Maten smakade utmärkt. De åt kallskuren rådjursstek, några välgödda ankor och en sallad av beska vintergrönsaker. Dessutom åt de nybakt bröd som var varmt och knaprigt. På det hela taget var Horace mer än nöjd. Han lutade sig belåtet tillbaka på stolen och log mot Will.

”Det där var gott”, sa han. ”Blir det någon efterrätt?”

Will himlade med ögonen.

Malcolm log överseende. ”Han är en ung pojke som fortfarande växer”, sa han. Han var imponerad av Horaces ödmjuka och muntra sätt. Han hade förstått att ynglingen var ganska känd i kungariket och Malcolm visste att kända personer oftast förväntade sig att alla andra bara klev åt sidan och tittade imponerat på dem. Horace var inte alls sådan.

Att Horace inte reagerade när Malcolm använde ordet ”pojke” vittnade om hans respekt för helaren. Han förstod att den äldre mannen bara skämtade och inte menade något illa. Han sträckte sig över bordet och hällde upp mer kaffe i sin mugg. Precis som Will så sötade han sitt kaffe med stora mängder honung. Det var en vana han hade lärt sig av spejaren när de varit i Celtica för flera år sedan.

Malcolm skruvade lite på sig. Horace var en trevlig ung man, men om han och Will fortsatte att dricka kaffe i den här takten så skulle kaffet snart ta slut. Han skulle snart få skicka några vänner till Spruckna kruset så att de kunde köpa nya bönor.

Plötsligt hörde de röster från gläntans bortre ände och tittade upp.

En grupp män med slitna kläder och tunga vapen kom ut ur skogen. En något kortare man ledde sällskapet. Hans högerarm var förtvinad och han tryckte den mot kroppen. När Horace tittade på mannen insåg han att hans högra axel såg ut att ha vridits ur led.

Nykomlingarna såg sig omkring i gläntan. De hade vant sig vid skogens mörker och skuggade ögonen med händerna. Några av Malcolms vänner blev bestörta när de såg de beväpnade männen. De skrek till av skräck och skyndade in i skogen. Skandierna såg väldigt förvånade ut och mumlade lågt för sig själva. Alla som bodde hos Malcolm var vanskapta på olika sätt och de vidskepliga skandierna trodde att alla skogar beboddes av andeväsen och oknytt. De intog försvarsställning och förberedde sina vapen.

Till skillnad från de andra försökte inte Trobar att gömma sig. Han gick omedelbart fram för att ställa sig mellan nykomlingarna och sin herre. När skandierna fick syn på honom såg de ännu mer osäkra ut. Allihop var storvuxna och kraftiga, men Trobar var längre än den längsta av dem.

Will hade bott hos Malcolm en tid och visste att Trobar var en godhjärtad och varsam man trots sitt skrämmande yttre. Ändå tvivlade inte Will det minsta på att Trobar skulle offra livet om någon försökte skada mannen som tagit hand om honom och gett honom ett hem. Will såg att hunden följde efter Trobar. Den kände på sig att Trobar var upprörd och reste ragg så att pälsen runt halsen såg dubbelt så tjock ut som vanligt.

Den unge spejaren reste sig hastigt och klev fram för att förhindra eventuella missförstånd.

”Det är ingen fara, Trobar”, sa han lågt. ”De är vänner!” Sedan höjde han rösten och ropade över gläntan. ”Välkommen till Helarens glänta, Gundar Hårdnäve!”

Namnet ”Helarens glänta” hittade han på. Han hoppades att ett så positivt namn skulle få skandierna att lugna sig. Skandierna kände igen Will när han pratade och han såg att de slappnade av lite. Trobar stannade till och klev åt sidan. Will gick fram till den skandiska besättningen och hälsade. Horace följde efter.

”Är detta våra mannar?” frågade han.

”Dina mannar”, sa Will och såg på honom över axeln. ”Det är du som ska leda dem, inte jag!”

Horace log. Han visste mycket väl hur det skulle bli. ”Jag leder dem så länge du säger precis vad vi ska göra, menar du?”

