Alyss var ensam i tornet där hon hölls fången. Just nu väntade hon på att månen skulle gå ned. När det såg ut att vara ungefär en timme kvar började hon förbereda sig.
Hon tände sin oljelampa och såg till att lågan var så liten som möjligt. Hon hade redan lagt en hoprullad filt framför dörrspringan så att vakterna i rummet utanför inte skulle märka något. När den lilla lågan brann stadigt gömde hon lampan under en av lady Gwendolyns fåniga konformade hattar.
”Jag visste att jag skulle ha användning för de här löjliga grejerna”, muttrade hon för sig själv.
Alyss hade fått tillbaka sina ägodelar tidigare under dagen. Kerens mannar hade naturligtvis rotat igenom allt. Nu hade hon bytt till en av sina egna enkla vita klänningar och brydde sig inte om de avancerade plaggen hon använt tidigare. Hon var glad över att ha sina egna kläder igen och kände sig lättad över att slippa spela den korkade lady Gwendolyn. Hon blev också lättad när hon såg att hennes skrivväska fanns kvar i bagaget. Den innehöll pergament, pennor, bläck och kritor.
Hon drog undan det tunga draperiet, placerade lampan på golvet nedanför fönstret och kastade den höga hatten åt sidan. Sedan spanade hon ut i mörkret. Hon koncentrerade sig i synnerhet på den ojämna linjen som hon visste var skogen. För tillfället såg hon inga svar på signalerna hon skickat de två senaste nätterna. Men hon hade fått lära sig att vara tålmodig och hon väntade lugnt. Hon visste att Will förr eller senare skulle försöka ta kontakt. Medan hon väntade gick hon igenom de senaste dagarnas händelser i tankarna.
Efter Wills fritagningsförsök hade Keren kallat henne till ännu ett förhör. Han hade använt den blå ädelstenen för att hypnotisera henne och se om hon dolde fler hemligheter.
Det hade ganska snabbt blivit uppenbart att hon inte gjorde det. Åtminstone inga som han brydde sig om att fråga om. Det var en av nackdelarna med Kerens hypnos. Alyss svarade på alla frågor han ställde och kunde varken dölja något eller ljuga. Men hon avslöjade aldrig någonting så länge hon inte fick rätt frågor. Hon hade berättat allt om Will och hur hon själv hade skickats för att undersöka rykten om trolldom i Norgate och den mystiska sjukdomen som drabbat lord Syron. Hon hade också avslöjat att Will var spejare snarare än gycklare.
Under normala omständigheter hade Alyss varit förfärad över att hon hade avslöjat sådana hemligheter. Men naturligtvis visste Keren redan det mesta av det hon sa. Och precis som Will hade sagt till henne när han klättrat upp för tornet några dagar innan så fanns det ingenting hon kunde säga till Keren som skulle vara farligt för dem. Om Wills nuvarande planer visste hon ingenting mer än att han var fast besluten att rädda henne.
I ett trotsigt ögonblick hade hon talat om för Keren att Will antagligen hade skickat bud till Norgates slott vid det här laget och att en armé därifrån snart skulle angripa Macindaws fästning. Keren verkade inte ta det på särskilt stort allvar, vilket förvånade henne.
Eftersom Alyss bara svarade på direkta frågor när hon var hypnotiserad så hade hon inte nämnt att den lädertäckta glasflaskan med syra som Will hade använt för att komma igenom gallret just nu låg i hennes garderob. Gallret hade naturligtvis bytts ut och hon hade berättat för Keren att Will använt en stark syra. Men rovriddaren utgick från att Will hade tagit den med sig igen. Kvällen när Will kommit hade Alyss utan att tänka ställt flaskan på fönsterblecket, men det kunde inte Keren veta. Dagen efter hade hon kommit ihåg den och gömt den i den lilla garderoben. Kanske kunde syran komma till användning. Förutom garderoben innehöll hennes cell en säng, ett bord och två stolar. Det var ingen lyxsvit, men det kunde ha varit mycket värre.
