Will satt med benen i kors i förmiddagssolen utanför sitt tält och funderade över meddelandet som Alyss skickat kvällen innan.
En pojke som hette Mortinn hade hållit vakt i skogsranden under natten. Mortinn hade tidigare arbetat på ett värdshus men kommit till Malcolm efter att han fått en kittel med kokande vatten över sig och blivit fruktansvärt vanställd. Mortinn hade plikttroget antecknat ljussignalerna Alyss skickat från sitt fönster. Han hade gjort några mindre fel, men meddelandet var ändå fullt begripligt.
Horace hade också kommit ut ur sitt tält. Han hade inget speciellt att göra och var frestad att spionera medan Will dechiffrerade meddelandet. Men han visste hur noga Will var med att bevara kodens hemlighet, så i stället gick han och kontrollerade fångarnas kedjor. När han konstaterat att de fortfarande var säkra stannade han till och kliade hunden på huvudet. Djuret slog några gånger i marken med sin tjocka svans. Människorna som hållit vakt hade avlöst varandra med några timmars mellanrum, men hunden hade varit vaken hela tiden. Horace såg att det var Trobar som höll vakt just nu.
”Duktig vovve, Sotis”, sa Horace. Hunden viftade än en gång med svansen när den hörde orden, men Trobar såg irriterad ut. Horace visste att den store mannen sällan pratade. Hans gom var missformad och det var mycket ansträngande för honom att tala. Dessutom blev orden så otydliga att det nästan var omöjligt att förstå dem och när man bad den storvuxne mannen att upprepa sig skämdes han. Men just nu tycktes han vara för irriterad för att bry sig om det.
”Inde Schodisch”, sa han.
Horace tvekade, men förstod sedan vad mannen menade. Han hade svårt med ljud som s och t.
”Inte Sotis?” frågade han och den upprörde jätten nickade. Horace ryckte ursäktande på axlarna och kände sig lite missnöjd. Ingen tycktes gilla namnet han gett hunden. ”Vad heter han då?” frågade han.
Trobar var tyst en stund. ”Schkuggang”, sa han sedan. Han gjorde sitt bästa för att uttala ordet så tydligt som möjligt.
Horace funderade en liten stund. ”Skuggan?” sa han till sist.
Ett brett leende bröt fram i jättens stora ansikte och han nickade ivrigt.
”Schkuggang”, sa han på nytt och verkade nöjd med att han fått fram det han ville ha sagt. Hunden piskade återigen med svansen när hon hörde namnet. Horace betraktade hunden och mindes hur hon brukade krypa fram med magen nära marken, lika ljudlöst som en vålnad.
”Det är faktiskt ett förbannat bra namn”, sa han. Han var riktigt imponerad av jättens fantasi.
Trobar nickade på nytt. ”Bättre än Schodisch”, sa han retsamt.
Horace höjde på ögonbrynen. Han upprepade långsamt för sig själv det jätten hade sagt.
”Tycker du att det är bättre än Sotis?”
Trobar nickade flera gånger och Horace ryckte på axlarna.
”Värst vad alla har blivit kritiska plötsligt”, muttrade han och vände sig om för att se om Will lyckats tolka meddelandet. När han började gå mot sin vän hörde han Trobars mullrande skratt bakom sig.
Will stoppade ned sin kodnyckel i en innerficka när Horace kom fram.
”Vad säger Alyss?” frågade han. Will kastade en blick på sitt anteckningspapper. Det var en ren reflex – han hade trots allt precis läst meddelandet.
”Hon ville huvudsakligen berätta om MacHaddishs besök. Men hon har nyheter till Orman också. Jag är rädd att hans far är död.”
Horaces ansikte hårdnade. ”Har Keren låtit döda honom?”
Will ryckte på axlarna. ”Det verkar mest ha varit en olyckshändelse, även om han förstås ytterst är ansvarig. Alyss säger att han aldrig kommer att ge sig nu. Han har inget val utan måste fullfölja planerna med skoterna.”
”Och jag antar att hon inte känner till deras tidsschema?” frågade Horace. Will skakade på huvudet.
”Om vi har tur så lyckas Malcolm få fram det ur MacHaddish i kväll”, sa han.
Men Horace såg tveksam ut. ”Det skulle jag nog inte räkna med. Han kan bli en hård nöt att knäcka. Har du någon aning om vad Malcolm tänker göra med honom, förresten?”
”Inte den blekaste”, sa Will. ”Men vi får väl reda på det. Men först måste jag berätta för Orman om hans far.”
Han reste sig långsamt upp och kastade återigen en blick på sitt anteckningspapper, precis som om han sökte efter anvisningar om hur han på bästa sätt skulle berätta de dåliga nyheterna för Orman. Horace lade en stor hand på sin väns axel.
”Jag följer med”, sa han. Det fanns inte direkt något han kunde göra för att underlätta situationen för Will, men han misstänkte ändå att det skulle kännas lättast för honom om han var med.
”Tack”, sa Will. De började gå tillsammans mot stugan.
MacHaddish, som såg allt som hände i gläntan, följde dem med blicken.
