Itornet påbörjade Alyss sin nattliga ritual med lampan. Hon lyfte den och höll den högt upp i fönstrets ena hörn och förde den sedan långsamt till de andra tre hörnen.

Hon upprepade det fem gånger. När hon var färdig ställde hon lampan på golvet och spanade ut mot det mörka landskapet utanför fästningens murar. Det här var tredje natten i rad hon skickade signalerna och hon var lite besviken över att hon inte fått något svar. Hon hoppades fortfarande att Will skulle svara, men hoppet blev svagare för varje natt som gick. Will kanske var …

Ett ljus! Ett ljus tändes någonstans borta till vänster och rörde sig bland träden! För ett ögonblick kände hon sig upprymd, men känslan ersattes snabbt av besvikelse när hon insåg att ljuset var rött och att det rörde sig en bra bit ovanför marken. Då och då försvann det när några träd skymde det. Hon mindes att märkliga ljussken var ganska vanliga i Dysterdalsskogen. Detta kanske bara var ett av dem.

Sedan såg hon plötsligt ett nytt sken till höger. Det här ljuset var gult och rörde sig upp och ned i en lodrät linje. Efter en stund försvann det i några sekunder, men sedan återvände det en liten bit till vänster. Ljuset rörde sig fortfarande upp och ned.

Medan hon tittade slocknade ljuset och det röda skenet glittrade till på nytt mellan träden. Alyss kände sig bedrövad. För ett ögonblick hade hon nästan trott att hon skulle få svar på sina meddelanden.

Sedan såg hon det! Mitt emellan de andra ljusskenen tändes ett starkt, vitt ljus. Det rörde sig i en fyrkant – samma mönster hon själv hade gjort med sin egen lampa. Ljuset rörde sig från fyrkantens ena hörn till nästa i ett stadigt mönster. Övre vänstra hörnet, övre högra hörnet, nedre högra hörnet, nedre vänstra hörnet.

Långt nedanför hörde hon vakternas dämpade röster. De hade också sett ljusen från muren och plötsligt insåg Alyss vad Will höll på med. Han visste att han inte skulle kunna dölja ljuset för vakterna. Så fort Keren fick höra om det blinkande vita ljuset skulle han gissa att någon skickade signaler. Det fanns bara en person som sådana signaler kunde vara riktade till.

Därför hade Will bestämt sig för att dölja sin lykta bland andra lyktor – sådana ljus som folk vid det här laget hade vant sig vid att se i Dysterdalsskogens utkanter. Hon log. Will gömde ett träd i skogen, som man brukade säga. Ytterligare en lampa blinkade till. Den var blå. Sedan kom den gula tillbaka och sedan den röda. Efter det tändes den vita i mitten. Hon tvingade sig själv att strunta i de röda, blå och gula ljusen och bara koncentrera sig på det vita. Hon tog upp sin egen lampa och gömde den bakom en bit styvt läder hon hade hittat längst ned i garderoben.

Hon placerade lampan mitt i fönstret och drog sedan lädret fram och tillbaka fem gånger så att de som tittade från skogen såg fem korta signaler. På signalspråket betydde fem korta signaler att ett samtal hade inletts.

Det andra ljuset svarade omedelbart på samma sätt. Fem korta signaler och en paus. Sedan kom tre längre signaler. Det var ett vanligt svar som betydde ”gör dig redo att ta emot ett meddelande”.

Hon skyndade sig till bordet och tog fram en bit pergament och en krita. Hon visste att Will skulle vänta tills hon var färdig. När hon kom tillbaka till fönstret förde hon sin lampa upp och ned tre gånger. Det vita ljuset i fjärran rörde sig på samma sätt. Bredvid det vita ljuset anade hon att de färgade ljusen då och då tändes och slocknade. Hon insåg till och med att ett helt nytt rött ljus dykt upp. Men hon koncentrerade sig helt och hållet på det vita ljuset.

Det började blinka och hon skrev ned bokstäverna allt eftersom Will skickade dem.

Kurirernas signalspråk var ett enkelt men effektivt system. Tjugofyra av alfabetets bokstäver hade ordnats i fyra rader med sex i varje. För att det skulle gå jämnt upp hade man struntat i Z, W, Å, Ä och Ö. De bokstäverna ersattes med S, V, A och O.

1. A B C D E F

2. G H I J K L

3. M N O P Q R

4. S T U V X Y

Signalen för A var alltså 1-1, eftersom A var den första radens första bokstav. Signalen för G var 2-1 och den för P var 3-4. Personen som skickade meddelandet brukade markera radnumret genom att hålla lampan i ett visst hörn av fyrkanten. Det övre vänstra hörnet betydde 1, det övre högra 2, det nedre vänstra 3 och det nedre högra 4.

