Det började bli trångt i gläntan som Will kallade Helarens glänta. I Malcolms lilla stuga var det redan fullt eftersom lord Orman och Xander bodde där. Will och Horace hade fått slå upp sina enmanstält. De hade valt ett hörn av gläntan där de kunde tala ostört med varandra.
Skandierna hade tagit med sig segelduk och rep från vargskeppet och började bygga ett stort gemensamt skydd i gläntans motsatta ände. Det var åtminstone ingen brist på timmer i Dysterdalsskogen, tänkte Will.
Mitt i gläntan konstruerade de en stor eldstad där de kunde värma sig, laga mat och slappna av. Första kvällen såg Horace lite tveksam ut när han såg skandiernas väldiga brasa. Nordmännen tycktes ha en förkärlek för att göra upp stora eldar – oavsett om syftet var att bränna en by eller bara sitta ned och dricka öl.
”Det där är en stor eld”, sa han till Will. ”Den lär synas flera kilometer bort.”
Spejaren ryckte på axlarna. ”Det är nog ingen fara”, sa han. ”Det finns redan en massa konstiga historier om den här skogen. Om konstiga ljussken, ljud och sådant.”
I samma ögonblick stämde skandierna upp en sjömanssång. De satt och drack akvavit, en typ av brännvin som kryddats med kummin.
”Apropå konstiga ljud”, sa Malcolm och nickade mot skandierna. ”Om jag kunde låta så där skulle nog folk hålla sig borta i minst tio år till.”
En av skandierna lämnade de andra och kom fram till den lilla gruppen med åskådare. Han tryckte en bägare med sprit i händerna på Horace.
”Varsågod, general”, sa han. ”Drick!”
Horace smuttade försiktigt på drycken. Han ansträngde sig till det yttersta för att kontrollera sitt ansiktsuttryck, men det var svårt. Det var som om håret ville resa sig. När han återfick andan efter chocken lämnade han tillbaka bägaren till mannen.
”Inte illa”, flämtade han. Skandiern skrattade så det dånade och dunkade den nye befälhavaren i ryggen. De här männen hade ingen vidare uppfattning om militär etikett, tänkte Will.
”Så ska det låta!” sa skandiern och gick tillbaka till sina vänner.
”Herregud”, sa Horace. Det kändes fortfarande som om det brann i munnen på honom. ”Jag skulle kunna få bort rostfläckar på rustningen med det där!”
Xander hade kommit ut på stugans veranda när skandierna stämt upp sin sång. Han blängde föraktfullt mot elden och kom fram till Will och de andra.
”Tänker de hålla på länge?” frågade han. Malcolm, Horace och Will tittade ogillande på mannen. Eftersom han inte hade riktat frågan till någon speciell person var det ingen som svarade.
Xander såg ännu bistrare ut när han insåg att de struntade i honom. Han vände sig mot Malcolm. ”Hur hade du tänkt dig att lord Orman ska sova i detta förbannade oväsen?”
Malcolm betraktade honom tankfullt. ”Om man är tillräckligt trött kan man sova trots lite ljud.”
”Lite ljud!” utbrast sekreteraren. Han spottade ur sig orden. ”Kallar du de där barbarernas …”
Han kom inte längre. Will hade lagt handen över mannens mun, så resten av frågan förvandlades till ett ohörbart mummel. Till sist tystnade han och mötte förskrämt spejarens blick. Wills ögon brukade vara varma och muntra, men nu verkade de kyliga och hotfulla. Det var som om någon hade dragit undan en gardin. Bakom den fanns en okänd sida av spejarens personlighet.
”Xander”, sa Will när han var säker på att den lille mannen lyssnade. ”Du har inte gjort något annat än klagat och jämrat dig sedan vi kom hit. Malcolm har räddat livet på lord Orman. Han har gett er mat och tak över huvudet och upplåtit sitt hem åt er. Skandierna där borta – barbarerna, som du kallar dem – är mina vänner. De tänker hjälpa er att få tillbaka er fästning. Några av dem kommer antagligen att få offra livet. Visst betalar vi dem, men faktum kvarstår: vi behöver dem. Vi andra är rejält trötta på dig, Xander – och till skillnad från skandierna så behöver vi dig inte. Så om jag hör ett enda klagomål eller en enda spydighet till så lovar jag att släpa dig tillbaka till Macindaws fästning i fötterna och överlämna dig till Keren. Förstår du?”
Xander plirade under lugg mot Will. Spejaren ruskade den lille mannen.
”Förstår du?” frågade han långsamt och tydligt. Sedan tog han bort handen.
Xander tog djupa, väsande andetag. Bröstet hävdes och sänktes. ”Ja”, svarade han efter ett ögonblick. Han lät ynklig.
Will tog ett djupt andetag och andades ut långsamt. ”Utmärkt”, sa han. Både Horace och Malcolm nickade. Will började vända sig från Xander, men den lille mannen kunde inte låta bli att försöka få sista ordet.
”Men jag tycker ändå …”, började han med sitt vanliga dryga tonfall.
Will slog ut med händerna och såg uppgiven ut. Sedan snodde han runt igen. ”Jag förstår!” sa han argt. Han sträckte ut handen, grep tag i Xanders krage och knyckte till så att sekreteraren tappade balansen. Sedan började Will att gå mot stigen som ledde till det svarta kärret och slätterna runt Macindaw.
