Cullum Gelderris var värdshusvärd på Spruckna kruset. Han var inte helt nöjd med sin senaste gäst, som för tillfället också var hans enda gäst.
Den unge krigaren hade kommit sent eftermiddagen innan och hyrt värdshusets största rum för några dagar framåt. Hans bruna stridshäst stod i värdshusets lilla stall. Den unge mannen hade burit upp sina vapen och sin rustning för trappan tillsammans med en väska med kläder och toalettartiklar.
Värdshusvärden hade sett ynglingens sköld med en gång och hade lagt märke till symbolen som föreställde en blå näve. Mannen var alltså legoknekt. Det fanns bara ett ställe i landskapet där en sådan man kunde ta värvning och det var Macindaws fästning.
Cullum visste att Sir Keren, den nye borgherren, höll på att rekrytera krigare. Kerens befälhavare, den ohyfsade John Buttle, hade besökt värdshuset flera gånger. Tydligen finkammade han området i sin jakt på stridsdugliga män. Buttle hade knappt trott på Cullum när han förklarat att de flesta i trakten var enkla jordbrukare. Det fanns några bönder i trakten som kunde försvara sig med pikar, men den senaste tidens händelser i Macindaws fästning fick dem att bli lika misstänksamma som Cullum och de höll sig borta när Buttle gick runt och värvade mannar. Värdshusvärden gjorde det han kunde för att hålla personerna anonyma.
Folket som bodde i och omkring den lilla byn Störtbäcka, som låg några kilometer från Spruckna kruset, hade mycket att undra över.
Först hade lord Syron insjuknat och sedan hade det cirkulerat rykten om att den onde trollkarlen Malkallam hade återvänt för att hämnas på Syrons familj. Efter det hade det läckt ut att borgherrens son Orman, den tillfällige befälhavaren i Macindaws fästning, hade flytt in i Dysterdalsskogen och var i maskopi med Malkallam.
Flytt? tänkte Cullum. Varför skulle någon fly från sin egen fästning? Och även om han gjorde det, varför skulle han sälla sig till en trollkarl som svurit att utplåna hans familj?
Man kunde förstås också undra varför Keren rekryterade soldater. Under Orman och Syrons ledning hade det funnits en fullt tillräcklig garnison med yrkessoldater i fästningen. Men många av dem hade fått sparken och skickats iväg när Keren tagit över. Och byborna hade ju fått se vilken sorts män Keren hade ersatt dem med. Ingen väntade sig att soldater var milda i sättet, men de som tjänstgjorde i fästningen just nu verkade vara sällsynt vårdslösa och våldsamma typer. Cullum gissade att de flesta var gamla stråtrövare och banditer.
Buttle själv var ett utmärkt exempel. Han var sur, argsint, auktoritär och arrogant. När han kom till Spruckna kruset brukade han begära att få det bästa rummet och den bästa maten, det bästa vinet och det bästa ölet. När han fick notan viftade han bara med handen och bad Cullum att gå med den till fästningen – ”det tar ju bara en dag att rida dit”, brukade han säga.
Buttle kallade sig också ”Sir”, vilket naturligtvis var en bluff. ”Om han är riddare så är jag hertiginnan av Dungully”, hade värdshusvärden sagt. Hans hustru höll med, men bad honom att vara försiktig.
”Jag tycker inte att vi ska ha något med de där människorna att göra”, hade hon sagt med bestämdhet. ”Vi håller oss för oss själva och lägger oss inte i.”
Bra idé, tänkte Cullum bistert när han dukade bordet inför middagen. Men nu hade plötsligt den där unge legoknekten kommit och ställt frågor om det som försiggick i fästningen.
Det hela var lite märkligt, för han verkade inte alls vara den vildsinta typen som Buttle letade efter. Han hade betalat för sitt rum i förskott. Dessutom uppförde han sig ganska väl. Han sa alltid ”fru Gelderris” till Cullums hustru och var mycket artig mot det fåtal andra personer som besökte värdshuset. Inte för att det hade varit direkt fullsatt kvällen innan. Rykten spreds snabbt i sådana här små samhällen och nu när legoknekten dykt upp misstänkte många att Buttle snart skulle komma till värdshuset och rekrytera honom. Och de flesta gjorde allt för att undvika ”Sir John”.
”God eftermiddag, värdshusvärd”, sa en röst. ”Vad har du på menyn i dag?” Värdshusvärden ryckte till, för personen som pratade stod alldeles bakom honom. När han vände sig om såg han att den unge krigaren hade kommit in i rummet. Han stod en knapp meter bort och log.
”Tyvärr har vi ingen meny, min herre”, sa han och försökte lugna sig. ”Allt vi har är lammben med vintergrönsaker och sås.”