Om lampan flyttades från det nedre vänstra hörnet, sedan tillbaka till mitten och blinkade två gånger så visste mottagaren att det betydde tredje raden, andra bokstaven – det vill säga N.

Will hade fått rita upp tabellen innan han författade sitt meddelande. Halt skulle nog ha varit lite missnöjd med det. Alyss kunde däremot signalspråket utantill och kunde skriva ned bokstäverna så fort hon såg signalerna.

Ljuset blinkade fram meddelandet. För ett otränat öga såg det bara ut som ännu ett flackande sken i skogen. Men för Alyss var signalerna lika lätta att läsa som en bok. Hon skrev ned bokstäverna snabbt och vid ett tillfälle log hon. Will var inte särskilt snabb. Alla kurirer var snabbare. Sedan insåg hon att hastighet inte var lika viktigt som noggrannhet och Will var mycket omsorgsfull. Han var säkerligen mycket koncentrerad just nu. Han hade antagligen rynkat pannan och förmodligen stack tungspetsen ut ur ena mungipan.

Ljuset rörde sig lodrätt flera gånger och sedan slocknade det. Meddelandet var färdigt. Alyss tog sin egen lampa och svarade med samma signal innan hon tittade ned för att se vad hon skrivit. Hon var ganska säker på att hon redan uppfattat meddelandet korrekt, men det skadade inte att vara säker. Hon flyttade fram fingret bland bokstäverna. De var otydliga, för hon hade skrivit dem hastigt och utan att släppa Wills lykta med blicken.

BREVPIL TIO MINUTER AKTA FONSTRET KRAM WILL BEK

Det fanns förstås inga punkter i meddelandet, men det var ändå fullt begripligt. Will skulle skjuta in en pil med ett meddelande om tio minuter och ville att hon aktade sig. BEK betydde BEKRÄFTA. Hälsningen KRAM WILL var oväntad. När hon gått i lära hade läromästarna starkt ogillat sådana personliga meddelanden. Hon log, lyfte lampan och rörde den lodrätt i fönstret tre gånger: upp, ned, upp. Det var en vanlig signal som betydde BEKRÄFTAT.

Sedan drog hon undan gardinen ordentligt och kastade en sista blick mot skogen. De färgade ljusen fortsatte att blinka och nu gungade det vita ljuset i en båge. Hon förstod att det inte skulle komma fler signaler. Will och de andra fortsatte med sin uppvisning för säkerhets skull. Vakterna på murarna nedanför hade dock redan tröttnat på ljusen. Rösterna hon hört tidigare hade försvunnit och befälhavarna hade beordrat alla att återvända till sina poster.

Hon förde fingrarna till läpparna och kastade en slängkyss mot den mörka skogen.

”Tack, Will”, sa hon lågt. Hon ställde ned lyktan mitt på fönsterbrädan så att han hade något att sikta på och gick sedan till rummets ena sida för att vänta på pilen.

Så snart han hade fått Alyss bekräftelse lämnade Will sin plats alldeles innanför skogsbrynet. Han skyndade sig från den ena skuggan till den andra och smälte perfekt in i nattens naturliga rytm så att han blev en del av landskapet.

Efter fem års hård träning under Halts vaksamma blick – och en hel del råd från Gilan, spejarkårens mästare på att röra sig ljudlöst – kunde han göra det här utan att tänka. Han rörde sig på ren instinkt. Han hade redan valt ut platsen han skulle skjuta från. Han visste att han behövde vara ungefär hundra meter från fästningens murar eftersom pilen behövde komma hela vägen upp till Alyss fönster. Ungefär nittio meter från muren fanns en liten kulle med några stora buskar på. Att han stod en liten bit ovanför fältet var en liten fördel, liksom de oregelbundna skuggorna runt buskarna. I snön såg de ut som ett spräckligt svartvitt mönster. Will skulle lätt smälta in och kunna ta tid på sig och sikta noga.

Han rynkade pannan när han tänkte på det. Han skulle behöva sikta alldeles ovanför lyktan som Alyss hade ställt mitt i fönstret. Det skulle ju vara höjden av otur om allt gått bra så här långt och hans pil sedan träffade en järnstång och ramlade ned på borggården. Han undrade om han borde ha skrivit meddelandet till Alyss med någon kod, men slog bort den tanken. Han hade inte haft tid att författa ett kodat meddelande och om pilen missade och någon hittade den skulle det inte spela någon roll om Keren läste om stellatitstenen och dess egenskaper. Alyss skulle ändå inte ha någon användning för den.

