Alyss höll återigen på att studera den lilla stellatitstenen.
När Wills pil flugit in genom fönstret natten innan och slagit i väggen mittemot hade hon blivit förvånad när hon hittat stenen. Sedan hade hon läst Malcolms kortfattade förklaring och blivit hoppfull.
Hon hade lättare att tro att stenen faktiskt kunde hjälpa henne än vad Will hade haft. Hon hade trots allt sett vilken inverkan Kerens blå ädelsten hade på henne. Hon hade sett hur lätt det varit för honom att kontrollera henne med den. Nu insåg hon att det kanske fanns ett sätt att motstå hans hypnos. Alyss var en intelligent flicka med stark vilja och tanken på att Keren så lätt hade tagit kontroll över hennes tankar fick henne att känna sig sårbar och utsatt.
Hon höll den lilla stenen mellan fingrarna och undersökte den försiktigt. Den var mycket behaglig att röra vid, tänkte hon. Den var slät, blank och kändes på något sätt lugnande.
Dessutom tyckte hon att hon kände en sorts värme som strålade från den. Eller inbillade hon sig bara? Hon var inte säker. Hon läste igenom de sista raderna i Malcolms instruktioner som Will noggrant hade kopierat till det tunnare pergamentet.
Rör vid stellatitstenen när Keren använder sin ädelsten. Tänk på något positivt och trevligt. Prata normalt när han ställer frågor. Låtsas inte som om du är omtöcknad, för då förstår han att du försöker lura honom.
De avslutande raderna var skrivna med kod. Hon kunde tyda dem och förstod att de var ett schema för fortsatta meddelanden. Will ville undvika att regelbundet skicka signaler vid samma tidpunkt eftersom Keren förr eller senare skulle få nys om det. De färgade ljusen i träden visade sig trots allt lite slumpmässigt, inte vid samma tid och på samma plats varje natt. Vissa nätter skulle Will inte skicka något meddelande alls utan bara blinka lite med sin vita lykta någon annanstans.
”Klipskt, Will”, sa hon lågt. Hon visste att Keren inte var dum. Will hade också skrivit att han skulle bevaka tornet varje natt ifall hon hade något viktigt att meddela.
Alyss brände det tunna pergamentet i lampans låga. Sedan krossade hon askan och kastade ut den genom fönstret.
Hon visste redan vilken positiv och trevlig bild hon skulle tänka på nästa gång Keren försökte hypnotisera henne.
*
Hon behövde inte ens vänta en timme innan hon fick tillfälle att prova Malcolms instruktioner.
Hon hörde Kerens röst i rummet utanför. Det skramlade lite när vakterna reste sig.
Han är verkligen inte dum, tänkte hon. Hon kunde nästan slå vad om att han hade hört talas om ljusen i skogen och kanske hade han till och med studerat dem själv. Nu hade han kommit hit för att försäkra sig om att de saknade betydelse. När nyckeln vreds om i låset gömde hon stenen under den åtsittande manschetten på vänster ärm. Där var den väl dold, men samtidigt lätt att komma åt.
Keren nickade hastigt mot henne när han kom in i rummet. Sedan pekade han på bordet. ”Sätt dig, Alyss. Jag skulle vilja ställa några frågor.”
I dag hade han inte tid för småprat, tänkte hon. Han ville inte ödsla tid och hon skulle slippa hans formaliteter och låtsade vänlighet. Det var hon tacksam för. Hans muntra humör och självbelåtenhet hade börjat irritera henne. De var trots allt fiender och hon föredrog att han behandlade henne som en fiende i stället för att försöka verka artig och ridderlig.
Han sträckte ned handen i en börs och drog upp den blå stenen. Han lät den rulla mellan fingrarna på bordet. Han behövde inte ens säga något. Stenen hade blivit nyckeln till hans posthypnotiska suggestion. Det enda han behövde göra var att beordra henne att titta på den. Sedan var det bara en fråga om sekunder innan hon var under hans kontroll på nytt.
”Titta på stenen, Alyss”, sa han mjukt.
Hennes blick drogs till den vackra stenen som han lät glida mellan fingrarna, fram och tillbaka på bordet. Precis som alltid så kändes det som om hon sögs in i den – som om den fyllde hela hennes medvetande.
Under bordet förde hon höger hands pekfinger till vänster ärm och den blanka lilla stenen. Det kändes omedelbart som om en mjuk, svart yta lade sig mellan henne och ädelstenens blå djup. I tankarna tog hon ett kliv bort från Kerens inflytande.
Tänk på något positivt och trevligt, hade det stått i Malcolms anvisningar. Hon frammanade den trevligaste bilden hon kunde föreställa sig: Wills ansikte. Han var rufsig i håret och log. Hans bruna ögon sprakade av livsglädje.
Och nu var hon fri.
