När MacHaddish halkade fick han chansen. De hade hasat omkring med fötterna i gläntan så att snön hade pressats ihop och för bråkdelen av en sekund tappade den skotiske generalen koncentrationen när han halkade lite med stöveln.
Det var bara ett kort ögonblick, men Will såg sin chans. Med en smidig rörelse klev han fram och kastade sin kniv mot generalen.
Han hade redan sett hur snabb mannen var och han väntade sig inte riktigt att kniven skulle träffa. Snarare trodde han det motsatta, eftersom han trots allt fortfarande hoppades ta mannen levande. När den glittrande dolken flög mot MacHaddish höjde han sin dolk och lyckades slå undan den tunga kastkniven i sista sekunden. Men syftet med anfallet var att distrahera MacHaddish och få honom att parera med dolken. I samma sekund som mannen slog undan den långa kniven skyndade Will fram och grep tag om generalens vänstra handled. Mannens arm satt som i ett skruvstäd.
Men MacHaddish var snabb som en orm. När Will grep tag i hans vänstra handled vred han sig åt sidan och ryckte till så häftigt att Will tappade balansen. Eftersom han visste att hans egen högerhand just nu var oanvändbar tryckte han upp höger underarm över sin motståndares strupe. Det var en form av strypgrepp och Will tvingades böja huvudet bakåt.
Will hade tvingats sträcka ut höger arm på grund av generalens ryck och hans huvud tvingades längre och längre bak. Will kände hur hans grepp om motståndarens handled blev svagare.
Samtidigt insåg han att den skotiske mannens bara överkropp och armar var insmorda i fett, förmodligen som skydd mot kylan. Det gjorde det ännu svårare att få grepp om honom. Han kände hur MacHaddish vred sin vänsterhand fram och tillbaka. Plötsligt kom den in innanför hans eget grepp. Nu skulle det bara ta några sekunder innan generalen tagit sig loss.
Will måttade två snabba knytnävsslag mot generalens blottade högersida. Han träffade revbenen och MacHaddish grymtade av smärta. Trycket mot Wills strupe minskade en aning. Det var tillräckligt. Will sträckte sig upp och grep tag i MacHaddishs högra handled och drog undan mannens underarm från sin strupe. Samtidigt knyckte han till så att MacHaddish tappade balansen.
Det var en ren slump att han grep tag i mannens handled på precis samma ställe där pilen träffat. När Wills grepp hårdnade vrålade MacHaddish av smärta och försökte av ren instinkt böja sig framåt för att skydda sig själv. Hans plötsliga ryck tog Will med överraskning. Spejaren tappade balansen och släppte greppet om sin motståndares högra handled. Hans fötter gled lite över den tillplattade snön under deras fötter.
Nu gjorde MacHaddish ett nytt utfall. Han körde upp höger underarm mot Wills ansikte. Den unge spejaren duckade undan och gled åt sidan när MacHaddish följde upp med höger knä. Nu var Will helt koncentrerad på att behålla greppet om handen som höll den rakbladsvassa dolken. Om han tappade greppet skulle det vara ute med honom. Will hade släppt alla tankar på att ta MacHaddish levande. Det enda som spelade någon roll nu var att överleva.
Han grep tag i den långa hårpiskan på vänster sida av Mac-Haddishs ansikte. Han drog till så att den skotiske mannens huvud vreds åt höger. Generalen tjöt av smärta och vände lite på huvudet samtidigt som han högg med tänderna som om han ville bita Will i handen. Samtidigt gjorde Will ett svep med vänster ben så att generalens fötter slogs undan och han ramlade rakt ned i snön med Will ovanpå. Spejarens tyngd fick luften att gå ur generalen.
Än en gång kände han hur MacHaddish kämpade med knivhanden för att försöka bryta sig loss. Sedan grymtade generalen till och rullade åt höger så att deras positioner plötsligt var de motsatta. Nu var generalen överst och handen med dolken var farligt nära Wills strupe. Han började långsamt pressa den nedåt med sin fulla tyngd. MacHaddish struntade i sin smärtande högerarm och lade underarmen ovanpå vänster hand och började trycka nedåt för allt han var värd.
Will grep tag i motståndarens knivhand med båda händerna och försökte tvinga dolken åt sidan. Han började nästan misströsta när han insåg att den skotiske mannen både var tyngre och starkare än han själv. MacHaddish skulle definitivt vinna ett styrkeprov av den här typen. När de slogs stående var Will lite snabbare och rörligare. Men just nu hade skoten alla fördelar man kunde tänka sig.
Will krängde desperat och försökte kasta av sig sin motståndare. Men MacHaddish räknade med rörelserna och kontrade dem enkelt. Varje gång fick Will några extra sekunder eftersom knivhanden flyttades undan. Men MacHaddish förde den alltid tillbaka och tvingade den närmare och närmare Wills strupe. Och nu började spejarens krafter ta slut.
Will hade svett i ögonen och såg hur den glittrande knivsudden kom närmare. Ovanför anade han MacHaddishs ansikte. Ansiktsdragen skymdes av färgen som täckte halva ansiktet. Han såg mannens ansikte och en sorts triumf som tänts i hans ögon. MacHaddish drog bak läpparna i ett illvilligt halvleende. Om några sekunder skulle striden vara över.
Och plötsligt var den det. Det gick faktiskt snabbare än MacHaddish hade räknat med.
Pang! Pang! Horaces tunga mässingshjalt träffade generalen i tinningen två gånger i följd.
MacHaddishs grepp blev lösare och efter några sekunder kunde Will inte känna det alls. Mannen fick något tomt i blicken och förlorade medvetandet. Will vräkte den tunga kroppen åt sidan med en sista kraftansträngning och reste sig upp. Han stapplade lite när han klev undan från den livlösa kroppen i snön. Horace klev fram till sin vän och lade armen om hans axlar för att stödja honom.
