Det värsta med att vara fånge var att man inte fick veta vad som pågick, tänkte Alyss. Hon hade tittat på medan MacHaddish och hans följe kommit efter att Buttles budbärare hämtat Keren. Genom fönstret kunde hon se borggården och den stora porten de kom in genom. Så snart de släppts in i fästningen greps hon av nyfikenhet. Vad pratade de om? Vad planerade de? Och vad skulle Will göra? Visste han ens att skoterna var här?

Som kurir var hon van vid att få ta del av hemlig information. Att tvingas leva i ovisshet och inte förstå vad som hände runt omkring var obehagligt. Hon vankade av och an i det runda lilla rummet.

I jakten på något att göra böjde hon sig ned för att studera de två mittersta stängerna i fönstret. De senaste dagarna hade hon börjat bearbeta dem med syran. Varje gång Keren hälsat på väntade hon en halvtimme och hällde sedan lite syra i fördjupningarna runt de två stängernas bas. Hon använde bara lite åt gången, eftersom syran skapade en frän doft när den reagerade med järnet. Det tog minst en timme innan lukten försvann. Det var därför hon bara bearbetade stängerna efter att Keren hälsat på. Då var chansen som minst att han snart skulle komma.

Allt eftersom syran åt upp järnet och murbruket dolde hon materialet som saknades med en blandning av tvål, jord och rost. Hon grävde bort det mjuka materialet med en sked och lade försiktigt undan det så att hon kunde återanvända det. Hon såg att syran redan hade förstört stängerna till tre fjärdedelar. Det skulle räcka att hon använde syran två eller tre gånger till och hon hade gott om syra kvar.

Vad hon skulle göra när gallret var borta var hon inte helt säker på. Hon var trots allt fortfarande höjdrädd och tanken på att klättra ned på tornets utsida gjorde henne alldeles yr. Men det skadade inte att vara förberedd.

Kanske kunde hon ta risken och hälla i lite mer syra nu. Keren satt väl och pratade med skoternas general och chansen att han kom upp i tornet var nog inte särskilt stor. Men hon motstod frestelsen. Det kunde ju hända att Keren ville visa upp henne för MacHaddish. Hon lade motvilligt tillbaka röran av tvål, jord och rost som dolde gapet i järnstången. Sedan lämnade hon fönstret och lade sig på sängen med händerna bakom huvudet.

Hon sov inte. Tankarna snurrade i huvudet på henne och hon kände sig maktlös och frustrerad.

Timmarna gick. Hon vankade av och an i rummet. Lade sig på sängen. Möblerade om. Ett bord. Två stolar. En säng. Det tog inte så lång tid. Hon funderade på att flytta garderoben också men konstaterade snabbt att den var för tung. Dessutom skulle nog ljudet få vakterna att rusa in för att se vad hon höll på med och det hade hon ingen lust med. Hon gick återigen fram till järnstängerna och studerade dem. Vid ett tillfälle granskade hon den lilla flaskan med syra som hon hade lagt tillbaka på gömstället. Hon skakade den för att se hur mycket syra som var kvar. Sedan behärskade hon sig och lade undan den.

När hon lade sig ned på sängen som hon precis hade flyttat hörde hon hur någon ropade ut order på borggården. Hon reste sig hastigt och gick fram till fönstret. Den skotiska gruppen var på väg att gå.

”Det där gick fort”, muttrade hon. MacHaddish hade inte ens stannat i sex timmar. Antingen hade samtalen med Keren varit mycket lyckade eller totala motsatsen. Att döma av hur de två männen skakade hand så misstänkte hon att det gått bra. Hon kastade en blick mot himlen. Det mörknade snabbt och hon hoppades att Will såg vad som hände. Hon skulle bli tvungen att skicka honom ett meddelande i natt. Hon visste att han lät någon bevaka fästningen från skogen även när han inte själv var där. Den personen skulle skriva ned signalerna så att Will kunde tyda dem senare.

Det mullrade om vindbryggan och gnisslade när det stora fällgallret öppnades för skoterna. Hon betraktade dem i några minuter när de skyndade över fältet och vek av norrut mot gränsen mellan Araluen och Picta. Efter en stund försvann de bakom det nordöstra tornet och då lämnade hon fönstret.

Vinden hade ändrat riktning och iskalla pustar for in genom fönstret så att elden i eldstaden antingen blossade upp eller dog. Hon drog i ett snöre så att en tjock gobeläng gled ned över fönstret och blockerade de värsta vindarna. Det blev deprimerande mörkt i rummet, så hon tände en liten lampa.

En halvtimme senare vreds nyckeln om i låset och Keren kom in.

Hon väntade sig att han skulle vara triumferande och skrytsam nu när planen var på väg att fullbordas, men han verkade dyster och tankfull. Hon frågade honom om MacHaddish, men han sköt irriterat undan frågorna. Han ville inte prata om den skotiske generalen. I stället pratade han om sin barndom och hur han vuxit upp i norden och jagat om somrarna och på våren. Han pratade om hur han hade utforskat skogarna och bäckarna, men varit tvungen att hålla sig inne under de snöiga vintrarna. Han frågade henne om hennes barndom och hon berättade kort om myndlingarna vid slottet i Redmont och hur baron Arald tog hand om barnen till de män och kvinnor som stupat i hans tjänst.

Medan de pratade kände hon på sig att det var något han inte nämnde eller inte ville konfrontera.

Efteråt insåg hon vad det var. I stället för att känna sig nöjd över att planen fungerade så kände han ånger. Keren ångrade att han slagit in på en bana som skulle leda honom bort från allt han hållit kärt i livet. Nu var det för sent för att ändra sig.

När hennes kvällsmat serverades ursäktade han sig hastigt och gick. Alyss satt tankfull kvar vid bordet och såg på maten. Alltihop hade kommit till sin spets fortare än hon räknat med.

Hon tänkte på fönstret och järnstängerna. Så fort tjänarna hämtat brickan skulle hon börja bearbeta dem igen.