”Fortsätt att titta på det blå”, sa Keren lågt. ”Är du beredd att svara på några frågor?” Hon fortsatte att stirra på stenen. Men den hade inte längre samma djup och hennes bild av Wills ansikte trängde långsamt bort den. Hon insåg att hon alltid hade älskat hans lite uppnosiga leende.
”Ja”, sa hon kort. Hon var glad att Malcolm hade förklarat att det inte fick se ut som om hon var i trans. Hon visste inte hur hon hade betett sig när Keren hade tagit kontroll över hennes tankar. Hon hade misstänkt att hon var i någon sorts transliknande tillstånd, men tydligen hade hon inte det.
”Bra”, sa Keren. ”Vi såg ljussken i skogen i natt.” Hon hade gissat rätt. Han hade kommit för att fråga om skenen.
”Ja”, sa hon. Hon varken ifrågasatte det han sa eller bekräftade det. Hittills hade han inte ställt någon direkt fråga, så hon behövde inte ge något direkt svar.
”Såg du dem?” frågade han.
Plötsligt kände hon en stark lust att tala sanning. Att helt enkelt säga ”ja, jag såg dem – skenen var signaler.” Hon klappade stellatiten och kände hur impulsen försvann och hennes egen vilja stärktes.
”Nej”, sa hon. Det var som om hjärtat tog ett språng. Hon hade brutit hans kontroll över henne! Hon kunde säga vad som helst och svara hur som helst så länge hon höll huvudet kallt. Inombords kände hon sig triumferande, men hennes utbildning inom den diplomatiska tjänsten hjälpte henne att se oberörd ut.
Keren rynkade pannan. Han hade varit helt säker på att ljusskenen hade varit någon sorts signal till henne. Men han visste att hon inte kunde ljuga när han ställde frågor. Han bestämde sig för att försöka igen.
”Är du säker?” frågade han. ”Det var röda, blå, gula och vita sken som rörde sig mellan träden. Såg du dem inte?”
Alyss var nära att säga ”det var sent och jag sov”, men hejdade sig. Om hon inte hade sett ljusen kunde hon inte heller veta när de hade visat sig. Hon insåg att hennes kontroll över sina tankar var skör. Det var krävande att stå emot Kerens angrepp på hennes medvetande. Det gällde att inte sänka garden det minsta.
”Jag såg dem inte”, svarade hon lugnt. ”Men jag har sett dem förut.”
Hon hade ögonen på stenen och kände snarare än såg hur Keren lyfte blicken. Det där gjorde honom intresserad.
”När då?” frågade han genast. ”När såg du dem?”
”För tio dagar sedan. Will och jag gick in i skogen. Där såg vi ljus.”
Hon visste att han redan var ganska säker på att hon varit i Dysterdalsskogen med Will. Hans mannar hade skuggat henne. Hon och Will hade förstås trott att det varit Orman som låtit förfölja dem. Och även om de inte hade sett henne gå in eller ut ur skogen så misstänkte nog Keren att det var där de hade varit. Det var relativt riskfritt att avslöja det nu. Kanske skulle det till och med distrahera Keren.
Han trummade med ena handens fingrar mot bordet. Ju mer tankfull han blev, desto lättare blev det för Alyss att kontrollera sina egna ord och tankar.
Han gjorde ytterligare ett försök, men hon kände på sig att han inte längre var lika övertygad. ”Vad betyder ljusen?” frågade han.
Hon ryckte på axlarna. ”Jag tror att det är Malkallam som ligger bakom dem. Folk blir rädda och håller sig borta från skogen.”
Keren trummade vidare på bordet. ”Ja”, sa han tankfullt. ”Det gör de. Inte ens mina mannar vågar gå dit.”
Det var definitivt intressant, tänkte hon. Will hade flytt till skogen med Orman och hon hade trott att Keren genomskådat Malkallams bluff och börjat skicka soldater till skogen för att leta.
Keren pustade. Han verkade vara på helspänn. Hon kände på sig att han var förväntansfull, som om han väntade på att något viktigt skulle hända. Det han sa härnäst bekräftade hennes misstankar.
”Jag kan inte ödsla mer tid på det här”, sa han. ”General MacHaddish kommer hit i morgon eller övermorgon.” Han pratade med sig själv och kände sig säker på att Alyss inte skulle registrera orden. Han rullade tillbaka den blå stenen och tog bort den från bordet.
”Så där, Alyss. Vi ses snart. Nu kan du vakna.”
Hon förmodade att hon inte skulle låtsas vakna ur trans utan bara fortsätta som vanligt. Hennes tankar snurrade. MacHaddish lät som ett skotiskt namn. En skotisk general skulle komma om några dagar. Det måste hon berätta för Will.
”Vad vill du prata om?” frågade hon långsamt.
”Vi har redan talats vid”, sa Keren och log. ”Men det kan ju inte du minnas.”
Tror du, ja, tänkte Alyss.