Det snöade igen. De tjocka molnen skymde det första gryningsljuset och skogen där Will och Horace slagit läger var dunkel. Därför visste inte Will exakt när solen hade gått upp – han märkte bara att det grå ljuset långsamt blev lite starkare. Efter en stund insåg han att han tydligt kunde se sina egna händer framför sig. För ett ögonblick sedan hade de sett ut som mörka skuggor.

Det lilla lägret bestod av ett tvåmanstält och ett vindskydd av segelduk som spänts upp mellan två träd. Det låg i en liten glänta, tjugo meter från vägen som ledde till gränsen mot Picta. De var så långt bort från stigen att ingen kunde se dem men samtidigt tillräckligt nära för att höra när någon kom gående.

Det hade gått två dagar sedan Will läst Alyss meddelande. De två vännerna hade bestämt sig för att bevaka stigen så att de kunde observera den mystiske skotiske generalen när han kom. Så snart de visste hur stort hans följe var skulle de kunna förbereda ett överfall under hans resa tillbaka.

Will och Horace var inte de enda som höll utkik. Malcolm hade många spioner i skogarna som bevakade stigarna och vägarna från bergen mellan Araluen och Picta. Helaren hade förklarat att hans vänner var vana vid att se utan att själva bli sedda. Deras förmåga att hålla sig dolda hade varit deras räddning under många år.

Nu hörde Will hur Horace rörde sig i tältet några meter bort. Sedan visade sig krigarens ansikte i den lilla trekantiga tältöppningen. Han var rufsig i håret och det syntes att han precis hade vaknat.

”God morgon”, muttrade Horace surt. Will nickade utan att säga något. Horace kröp ut genom tältöppningen. Han konstaterade att det var helt omöjligt att krypa ut ur sådana här tält utan att få våta fläckar på knäna. Han reste sig stelt, sträckte på sig och grymtade lite.

”Har du sett något?” frågade han.

Will såg på honom. ”Ja. En grupp med femtio skoter gick förbi för tjugo minuter sedan.”

Horace såg förbluffad ut. ”Verkligen?” Han var inte riktigt vaken än.

Will himlade med ögonen. ”Visst! De red på oxar och spelade säckpipa och trummor.” Han såg på Horace. ”Nej, jag skojar. Jag lovar att jag hade väckt dig. Då hade jag sluppit höra dig snarka.”

”Jag snarkar inte”, sa Horace förtörnat.

Will höjde båda ögonbrynen. ”Inte? I så fall tycker jag att du ska köra ut valrossarna som bor i tältet med dig. Visst tusan snarkar du!”

Horace skakade på huvudet. ”Det gör jag inte alls. Jag vet att jag inte gör det. För om jag snarkade så skulle jag höra det. Och eftersom jag aldrig har hört mig själv snarka så kan jag omöjligt göra det.” Han såg på Will. ”Snarkar, alltså”, tillade han – som om han ville försäkra sig om att spejaren verkligen förstod vad han menade.

Horace tog en klunk kallt vatten från en fältflaska han hängt i en trädgren. Sedan började han rota igenom sin ryggsäck tills han fick tag på lite hårt bröd och torkad frukt.

Han betraktade maten med bister min. ”Frukost”, muttrade han.

Will kände inget medlidande, utan ryckte på axlarna. ”Jag har smakat värre.”

Horace tog en bit bröd och satte sig på huk bredvid spejaren under vindskyddet. Han hade bara varit några minuter i det fria, men fick ändå ruska lite på axlarna för att bli av med snön som lagt sig där. Dessutom hade han snöflingor i håret.

”Värre?” sa han. ”Det har jag också, men det betyder inte att jag gillar det!”

De satt tysta i några minuter. Horace skruvade ofta på sig och bytte ställning. Will hade övat på att hålla sig tyst och inte röra sig under flera timmar i sträck, men hade överseende med sin gamle vän. Krigare var tränade för handling. Det stred mot deras träning att bara sitta och vänta på att saker skulle hända.

”Har du sett Evanlyn på sistone?” frågade Will. Han frågade mest för att göra väntan lite roligare för Horace.

Horace kastade en snabb blick på spejaren. Evanlyn var egentligen kronprinsessan Cassandra av Araluen. Första gången Will och Horace hade träffat henne hade hon kallat sig Evanlyn. Horace visste att ett särskilt band hade formats mellan Will och prinsessan när de varit skandiernas fångar. Han undrade hur starkt det bandet var i dag. Det här var första gången Will hade nämnt henne sedan Horace kommit till Norgate. Vilket förstås inte alls var speciellt konstigt. De hade inte fått tillfälle att diskutera personliga angelägenheter. De hade haft fullt upp med skandierna, Alyss meddelande och den mystiske skotiske generalen.

”Jag ser henne då och då”, sa han kort.

