Will och Horace följde efter det skotiska sällskapet genom skogen på flera hundra meters avstånd. Om Will hade varit ensam hade han kunnat hålla sig mycket närmare, men nu när Horace var med kändes det bäst att ta det säkra för det osäkra. Inte för att den långe krigaren var direkt klumpig. Tvärtom så var han faktiskt ganska graciös för att vara riddare.

Men han kunde inte röra sig på långa vägar lika tyst som en spejare. När Horace följde efter Will på den smala stigen kände han sig ungefär lika vig som en enbent björn.

”Jag fattar inte hur ni bär er åt”, sa han efter en stund. Will såg på honom och höjde på ögonbrynen. ”Alltså hur ni gör för att vara så tysta”, fortsatte Horace. ”Ni spejare, menar jag.”

Will rynkade på pannan. ”För det första brukar vi inte springa omkring och ropa ’Jag fattar inte hur ni bär er åt!’ ”, sa han.

Horace såg lite generad ut. Han sänkte rösten till en viskning. ”Förlåt.”

Will skakade på huvudet och fortsatte framåt. Horace följde efter ungefär fem meter bakom sin vän. Han gick med nästan överdriven försiktighet och försökte se var Will satte fötterna. Den tjocka snön gjorde det hela lite enklare, tänkte han. Dessutom snöade det, så det var nog svårt att upptäcka dem. Faktum var att Will var så svår att se i sin svartvita mantel att Horace nästan tyckte att han försvann ibland – och Horace gick bara fem meter bakom honom!

Will grimaserade varje gång Horace klev på en trädgren. Krigaren måste ha enormt stora fötter. Och han hittade otroligt många grenar att kliva på. Lyckligtvis var de så långt bakom skoterna att de inte skulle höra dem ändå.

Will följde skoternas spår genom den färska snön. Som tur var så snöade det inte så häftigt att spåren täcktes över. Men det var förstås uppenbart att sällskapet var på väg till Macindaws fästning. Stigen de följde ledde ingen annanstans. Skogen de gick genom var ganska ung och inte alls som den vildvuxna Dysterdalsskogen i öst. Om man hittade en stig i Dysterdalsskogen så var den förmodligen inte ens hälften så bred som den de följde nu. Dessutom skulle den slingra sig hit och dit som en orm så att man blev helt förvirrad efter bara några minuter.

Nu skulle de snart komma ut ur skogen. Will saktade ned och gjorde tecken åt Horace att stanna där han var i några minuter medan Will smög fram för att spana.

När träden blev glesare kunde han se den lilla gruppen med skotiska krigare tydligare. De halvsprang fortfarande och var på väg över ett fält med snår och ormbunkar som bara nådde till knäna. Will såg hur sällskapet skyndade sig runt fästningen mot porten, som låg på sydsidan.

Även på det här avståndet kunde Will tydligt se rörelser på fästningens murar när den lilla gruppen närmade sig, men inget larm kom. Will hörde varken någon klocka eller några rop. Det var tydligt att skoterna inte uppfattades som något hot.

Han vände sig om och skyndade tillbaka genom skogen till Horace.

”Visst var de på väg till fästningen”, sa han. ”Och de var uppenbarligen väntade. Kom!”

De gick åt sydöst genom skogen tills den gradvis övergick i den tätare Dysterdalsskogen. Att följa efter skoterna över fältet skulle ha varit omöjligt. De var tvungna att hålla sig gömda bakom träden.

Till sist kom de fram till en plats där de kunde bevaka södra muren. De såg hur portarna öppnades och sedan stängdes igen efter att den skotiske generalen och hans mannar gått igenom.

De två vännerna låg på mage under träden och blickade mot fästningen.

”Vad tror du att de tänker göra?” frågade Horace.

Will ryckte på axlarna. ”Diskutera tidpunkt, antal mannar och sådant. Och så kanske de förhandlar om hur mycket de ska betala Keren. Vem vet?”

