Alyss stod i fönstret och blickade ut över det dystra, snötäckta landskapet runt Macindaws fästning. Genom töcknet kunde hon skymta ett svagt, vattnigt sken på himlen i öst som tydde på att solen precis hade gått upp. Under andra omständigheter kanske hon hade tyckt att landskapet, med de vita fälten och mörka träden med snötäckta kronor, var förtrollande vackert.
Men just nu tyckte hon bara att utsikten var deprimerande. Hon längtade efter att se lite färg i världen utanför. Fästningens grå murar kändes dystra och hotfulla. Kerens personliga emblem bidrog inte heller med någon färg: det föreställde ett svart svärd mot en sköld med vita och svarta diagonala balkar.
Fönstret var högt men så nära golvet att Alyss hade nederkanten strax ovanför knäna när hon stod upp. Hon kunde se allt som försiggick på borggården, men det hände ändå nästan aldrig något intressant där. Vakterna avlöste varandra och då och då gick någon mellan kärntornet och porten eller stallet. Det var inte många som besökte Macindaws fästning så här års – och det var antagligen också därför som Keren hade genomfört sin kupp på vintern.
Det rasslade till när nyckeln vreds om i låset. Alyss vände sig om, men var inte särskilt intresserad. Antagligen var det bara någon av tjänarna som kom för att ta bort hennes frukostbricka. Men alla avbrott i den händelselösa vardagen kändes välkomna. När Keren kom in blev hon förvånad och lite bestört.
Först antog hon att något hade gjort honom misstänksam på nytt. Hon lade händerna bakom ryggen och kände efter den lilla svarta stenen som låg gömd i hennes ärm. När hon insåg att rovriddaren bar på en bricka med en kaffekittel och två muggar växte hennes förvåning. Mannen log mot henne, stängde dörren med foten och ställde sedan ned brickan på bordet.
”God morgon”, sa han muntert.
Alyss svarade inte utan nickade bara försiktigt. Hon undrade vad Keren hade i kikaren. Hennes blick gled till börsen i hans bälte, där hon visste att han hade den blå ädelstenen. Keren såg det och höll upp händerna som för att lugna henne.
”Jag tänker inte försöka med några knep”, sa han. ”Ingen hypnos. Jag ville bara dricka en kopp kaffe med dig!”
Alyss tittade misstänksamt på kaffekitteln. Keren kanske hade hällt någon sorts drog i den. Då skulle inte stellatitstenen hjälpa henne.
”Jag har precis ätit frukost”, sa hon kyligt.
Keren log mot henne och tycktes förstå att hon var misstänksam. ”Tror du att jag har lagt gift i kaffet?” frågade han. Han hällde upp en mugg, tog en stor klunk och suckade belåtet. ”I så fall är det ett mycket välsmakande gift!”
Han tystnade och såg ut som om han väntade på något. Efter en stund skakade han på huvudet och log. ”Nej. Jag känner inga bieffekter alls – förutom en stark lust att ta en klunk till, förstås!”
Han drack lite mer och tecknade mot stolen mittemot.
Alyss var inte övertygad. ”Du kanske tog något motgift innan du kom in.”
Han nickade som om han höll med. Sedan såg han plötsligt allvarlig ut. ”Alyss, tror du verkligen att jag hade kommit hit med en kaffekittel om jag velat droga dig?” frågade han. Han lät riktigt trevlig.
”Varför inte?” frågade hon.
”Men varför skulle jag ha gjort dig misstänksam om jag verkligen ville förgifta dig? Hade det inte varit enklare att lägga något i frukosten du precis åt?”
Han tecknade mot den tomma tallriken, muggen och tekannan på bordet och Alyss insåg att han hade rätt. När han kommit med kaffet hade hon omedelbart blivit misstänksam. Ändå hade hon ätit sin frukost utan några som helst tankar på gift.
”Du har väl rätt”, sa hon motvilligt. Han tecknade än en gång mot stolen och den här gången satte hon sig ned. Hon var förbryllad och undrade vad som rörde sig i Kerens huvud.