Hennes ögon tårades av ansträngning när hon stirrade ut i mörkret utanför tornet. Hon backade undan i några sekunder och gnuggade dem. Sedan blinkade hon bort tårarna och gick fram för att fortsätta vänta.
Så snart månen gick ned skulle hon skicka sina signaler.
Will såg djupt koncentrerad ut och tungspetsen sköt ut ur ena mungipan när han författade sitt kodmeddelande till Alyss. Hunden låg under bordet och Will tryckte sina bara fötter mot djurets varma päls. Då och då grymtade hon förnöjt, som hundar gör. Han tittade ned och log.
”Det var snällt av dig att vara hos mig lite”, sa han. ”Var är din nye vän?”
Hennes nye vän var Trobar, en kraftig, vanskapt jätte som var en av Malcolms trognaste följeslagare. Hunden och Trobar hade blivit vänner omedelbart. Jätten hade ägnat många år utan någon person eller något djur att älska och hade överöst hunden med kärlek. Hunden kände det på sig och besvarade mannens tillgivenhet genom att tillbringa flera timmar med honom varje dag. I början hade Will blivit lite svartsjuk. Sedan insåg han hur viktig vänskapen var för Trobar och då kände han sig plötsligt lite elak. Hunden var klokare och mer godhjärtad än han själv var.
Han satt vid Malcolms bord och lyfte blicken när helaren kom in i rummet. Malcolm kastade en intresserad blick mot pergamenten med bokstäver och siffror. På ett ark hade Will skrivit ned meddelandet han tänkte skicka. På det andra hade han gjort en översättning till signalspråket. När han såg hur nyfiken Malcolm var försökte han diskret vända det ena pergamentet upp och ned utan att det såg konstigt ut.
Signalspråket var en väl bevarad hemlighet som bara kurirerna och spejarna kände till. Men egentligen var systemet ganska enkelt och trots att helaren var en vän så ville Will inte att han skulle genomskåda det.
Malcolm log när Will vände på pergamentet. Han hade faktiskt försökt se vad som stod på det. Om han såg båda dokumenten bredvid varandra skulle han nog kunna lura ut hur koden fungerade. Den unge mannen vid bordet var inte dum.
”Månen går ned om ungefär en timme”, sa helaren.
Will nickade. ”Vi ska gå strax. Jag är nästan klar.”
”Jag antar att du tänker skicka ditt meddelande med en lykta?” frågade Malcolm.
”Det stämmer. Det är ett kort meddelande, för jag har inte så mycket att berätta just nu. Jag vill bara att Alyss ska veta att vi har sett hennes signaler. Och så vill jag försöka ordna någon sorts schema för framtida meddelanden.”
Helaren lade ett nytt pergament och en liten svart sten på bordet.
”Skulle det vara möjligt att skicka detta till henne?” frågade han. ”Jag menar … skulle du till exempel kunna fästa det vid en pil som du skjuter in genom fönstret?”
Will skakade på huvudet och klappade kogret. Malcolm hade märkt att den unge spejaren alltid hade sina vapen nära till hands.
”Det är ingen särskilt säker metod”, sa Will. ”Om man fäster något vid en pil så faller det för det mesta av när man avfyrar den. Vi brukar göra på ett annat sätt.”
Han drog fram en speciell pil ur sitt koger och lade den på bordet.
Den hade ingen sylvass spets utan en cylinder. Malcolm tog upp pilen och studerade den intresserat. Cylindern var ihålig. På ena sidan var den förseglad med en sorts kork som var gjord av tyg och satt fast i en liten rund blytyngd.
”Lägger man meddelandet här inuti?” frågade han. Will nickade på nytt. Han lutade huvudet bakåt för att mjuka upp nacken och axlarna, som kändes lite stela. Han hade suttit böjd över bordet ganska länge. Först hade han gjort en tabell över signalspråket, sedan hade han skrivit meddelandet och efter det hade han översatt allt. Hunden rörde lite på sig och piskade lojt med svansen mot golvet.