Horace skruvade lite på sig. Till skillnad från Will kunde han aldrig ligga stilla särskilt länge på samma ställe.

”Det hade varit mycket intressant att veta”, sa han.

Will log. ”Malcolm kommer säkert att ta reda på det åt oss när vi tillfångatar den gode MacHaddish.”

Horace nickade tankfullt. ”Och hur vi ska göra det är det första problemet vi måste ta itu med.”

”Det är sant”, sa Will. ”Hur många män såg du?” Han hade räknat själv, men det var bäst att vara på den säkra sidan.

”Inklusive generalen? Nio.”

”Jag med. Du, jag och tio skandier borde kunna fixa dem.”

Horace såg skeptisk ut. ”Tolv personer? Behöver vi verkligen vara så många? Vi kommer ju trots allt att överraska dem!”

”Jag vet”, sa Will. ”Men glöm inte att vi ska ta honom levande.”

”Sant. När tror du att det blir?”

Will ryckte på axlarna. ”Jag har svårt att tro att de stannar längre än en dag i fästningen. Jag förmodar att vi bör vara på plats redan innan det mörknar. Borta vid vårt tält, ungefär.”

Horace höll med. ”Verkar vettigt. Ska jag gå och hämta Gundar och några andra skandier medan du bevakar fästningen?”

Will rullade runt så att han låg på sidan och såg rakt på Horace. ”Hittar du tillbaka till Malcolms glänta?” frågade han.

Horace log brett. ”Ja, det gör jag. Vill du att vi kommer hit eller till lägerplatsen.”

Will funderade i några sekunder. Om han var ensam skulle han kunna ta sig över fältet när det mörknat. Han skulle kunna vänta tills han var säker på att skoterna var på väg och sedan hinna före dem till platsen för bakhållet.

”Ta med dem till lägerplatsen”, sa han. ”Ställ en utkik alldeles innanför skogsranden som kan meddela när de kommer – ifall jag missar dem.” Han var nära att berätta hur han tyckte överfallet skulle skötas, men insåg att Horace kunde sköta det lika bra själv.

Horace klappade Will på axeln och reste sig från marken. Han var noga med att hålla sig i skuggorna under träden.

”Då ses vi där”, sa han.

*

Under eftermiddagen började till och med Will känna sig otålig. Han önskade att han bett Horace skicka någon från gläntan som kunde hjälpa honom att bevaka fästningen. Då hade han kunnat kosta på sig att vila eller till och med sova i någon timme.

Märkligt nog blev det enormt utmattande att bara ligga stilla bland träden och stirra på fästningen. Vid ett tillfälle var Will nära att somna. Han ruskade på sig, tog några djupa andetag och fortsatte sin vaka. Efter några minuter började han tappa koncentrationen och var nära att nicka till på nytt.

”Detta är inte bra”, sa han irriterat. Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka. Att göra något aktivt verkade vara bästa sättet att hålla sig vaken på. Det hade snöat flera gånger under dagen och landskapet täcktes av ett tjockt lager snö. Det började långsamt mörkna och Will insåg att det var bäst att han började bege sig mot träden norr om skogen. Om skoterna kom nu fanns det risk för att Will inte såg dem förrän det var för sent.

Naturligtvis var det en ren gissning att de skulle ge sig av redan i kväll. Tänk om de stannade längre? Keren kanske ordnade med bankett. Skoterna skulle faktiskt mycket väl kunna stanna i en dag eller två. Men samtidigt tvivlade Will på det. Han hade sett den skotiske generalen på ganska nära håll och han såg inte ut att vara typen som ödslade tid på banketter.

Will ägnade några minuter åt att förbereda sig och iaktta omgivningens naturliga rytm. Han lade märke till hur snön föll och hur den svaga vinden fick buskar och trädkronor att vaja. När han kände sig som ett med landskapet reste han sig upp och gled över det öppna landskapet i dunklet.