Han hällde upp en mugg åt henne och gjorde tecken åt henne att dricka. Hon gjorde som han sa, men satt som på nålar och väntade på att något skulle hända. Kaffet smakade utmärkt, precis som Keren hade lovat. Dessutom var det uppenbarligen bara rent kaffe utan gift. Hon kände sig inte yr och greps inte av någon stark lust att bara tala sanning. Men ändå väntade hon på att han tog en ny klunk innan hon själv gjorde detsamma. Effekten kunde ju ha att göra med mängden man drack.
Keren tycktes återigen förstå vad hon tänkte. Han log. ”Vi tar lite i taget för att vara på den säkra sidan”, sa han. ”Klunk för klunk. Du litar verkligen inte ett dugg på mig, va?”
Han log mot Alyss, men hennes ansiktsuttryck förändrades inte. ”Du har brutit en ed”, sa hon. ”Ingen kommer någonsin att lita på dig igen. Inte ens skoterna.”
För ett ögonblick tyckte hon sig se en sorts smärta i hans ögon och hon insåg att Keren var fullt medveten om priset han fått betala för sina handlingar. Nu var han utstött och fiende till alla han hade känt. Han hade gjort sig till ovän med hela Araluen och människor vars respekt han vunnit genom många års trogen tjänst skulle snart vara hans svurna fiender. Till och med personer han aldrig ens träffat skulle avsky hans namn.
Och hans nya vänner skulle aldrig kunna ersätta de gamla, för de skulle aldrig till fullo lita på honom. Människor som en gång bryter en ed och blir förrädare kan mycket väl göra samma sak en gång till. Det visste Keren, för han hade sett männen som flockades till honom själv. Typer som John Buttle. Han var Kerens närmaste man, men Keren skulle aldrig kunna lita på honom helt. John Buttle – eller Sir John, som han föredrog att kalla sig – skulle bara stanna vid Kerens sida så länge det passade honom. När ett mer fördelaktigt alternativ visade sig skulle han inte dra sig det minsta för att överge honom.
Keren hade insett allt för sent att han höll på att bli som Buttle. Opålitlig. Han hade svikit så många av de ideal och värderingar han trott på som ung. Och han hade ersatt dem med … vad då, egentligen?
Alyss insåg att det var därför han hade kommit hit nu. I ett ögonblick av klarhet blev hon helt säker på det. Han hade helt enkelt ingenting gemensamt med sina egna medhjälpare. De var grova, obildade män utan principer och utan moral. Så länge de fanns i närheten skulle Keren ständigt bli påmind om vad han hade blivit. Vänskap, stimulans och glädje skulle de aldrig kunna ge honom.
Det viktigaste av allt var att det inte fanns någon garanti för att Keren fattat rätt beslut. Alyss var förvånad över hur enkelt det hela var. Hon förstod precis varför han hade kommit hit nu.
Han hade inga vänner. Han var ensam. Alyss såg plötsligt på honom med förnyat intresse. Nu kanske hon hade chansen att ändra situationen utan fler blodsutgjutelser.
Hon lutade sig fram på armbågarna och såg honom i ögonen. ”Det är aldrig för sent”, sa hon. ”Du kan fortfarande ångra dig!”
Han tittade bort och ville inte möta hennes blick. ”Det finns ingen återvändo nu”, sa han. ”Jag måste fullborda det jag har påbörjat.”
”Var inte löjlig!” utbrast hon. ”Det är aldrig för sent för att medge att man gjort ett misstag! Är det Buttle du är rädd för? Han skulle aldrig våga säga emot dig! Han är en fegis!”
Han skrattade hest. ”Nej, det är inte Buttle jag oroar mig för. Och inte stråtrövarna och banditerna han har rekryterat heller. Du sa det själv: jag har brutit min ed. Vem skulle någonsin lita på mig igen?”
”Ditt liv kommer nog aldrig att bli detsamma igen”, medgav hon. ”Du har gjort ett allvarligt misstag och det kan ta många år att reparera skadorna. Men om du ändrar dig nu och svär trohet till Araluen igen så kommer du åtminstone inte att vara utstött resten av livet.”