Han hade erfarenhet av spejarna och visste hur de fungerade. De påstod att de bara var vanliga rådgivare som höll sig i bakgrunden. Ändå var de experter på att få omgivningen att anpassa sig. Det hade han sett Halt göra hos skandierna för fem år sedan. Wills läromästare var specialist på att ta befälet utan att det märktes. Horace tvivlade inte en sekund på att spejarens lärling också fått lära sig den färdigheten.

Will hade vett att le åt kommentaren. ”Ja, ungefär”, sa han.

Gundar hade tagit ett steg framåt när han sett araluanerna närma sig. Han höll upp handen för att visa att han hade fredliga avsikter.

”God eftermiddag, Will Treaty”, sa han. ”Det var mig en märklig plats du har fört oss till.”

Will nickade. ”Den är märklig, Gundar, men samtidigt är den en fristad. Ingen här vill er något illa.”

”Möjligen den där idioten till sekreterare”, sa Horace lågt.

”Håll klaffen”, sa Will i samma tonläge. Sedan höjde han rösten igen. ”Gundar, det här är min vän – Sir Horace.”

Horace och Gundar skakade hand. Båda betraktade den andre och tycktes gilla vad de såg.

Gundar såg förstås att Horace var ung. Men hans ansikte vittnade ändå om erfarenhet. Han hade ett ärr och näsan var lite bruten. Däremot hade han inte så många ärr att det verkade som om det alltid var han som tog stryk. Gundar ansåg att allt för många ärr var ett dåligt tecken: de brukade betyda att personen i fråga inte lärt sig ducka.

Horace såg en typisk skandier: stark, erfaren och modig – en man som svingade sin väldiga stridsyxa med lätthet, såg folk rakt i ögonen och skakade hand med kraft nog att krossa en valnöt. Med tjugofem sådana här män skulle han förmodligen kunna göra mos av fästningen.

”Är det Sir Horace som ska leda anfallet?” frågade Gundar och Will log.

”Det stämmer. Även en liten armé som vår behöver en general och Horace har utbildning i sådant.”

Gundar ryckte på axlarna, men verkade på det hela taget ganska nöjd. ”Låter bra”, sa han.

Enligt Gundars sätt att se på saken var en befälhavare inte mycket mer än en entreprenör. Det var han som skötte de små detaljerna som taktik och strategi. Skandierna var inte så intresserade av sådana petitesser. Gundar tyckte att en befälhavares viktigaste uppgift var att leta upp folk som skandierna kunde slå på.

Alla var inte lika nöjda. En av skandierna såg på Horace och såg bara en mycket ung man. På typiskt skandiskt sätt väntade han inte med att uttrycka sina åsikter. ”Det kanske verkar bra för dig, Gundar”, sa han högt. ”Men jag vägrar ta emot order av en pojke som inte är torr bakom öronen!”

Will hörde hur Horace suckade lågt. Ljudet lät lika irriterat som uttråkat. Will höll tillbaka ett leende. Han visste att Horace var ganska van vid sådana invändningar.

En person med sämre självförtroende än Horace kanske hade blivit arg och ilsket försökt diskutera saken. Vilket naturligtvis hade varit en ganska olämplig metod. Ord skattades inte särskilt högt bland skandierna. I stället log Horace, tog ett steg framåt och tecknade åt skandiern att göra detsamma.

Det var en storvuxen man. Han var några centimeter kortare än Horace, men var kraftigare och hade bredare axlar. Horace märkte att han hade många ärr. Horace delade Gundars uppfattning om sådana personer. Mannen hade samlat sitt långa hår i två tjocka flätor, en på varje sida om huvudet. Hans långa skägg var ett virrvarr av flottiga strån och innehöll fortfarande många spår av hans senaste måltider. Mannen bar en kraftig stridsyxa och en stor, rund sköld av ekträ som påminde mer om ett vagnshjul än en sköld. Horace kunde inte låta bli att undra om det var precis det skölden ursprungligen hade varit.

Skandiern struntade i Horaces leende. Han blängde nedlåtande på ynglingen när han klev fram.

”Vad heter du?” frågade Horace milt.

”Nils Repman”, svarade mannen med hög, aggressiv stämma. ”Och mitt liv är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på en pojke!”