Will nickade utan att avslöja något. ”Det är väl oundvikligt. Ni bor ju i samma slott. Då är det ju inte konstigt att du springer på henne ibland.”

”Det … det är lite oftare än så”, sa Horace försiktigt. Han och prinsessan träffades ganska ofta, men han visste inte om han ville prata om det med Will. Tidigare hade det funnits en viss spänning mellan honom och Will när det gällde Evanlyn och han visste inte om han ville uppleva den igen. När han märkte att Will såg på honom kände han sig ändå tvungen att utveckla sitt svar lite.

”Jag menar, vi har ju många baler och danser och sådant där”, sa han. Han nämnde inte att han nästan alltid fick vara Cassandras kavaljer vid sådana evenemang. ”Picknickar också”, sa han, men önskade genast att han hållit tyst.

Will höjde ett ögonbryn. ”Picknickar? Det låter ju strålande! Är livet på slottet som en enda stor picknick nuförtiden?”

Horace tog ett djupt andetag, men bestämde sig för att det var bäst att inte svara. Han reste sig och masserade sin ömma rygg.

”Jag börjar bli för gammal för att sova ute så här”, sa han. Will märkte att hans vän bytte samtalsämne och hade vett att känna sig lite skamsen över hur han behandlat Horace. Det var trots allt inte Horaces fel att han var posterad vid Duncans slott. Och eftersom han var en gammal vän till Evanlyn – eller Cassandra – så var det inte det minsta konstigt att han träffade henne.

”Förlåt, Horace”, sa han. ”Det där var lite taktlöst av mig. Jag är på helspänn. Man blir sådan av att vänta och inte göra något.”

Egentligen var han van vid det och han hade ingenting alls emot det. Horace såg på honom och förstod att Will ville sluta fred. Hans ansikte sken upp och när han log visste Will att det pinsamma ögonblicket var förbi.

Naturligtvis var det precis då som Malcolms vän Ambrose kom in i gläntan. ”Spejare!” väste han. ”Sir Horace! Skoterna kommer!”

*

Sammanlagt var de nio stycken: general MacHaddish och en vaktstyrka på åtta krigare.

MacHaddish gick i täten. Han var muskulös, men ganska kort – ytterst få skoter var långa. Han var skallig sånär som på en lång, hårt flätad råttsvans som hängde ned på vänster sida. På överkroppen bar han ett plagg av grovt, rutigt tyg som mest liknade ett mycket långt täcke. Det var virat runt hans axlar och bringa, men armarna var bara trots att det var iskallt. Mannen bar också en lång kilt av samma material samt stövlar av fårskinn. På ryggen hade han ett brett tvåhandssvärd och det kraftiga hjaltet stack upp ovanför hans huvud. Vänster ansiktshalva var målad med tjocka, blå linjer vilket tydde på att han var general av andra graden – den lägre typen av general. På höger kind och på de bara armarna hade MacHaddish permanenta tatueringar i mörkare färg.

I vänster hand höll han en liten järnförstärkt sköld som inte var mycket större än en tallrik.

De andra krigarna var klädda på samma sätt. De hade också blå och röda tartanmönstrade plagg, men de var bara målade runt ögonen. Det såg ut som om allihop hade blå masker, vilket betydde att de var vanliga soldater. En eller två av männen hade svärd, men inget av dem var lika stort som generalens bredsvärd. De flesta hade klubbor – tunga vapen med spikar – och likadana små, runda sköldar. Will såg att allihop hade dolkar i stövlarna. De skulle de använda om de tvingades kämpa i trånga utrymmen.

Spejaren stod orörlig och insvept i sin mantel mindre än två meter från vägen medan de nio männen passerade i högt tempo. Horace stod fem meter längre bort och häpnade över hur hans vän kunde smälta in så väl i terrängen. Det var som om Will blev osynlig. Till och med Horace själv tyckte att spejaren var svår att se, och han visste ju precis var han stod någonstans. Det var verkligen en stor fördel att kunna komma så nära en eventuell fiende. På det sättet kunde man lägga märke till många viktiga detaljer.

Ljudet av skoternas stövlar i den tjocka snön försvann när det lilla följet rundade en krök i stigen. Horace såg på medan den sista fliken rött tyg försvann bland träden och sedan gick han fram till Will.

”Vad gör vi nu?” frågade han.

Spejaren tittade upp på honom. ”Vi följer efter på avstånd och försäkrar oss om att de verkligen går till Macindaws fästning. Sedan planerar vi hur vi ska ta itu med dem när de återvänder hem.”

Horace nickade, men kom att tänka på något som oroat honom en tid. ”Vad gör vi om de tar en annan väg tillbaka?”

Will var tyst i några sekunder. ”Då får vi hitta på något annat”, sa han. Plötsligt kände han sig irriterad. ”Var inte så negativ!” utbrast han. ”Du gör mig bara orolig!”