Planen för bakhållet var enkel.

Will hade valt ut en plats nära deras tillfälliga läger där stigen ledde rakt fram ganska långt. Gundar och nio av skandierna skulle gömma sig i träden vid sidan av stigen, ungefär där raksträckan började, och så snart skoterna hade gått förbi skulle de anfalla bakifrån och ta dem med överraskning.

Will och Horace hade gömt sig närmare slutet av raksträckan och deras uppgift var att påkalla fiendens uppmärksamhet. Tanken var att Will och Horace skulle kliva fram och ropa åt skoterna att stanna. När skoternas uppmärksamhet var riktad mot de två unga männen skulle skandierna sedan rusa fram bakom angriparna – som genast skulle inse att de var övermannade och omringade och ge sig. Will och Horace hade ännu inte tänkt ut vad de skulle göra med de nio skoterna. De skulle bli tvungna att hålla dem fångna, men riktigt hur det skulle gå till hade de inte tänkt ut än.

Will visste av erfarenhet och efter alla år med Halt att det ofta räckte att en spejare visade sig för att en fiende skulle stanna. I sällsynta fall hade till och med större grupper än denna stannat och gett sig helt utan strid. Will trodde inte att det skulle bli så den här gången, men han misstänkte att åsynen av en spejare åtminstone skulle få det skotiska sällskapet att tveka och medan de gjorde det skulle skandierna få möjlighet att skynda fram och avväpna dem.

Den unge spejaren nådde fram till skogens rand en stund innan skoterna kom. En av skandierna stod på vakt där, precis som Will gett order om. Mannen ryckte till av förvåning när spejaren dök upp framför honom. Han plockade upp en yxa som stått lutad mot ett träd, men lyckligtvis hejdade Will honom i tid.

”Ta det lugnt!” sa han och drog bak huvan på manteln så att vakten kunde se hans ansikte. ”Det är bara jag!”

”Vid Gorlogs skägg!” utbrast skandiern och skakade på huvudet. ”Där skrämde du mig ordentligt!”

Gorlog var en mindre skandisk gud som hade långt skägg, utsvängda horn och huggtänder. Will hade hört skrämda skandier nämna alla dessa detaljer, men han hade inte tid att diskutera saken närmare just nu.

”De är på väg”, sa han kort. ”Vi måste skynda oss!”

Skandiern blickade ut över det öppna fältet mot fästningen. I fjärran kunde han ana den lilla gruppen som var på väg åt deras håll. Han vände sig mot spejaren, men Will hade redan börjat springa längs stigen till överfallsplatsen. Skandiern följde skyndsamt efter. Precis som Horace fascinerades han över hur lätt det var att tappa spejaren med blicken.

Horace väntade vid kröken där raksträckan började. Precis som den skandiske vakten ryckte han till när Will tycktes dyka upp ur tomma intet bredvid honom.

”Gör inte så där!” sa han argt. När han såg Wills förvånade ansiktsuttryck kände han sig tvungen att förklara sig. ”Du vet väl att vi aldrig hör när du kommer? Kan du inte föra åtminstone lite oväsen så att vi vet att du är där?”

”Förlåt”, sa Will. ”Men skoterna kommer!”

Horace nickade och glömde genast av sin plötsliga irritation. Han vände sig mot träden. ”Gundar! Hörde du? Nu kommer de!”

Det rasslade bland träden och sedan såg Will hur de mörka skepnaderna han visste var skandier intog sina platser. De hade suttit och väntat i gläntan där Will och Horace slagit läger. Nu närmade de sig stigen. Will nickade gillande. Horace hade uppenbarligen bett männen att ta av sig de typiskt skandiska hornprydda hjälmarna. Det fanns inget som skulle avslöja dem snabbare än några enorma horn som stack upp ovanför buskarna. Gundar klev fram mellan träden tillsammans med fyra krigare. De andra fem ställde sig några meter från stigen och hukade sig ned.

”Så där ja, Horace”, sa Gundar. ”Hur lång tid tar det innan de är här?”

Horace såg frågande på Will, som besvarade frågan.

”Kanske tio minuter”, sa spejaren. ”Gör er beredda. Håll er så stilla ni kan när ni gömt er.” Han funderade på hur han kunde understryka hur viktigt det var. ”Vid Gorlogs huggtänder och skägg!” var det bästa han kunde komma på.

Gundar log brett mot honom. ”Kul att du börjar lära dig vårt språk”, sa han. ”Oroa dig inte. Vi har överfallit människor förut.” Han tecknade åt de fyra männen bredvid att ställa sig på andra sidan stigen så att fem skandier stod på varje sida. Innan han själv gömde sig bland buskarna ropade han lågt till de andra.