”Precis. Jag kan meddela Alyss att akta sig och sedan skjuta in pilen genom fönstret.”
”Är det så enkelt?” frågade Malcolm och log.
Will höjde ett ögonbryn. ”Så enkelt är det. I alla fall om man ägnat fem år åt att skicka pilar exakt dit man vill.”
”Och stenen?” frågade Malcolm. ”Kan du lägga den också där inne?”
Will tog upp den lilla svarta stenen och kände på den.
”Ja, varför inte? Jag får nog minska mängden bly för att kompensera för den extra tyngden, så att pilen förblir balanserad. Har du någon liten våg jag kan få låna?”
”Självklart. Som helare är det ett av mina viktigaste hjälpmedel.”
”Jag kan förstås inte låta bli att undra varför du vill att jag skjuter in en liten sten genom hennes fönster”, sa Will.
”Åh, det är klart”, sa helaren och lade fingret på näsan. ”Jag undrade när du skulle fråga det. Jo, stenen kommer att hjälpa henne om Keren försöker hypnotisera henne igen.”
Will blev omedelbart intresserad. Han tog upp den lilla stenen och studerade den noga. Det verkade inte vara någonting konstigt med den. Han lade pannan i djupa veck. ”Hur fungerar den?” frågade han.
Malcolm tog försiktigt stenen från spejarens hand och höll upp den. Den hade en djup, vacker färgton.
”Den kommer att neutralisera den blå ädelstenen hon säger att Keren använder”, sa han. ”Hypnos handlar om mental fokus, förstår du. Keren har skapat en situation där den blå ädelstenen fokuserar Alyss medvetande på hans kommandon. Men om hon kan hålla den här lilla stenen i sin hand och koncentrera sig starkt på något annat så kan hon stå emot Keren och behålla kontrollen över sitt eget medvetande. Om hon är smart så kommer Keren aldrig att inse att hon har brutit hans grepp om henne och det kan vara mycket värdefullt. Hon skulle kunna ge honom en massa felaktig information.”
Han lämnade tillbaka stenen till Will, som vände och vred på den för att se om det var någonting med den han hade missat. Förutom den blanka svarta ytan verkade det inte vara något speciellt alls med den.
”Hur kan stenen hjälpa henne med det?” frågade han. Det hela lät som hokus pokus, men Alyss hade varit säker på sin sak när hon berättat om Kerens blå ädelsten och dess krafter. När Will i sin tur berättat om det för Malcolm hade den gamle helaren omedelbart insett den blå stenens betydelse.
Nu ryckte Malcolm på axlarna. ”Ingen vet”, sa han. ”Det är stellatit.” Han såg ut som om det förklarade allt. När han såg hur frågande Will såg ut fortsatte han. ”Stjärnsten, som vissa säger. Det är det enda som blir kvar när en stjärna faller. Jag hittade den för många år sedan. Stellatit är ett oerhört värdefullt mineral som har mycket speciella egenskaper. Hur som helst, jag vet inte riktigt hur det fungerar. Jag vet bara att det fungerar.” Han log. ”För en vetenskapsman är det besvärligt att behöva medge det, men vad kan jag göra?”
Will nickade och verkade nöjd med förklaringen. Han tittade på arket som Malcolm hade lagt på bordet. På det fanns en beskrivning av stenen och hur den användes. Men pergamentet var för tungt för pilen. Han sträckte ned handen i sin ryggsäck och tog fram ett tunnare pergament som var särskilt avsett för meddelanden.
”Det är bäst att jag skriver av ditt meddelande på det här”, sa han. ”Du kanske kan väga stenen och blytyngden på pilen medan jag gör det.”
Malcolm plockade upp pilen och stenen.
”Absolut”, sa han och gick mot sitt lilla arbetsrum längst in i huset.