Han sa inget. Alyss såg att han var djupt försjunken i tankar. ”Keren, du väntar på någon skotisk general …”, började hon. Han tittade upp på henne och såg plötsligt misstänksam ut. Hon viftade lite med handen. ”För Guds skull, du tror väl inte att jag är dum?” frågade hon otåligt. ”En av dina mannar sa vad han hette i går.” Han såg ut att slappna av lite igen. ”Skicka iväg karlen när han kommer. Säg till honom att du har ändrat dig. Eller ljug för honom. Säg att du tänker fullfölja planen, vad den nu går ut på. Se till att han stannar och kalla tillbaka de lojala soldaterna till fästningen. Männen du avskedade är nog inte så långt borta. Will kommer att hjälpa dig!”
Men Keren skakade redan på huvudet. ”Det är för sent”, sa han. ”Det finns som sagt ingen återvändo. Om jag bedrar skoterna så dödar de mig. Buttles män kommer inte att rädda mig. Han kommer att ta min plats. Skoterna lär inte bry sig så länge de vet att Macindaws fästning inte står i vägen för deras proviantled när de invaderar.”
Hon ryckte till. ”Invaderar?” sa hon klentroget. ”Jag trodde att de bara tänkte plundra lite på andra sidan gränsen!”
Han log nedslaget. ”Nej, min vän. Det här är mycket, mycket allvarligare. De tänker ockupera Norgate och göra det till en del av Picta.”
Det kändes som om hennes hjärta hade stannat. Som kurir visste hon mycket väl hur viktigt det här landskapet var ur strategisk synvinkel. Om skoterna ockuperade Norgate skulle vägen till de angränsande landskapen plötsligt ligga öppen för dem. Det hela kunde mycket väl leda till ett krig som pågick i flera år och utarmade båda länderna.
Hon lutade sig fram på nytt och tog hans händer för att visa att hon menade allvar. ”Keren, du måste avsluta det här. Med en gång!” När han började skaka på huvudet höjde hon rösten. ”Sluta säg att det är för sent!” sa hon ursinnigt. ”Det är inte för sent! För Guds skull, Keren! Jag hjälper dig! Om du drar dig ur nu så kan jag prata med kungen personligen!”
”En flicksnärta som du?” frågade han sardoniskt.
Alyss var på väg att svara något riktigt elakt, men hejdade sig. ”Du kanske glömmer att jag är kurir”, sa hon i stället. ”Kurirernas ord väger tungt, även hos kungen. Om du slutar med de här galenskaperna nu så ska jag göra allt som står i min makt för att hjälpa dig, jag lovar.”
Det rasslade till i låset och en av Kerens mannar slängde upp dörren och klev in. Keren vände sig mot honom och hans ansikte var mörkt av vrede.
”Ut med dig, för helvete!” röt han. Mannen nickade ursäktande, men stannade i dörröppningen.
”Förlåt, lord Keren. Men Sir John vill meddela att den skotiske generalen snart kommer.”
Keren reste sig hastigt och stötte till bordet så att brickan nästan flög av det. Han viftade åt mannen, som snabbt lämnade rummet men lämnade dörren öppen.
”Det verkar som om tärningen är kastad”, sa Keren.
Alyss försökte en gång till. ”Keren, jag kan hjälpa dig. Tro mig!”
Han log än en gång, men hon insåg att leendet i själva verket var en mask. Han försökte dölja sin smärta.
”Det du säger hade stämt fram tills för två dagar sedan. Men tyvärr dog lord Syron i förrgår kväll.”
Alyss reste sig också.
”Syron är död”, sa hon med jämnt tonfall.
Keren nickade. ”Jag ville inte att det skulle bli så. Alltihop är mitt fel. Jag är rädd att jag redan är en mördare, min vän. Så tyvärr måste du kunna återuppväcka de döda för att hjälpa mig.” Han såg på henne. ”Tro mig”, tillade han ironiskt.
Alyss var mållös.
Rovriddaren vände sig om. ”Då är det väl bäst att jag går och pratar med den där skotiske barbaren”, sa han bittert.