”Om ni för oväsen krossar jag skallen på er. Förstår ni?”

En kör av grymtningar tydde på att männen förstått. De gömde sig bakom buskarna och träden och försvann ur synhåll.

”Glöm nu inte att vi vill ta den här mannen levande”, sa Will. ”Det är gruppens ledare. Han har målat blå ränder på ena ansiktshalvan.”

”Låter snyggt”, sa Horace.

Will blängde på honom. ”Dessutom har han ett enormt bredsvärd på ryggen.”

Horace låtsades se djupt bekymrad ut. ”Inte riktigt lika snyggt”, sa han.

Will struntade i honom. Gundar reste sig ur buskarna bredvid stigen. Will kom att tänka på en val som kom upp till ytan.

”Vi ska alltså ta blåansiktet levande”, sa skandiern. ”Blir du besviken om vissa av hans mannar inte överlever?”

”Jag vill helst undvika ett blodbad”, sa Will. Naturligtvis visste han att saker och ting sällan gick enligt planerna i sådana här lägen. ”Gör vad ni kan”, sa han. ”Vänta tills ni hör mig ropa åt dem att stanna. Vänta sedan ett ögonblick tills ni är säkra på att de tittar på mig. Då smyger ni fram bakom dem. Om det sker vid precis rätt tillfälle kommer de att ge sig utan strid.”

Det sista sa han mest för att lugna sig själv. Att döma av Gundars ansiktsuttryck var han inte lika övertygad.

”Det kan förstås hända”, sa han skeptiskt. ”Men om de ser ut att vilja slåss det minsta så kommer mina killar att börja hugga. Förstår du?”

Will nickade. Mer kunde han inte begära. I sådana här situationer kunde man inte vänta sig att skandierna tog onödiga risker bara för att han själv helst undvek blodsutgjutelse.

”Jag förstår”, sa han till skirlen. ”Men nu måste vi gömma oss innan de kommer.”

Gundar sänkte sig återigen ned bakom buskarna och likheten med en val var än en gång slående. Men Will hade inte tid att fundera på den saken. Horace ryckte honom i ärmen.

”Kom nu”, sa han hastigt och gick före Will till raksträckans slut.

Horace klev in en liten bit bakom träden så att han inte syntes från stigen. Will stannade kvar vid sidan av stigen och hade dragit upp huvan och svept in sig i manteln. Han höll sin båge i vänster hand och hade några pilar redo mellan högerhandens fingrar. När han spanade in bland undervegetationen såg han att Horace hade kamouflerat sin vita, glänsande sköld med en matt grön färg. Det var en bra idé, tänkte Will och nickade för sig själv. Om skoterna såg något som blänkte mellan träden skulle de bli misstänksamma.

Han blev på helspänn när han hörde hur de närmade sig. Han hörde ljudet av fötter som sprang över den tjocka, torra snön. Horace såg att Will rörde sig lite.

”Kommer de?” sa han lågt.

”När som helst”, sa Will. ”Tyst nu!” Han drog bak huvan en aning för att höra bättre. Just nu kunde han bara höra det mjuka krasandet av stövlar mot den torra snön. Han stod blickstilla bakom en tjock trädstam och stirrade mot den mörka springan bland träden tjugo meter bort där han visste att stigen svängde.

En gestalt dök upp. Först var den otydlig och suddig i den fallande snön och det svaga ljuset, men sedan såg Will att det var den skotiske generalen, MacHaddish. Hans mannar kom efter i fyra rader om två. Will väntade tills alla hade rundat kröken och klev sedan ut på stigen, lade en pil på strängen och spände den till hälften.

”Kunglig spejare här!” ropade han, ifall de var det minsta tveksamma över vem han var. ”Stanna omedelbart!”

Skoterna stannade förbluffat till när den märkliga figuren blev synlig framför dem. MacHaddish hade hört Wills rop, men förstod inte orden. ”Kunglig spejare” var helt obegripligt för honom. Will kunde lika gärna ha ropat ”kunglig spenat”.

Sanningen var att Wills utmärkta plan säkerligen hade fungerat perfekt om bara skoterna hade begripit vad spejaren ville. Olyckligtvis hade skoterna haft väldigt lite kontakt med spejarna i sitt nordliga rike och de hade ingen direkt uppfattning om vilka de var. De blev absolut inte skräckslagna så fort de fick syn på en.

Will såg hur skoterna tvekade och stannade till. Han log för sig själv och tackade tyst generationerna av spejare som gjort kåren så fruktad.

