Förutom den medvetslöse generalen hade tre skotiska krigare överlevt den hårda sammandrabbningen mellan träden. Två av dem var oskadda, även om den ene hade ett stort blåmärke på hakan där Horace hade träffat honom. Den tredje hade blivit träffad av en yxa i armen och förlorat så mycket blod att han nästan var medvetslös.

Gundar hade hämtat sig från sitt bärsärkaraseri och beordrade nu de två oskadda skoterna att göra en bår åt sin vän och bära honom tillbaka till Malcolms stuga. När de började arbeta vinkade Gundar till sig Will.

”En av dem smet”, sa han. ”Om du vill kan jag be några av mina mannar att förfölja honom.”

Will funderade. Skandierna var utmärkta krigare, men han tvivlade på att de var särskilt bra på att följa spåren av en ensam flyende man i mörkret. Han skulle ha föredragit om ingen i MacHaddishs grupp kommit undan, men kanske var det för mycket begärt. I stridens hetta hade det varit enkelt för en ensam man att obemärkt slinka in i skogen. Det var inte bra att mannen hade flytt, men samtidigt var det inget stort problem. Will tecknade mot MacHaddish, som Horace precis lade ifrån sig på marken med en liten suck av lättnad.

”Vi fick i alla fall tag på mannen vi letade efter”, sa han. ”Så glöm det där. Det gör nog inget att han kom undan.”

Han rynkade pannan när han sa det och hoppades att han hade rätt.

När båren var redo lyfte Horace upp den skotiske generalen på axeln igen. Nils Repman erbjöd sig att avlösa honom, men Horace skakade på huvudet.

”Kanske lite senare”, sa han. ”Just nu klarar jag mig.”

Men vägen tillbaka till gläntan i Dysterdalsskogen var lång och Horace och skandierna turades om att bära den skotiske generalen. Nu hade Nils precis avlöst Horace, som ryckte lite på axlarna och vred huvudet fram och tillbaka för att mjuka upp sina stela muskler.

”Vad ska vi egentligen göra med dem?” frågade han Will och nickade mot fångarna.

”Vi blir tvungna att bygga någon sorts fängelse”, sa Will tveksamt. ”Vi måste ju bevaka dem.”

Horace grymtade. ”Det kommer killarna att älska.” Han nickade mot skandierna som traskade på framför dem. De skämtade och skrattade där de gick. ”De har inte lust att vakta fångar”, sa Horace. ”De vill äta, dricka och slåss!”

Will ryckte på axlarna. ”Det är dumt”, sa han. ”Vi kanske kan använda fotbojor eller något. Då kanske det räcker att en person i taget bevakar dem.”

Horace höll med. ”Det borde ju inte vara så betungande.”

Det var sent på kvällen när de kom tillbaka till gläntan. Månen hade visat sig och försvunnit, men under de tjocka trädkronorna hade de inte sett den. Ett svagt, flackande sken från resterna av skandiernas eld lyste upp gläntan när de kom ut mellan träden. Det var också tänt i Malcolms stuga. När de gick in i gläntan öppnades dörren så att en lång rektangel av ljus föll över den mörka marken.

Malcolm klev ut och hälsade.

”Jag hörde att ni var på väg”, sa han. Will och Horace utväxlade blickar och log trött.

”Vi borde ha insett att ingenting undgår ditt nätverk av spioner”, sa Will.

Malcolm grimaserade. ”Det är ren vana”, sa han. Han kom fram till båren och betraktade den skotiske generalen. ”Det är bäst att ni tar in honom så att jag kan undersöka honom.”

Gundar kastade en blick på den skadade mannen. Han såg helt ointresserad ut.

”Varför bry sig?” frågade han. ”Han är ju vår fiende!” Malcolm lyfte huvudet och mötte skandierns blick. Ett hårt ljus hade tänts i hans ögon.

”Det spelar ingen som helst roll för mig”, sa han. ”Han är skadad.” Gundar såg på honom i några sekunder, men ryckte sedan på axlarna.

”Som du vill”, sa han. ”Själv skulle jag inte ödsla tid på honom.”

När de kom in i ljuset utanför huset lade Malcolm märke till bandagen som flera skandier hade. Han förstod varför Gundar verkat så känslokall. Den skandiske kaptenen kände ansvar för sina mannar.

”Jag ska givetvis ta hand om dina krigare också”, sa han med ursäktande tonfall.

Gundar nickade. ”Jag uppskattar det.” Han var en stolt man och hade varit nära att svara att skandier kan ta hand om sig själva. Men han ville inte gå miste om experthjälpen som Malcolm kunde erbjuda. Att vinna en liten ordstrid var inte värt ett så högt pris.

Den skotiske generalen hade återfått medvetandet för en liten stund sedan och hade redan uttryckt sitt missnöje över att släpas fram som en vetesäck över axeln på en skandier. Nu stod han mellan dem med händerna bakom ryggen. Will hade bundit dem med sitt tumfängsel och lagt ett tjockt rep runt mannens hals för att han inte skulle fly. Repets andra ände satt fast i Horaces bälte. Den kraftige generalen såg sig omkring i gläntan. Han hade klara, intelligenta ögon och hans panna var rynkad under den blå färgen. Malcolm såg intresserat på honom.

”Jag antar att detta är MacHaddish?” frågade han. Generalen gav honom en skarp blick när han hörde namnet. Will nickade.

