images

Efter en stadig lunch på värdshuset gjorde sig Will och Horace i ordning för att rida tillbaka till Dysterdalsskogen. Innan de gav sig av lossade Horace ett fodral han haft bredvid sadeln och räckte över det till Will.

”Det här är din”, sa han. ”Halt trodde att du skulle behöva den.”

Will log glatt när han tog sin stora långbåge ur fodralet och kände på tyngden och balansen i några sekunder. Sedan sköt han kvickt in ena änden genom en läderögla längst bak på höger stövel och lutade sig framåt medan han böjde den kraftiga bågen över axlarna och trädde på strängen i spåren längst ut på bågens spetsar. Han provade att spänna bågen några gånger för att se att allt stämde. Sedan strängade han av den sammansatta bågen och lade den i fodralet.

”Det här känns verkligen mycket bättre”, sa han. Horace nickade. Han förstod mycket väl. Att ha ett vapen man trivdes med kändes betryggande.

De två unga männen satt upp på sina hästar och red från värdshuset tillsammans. När Horace satt på sin kraftiga stridshäst tornade han högt ovanför Will, som naturligtvis red på Tug. Hunden skyndade fram framför dem och sprang fram och tillbaka på stigen allteftersom hon hittade nya spännande spår och lukter. Hunden hade följt med Will till Spruckna kruset eftersom Trobar var ute på något ärende åt Malcolm.

”Jag hörde faktiskt att du har skaffat hund”, sa Horace. ”Vad heter han?”

”Hon”, sa Will. ”Jag har inte bestämt mig för något namn än.”

Horace tittade på hunden och såg mycket tankfull ut.

”Vad sägs om Sotis?” frågade han efter en stund. ”Det skulle passa riktigt bra, tycker jag.”

Will höjde ett ögonbryn. ”Verkligen fantasifullt”, sa han. ”Jag förstår inte var du får dina idéer ifrån!”

Horace struntade i Wills ironi. ”Det är i alla fall bättre än att bara kalla honom ’hunden’.”

”Henne”, sa Will. ”Det är en tik!”

”Ja, ja”, sa Horace. ”Men hundar ska ha namn. Och jag tycker inte att du kan säga att jag saknar fantasi – du har ju själv inte kommit på något! Och Sotis är väl bättre än inget namn alls?”

”Det kan verkligen diskuteras”, sa Will. Han gillade att gnabbas med Horace. Det var precis som förr i tiden.

”Jag tänker i alla fall kalla honom … förlåt, henne … för Sotis”, sa Horace.

Will ryckte på axlarna.

”Du får så klart göra som du vill. Men hon är smart. Jag tvivlar på att hon kommer att lystra till ett så misslyckat namn.”

Horace sneglade på honom. Hans vän verkade väldigt säker på sin sak. Den långe krigaren visslade och ropade: ”Sotis! Stanna!”

Hunden stannade omedelbart och vände sig mot honom med frågande blick och ena tassen i vädret. Horace tittade triumferande på Will, som fnös.

”Det bevisar ingenting!” sa han. ”Hon hörde bara när du visslade! Du kunde lika gärna ha ropat … ja, Smulpaj. Hon skulle ha stannat ändå!”

”Smulpaj?” sa Horace klentroget. ”Är det ditt namnförslag? Och du har mage att kritisera mig för ’Sotis’?”

”Jag menade bara att hon stannade för att du visslade”, sa Will envist. I det förgångna hade han nästan alltid vunnit diskussionerna med Horace. Nu log hans vän bara mot honom på ett irriterande och lite överlägset sätt.

”Förrädare”, muttrade Will när de red upp jämsides med hunden, som fortfarande stod och väntade.

Olyckligtvis hörde Horace honom.

”Till och med det vore ju ett bättre namn än Smulpaj, eller hur, Sotis?” sa han.

Till Wills irritation skällde hunden till som om den höll med innan den rusade iväg för att fortsätta spåra. Horace småskrattade och verkade belåten. Sedan bestämde han sig för att byta samtalsämne.

”Så allt det där om svartkonstnären var bara rykten?” sa han. De hade pratat lite om händelserna i fästningen medan de åt, men det fanns fortfarande mycket som Horace ville veta. Will var glad att han slutat prata om hunden.

”Inte riktigt”, sa han. ”Ljusen och ljuden i skogen var högst verkliga. Men alltihop var bara illusioner som Malcolm skapat. Det var Alyss som kom på det.”

”Hon är smart”, sa Horace och nickade.

