Will och Horace följde den smala, vindlande stigen genom Dysterdalsskogen. Hunden sprang en bit framför dem och verkade helt outtröttlig.

Horace såg på de tjocka snåren och på alla träden runt dem och skakade på huvudet. ”Det är verkligen inte konstigt att Malcolm har lyckats gömma sig här i så många år”, sa han.

Will log. ”Skogen är hans bästa försvar”, sa han. ”Fast han har naturligtvis många olika metoder för att avskräcka inkräktare.”

”Han lär knappast behöva dem. En hel armé skulle kunna gå vilse här inne och aldrig hitta ut igen … herregud!”

Det sista ordet uttalade han när de rundade en krök och han fick syn på en skrämmande varningsskylt med en skalle bland träden. Horace undrade om Will avsiktligen låtit bli att förvarna honom. Hans misstanke bekräftades när han hörde hur muntert Will ropade till honom.

”Det där är bara Trevor. Bry dig inte om honom. Han är helt ofarlig!”

Spejaren småskrattade för sig själv när de red vidare. ”Jag skrattar ihjäl mig”, muttrade Horace.

Till sist kom de plötsligt fram till gläntan i skogen. Ena ögonblicket red de genom den dystra tunneln mellan de uråldriga träden och i nästa var de ute i solskenet. Framför dem låg Malcolms gemytliga lilla stuga med halmtak. Det ringlade rök ur skorstenen.

Ute i trädgården stod ett bord och Will såg att Malcolm, Xander och faktiskt även Orman satt vid det. Det fanns två lediga stolar. Malcolm hade uppenbarligen bestämt sig för att vänta med maten tills Will kom tillbaka. Helaren hade säkerligen fått regelbundna rapporter om vad Will gjorde.

Efter att alla hade presenterat sig satte sig Will och Horace ned vid bordet med de andra. Hunden skyndade iväg som en pil när den fick syn på Trobar längst bort i gläntan.

”Sådär, ja”, sa Will.

”Vi väntade med att äta tills ni kom”, sa Malcolm.

Will höll upp handen. ”Vi åt lunch på värdshuset …”, började han. Men Horace avbröt honom.

”En tidig middag skulle förstås inte vara fel”, sa han. Han var alltid hungrig, men det syntes inte på hans smala, muskulösa kropp hur mycket han åt.

”Det gläder mig att ers nåd är uppe och hoppar”, sa Will till Orman.

Den forne borgherren grimaserade. ”Jag är visserligen uppe, Will Barton. Men det lär nog dröja innan jag hoppar.”

”Han repar sig bra”, sa Malcolm.

Will nickade mot Horace, som precis börjat hugga in på ett bröd. ”Jag har goda nyheter”, sa han. ”Nu när Horace kan hjälpa oss så kommer lord Orman snart att vara tillbaka i sin fästning.” Horace rodnade lite åt Wills lovord. Will insåg att han kanske överdrev lite, men han var oerhört nöjd och lättad över att ha sin gamle vän vid sin sida igen. Han förstod att de andra inte riktigt insåg vem Horace var, så han bestämde sig för att presentera sin vän. ”Han kallas även för riddaren av eklövet.”

Xander hade aldrig hört talas om honom. Han rynkade pannan. ”Och hur mycket ska vi betala honom, tro?” muttrade han precis tillräckligt högt för att alla skulle höra det.

Horace blev ännu rödare, men sa inget.

Orman gav Xander en varnande blick. Den lille mannen tystnade genast. Sedan kom Orman att tänka på något. ”Riddaren av eklövet?” sa han. ”Var det inte du som besegrade Morgarath för några år sedan? Och du var inblandad i det där med skandierna också, eller hur?”

Horace ryckte på axlarna. ”Folk har en tendens att överdriva, ers nåd.”

Men Orman vände blicken mot Will. Nu började han inse hur det låg till.

”Och jag vill minnas att han har en vän som är spejare”, sa han. ”Det är du, eller hur? Då heter du inte alls Will Barton utan Will Treaty!”

Nu var det Will som ryckte på axlarna.

”Berättelserna är väldigt överdrivna”, sa han. Han såg att Malcolm inte kände till något om händelserna som Orman pratade om. Will kom att tänka på att mannen hade varit isolerad i skogen under många år. Xander såg däremot bestört ut när han insåg att han precis hade förolämpat en av kungarikets skickligaste krigare. Will log för sig själv. Det var rätt åt honom.

Horace harklade sig försiktigt. Han hade viktigare saker att tänka på än Ormans sekreterares surmulna förolämpning.

”Sa ni något om mat, förresten?” sa han försiktigt. Horace visste alltid vad som var värt att prioritera.