Den unge mannen nickade ivrigt. ”Det låter ju alldeles utmärkt”, sa han. ”Har ni kvar något av din hustrus fantastiska bärpaj från i går kväll?”
”Jag ska duka ett bord åt er”, sa värdshusvärden. Han skyndade sig iväg för att göra i ordning ett mindre bord nära eldstaden, men den unge mannen hejdade honom glatt.
”Det behövs inte”, sa han och satte sig ned vid det stora bordet. ”Jag sitter gärna här. Jag tar en halv sejdel öl när du har tid.”
”Med en gång, min herre!” sa Cullum. Han lade ned traven med tallrikar, knivar och skedar han burit och skyndade sig till baren. Krigarens vänliga röst fick honom att hejda sig.
”När du har tid, säger jag! Du behöver inte släppa allt du har för händer bara för att jag vill ha något att dricka. Ta det när du har tid i stället!” Ynglingen verkade riktigt road och han tittade på medan Cullum dukade färdigt bordet. Värdshusvärden undvek ögonkontakt.
Cullum ställde ned den sista tallriken och lade en kniv och en sked bredvid den. Sedan torkade han händerna på sitt förkläde.
”Då ska jag hämta lite öl.” Han skyndade sig till baren och tappade upp en halv sejdel.
”Häll upp en till dig också”, ropade den unge mannen. ”Jag vill prata lite med dig.”
Cullum tvekade. ”Öh, jag har lite mycket att göra så här dags och …”
Krigaren nickade, såg sig omkring i det tomma skänkrummet och log varmt. ”Jag förstår det. Det kryllar ju av folk här inne! Allvarligt talat – kom och sätt dig, Cullum!”
Cullum kunde inte dra sig ur det hela utan att förolämpa ynglingen. Och han visste att det inte var någon bra idé att förolämpa en krigare. Han gav motvilligt med sig.
”Bara i några minuter”, sa han. ”Det kommer nog lite folk snart.”
Hans vanliga kunder hade hållit sig borta kvällen innan. Det var inte så svårt att avstå från lite öl några kvällar i rad. Men med lunchgästerna var det annorlunda. De måste ju äta någonstans och Spruckna kruset var det enda alternativet som fanns.
Han lämnade baren och ställde två sejdlar på bordet. Krigaren nickade och tecknade mot platsen bredvid på bänken.
”Då tycker jag att du ska slappna av lite nu när du har chansen. Sätt dig.” Krigaren såg plötsligt allvarlig ut. ”Och en sak till, Cullum.”
”Ja, min herre?” sa Cullum nervöst.
Krigarens breda leende kom tillbaka. ”Du behöver inte kalla mig ’min herre’ och sådant. Jag heter Hawken. Kalla mig Hawken!”
”Visst, herrn … Hawken, menar jag.” Cullum satte sig långsamt ned. Han brukade akta sig för främmande krigare. Det spelade ingen roll hur vänliga de verkade.
De skålade och drack och satt sedan tysta en stund. Cullum hade precis tänkt resa sig igen när Hawken tog till orda.
”Jag hörde att en gycklare reste förbi här för en tid sedan. För en så där två veckor sedan, kanske?”
Cullum blev genast misstänksam och bestämde sig för att svara försiktigt. ”Det stämmer. Jag minns honom.” Det sista han hade hört var att gycklaren rest till Macindaws fästning och vissa rykten gjorde gällande att han varit inblandad i lord Ormans mystiska försvinnande.
”Var han ung?” frågade Hawken muntert. ”I min ålder, men inte lika kraftig?”
Värdshusvärden nickade. ”Det stämmer nog, ja.”
”Hm”, sa Hawken och smuttade på sin öl. Han torkade sig om munnen med handen. ”Har du någon aning om var han är nu?”
Cullum tvekade. I ärlighetens namn så var han inte helt säker. Efter att ha funderat lite bestämde han sig för att berätta det han visste. ”Han var på väg mot fästningen, herrn”, började han. Krigaren lade huvudet på sned. ”Hawken, menar jag”, sa Cullum snabbt. ”Men det sista jag hörde var att han är någonstans i Dysterdalsskogen.”
Den unge mannen såg fundersam ut. ”Dysterdalsskogen? Är det inte där den där Malkallam håller till?”
Cullum såg sig oroligt omkring när han hörde det namnet. Han ville ogärna prata om trollkarlen. Han önskade att någon av de vanliga matgästerna skulle komma så att han kunde skynda sig till köket.
”Hawken, du förstår … vi brukar inte prata om Mal… om den mannen.” Hawken nickade för att visa att han förstod. Han kliade sig på hakan och såg ut att fundera över det värdshusvärden berättat.