Sedan gick allt väldigt fel.

MacHaddish hämtade sig snabbt efter överraskningen. Han sträckte höger hand över axeln, fattade tag i bredsvärdets massiva hjalt och drog vapnet i en rörelse som var så mjuk och snabb att han måste ha övat på den hundratals gånger.

”Na cha’rith Nambar!” skrek han och svingade det stora bladet i en båge. Hans mannar reagerade genast och ropade samma sak. Det var MacHaddishklanens stridsrop. Vrålet genljöd ur åtta strupar och MacHaddish störtade rakt mot den otydlige gestalten som stod längre fram på stigen. Två andra krigare sprang bredvid honom när han rusade fram.

Åsynen av den beväpnade och uppenbarligen ursinnige skotiske generalen fick Will att rent instinktivt spänna bågen fullt. I sista sekunden mindes han sina egna anvisningar till skandierna och innan han avfyrade pilen justerade han bågen så att pilen flög mot generalens högra handled snarare än hans bröst.

Pilen gick rakt genom senorna och nerverna i mannens handled och den omedelbara chocken gjorde att all känsel i handen försvann. MacHaddish tappade styrkan som krävdes för att svinga det väldiga svärdet. Han ropade till av skräck och smärta och sjönk ihop. Svärdet ramlade ned bredvid honom och han grep om sin skadade högra handled med vänster hand.

Men Will kunde inte ägna mer tid åt MacHaddish just nu. De andra två skoterna hade nästan kommit fram till honom. Han spände bågen och avfyrade nästa pil i en enda rörelse så att den ena krigaren föll och var stendöd innan han slog i marken. Kort därpå var den andre mannen framme. Han skrek av ursinne och hämndlystnad och höjde sitt svärd för att utdela ett dödande hugg. Will kastade sig åt sidan och landade i den djupa snön med axeln först. Han släppte greppet om bågen och rullade runt. Med höger hand drog han sin långa kniv innan han rest sig på fötter igen.

Men den skotiske krigarens hugg blockerades av Horaces sköld. Klingan gjorde en djup reva i tyget som Horace täckt sin sköld med. När Horace kontrade blockerade krigaren anfallet med sin egen lilla sköld. Mannen var inte beredd på den araluanske riddarens blixtrande hastighet. När den skotiske krigaren tänkte hugga tillbaka insåg han att han redan sackade efter i stridens höga tempo och den längre mannens svärd var redan på väg mot honom på nytt. Han blockerade desperat med skölden, och kraften i hugget fick hans handled att domna. Han stönade lågt av smärta. Otroligt nog var klingan redan på väg mot honom igen – den här gången från ett annat håll. Mannen blev tvungen att parera med svärdet. Det kändes som om han slogs mot två personer. Hugget träffade hans svärd och han greps av fasa när det for ur handen på honom och flög in bland träden. Han anade att hans sista stund var nära.

Han famlade efter dolken han hade i stöveln, men då körde Horace sitt eget svärd i marken, klev fram och gav mannen ett hårt knytnävsslag på hakan.

Den skotiske krigarens ögonvitor blottades och benen vek sig under honom. Han hade förlorat medvetandet och ramlade huvudstupa i den mjuka snön.

Will och Horace hörde skrik och vapenskrammel längre bort och såg hur skandierna rusade ut ur buskarna och gick till anfall. Skoterna blev snabbt omringade och övermannade. Skandierna var tio stycken och de var bara sex. Ändå fortsatte de att slåss och lyckades skada två skandier. Det var antagligen ett misstag, eftersom det gjorde Gundar rasande. Han svingade yxan runt huvudet och högg sig fram rakt genom fienderna. Deras träsköldar slogs i spillror.

Det var bara två skoter som stod på benen när de bestämde sig för att sänka vapnen och be om nåd. Gundar var så ursinnig att han inte hörde dem. Men en av skandierna slog armarna om skirlen och drog ned honom i snön för att lugna honom. De andra skandierna skyndade fram till de överlevande skoterna, slog vapnen ur deras händer och tvingade ned dem på knä.

Horace och Will utväxlade blickar och skakade på huvudet.

”Det här gick inte riktigt enligt våra planer”, sa Horace.

Will kände sig tacksam över att Horace sa ”våra” och inte ”dina”. Han satte tillbaka sin långa kniv i bältet.

”Nej, inte riktigt”, sa han. ”Men vi fick ju i alla fall Mac-Haddish.”

Han såg sig omkring mot platsen där generalen hade sjunkit ihop när han skadats. I snön fanns en stor, röd fläck.

Men av MacHaddish syntes inte ett spår.