”Jag kommer tillbaka om en timme eller så”, ropade han över axeln till Horace och Malcolm. ”Jag ska slänga lite sopor.” Ingen gjorde något för att hindra honom.
Xander tjöt och krängde, men hade inget val: han var tvungen att följa med. Spejaren höll honom i ett järngrepp och gick med raska steg. Will skulle nog inte ens stanna om sekreteraren snubblade. Antagligen skulle han bara släpa honom vidare tills han reste sig igen.
Efteråt undrade Horace om Will verkligen skulle ha förverkligat planen. Han misstänkte att Will kanske hade gjort det om inte Xander suttit inne på så mycket värdefull information. Sekreteraren skulle ju kunna tala om för Keren var Malcolms glänta låg och att Will tänkte anfalla fästningen tillsammans med en grupp vildsinta skandier. Horace gissade att hans vän tänkte kasta Xander i kärret. Huruvida han tänkte fiska upp honom igen var han inte säker på.
Han skulle aldrig få svaret på den frågan. Precis när Will började följa stigen genom skogen kom en av Malcolms vänner rusande in i gläntan från andra hållet.
Det var Poldaric, en ung man som skadat ryggraden allvarligt i en olycka som barn. Hans kropp var märkligt böjd och han kunde inte titta rakt fram. Huvudet såg ut att sitta lite snett på axlarna. Men Horace hade sett hur snabbt den unge mannen kunde röra sig mellan träden. Det var verkligen fantastiskt hur väl man kunde anpassa sig, tänkte han.
När Poldaric fick syn på Will skyndade han fram och ställde sig så att han kunde titta på den unge spejaren.
”Det är din väninna”, sa han. ”Hon skickar signaler!”
*
Två timmar senare var det alldeles fullt i Malcolms lilla vardagsrum. Horace, Malcolm, Orman, Gundar och Xander stod runt eldstaden.
När Will lyckats tyda det sista ordet i Alyss korta meddelande lutade han sig tillbaka och lade pannan i djupa veck.
”Dåliga nyheter?” frågade Horace.
Hans vän ryckte på axlarna. ”Kanske. Keren väntar besök av en general MacHaddish. Han ska visst komma om några dagar.” Han såg på ansiktena runt bordet. ”Är det någon som känner till det namnet?”
Gundar och Malcolm ryckte på axlarna. Orman såg tankfull ut, men skakade sedan på huvudet. ”Tyvärr inte. Det är förstås ett skotiskt namn och sonen till någon som heter Haddish. Men vem det är har jag ingen aning om. Har du hört namnet, Xander?”
Den lille mannen funderade, men skakade på huvudet. Efter sin sammandrabbning med Will var han tacksam över att få vara med i diskussionen och han önskade att han kunnat bidra med någonting värdefullt.
”Tyvärr inte, ers nåd.”
Horace var lika praktisk som alltid. ”Det tycks ju i alla fall ge stöd åt din teori om att Keren allierat sig med skoterna”, sa han.
”Det är sant”, sa Will. ”Men jag önskar att vi visste mer. Det vore till exempel trevligt att veta om denne MacHaddish tänker ta med sig en armé.”
Orman kliade sig tankfullt på hakan. ”Han tar nog inte med sig en större styrka än”, sa han. Alla vände sig mot honom. ”Den största leden över gränsen är nästan oframkomlig så här års. Och det tar minst tre veckor innan snön smälter.”
Han fattade Wills penna och började rita en skiss över landskapet på ett pergament.
”Bergen bildar en naturlig gräns mot skoternas rike”, förklarade han. ”Som ni ser så ligger Macindaws fästning alldeles bredvid vägen från det stora passet här. Men på vintern är det så mycket snö att man inte kan ta sig igenom det. Det är därför vi aldrig har behövt en stor garnison i fästningen om vintrarna. Vi har aldrig behövt bekymra oss om något annat än mycket små angrepp.”
Han ritade snabbt en rad tunna streck över bergen på skissen. ”Det finns många småvägar, men de är branta och farliga. De duger för en liten grupp, men knappast för en stor armé med bagage.”
Horace lutade sig över Ormans axel och studerade kartan. Han nickade tankfullt. ”Dessutom skulle ingen general placera sina trupper på fiendens mark utan att ha rekognoscerat ordentligt.”
Will höll med. ”Vi kan alltså utgå ifrån att MacHaddish har en liten grupp med sig. Det betyder att de förmodligen reser på nätterna.” Alla nickade utom Gundar, som tycktes ha tappat intresset. Will visste att skandier avskydde planering.
”Vad tycker du att vi ska göra?” frågade Horace.
”Bevaka fästningen så att vi ser när han kommer”, sa Will. ”När han reser tillbaka till Picta tillfångatar vi honom och frågar ut honom.”
Horace nickade. ”Inte så dumt. Men vänta dig inte att få ut något av värde. Jag har hört att det är omöjligt att få fram något vettigt ur skoter som bestämt sig för att hålla tyst.” Nu var det Malcolms tur att le.
”Oroa er inte för det”, sa han. ”Jag har mina metoder!”