”Absolut. Hur som helst, Malcolm använde sina illusioner för att skrämma folk så att de höll sig borta. Det var ett sätt för honom att skydda sitt lilla samhälle på. Det dröjde inte länge förrän det började ryktas att Malkallam kommit tillbaka.

Sedan drog Keren nytta av situationen för att ta kontrollen över fästningen. Han vet mycket om gifter och han förgiftade långsamt lord Syron tills den stackars mannen var hjälplös och så gott som död. Keren visste att Orman skulle bli illa omtyckt som faderns efterträdare. Dessutom visste han att folk skulle tro honom när han började sprida en berättelse om att Orman sysslade med svartkonst. Det var så Keren tog befälet i fästningen.”

”Men ni förde Orman i säkerhet?” frågade Horace.

Will nickade. ”I elfte timmen, kan man säga. Keren hade förgiftat honom riktigt ordentligt. Men han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet.”

”Och vad hände med Syron?” frågade Horace. ”Det lät på den där Buttle som om han kanske redan är död.”

Will kunde bara rycka på axlarna. ”Vi vet inte. Det är mycket möjligt. Nu när Keren har visat sitt rätta ansikte så finns det ingen anledning för honom att hålla Syron vid liv. Jag misstänker starkt att han har dödat honom.”

Horace rynkade pannan. ”Den där Keren låter som en ytterst otrevlig person”, sa han.

”Han verkade inte det minsta otrevlig när jag träffade honom”, medgav Will. Det förvånade honom fortfarande lite. ”Till en början med lät jag mig faktiskt luras. Jag var helt övertygad om att det var Orman som låg bakom allt hokus pokus och att Keren var genomgod. Jag hade helt fel. Nu är det viktigaste att få ut Alyss.”

Horace nickade. ”Hur tycker du att vi ska göra?”

Will sneglade på honom. ”Jag har funderat på att storma fästningen”, sa han försiktigt. ”Du kan väl en del om sådant?”

Horace bet sig i underläppen och såg ut att fundera över sitt svar. ”I teorin”, sa han till sist. ”Jag kan inte påstå att jag någonsin har varit med om det.”

”Naturligtvis inte”, sa Will. ”Men i teorin är det väl ganska enkelt.” Han fick det att låta som ett konstaterande snarare än en fråga. Han ville inte få det att verka som om han famlade i blindo. Men Horace var för upptagen med sina egna funderingar för att märka det.

Det hände ofta att folk underskattade Horaces intellekt eller till och med tyckte att han var trögtänkt. De hade fel. Han var metodisk. Will förlitade sig på sin intuition och kunde få geniala idéer då och då. Han hoppade fram och tillbaka mellan fakta som en gräshoppa. Men Horace tänkte noggrant igenom varje problem från början till slut. Varje steg ledde vidare till nästa på ett logiskt sätt.

Hans ögon smalnade när han mindes lektionerna han fått på krigarskolan under Sir Rodneys ledning. Horaces utbildning hade inte slutat när han dubbats till riddare och fått tjänst vid Duncans slott. Han tillbringade fortfarande flera månader om året hos sin ursprunglige läromästare vid slottet i Redmont för att finslipa sina färdigheter.

”För att storma en fästning behöver man ju för det första belägringsmaskiner”, sa Horace. ”Det säger nästan sig självt.”

”Belägringsmaskiner?” sa Will. Han hade en vag uppfattning om vad Horace pratade om. En sak han kunde säga med säkerhet var att de inte hade tillgång till några belägringsmaskiner.

”Katapulter, kastmaskiner, trebucheter och sådant. Maskiner man kan använda för att slunga saker på fienden med – stenblock, stora spjut eller döda kor, till exempel.”

”Döda kor?” sa Will. ”Vad är det för mening med att slunga iväg döda kor?”

”Man slungar in dem över murarna”, förklarade Horace. ”Det är ett sätt att sprida sjukdomar och sänka fiendens stridsmoral.”

Will skakade på huvudet. ”Det kan inte vara bra för kornas stridsmoral heller.”

Horace såg bistert på honom, som om han tyckte att de skulle hålla sig till ämnet. ”Glöm korna nu. För det mesta slungar man stenblock och sådant för att krossa murarna.” Han mindes plötsligt någonting annat han hade fått lära sig. ”Belägringstorn kan också vara bra att ha.”

”Men de är inte nödvändiga, va?” frågade Will.

Horace tuggade lite på underläppen. ”Nej. Inte helt. Men om man inte har belägringstorn måste man ha många stegar.”

”Det kan vi ordna”, sa Will. Vi får bygga dem så fort vi kan, tänkte han.