De sista raderna i brevet var däremot skrivna med en kod. Det var schemat för framtida utväxling av meddelanden. Om det hamnade i fel händer skulle de garanterat få problem. Om Keren visste att Alyss skickade signaler skulle han kanske tvinga Alyss att skicka signaler som lurade in Will i någon sorts fälla.

Buskarna på den lilla kullen var midjehöga och han hukade sig ned bland dem och vilade i några minuter medan han samlade tankarna och förberedde sig för skottet.

Han blickade länge och koncentrerat mot den lilla, upplysta fyrkanten som var tornets fönster. Den ljusaste punkten längst ned var lampan. Han betraktade den och försökte bedöma avståndet och höjden samt beräkna pilens bana mot fönstret. Han skulle bli tvungen att sikta högt ovanför punkten han ville träffa, men han funderade inte för mycket på det. När det blev dags skulle han välja rätt vinkel av ren instinkt. Han visste förstås att han skulle behöva sikta lite högre än han brukade, eftersom han använde den monterbara sammansatta bågen han fått av Crowley. Det var inte lika stor kraft i den som i långbågen han använt de senaste två åren. Han lade det på minnet och visste att hans instinkter skulle ta hand om resten när det blev dags att skjuta.

Han slöt ögonen och i fantasin såg han hur pilen flög i en båge högt ovanför murarna och in i fönstret längst upp i tornet. Halt hade ofta påmint honom om något som mästerskyttarna brukade säga: innan du avfyrar pilen ska du se den flyga tusen gånger i tanken. Inte för att han hade tid med tusen fantasiskott just nu, tänkte han med ett snett leende. Men uttrycket var ändå en överdrift. Det betydde helt enkelt att man skulle förbereda sig noga för skottet genom att föreställa sig att det träffade rätt. Om man tänkte positivt ökade chanserna för att det skulle gå bra. Om man tvekade kunde det förstöra allt.

Han tog några djupa andetag och rensade tankarna. Den medvetna delen av förberedelserna var färdig. Nu skulle han låta instinkterna ta över och ge honom skottet han behövde. Will var en erfaren bågskytt som övat i hundratals timmar och avfyrat tusentals pilar.

Han reste sig långsamt upp. Trots att minst ett dussin par ögon på fästningens murar var riktade åt hans håll så var det ingen som såg honom. Han drog ut brevpilen ur kogret och lade den mot bågsträngen. Malcolm hade gjort noggranna beräkningar med hjälp av sin våg och Will visste att pilen var perfekt balanserad. Helaren behövde ofta mäta vikt med stor exakthet i sitt arbete och Will visste att den här pilen skulle bete sig precis som de andra pilarna i hans koger.

Han höll bågen i vänster hand. Nu höjde han den samtidigt som han spände bågen med höger hand. Han spände ända tills hans högra pekfinger nuddade vid mungipan. Han försökte känna sig fram till rätt vinkel och insåg att den var lite för låg. Han höjde bågen en aning. Om någon hade frågat honom varför han gjorde de sista justeringarna så hade han nog inte kunnat svara. Allt handlade om ren känsla och erfarenhet.

Han hade fäst blicken på fönstret högt ovanför och pilens spets pekade en bra bit ovanför målet. Det blåste lite från vänster och han justerade bågen för att kompensera för det. Han visste att pilen skulle drabbas av hårdare vindar ju högre upp den kom.

Det fanns två saker han kunde göra för att förstöra skottet. Det ena var att vänta för länge och koncentrera sig för hårt. Då skulle armmusklerna börja darra mot bågen. Det andra var att skjuta för fort, så att högerhandens fingrar gick emot bågsträngen när han släppte den. Det bästa var att hitta en medelväg och skjuta mjukt. Man fick inte skynda sig, men inte heller vänta för länge.

När han kände på sig att ögonblicket var rätt så lät han bågsträngen glida från fingrarna. Vinkeln var rätt, bågen var perfekt spänd och han hade anpassat sig efter vinden. Strängen gav ifrån sig ett mörkt, sjungande ljud när pilen for iväg.

Han visste att pilen skulle träffa så fort han sköt iväg den. Han såg projektilen hastigt när den for upp i nattmörkret, men förlorade den snabbt med blicken. Han sänkte långsamt bågen och väntade. Han tyckte sig se en snabb rörelse mot det upplysta fönstret men misstänkte att det bara var hans fantasi – han såg det bara för att han ville se det.

Han väntade och stod stilla som en staty. När han hade manteln omkring sig smälte han perfekt in i landskapet. Han kände sig enormt lättad när lampan i fönstret plötsligt började röra sig.

Upp och ned, upp och ned, upp och ned. Alyss hade fått meddelandet. Will nickade belåtet, vände sig om och skyndade tillbaka mot skogen. Det fanns inget mer han kunde göra i natt.