”Men jag förstår inte riktigt vad en gycklare gör i skogen?”
”Han kanske sköter sig själv och låter andra vara”, svarade någon. ”Vilket kanske du också borde göra, Hawken.”
Cullum kände en iskall vindpust från ytterdörren. Båda männen vid bordet snodde runt och såg en gestalt i mantel och huva som stod i dörröppningen. En båge stack upp över ena axeln och ett koger över den andra. Hawken reste sig långsamt från bänken för att gå fram till nykomlingen. Han förde vänster hand till sitt svärd och vinklade skidan en aning så att vapnet skulle vara så lätt som möjligt att dra.
Cullum reste sig hastigt och snubblade till. Han tittade skräckslaget på de två männen som stod ansikte mot ansikte med varandra.
”Snälla ni”, sa han. ”Det finns ingen anledning att bråka här inne!”
Tystnaden i rummet var outhärdlig. Värdshusvärden skulle precis vädja till männen ännu en gång att ta det lugnt – han ville verkligen inte att en strid utbröt här i skänkrummet – när han hörde ett oväntat ljud.
Skratt!
Det var den långe krigaren som började. Hans axlar började skaka och trots att han försökte hejda sig så växte snart skrattet till en rejäl skrattsalva. Mannen i dörröppningen skrattade också och Cullum insåg plötsligt att det var gycklaren, Will Barton – personen de precis suttit och pratat om. De två männen såg plötsligt inte det minsta hotfulla ut, utan skyndade fram till varandra och omfamnade varandra och dunkade varandra i ryggen. Till sist backade den kortare mannen, gycklaren, undan med ett snett leende.
”Var försiktig, för tusan! Sluta banka mig med den där enorma fårsteken du kallar hand! Du knäcker ju ryggen på mig, din drummel!”
Hawken backade undan med låtsad fasa.
”Har den store, brutale krigaren skadat den sköre lille gycklaren?” frågade han med läspande, vek stämma. De två ynglingarna brast i skratt på nytt.
Cullum stirrade förvirrat på dem. Dörren till köket öppnades och hans hustru, som hade hört ljuden, tittade in. Hon såg storögt på de två beväpnade männen som backat undan från varandra och just nu skrattade på ett sätt som inte verkade det minsta krigiskt. Hon kastade en frågande blick på Cullum, men den bestörte värdshusvärden kunde bara rycka på axlarna.
Hawken lade märke till rörelsen i ögonvrån och vände sig mot värdshusvärdens hustru. Han lade en av sina muskulösa armar runt gycklaren och ledde honom mot disken medan han pratade. Han såg ut som en jätte bredvid den kortare mannen.
”Vi har fått en matgäst till, fru Gelderris”, sa han muntert. ”Han kanske ser ut som en mygga, men han äter som en häst!”
”Naturligtvis, herrn”, sa hon förbryllat. Hon gick tillbaka in i köket och skakade på huvudet medan Hawken vände sig mot hennes make.
”Och dessutom tror jag att vi behöver ytterligare en sejdel öl, Cullum.”
”Det ska bli, herr … Hawken, menar jag.” Cullum skyndade fram till fatet som vilade på stora trästöd bakom disken. Han såg att Hawken ledde sin vän till det avskilda bordet han dukat för några minuter sedan och tog med sig sin egen sejdel.
”Herregud, Horace!” utbrast Will när de satt sig ned. ”Jag är verkligen glad att se dig!” Will smuttade på det skummande ölet när Cullum ställt ned sejdeln. Han suckade belåtet, men han kunde inte dölja sin iver. ”Det är precis dig jag behöver! Hur kommer det sig att du är här? Och vad är det där för dumheter med Hawken? Och hur blev du legoknekt? Vad hände med eklövet?”
”Var försiktig, Will”, sa Hawken. ”Tänk på vad du säger!” Han höll upp handen för att stävja flödet av frågor. När Will frågade om namnet tittade han varnande på spejaren och nickade kort i värdshusvärdens riktning. Det märktes att Cullum lyssnade uppmärksamt och gärna ville få reda på så mycket som möjligt om de besynnerliga unga männen och vad de gjorde i Norgate.
Cullum var mycket intresserad. Namnet Horace och det där med eklövet fick honom att minnas något. Sir Horace, riddaren av eklövet, var en legendarisk person i Araluen och de flesta hade hört talas om honom till och med i så avlägsna områden som Norgate. Naturligtvis blev berättelserna mer och mer färgstarka och förvanskade ju längre bort man kom. Cullum hade hört att Sir Horace varit sexton år gammal när han besegrat tyrannen Morgarath i närstrid. Tydligen hade han huggit huvudet av den onde fursten med ett jättelikt bredsvärd.
