”Hur i hela fridens namn gick det här till?” frågade Horace. ”Jag kan inte ha tittat bort i mer än en sekund!”
Men Will hade redan skyndat fram till platsen där generalen sjunkit ihop. Just nu satt han på huk och studerade spåren som den flyende mannen lämnat i snön. Vid sidan av fotspåren, som blev allt svårare att se i det tilltagande mörkret, fanns ett klarrött spår av bloddroppar. Han reste sig för att följa spåren, men stannade till. Han vände blicken mot skandierna som omringat de överlevande skoterna.
Gundar var en bit bort och mannen som dragit omkull honom försökte fortfarande lugna honom. Will ville försäkra sig om att någon övervakade fångarna.
”Var snäll och vänta här och håll dem under uppsikt”, ropade han. Han nickade mot krigaren som Horace slagit sanslös. ”Honom också.”
En av skandierna klev fram. Till sin förvåning såg Will att det var Nils Repman. Den ärrade krigaren hade varit den förste som Horace valt ut för överfallet. Horace visste att män som Nils, som i början var cyniska och motvilliga, ofta blev de trognaste följeslagarna när man väl vunnit deras förtroende.
”Du kan följa efter blåansiktet, spejare”, sa han. ”Vi håller ett öga på de här jepparna tills du kommer tillbaka.”
Will nickade kort och skyndade sedan in bland träden. Horace följde efter. Will insåg att han hade lämnat bågen vid stigen, men bestämde sig för att strunta i det. Vid en sammandrabbning i en så här tät skog skulle han ändå inte ha stor användning för bågen. Den långa kniven och kastkniven skulle passa mycket bättre.
Han sprang hukad och såg djupt koncentrerad ut när han sökte efter MacHaddish spår i snön. Till en början var det lätt att följa blodspåret, trots att det börjat mörkna. Men efter en liten stund måste generalen ha insett att han lämnade ett spår som en blind kunnat följa. Han tycktes ha bundit för sin hand för att stävja flödet. Will undrade om han hade använt det enorma tartarmönstrade plagget han bar på överkroppen.
Han hade precis hunnit tänka tanken när han fick syn på den brutna pilen i en buske där den skotiske mannen hade kastat den. Will grimaserade. Det måste ha varit plågsamt att ta ut pilen.
Nu när han inte längre kunde följa blodspåret blev det svårare. Will var en skicklig spårare och i dagsljus hade han kunnat följa fotspåren utan minsta problem. Men nu när det nästan var kolmörkt fick han anstränga sig till det yttersta.
Dessutom insåg han att MacHaddish gjort sitt bästa för att försöka leda dem fel. Vid några tillfällen hade han stannat till och hoppat så långt han kunnat innan han fortsatt. Några gånger hade han skapat falska spår genom att ta en avstickare och sedan gå baklänges tillbaka och antingen hoppa eller klättra en bit åt sidan innan han hade fortsatt. Den skotiske mannen hade fördelen att han kunde rusa fram i vilken riktning han ville. Will och Horace var tvungna att röra sig mycket långsammare när de följde hans spår, som då och då försvann helt.
I dagsljus hade Will omedelbart sett var mannen gått baklänges och struntat i villospåren. Men den här vinternatten i skogen hade han inget val – han var tvungen att kontrollera alla spår för att vara på den säkra sidan.
Plötsligt svängde spåren tvärt åt vänster och Will stannade till. Hans intuition sa honom att det här var ännu ett villospår. Han hade märkt att mannen alltid tycktes återvända åt samma håll varje gång han skapade ett falskt spår. Han var på väg norrut, mot gränsen. Och norr var rakt fram, inte åt vänster. Will var frestad att bara fortsätta och strunta i fotspåren som ledde åt sidan. Han kunde se en bar klipphäll längre fram, dit MacHaddish kunde ha tagit sig för att inte lämna spår. På marken framför hällen låg det mängder av nedfallna grenar och löv i snön. Generalen kunde mycket väl ha klivit på dem för att dölja sina spår. Will misstänkte starkt att fotspåren fortsatte på andra sidan klipphällen.
Men om han inte hittade några spår och det här var det äkta spåret så skulle han ödsla mycket värdefull tid på att försöka hitta det på nytt. Han blev osäker och tvekade. Han visste att MacHaddish var på väg längre och längre bort för varje minut som gick.