Tack gode Gud, tänkte Horace. Han hade kommit i sista sekunden. När han avlett generalens uppmärksamhet så att Will kunde smyga närmare hade han tappat bort Will och MacHaddish. Det hela kunde ha slutat riktigt illa för Will. De senaste fem minuterna hade Horace snubblat fram blint genom träd och buskar och förtvivlat hoppats att han var på väg åt rätt håll.
Ironsikt nog hade det varit MacHaddish själv som avslöjat sig. När Will gripit tag om hans sårade högerarm hade generalens plågade rop lett Horace rätt. Horace hade skyndat genom skogen mot ljudet. Han visste inte om det var Will eller MacHaddish som skrek och han fruktade det värsta. Han räknade nästan med att hitta sin vän i en blodpöl i snön.
När han kom fram till gläntan och såg de två kämpande männen kände han sig djupt lättad. Will levde. Men lättnadskänslan blev kortlivad när han förskräckt insåg att Will inte hade mer än några sekunder kvar. Horace visste att han måste agera direkt. Han drog sitt långa kavallerisvärd, tog ett par långa kliv genom gläntan och slog det tunga hjaltet i huvudet på MacHaddish. Eftersom åsynen av den långa dolken så nära Wills strupe hade fyllt honom med vrede och skräck slog han sedan en gång till.
Nu såg han bestört att Wills tunika var alldeles blodig.
”Hur är det med dig?” frågade han och drog tillbaka armen från Wills axlar. Han vred lite på Will för att se bättre.
Will hostade och försökte kräkas. Han visste hur nära döden han varit och blotta tanken fick hans ben att vilja vika sig.
”Will!” sa Horace. Hans röst hade hårdnat av oro. ”Hur mår du, egentligen?”
Den unge krigaren kände förtvivlat med händerna på Wills bröstkorg och mage för att försöka se var han var skadad. För det rådde inga som helst tvivel om att han var skadad. Han hade en stor blodfläck på tunikan. Will var fortfarande chockad och reagerade aggressivt på frågan.
”Jag mår bra!” snäste han. ”Idiot! Såg du inte att han höll på att döda mig?”
Han försökte slå undan Horaces händer, men utan att lyckas.
”Var träffade han?” frågade Horace förtvivlat. Han ville hitta såret och stoppa blodflödet. Han visste att skador i magen och bröstet ofta var dödliga och han kände paniken stiga medan han letade.
”Låt mig vara!” ropade Will argt och backade undan. ”Det är MacHaddishs blod, inte mitt!”
Horace tittade oförstående på honom.
”Inte ditt?” frågade han.
”Nej, nej! Titta på hans hand där pilen träffade! Blodet sprutade som en fontän medan vi slogs. Själv mår jag bara bra.”
Horace kände en egen irrationell vrede välla fram. Nyss hade han känt sig lättad. Nu var han plötsligt ursinnig.
”Hans blod? Och varför sa du inte det? Jag greps av panik och trodde att du blödde som en gris!”
”När gav du mig chansen att säga något?” frågade Will. ”Du ryckte genast tag i mig och började vända och vrida på mig!”
Vreden var naturligtvis ingenting annat än en reaktion på chocken och skräcken de känt. Men ändå var den verklig.
”Jag ber så mycket om ursäkt!” fräste Horace. ”Förlåt att jag brydde mig. Jag ska försöka låta bli i fortsättningen!”
”Ja, om du hade kommit hit lite fortare hade det inte ens varit något problem”, kontrade Will hastigt. ”Var tusan var du, egentligen?”
”Var tusan jag var? Var tusan var du själv? Jag fick leta efter dig så att jag höll på att bli galen! Är detta tacken för att jag räddar livet på dig? Ärligt talat såg det inte ut som om du hade det särskilt kul med vår vän här!”
Han petade på den medvetslöse MacHaddish med stöveln. Den skotiske generalen förblev tyst. Men Will såg plötsligt skamsen ut. Han visste att hans vän hade rätt.
”Förlåt, Horace. Du har rätt. Du har räddat livet på mig och jag är verkligen tacksam för det.”
”Tja …”, började Horace. Nu var det hans tur att skruva lite på sig. Han förstod varför Will verkat arg. Han hade sett samma ilska hos många soldater som varit nära döden och han visste att Will inte var otacksam. ”Ingen fara. Det var så lite.” Horace ville byta samtalsämne och hans blick föll på den medvetslöse generalen i snön.
”Det är väl bäst att vi för honom till Dysterdalsskogen”, sa han. Han böjde sig fram och grep tag i den skotiske mannens armar för att lyfta upp honom. Då såg han att det fortfarande kom blod från mannens högra arm. ”Men först ska vi binda om såret. Jag har ingen lust att bli nedblodad.”
Han skar av en bit av mannens kilt och lindade den runt hans sårade handled. Sedan lyckades han lyfta upp den tunge generalen över axeln med Wills hjälp. Han rynkade lite på näsan.
”Han är inte särskilt väldoftande på så här nära håll.”
Will ryckte på axlarna. ”Jag hade för mycket annat att göra för att tänka på det.” Han såg sig omkring i gläntan och fick syn på sin långa kniv. Han tog upp den ur snön och följde sedan efter Horace tillbaka mot överfallsplatsen. ”Tack igen, Horace”, sa han.
Horace ryckte på axlarna bäst det gick med den tunge Mac-Haddish över axeln.
”Glöm det”, sa han. De traskade tysta genom snön i några minuter, men sedan kunde inte Will låta bli.
”Men ärligt talat, var tusan var du?”