Från tio meters håll såg det ut som om han smälte in i bakgrunden. Från fästningens murar, som låg flera hundra meter bort, var det helt omöjligt att upptäcka honom.

*

Orman och Malcolm stod i Helarens glänta, som den numera kallades, och såg hur Horace och den lilla gruppen med skandier försvann mellan träden. Det var verkligen anmärkningsvärt att de härdade skandierna så snabbt hade accepterat en så ung person som ledare, tänkte Orman.

Malcolm verkade tänka på samma sak. ”Du ska vara glad som har de där två på din sida”, sa han. Orman visste att han pratade om Will och Horace. ”De är skickliga unga män.”

Orman nickade. ”De kompletterar varandra väl.” Sedan såg han på den korte helaren. ”Jag måste faktiskt säga att jag har haft tur med alla mina nya vänner.”

Malcolm mötte hans blick och ryckte ödmjukt på axlarna.

”Du var inte skyldig mig ett dugg”, sa Orman. ”Du valde att bosätta dig här i skogen för många år sedan för att slippa omvärlden.” Han drog en djup suck. ”Det är inte utan att jag förstår dig.”

”Jag har haft det ganska bra, tycker jag”, sa Malcolm.

”Och nu äventyrar du alltihop”, sa Orman.

Malcolm grimaserade. ”Gör jag?” Han verkade inte ha tänkt på det förut. ”Ja, det gör jag nog”, sa han och nickade.

”Alla dina skyddsanordningar och illusioner har avslöjats. Nu vet vi ju till exempel att den mörke krigaren bara var en synvilla.”

”Hade du tänkt berätta det för resten av världen?” frågade Malcolm med ett litet leende.

Orman skakade på huvudet. ”Självklart inte. Men när en hemlighet väl har avslöjats så brukar den läcka ut. Det innebär nya risker för dina vänner här.”

Malcolms leende försvann. ”Jag vet”, sa han efter en stund. ”Jag har tänkt på det, men vad kan jag göra? Will och Xander kom hit med dig och du var döende. Vad hade jag för val, egentligen?”

”Du kunde ha skickat iväg oss”, sa Orman. Men Malcolm skakade på huvudet innan meningen var avslutad.

”Jag är helare”, sa han kort. ”Jag har vigt mitt liv åt att hjälpa andra. Att skicka iväg er skulle ha varit detsamma som att bryta mitt löfte.” Han log sorgset. ”Förstår du? Ni försatte mig i en omöjlig situation!”

Orman nickade. Han förstod precis och det var därför han ville prata om saken.

”Jag inser det. Men jag vill att du ska veta att det kommer att bli annorlunda i framtiden. Du kommer att stå under Macindaws fästnings beskydd.”

Malcolm funderade på saken i några sekunder. ”Jag uppskattar erbjudandet”, sa han. ”Men skulle du ta illa upp om jag stannade i skogen? Jag har fäst mig lite vid den. Och jag har ingen lust att lämna mina vänner.”

”Det trodde jag inte heller”, sa Orman. ”Det enda jag menar är att du inte behöver gömma dig längre. Jag kommer att skydda dig och ge dig all annan praktisk hjälp jag kan.”

De två männen skakade hand. Malcolm öppnade munnen för att säga något, men hejdade sig.

”Vad är det?” frågade Orman.

”Jag hatar att behöva säga det, men de där skandierna äter mig ur huset”, sa Malcolm motvilligt. ”Och de två unga männen gör slut på kaffet med förbluffande snabbhet. Det är som om en svärm gräshoppor drabbat oss.”

Orman log brett. ”Jag ska ta hand om det”, sa han. ”Jag ska se till att Xander köper lite förnödenheter i Störtbäcka. Han får pengar av mig.” Hans leende blev bredare. ”Det kommer förmodligen att svida i hjärtat på honom!”