”Vilken väg ska vi ta?” frågade Horace, men Will tecknade omedelbart åt honom att vara tyst. Han hade hört något i skogen, snett fram åt höger. Han vred långsamt huvudet fram och tillbaka för att fånga upp ljudet igen. Han kupade händerna bakom båda öronen för att försäkra sig om att han inte missade något …
Där! Det var ett svagt ljud och det lät som om någon kämpade sig fram mellan träden och genom den snåriga undervegetationen. Han hade haft rätt. Det vänstra spåret var ett villospår. Och nu förstod han hur de skulle knappa in på MacHaddish: inte genom att följa spåren, utan genom att lyssna.
I samma ögonblick insåg han också hur han skulle dölja för MacHaddish att han närmade sig.
Han tecknade åt Horace att komma närmare och pekade i riktningen han hört ljuden från.
”Han har gått åt det hållet”, sa han. ”Jag hör honom. Följ efter mig på så där tio, tjugo meters avstånd och för lite oväsen.”
Horace rynkade pannan. Will såg att han tänkte fråga något, men besvarade frågan innan den ens var ställd. ”Ja, han kommer att höra dig”, sa han. ”Men inte mig!”
Horace tycktes förstå och Will skyndade in i skogen. Han hörde hur hans vän tog upp jakten bakom honom. Horace var så långt bakom Will att han inte kunde få ljudet av MacHaddishs framfart att tystna trots att han väsnades och snart förstod Will att han knappade in på rymlingen. Han ökade takten och ljuden av den skotiske generalen blev allt tydligare. Ljudet av Horace blev däremot svagare när avståndet mellan de två vännerna växte.
Den här gången var det till Wills fördel att hans motståndare inte hört talas om spejarna och deras färdigheter. MacHaddish stövlade vidare genom skogen och insåg inte att hans förföljare närmade sig. Han visste inte att spejarna kunde röra sig så gott som ljudlöst genom terrängen. MacHaddish hörde bara enstaka ljud av någon som traskade genom skogen ganska långt bort och de blev dessutom svagare och svagare. Men ljuden han hörde kom från Horace, inte Will. Och Will knappade långsamt in.
Efter en liten stund fick Horace en idé. Han visste ju vad Will planerade. Han gav ifrån sig några uppmuntrande rop med vaga riktningsangivelser och anvisningar.
”Där är han! Jag ser honom! Hitåt, killar!”
Han sa det första han kom att tänka på. Orden spelade ingen roll, men ljudet var viktigt. Horace hade förstås vett att inte ropa hela tiden. Han visste att det skulle göra det svårare för Will att höra MacHaddish, så han ropade bara ibland så att Will hade goda möjligheter att lyssna på generalens rörelser. Horace gjorde också avstickare några gånger så att MacHaddish fick intrycket av att han höll på att skaka av sig förföljarna.
Will log för sig själv när han hörde sin vän. Han förstod precis vad Horace höll på med.
*
Hundra meter längre fram gick MacHaddish. Han log också. Ropen var långt borta nu och höll på att försvinna i väst. Hans förföljare höll på att tappa spåret. Generalen stannade till ett ögonblick i en liten glänta och lutade sig mot ett träd. Hans arm bultade av smärta och flykten hade gjort honom andfådd. Han lindade försiktigt upp den blodiga tartanen han virat runt handleden och granskade sitt sår. Han försökte sträcka på fingrarna. De rörde sig inte. Smärtan hade fått handen att domna.
Han försökte igen och den här gången tyckte han att fingrarna rörde sig lite. Det var positivt. När han provade en gång till försvann domningen plötsligt helt och i stället for en stark smärta upp genom underarmen.
Han flämtade till av chocken, men kände sig ändå lättad. Vad som helst var bättre än att helt ha tappat känseln – även smärta. Om hans högerhand blivit permanent förlamad skulle det innebära slutet för honom. Bland skoterna var även generalerna tvungna att delta i närstrider. Han försökte strunta i smärtan, tog ett djupt andetag och lyfte blicken från sin skadade hand.
En skugga var på väg mot honom. Den var inte mer än tre meter bort.
MacHaddishs hand var visserligen förlamad, men hans reflexer var fortfarande blixtsnabba. Han reagerade utan att tänka och kastade sig rakt mot den suddiga gestalten. Han såg att mannen förde handen till bältet och insåg att han sträckte sig efter ett vapen. MacHaddish fattade ännu ett instinktivt beslut, för han visste att hans högerhand skulle vara värdelös i närstrid just nu. I stället sänkte han axeln och försökte tackla figuren med manteln.
*
Generalens snabbhet överrumplade Will. När han närmat sig mannen hade han hört låga grymtningar av smärta och sett hur plågsamt det varit för generalen att försöka sträcka på fingrarna. Han verkade helt hjälplös. Will hade ingen erfarenhet av de vildsinta krigarna från norr och gjorde därför ett allvarligt misstag. Det krävdes mer än en skadad hand för att lamslå skotiska krigare. De slogs med nävar, fötter, huvuden, knän, armbågar och tänder så länge de kunde.
