”Trobar, din dåre!” fräste Malkallam åt sin darrande medhjälpare. ”Jag sa ju att du skulle komma hit innan månen gått ned. Du vet väl vem som vaknar sedan!”
Han tecknade åt de mörka träden runt dem medan han pratade och djupt in i skogen hördes det hånfulla skrattet på nytt. Trobar sänkte blicken och såg skamsen och lite rädd ut.
”Förlåt, mäschdare”, sa han nedslaget. Men trollkarlen såg inte det minsta förlåtande ut.
”Förlåt?” sa han. ”Det tjänar ingenting till att be om ursäkt, din dåre! Du har väckt honom och nu blir jag tvungen att skydda oss alla.”
Skandierna hade lyssnat på samtalet med stora ögon. Händelserna i skogen hade varit skrämmande och Malkallam själv var skräckinjagande, men det värsta av allt var hur kyligt och skoningslöst han behandlade Trobar. Vid det här laget visste skandierna att Malcolm brukade tala lågmält och vänligt med den vanskapte jätten. Det här var som en helt annan person.
Will hade återfått en del av sitt lugn och betraktade trollkarlen med smala ögon. Han misstänkte starkt att Malcolm och Trobar spelade speciella roller för att lura MacHaddish. Men de var otroligt skickliga skådespelare. Han kastade en snabb blick på Horace och såg att den långe krigaren tycktes ha samma farhågor. Will ryckte på axlarna. Det var bäst att inte låta MacHaddish se dem tveka. ”Det är bara att spela med”, viskade han till Horace.
Horace nickade, men när Malkallam hörde ljudet vände han sig mot dem, sträckte ut armen och pekade. Pekfingret slutade i en lång nagel som var riktad mot Will som en pilspets.
”Tyst, din idiot! Tror du att vi har tid med småprat just nu? Serthrek’nish har vaknat!”
MacHaddish reagerade starkt på det namnet. Den skotiske generalen gav ifrån sig ett ofrivilligt tjut av skräck och sjönk ned på knä bredvid den tunga stocken som Trobar hade släppt. Malkallam klev fram till honom och böjde sig över honom.
”Just det, MacHaddish”, sa han. ”Den mörke demonen Serthrek’nish går lös i skogen. Och han ser oss just nu! Jag förmodar att du känner till honom? Sönderslitaren, som river sina fiender i bitar? Människans rödkäftade förgörare?”
Han tystnade. Skoten snyftade av skräck. Han satt hukad över den tunga stocken som hans kedja var fäst i och vägrade titta upp, som om han var rädd för vad han skulle få se.
Malkallam fortsatte skoningslöst.
”Det enda som håller honom borta från gläntan är ljuset från min eld. Men Serthrek’nish kommer inte att hålla sig borta länge till. Nu tar han mod till sig, för han vet att elden snart kommer att falna!”
Till svar kom ett skrovligt skratt från mörkret utanför gläntan.
MacHaddish ryckte till och tittade upp. Trots att Will stod flera meter bort såg han att mannens ögon var vidöppna. Ögonvitorna stod i stark kontrast till den blå färgen han målat ansiktet med.
”Vi har ingen tid att förlora”, sa Malkallam. ”Vi måste ställa oss i en defensiv triangel.” Malkallam struntade i den stirrande generalen och gjorde tecken åt sin medhjälpare. ”Trobar! Ta med de där männen dit bort!”
Trobar ledde skandierna till platsen hans herre pekade på i gläntans ena hörn. Nordborna tittade förskrämt på de mörka träden när de närmade sig. De skulle ha föredragit att stanna mitt i gläntan, bredvid elden.
”Sitt ned”, sa Malkallam. Trobar och de andra satte sig ned på den fuktiga marken med benen i kors. Helaren klev sedan fram och mumlade mystiska ord medan han hällde ut ett svart pulver ur en påse i en stor cirkel runt dem.
”Rör inte cirkeln”, sa han varnande. ”Själsförtäraren kan inte röra er så länge cirkeln är hel.”
Han gjorde tecken åt Will och Horace att gå till en annan plats i gläntan. Will insåg att de tre platserna utgjorde de tre hörnen i en ungefär liksidig triangel. Skandierna och Trobar satt i ett hörn, MacHaddish hukade sig i ett annat och Horace och Will stod i ett tredje. Det här var den ”defensiva triangeln” som Malcolm hade pratat om.