*
Orman var i den lilla stugan med Malcolm och Xander när Will kom in och berättade om Syrons död. Orman tog nyheten med jämnmod.
”Enligt Alyss dog han åtminstone ingen plågsam död”, sa Will i förhoppning om att göra det lättare för Orman att ta emot de dåliga nyheterna. ”I slutet var han medvetslös och enligt meddelandet somnade han bara in.”
”Tack för att du berättade det här för mig”, sa Orman. ”Innerst inne så visste jag det nog redan. Jag kände någonting på mig … ett slags saknad. Jag förstod att min far måste ha dött.”
Xanders ögon hade fyllts med tårar vid nyheten. Han hade tjänstgjort i Syrons hushåll sedan han varit tonåring. Hans sorg berodde inte riktigt på att han älskade Syrons familj – Xander var för mycket tjänare för att ta sig sådana friheter. Snarare berodde hans sorg på plikttrogenhet. Syrons död fick den lille mannen att känna sig hopplöst vilsen och desorienterad – som om någon huggit av honom armen eller benet.
Trots att han varit Ormans sekreterare de senaste månaderna så var det i första hand mot Syron han var lojal. Som Will och Horace konstaterat flera gånger innan så var det en lojalitet som satt djupt och formade hela hans personlighet.
Han hanterade det hela som han brukade: genom att försöka hjälpa Orman, som nu officiellt var hans herre.
”Är det något ers nåd vill ha? Något jag kan göra?”
Orman klappade honom mjukt på axeln.
”Tack, Xander, men du behöver också sörja. Han var din herre innan jag blev det och jag vet att du har varit en trogen tjänare. Bry dig inte om mig nu.”
Den lille tjänaren såg bedrövad ut och Orman insåg att det bästa sättet för Xander att hantera situationen på skulle vara att få uträtta något åt sin herre.
”Vid närmare eftertanke tror jag att jag behöver en stor kopp te. Om det inte är för mycket besvär för dig, alltså.”
Xanders ansikte klarnade omedelbart. Tanken på att få göra något fick hans liv att kännas normalt igen.
”Det ska bli, ers nåd!” sa han. Han såg på de andra. ”Någon annan?”
Will och Horace dolde sin förvåning. Den lille mannen hade varit mycket stingslig de senaste dagarna. Malcolm insåg däremot att tjänaren helt enkelt behövde något att sysselsätta sig med.
”Var snäll och ge mig en kopp också, Xander”, sa han lågt.
Xander nickade flera gånger och skyndade iväg mot den lilla stugans kök. Han gned energiskt handflatorna mot varandra.
”Vad har du för planer för kvällen?” frågade Will Malcolm när tjänaren lämnat rummet.
”Det finns en liten glänta en bit österut”, förklarade helaren. ”Mina vänner håller på med vissa förberedelser där borta. Så fort månen gått ned för vi dit MacHaddish.”
Horace lade pannan i djupa veck. Han hade länge funderat på hur Malcolm tänkte få MacHaddish att svara på frågor.
”Vad är det egentligen du tänker göra?” frågade han. Helaren betraktade honom. Normalt sett såg han vänlig ut, men nu var hans ansikte uttryckslöst.
”Jag tänker utnyttja MacHaddishs vidskepelse och rädsla. Skoternas mytologi kryllar av demoner och övernaturliga väsen jag kan dra nytta av.”
”Känner du till dem?” frågade Orman och tittade intresserat på helaren.
”Till viss del”, svarade Malcolm blygsamt. ”En av invånarna här i gläntan bodde norr om gränsen i flera år som ung. Han känner till skoternas demoner och vidskepelser.” En annan tanke tycktes plötsligt slå honom och han vände sig mot Will. ”Vi kan nog behöva några skandier som vakter i kväll”, sa han. ”Fråga Gundar om två eller tre av hans enklaste och mest vidskepliga mannar kan följa med oss.”
”Jag ska fråga”, sa Will tveksamt. ”Men vore det inte bättre med lite … smartare vakter?”
Malcolm skakade på huvudet. ”Skräck får näring av skräck. Om MacHaddish ser att skandierna blir rädda så kommer han också att bli rädd. Och det fungerar bättre om de inte bara låtsas.”
I samma ögonblick kom Xander tillbaka. Han bar på en bricka med två rykande temuggar. Han höll fram brickan mot Orman, som försiktigt tog den ena muggen.
”Tack, Xander”, sa han. ”Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig.”
Xander log. Det var ganska ovanligt och Will och Horace utväxlade en förvånad blick. De visste att Orman precis visat ett praktiskt exempel på gott ledarskap.
”Tack”, sa Malcolm också. Han tog en belåten klunk och såg sedan på Will och Horace. ”Jag antar att ni två tänker följa med och titta i kväll?”
”Självklart”, svarade Will. ”Vi vill inte missa det här.”
Malcolm nickade. ”Jag misstänkte det. Jag ska se till att Trobar för er till gläntan när det är dags. Jag ger mig snart iväg själv för att göra lite förberedelser.” Han betraktade sin mugg med ett leende. ”Jag ska bara dricka upp det här utmärkta teet!”