”Visst är det han”, sa han. ”Och han var inte alldeles lätt att fånga, kan jag meddela.”

För ett ögonblick mindes han striden i gläntan och hur MacHaddish tryckt sin kniv närmare och närmare hans strupe. Han ryste till.

”Hm”, sa Malcolm och såg på den skarpa, beräknande glöden i generalens ögon. ”Honom skulle jag inte direkt lita på.” Han granskade de grova bandagen som Horace hade bundit om generalens sårade handled. ”De där duger för tillfället”, sa han. ”Vi kan titta närmare senare.” Han vände sig om och ropade över gläntan. ”Trobar! Hämta kedjorna!”

Den jättelike gestalten dök upp längst bort i gläntan och började gå mot dem. En av de skotiska fångarna tog ett steg bakåt och mumlade chockat för sig själv när han fick syn på den enorme mannen. Trobar bar på en lång järnkedja. När han kom närmare såg Will flera hårda, tjocka läderöglor som var bundna vid kedjan.

”Jag misstänkte att vi skulle behöva något sådant”, förklarade Malcolm. ”Jag bad Trobar att göra den där tidigare i dag.”

Will och Horace såg på varandra. ”Jag är verkligen glad att någon tänkte så långt”, sa Will. ”Vi har pratat hela vägen tillbaka om vad vi ska göra med dem.”

Malcolm log. ”Ni tillfångatar, jag fängslar. Sätt fast dem, Trobar!”

De skotiska krigarna ryggade först tillbaka när jätten kom fram, men när en av skandierna grymtade fram en varning blev de mer samarbetsvilliga. Trobar lade de tjocka läderöglorna runt männens halsar. Trobar fick hjälp av två skandier och ledde fångarna till en stor stock nära skogsranden. Han fäste kedjan vid stocken genom att slå några enorma järnspikar genom kedjans yttersta länkar.

”Det har slutat snöa, så vi kan ha dem ute”, sa Malcolm. ”De är ändå vana vid det.” Han såg på MacHaddish. ”Det kanske är bäst att vi håller generalen fången på en egen plats.”

Horace nickade. ”Bra tänkt. Han kan få en egen stock. Det är ett privilegium man får som general.” Han log lite.

När de fängslat MacHaddish på samma sätt som de andra kom flera andra av invånarna i Malcolms hemliga by ut mellan träden med mat och dryck till Will och de andra. Malcolm gjorde Gundar på bättre humör genom att se över de två sårade skandiernas skador. Han rengjorde såren ordentligt och strök på en läkande salva innan han snabbt och effektivt lade på bandage. Efteråt gick han till den skadade skotiske krigaren, som fortfarande var medvetslös. Han gjorde rent yxhugget i mannens arm och sydde omsorgsfullt ihop sårets sidor med ren tråd. Horace grimaserade när han såg nålen gå in och ut genom den skadade mannens hud.

När Malcolm var färdig bar Trobar krigaren till en låg säng på verandan. Han lade ned honom på den och täckte över med filtar. Sedan lade han en ögla runt mannens hals och fäste den i sängen med en kort kedja.

”Om han går någonstans får han ta sängen med sig”, sa Malcolm muntert. ”Vilket jag betvivlar att han klarar av just nu.”

De andra skotiska soldaterna hade ätit och svept in sig i sina tjocka tartanplagg. Nu lutade de sig mot stocken de kedjats fast vid. De verkade ha funnit sig i att de var tillfångatagna och verkade ganska säkra på att de inte skulle bli dödade eller torterade. Därför reagerade de som soldater alltid gör: genom att försöka ta igen lite sömn. Snart hördes deras ljudliga snarkningar i hela gläntan.

MacHaddish satt däremot klarvaken vid sin stock. Han var rak i ryggen och svepte hela tiden över gläntan med blicken.

”Honom behöver vi bevaka”, sa Horace och tuggade på en bit mört, grillat lamm inlindat i mjukt, platt bröd. Trobar stod bredvid och grymtade något ohörbart. Han gick genast och satte sig på marken några meter från MacHaddish med blicken fäst vid generalen. En svartvit skepnad gled ljudlöst ut ur skuggorna och skyndade fram över gläntan till hans sida. Will log.

”Hunden tar hand om det”, sa han. ”Men det kanske ändå är bäst att vi gör upp ett vaktschema. Våra fångar är ju ganska lätta att vakta när de sitter ute i det fria så här.”

Malcolm kom ut till dem. Han rörde på axlarna och armarna för att mjuka upp sina ömma muskler. Han hade stått lutad ganska länge över de skadade männen.

”Trobar har koll på honom i några timmar”, sa han. ”Jag tycker att ni två ska vila. Jag kan göra upp ett vaktschema.”

Will log tacksamt. ”Jag tänker inte streta emot”, sa han. ”Det har varit en lång dag.” Han vände sig om och började gå mot sitt eget och Horaces tält. Sedan kom han plötsligt att tänka på något. Han vände sig om och såg på helaren.

”När vill du förhöra honom?” frågade han och pekade med tummen på den rakryggade gestalten som satt fastkedjad vid stocken.

Malcolm svarade utan att tveka.

”I morgon kväll”, sa han. ”Mina små överraskningar fungerar nämligen bäst om det är mörkt.”