”När det gäller soldaternas antal så tyckte Sir Rodney att man bör vara minst tre gånger så många man som fienden.”

”Tre gånger så många?” sa Will. ”Är inte det lite överdrivet?” Han gillade inte alls hur det här samtalet utvecklades, men Horace verkade oberörd.

”Minst! Det är ju fienden som har alla fördelar. De är högre upp och har skydd av murarna. Man måste alltså lura bort så många av dem som möjligt från platsen där man genomför det riktiga angreppet. För att klara det behöver man minst lika många man som de har. Fyra gånger så många är ännu bättre.”

”Oj”, sa Will. Det var det enda han kunde säga.

Horace försökte dra sig till minnes vad Crowley och Halt hade berättat om Macindaws fästning när de skickat iväg honom några veckor tidigare.

”Jag skulle gissa att Macindaw har en stående garnison med kanske … trettio, trettiofem man?”

Will nickade långsamt. ”Ja. Det kan nog stämma.”

”Vi skulle alltså behöva hundrafem personer”, sa Horace. ”Kanske hundratio för att vara på den säkra sidan.”

”Då skulle vi vara tre gånger så många”, sa Will och nickade.

”Vi skulle kunna finta och göra skenanfall från två olika håll för att lura bort fienden från platsen där vi egentligen tänker anfalla.”

”Men tror du inte att de känner till den strategin?” frågade Will. Han ville få ut något vettigt av samtalet.

”Det är klart att de gör.”

”Skulle vi inte till exempel kunna anfalla bara en punkt och låta dem tro att det är ett skenanfall? När de sprider ut sina mannar fortsätter vi och gör det riktiga anfallet på exakt samma plats.”

Horace funderade. ”Det är klart att vi skulle. Men de kommer inte att ta onödiga risker och de vet att den möjligheten finns. De måste bemöta varje hot när det uppstår och utgå från att det är det riktiga anfallet. Det är när de är totalt förvirrade och springer fram och tillbaka på murarna som vi slår till och anfaller på riktigt.”

”Det verkar vettigt”, sa Will. Han fick motvilligt medge att det faktiskt gjorde det.

”Naturligtvis har kvaliteten på de egna soldaterna stor betydelse”, sa Horace. Han mindes fler och fler detaljer och började känna sig varm i kläderna nu. ”Motståndarnas också. Vet du vad för slags gubbar Keren har?”

”I stort tror jag att de är ganska usla”, sa Will. Han hade blivit på lite bättre humör igen.

”Det tror jag också”, sa Horace. ”De jag fick se såg ut som typer som trivs bäst i mörka gränder om nätterna. De såg absolut inte ut som dugliga krigare.” Horace hade berättat om sitt möte med John Buttle dagen innan.

”De flesta av soldaterna i den ursprungliga garnisonen har lämnat fästningen”, sa Will. ”De var inte särskilt förtjusta i de nya karlarna som Keren har rekryterat.”

”Skulle de ställa upp och slåss på vår sida?” frågade Horace.

Will skakade på huvudet. ”Tyvärr inte. Allihop tror att Malkallam är en ond svartkonstnär. De flesta har dessutom lämnat området i jakten på nytt arbete.”

”Och vad har vi för krigare? Är de tränade? Vet de vilken ände av svärdet man håller i eller är allihop bönder och drängar från trakten?”

”De är skandier”, sa Will.

Horace gav ifrån sig ett triumferande läte. ”Skandier! Det är ju strålande! Om vi har sådana soldater räcker det nog att vi är tre gånger så många som fienden. Vi kanske inte ens behöver riktigt så många.” Han var tyst en stund, men ställde sedan frågan som Will med fasa hade väntat på. ”Hur många är de?”

”Inte riktigt tre gånger så många som fienden”, sa Will för att förbereda Horace.

Den unge krigaren ryckte på axlarna. ”Vi klarar oss säkert ändå. Men hur många har vi?”

”Om man räknar in dig och mig, menar du?” frågade Will. Nu såg han för första gången att Horace blev lite misstänksam.

”Ja, du kan räkna in oss också”, sa Horace. ”Men berätta nu! Hur många är de, egentligen?” Will hörde på Horaces tonfall att han inte skulle stå ut med fler undanflykter.

Spejaren tog ett djupt andetag. ”Tjugosju om man räknar in dig och mig.”

”Tjugosju”, sa Horace. Hans tonfall var jämnt och hans ansikte såg uttryckslöst ut.

”Men de är skandier”, sa Will hoppfullt.

Hans vän tittade klentroget på honom och höjde ett ögonbryn. ”Jag hoppas verkligen det”, sa han långsamt.