MacHaddishs axel träffade honom alldeles nedanför bröstbenet så att luften gick ur honom. Han stapplade bakåt och kände hur benen gav vika. Ögonblicket efter låg han i den djupa snön. Han såg inte riktigt vad som hände, men rullade kvickt åt sidan. Han var säker på att generalen skulle försöka utnyttja sitt övertag. När han kunde se klarare insåg han att den andre mannen hade böjt sig fram och höjt höger knä. Han försökte få upp en dolk ur stöveln med vänster hand.
Att MacHaddish var tvungen att böja sig fram och dra sin dolk med vänster hand ur höger stövel räddade antagligen livet på Will. Det var en svår, klumpig rörelse som gav Will den tid han behövde för att resa sig igen.
Så snart han kommit på fötter var han tvungen att hoppa åt sidan för att undvika MacHaddishs anfall med dolken. Han kände hur bladet skar genom hans mantel och måttade en spark mot generalens vänstra knä. MacHaddish dansade åt sidan för att undvika sparken. Will tog tillfället i akt och drog sin långa kniv.
MacHaddish hörde det olycksbådande väsandet av stål mot läder och hans ögon smalnade när han såg det kraftiga knivbladet som glittrade i det svaga ljuset under träden.
De kretsade försiktigt runt varandra. Generalens dolk var nästan lika lång som Wills kniv, men bladet var smalare. Normalt sett hade kombattanterna närmat sig varandra och försökt ta motståndarens kniv med sin lediga hand. Striden skulle ha blivit en ren styrkemätning. Men eftersom MacHaddish använde vänster hand och Will höger hade det varit opraktiskt. För att komma åt motståndarens kniv skulle man bli tvungen att vända sin obeväpnade sida mot fienden och blotta sig för ett plötsligt anfall.
I stället duellerade de som två fäktare. De närmade sig varandra hastigt och bladen möttes. Den ene anföll och den andre parerade. Deras fötter gled fram genom snön när de kämpade för att behålla fotfästet. Ingen vågade lyfta fötterna, eftersom det fanns risk att de satte ned dem på ojämnt underlag. De två motståndarnas ögon smalnade när de cirklade runt varandra. Will hade aldrig sett en motståndare röra sig så snabbt som den här skotiske generalen. MacHaddish hade i sin tur aldrig tidigare mött en motståndare som kunde mäta sig med hans egen snabbhet.
Trots att mannen använde vänster hand så visste Will att han var väldigt, väldigt skicklig. Han visste att mannen skulle störta fram och sticka dolken mellan hans revben om han förlorade koncentrationen för så mycket som ett ögonblick.
Han försökte sträcka sig efter kastkniven i den dolda skidan under kragen. Rörelsen var nära att kosta honom livet. Huvan gjorde det svårt att komma åt kniven och när han trevade dök MacHaddish fram med sin dolk.
Will tog ett desperat kliv bakåt och kände hur knivsudden skar genom hans jacka så att blod sipprade fram. Han var alldeles torr i munnen av skräck och högg mot generalen från sidan så att han också tvingades backa. Sedan började de kretsa runt varandra på nytt.
Wills problem var att han behövde ta MacHaddish levande. Inte för att det skulle vara särskilt lätt att döda honom heller, tänkte han bistert. För MacHaddish var det enklare. Han hade bara ett enda mål för ögonen: att döda sin fiende så snabbt som möjligt och sedan försvinna in i skogen innan fler motståndare visade sig.
Var tusan är Horace? tänkte Will medan de kretsade, anföll, parerade och blockerade. Han insåg att den unge krigaren mycket väl kunde ha gått vilse. Han hade gett Will chansen att hinna ifatt MacHaddish genom att föra oväsen och röra sig så långt åt väster att MacHaddish trodde att han skakat av sig förföljarna. Nu verkade det sannolikt att Horace inte hade någon aning om var han var eller vad som hände. Will visste att han måste ta hand om det här ensam. Det var mycket möjligt att hans blod skulle rinna ur honom i snön under de här mörka träden.
Plötsligt kom han att tänka på Halt. Om du oroar dig för att förlora så kommer du förmodligen också att göra det, brukade han säga. Han insåg till sin bestörtning att han höll på att förbereda sig på att förlora striden. Han lät MacHaddish bestämma villkoren och det enda han gjorde var att försvara sig. Nu var det dags att anfalla. Dags att börja ta risker.