Efteråt hade han rest över Stormhavet tillsammans med den lika legendomspunne spejaren Halt. Där hade han besegrat en invasionsstyrka från öst och räddat prinsessan Cassandra och hennes vän, den unge spejarlärlingen Will.
Will! Plötsligt förstod värdshusvärden namnets betydelse. Gycklaren hette ju Will. Och nu satt han där borta, iklädd mantel och huva och med en sammansatt båge och ett koger på ryggen! När Cullum tittade närmare såg han dessutom en kniv i spejarens bälte. Värdshusvärden var plötsligt säker på sin sak: de muntra unga männen var två av Araluens största hjältar! Han försökte se oberörd ut och skyndade till köket för att berätta det hela för sin hustru. Horace skakade på huvudet när han såg det.
”Ser du vad du har gjort?” frågade han. ”Hawken är mitt täcknamn! Ingen skulle få veta att jag är här. Det är därför jag har legoknektarnas symbol på skölden. Det hade ju inte varit någon mening med att resa under falskt namn och visa upp en massa eklövssymboler, eller hur?”
Will skakade förbryllat på huvudet. ”Täcknamn? Vem har gett dig ett täcknamn? Vem skickade hit dig, egentligen?”
”Fick du inte meddelandet?” frågade Horace. ”Halt och Crowley misstänkte att du behövde hjälp …”
Will avbröt honom. ”Och sedan skickade de dig för att berätta att hjälpen är på väg?” sa han med ett brett leende. Horace tittade plågat på honom och Will ångrade sig genast. ”Förlåt. Fortsätt!”
”De misstänkte att du kunde behöva någon vuxen som tittar till dig, så därför skickade de mig”, sa Horace. ”De tyckte att jag skulle resa under falskt namn tills jag fått reda på vad som pågår. Men … du borde ha fått ett meddelande om det här för minst en vecka sedan. Med en brevduva.”
Will höjde händerna och såg frustrerad ut. ”Vi har tappat kontakten med Halt”, sa han. ”Det har varit lite hektiskt här på sistone och mannen som skötte brevduvorna åt Alyss blev tvungen att fly.”
”På tal om det, var är Alyss?” frågade Horace. Han kunde inte låta bli att se sig omkring, som om han väntade sig att hon plötsligt skulle dyka upp. I samma ögonblick insåg han hur orimligt det var.
Wills ansikte mulnade. ”Hon har tagits tillfånga”, sa han lågt. Horace kom omedelbart på fötter.
”Tagits tillfånga?” frågade han. ”Av vem då? Av Malkallam? Då är det bäst att vi går och räddar henne! Vi har ingen tid att förlora!”
Will lade handen på Horaces arm och tecknade åt honom att sätta sig igen. Han kunde inte låta bli att le. Det här var bara så typiskt Horace. Om han hörde att en vän var i fara så ville han omedelbart rusa till undsättning. Och Alyss var naturligtvis Horaces vän också. De hade vuxit upp tillsammans alla tre som myndlingar vid slottet i Redmont.
”Sätt dig ned”, sa Will. ”Det är Keren som har tillfångatagit henne och hon sitter i ett torn i Macindaws fästning. Jag och Malcolm tänker befria henne. Nu när du har kommit har vår chans att lyckas ökat avsevärt.”
”Malcolm?” sa Horace och lade pannan i djupa veck. ”Vem är Malcolm? Och vem är den där Keren? Jag har hört talas om honom flera gånger. I går sprang jag på en typ som heter Buttle som påstod att det är Keren som styr i fästningen just nu.”
Will nickade. ”Som jag sa så har vi haft det lite hektiskt här. Malcolm är Malkallams riktiga namn.” Han såg att Horace tänkte avbryta honom och fortsatte hastigt. ”Han är ingen svartkonstnär. Han är helare och han är på vår sida. Keren har tagit över fästningen. Vi är rätt säkra på att han har kommit överens med skoterna om något, men vi vet inte riktigt vad.”
De hörde ljudet av rörelser och röster utanför värdshuset. Dörren till skänkrummet öppnades och fyra av traktens bönder kom in för att äta. När de såg de två unga männen mumlade de hälsningar till dem. Sedan satte de sig ned vid långbordet som Cullum hade dukat.
”Men det här är nog inte bästa stället att diskutera det där på”, sa Will. Det var ett välkänt faktum att lantbor var nyfikna på främlingar. Därför skulle vartenda öra i skänkrummet lyssna på deras samtal. ”Vi äter nu och sedan kan jag berätta mer under ridturen tillbaka till skogen.”