han gömmer sig väl någonstans i skogen, kan jag tro. Nej, det är lord Keren som styr nu och jag har hand om garnisonen.”
”Och du heter?” sa Horace med jämnt tonfall.
”Sir John Buttle”, sa mannen kort.
Horace lade pannan i djupa veck. Namnet lät vagt bekant. Dessutom kunde han svära på att den här oförskämde och smutsige översittaren inte var riddare. Men han sa inget. Han hade ingenting att vinna på att reta upp mannen ännu mer. Han verkade ju dessutom ytterst lättirriterad.
”Så vad heter du, pojk?” frågade Buttle. Horace suckade återigen inombords, men han svarade ändå med vänligt och mjukt tonfall.
”Hawken”, sa han. ”Hawken Watt. Jag kommer ursprungligen från Caraway, men för tillfället är hela kungariket mitt hem.”
Buttle blev inte på bättre humör den här gången heller. Hans svar kändes surt och ohyfsat.
”Inte de här delarna”, sa han. ”Du har inget i Macindaw att skaffa och inte i resten av Norgate heller. Det är lika bra att du rider vidare. Om du har något vett i huvudet alls ser du till att ha lämnat området före solnedgången.”
”Jag ska ha det i åtanke”, sa Horace. Buttles ansikte hårdnade när han lutade sig fram mot den unge krigaren.
”Det är bäst att du gör mer än så, pojk. Du följer mitt råd, för jag tror inte att du vill bli ovän med mig. Försvinn nu!”
Han pekade med tummen åt sydöst, där gränsen mot landskapet intill gick. Horace bestämde sig för att han hade fått nog av Sir John Buttle. Han log, men rörde sig inte ur fläcken. Utåt sett verkade han helt oberörd. Men Kicker märkte att ryttaren spände sig en aning och hans öron reste sig. Hästen kände på sig att en strid närmade sig och blev upprymd av känslan. Den hade trots allt avlats fram för krig.
Buttle tvekade. Han var osäker på vad han skulle göra härnäst. Han hade framfört sin hotelse och han var van vid att folk blev rädda för honom – och för soldaterna han hade vid sin sida. Men den beväpnade unge mannen satt bara och tittade på honom med en självsäker uppsyn som tydde på att han inte var det minsta rädd för de fem männen. Buttle insåg att han antingen skulle bli tvungen att förverkliga det han sagt och skicka iväg den unge mannen med våld eller ge sig. Precis när han tänkte det log Horace belåtet mot honom och plötsligt verkade det som en väldigt god idé att ge sig.
Buttle vände ursinnigt på hästen och tecknade åt soldaterna att följa efter.
”Kom ihåg vad jag sa!” ropade han över axeln när han manade hästen framåt. ”När kvällen kommer ska du ha lämnat landskapet!”
Horace kliade tankfullt Kickers öra när det lilla sällskapet red sin väg. Han hade en känsla av att Buttle hade erbjudit honom anställning direkt om han låtit sig kuvas. I stället hade den unge mannen verkat envis och självständig, och sådana personer hade Buttle ingen användning för. Det var ett märkligt sätt att rekrytera krigare på, tänkte Horace. Men å andra sidan verkade det vara mycket som inte stod rätt till i Norgate just nu.