När den här mannen använde ordet var det inget snack om saken: det var en förolämpning. Men Horaces leende försvann inte.

”Det är klart”, sa han muntert. ”För övrigt så tycker jag att du har en väldigt fin mössa.”

Precis som de flesta skandier så hade Nils Repman en robust hjälm som pryddes av två stora horn. När Horace pekade på den sneglade skandiern uppåt. Han förlorade då sin ögonkontakt med Horace, vilket var precis vad riddaren ville. När Repman tittade upp klev Horace fram, grep tag i hjälmens horn och lyfte den av mannens huvud. Innan Nils hann protestera hade Horace tryckt ned den tunga järnhjälmen på hans huvud igen med sådan kraft att knäna vek sig under skandiern. Mannen tittade i kors och vacklade. Då grep Horace tag i mannens skägg och ryckte till.

Horace tog ett steg framåt och gick rakt in i skandiern som tappat balansen. Hans högra handflata träffade skandierns breda näsa med en ljudlig smäll. I samma ögonblick släppte Horace greppet om skandierns skägg så att mannen flög bakåt och landade med ryggen på den hårda marken.

Horace visste att ett hårt slag i näsan oundvikligen framkallade tårar i ögonen. Nils var förblindad av tårar när han började resa sig. Plötsligt hörde han ljudet av metall mot läder och kände något som kittlade mot halsen. Det var något bekant med ljudet och hans instinkter sa åt honom att det var bäst att inte röra sig. Han stelnade till och när han kunde se tydligare insåg han att han stirrade rakt på Horaces glittrande svärd. Spetsen vilade mot en punkt alldeles nedanför Nils haka.

”Vill du verkligen fortsätta med det här?” frågade Horace. Hans leende var försvunnet nu. Den unge mannen var gravallvarlig och Nils visste att han var illa ute. Horace flyttade svärdet några centimeter så att skandiern kunde svara.

Nils skakade på huvudet. Han kände hur blodet från näsan sipprade ned genom halsen och rösten var lite grötig när han svarade.

”Nä … itte foschätta.”

”Bra”, sa Horace. Han satte snabbt tillbaka svärdet i skidan, höll fram handen och hjälpte den kraftige plundraren att resa sig. De stod öga mot öga i ett ögonblick och det såg ut som om Nils hade insett något. Horace dunkade skandiern i ryggen och vände sig mot de andra besättningsmännen.

”Jag antar att allt är klart nu?” sa Horace. Skandierna svarade ”ja” i kör och nickade ivrigt. Allihop visste att Nils Repman var en gnällspik som gärna beklagade sig över ändrade rutiner och de ansåg att den unge riddaren hade hanterat situationen perfekt. De var imponerade av hans förbluffande snabbhet, hans styrka och hans utmärkta kunskaper om skandisk debattteknik. Skandierna föredrog alltid ett kok stryk framför ett väl genomtänkt argument.

Horace såg sig omkring på de skäggiga ansiktena som nickade uppskattande. Han log. ”Kom närmare så att jag får titta på min armé”, sa han.

Skandierna log tillbaka och ställde sig runt ynglingen i en halvcirkel. Horace gjorde tecken åt dem att släppa fram Will.

”Han är inte särskilt stor, men han kan bli väldigt jobbig om han inte får vara med”, sa han.

Skandiernas leenden blev bredare när de gjorde vägen fri för spejaren. Horace gick omkring med händerna i sidorna och studerade sällskapet. Skandierna var slitna och inte särskilt rena, tänkte han. De hade alldeles för långt hår och för långa skägg. Vissa hade gjort flottiga flätor, som Nils.

Många hade ärr, knäckta näsor och blomkålsöron och några hade tatueringar som såg ut som om de gjorts med knivar och sedan färglagts. De föreställde dödskallar, ormar, varghuvuden och märkliga nordiska runor. Männen var storvuxna och kraftiga. De flesta hade magar som vittnade om att de var överdrivet förtjusta i öl.

I stort så var de en grupp smutsiga, illaluktande sjörövare som man gjorde bäst i att akta sig för. Horace vände sig mot Will och log.

”De är helt fantastiska”, sa han.