Helaren gjorde tecken åt dem att sätta sig ned och började än en gång hälla svart pulver i en cirkel. Han muttrade mystiska besvärjelser medan han rörde sig runt dem.
”Försök inte att gissa vad jag gör”, väste han lågt. ”Prata inte om det. Se bara vettskrämda ut!”
Will nickade och fick en nästan omärkbar nickning till svar från Malkallam. Han insåg att det hela var vettigt. Om han och Horace satt här helt lugnt och funderade på det Malcolm gjorde skulle de förstöra atmosfären han försökte skapa. Det skulle vara som en trolleriföreställning där någon i publiken gång på gång ropade ”han har korten i ärmen!”.
Malkallam – Will hade svårt att kalla honom Malcolm just nu – lämnade dem och skapade en svart cirkel runt MacHaddish. Den skotiske generalen hade hämtat sig lite och tittade allvarligt på medan det svarta pulvret hälldes ut omkring honom. Malkallam mötte hans blick när cirkeln var färdig.
”Du kommer att klara dig så länge den svarta cirkeln är hel”, sa han. ”Förstår du?”
MacHaddish nickade och svalde. Malkallams ansikte mörknade.
”Säg det!” befallde han. ”Säg att du förstår!”
”Jag … jag förstår”, sa generalen. Han bröt kraftigt och det gick knappt att begripa vad han sa. Will höjde på ögonbrynen. Det här var det första mannen hade sagt sedan de tillfångatagit honom och hittills det enda tecknet på att han förstod araluanska. Samtidigt förstod han att det var självklart, för skoterna skulle ju knappast ha låtit honom förhandla med Keren annars.
Men det intressantaste var inte att MacHaddish hade talat utan han hade gjort det för att Malcolm befallt honom. Det verkade som om helarens försök att påverka den envise generalen skulle lyckas. Will kastade en blick på Horace och såg att den unge krigaren hade sänkt blicken och insåg att han själv antagligen verkade alldeles för nyfiken på vad MacHaddish gjorde. Han följde sin väns exempel och drog upp huvan lite längre och böjde ned huvudet. På det sättet kunde han se vad Malkallam gjorde utan att det märktes.
Den långe gestalten klev över gläntan och reflektionerna från hans silverhatt glimmade bland träden. Han tog upp en lång stav av slån. Den var knotig men hade använts så flitigt under årens lopp att den blivit alldeles blank. Malkallam höjde den över huvudet och vände sig mot skogen.
”Triangeln av svarta cirklar är färdig!” ropade han. ”Och jag håller i den heliga slånstaven! Vi är skyddade från dig, Serthrek’nish!”
En ilsken morrning svarade från träden. På södra sidan av gläntan, som de kommit från, blinkade ett rött ljus till inne i skogen. Sedan hände samma sak en gång till. Den här gången var det närmare. Ljudet verkade vara på väg runt gläntan på västra sidan.
Malkallam gick bort från träden och närmade sig elden mitt i gläntan. Will såg sig omkring på de andra. Trobar och skandierna stirrade med vidöppna ögon och blickade ofta mot träden efter minsta tecken på ljus eller rörelse. MacHaddish gjorde detsamma. Will sneglade på Malcolm och såg att helaren höll MacHaddish under noggrann uppsikt. När han såg att den skotiske generalen tittade bort sträckte han ned handen innanför manteln och tog ut ett litet paket ur innerfickan. Han gick fram till elden och tömde paketets innehåll bland de glödande kolen.
Det blixtrade återigen i rött mellan träden. Nu kom ljuset från en plats bland träden på gläntans nordvästra sida. När skenet försvann steg en tunn dimma från marken alldeles bakom de närmaste träden.
Malcolm började backa och gjorde tecken åt den hopkurade MacHaddish.
”Håll dig undan, Serthrek’nish!” ropade han. ”Eldens lågor och den mäktiga triangeln förbjuder dig att gå in i denna glänta!”
Han hade knappt sagt det förrän en röd blixt syntes i själva elden. Den följdes av en tjock, röd dimma som bolmade upp från eldens ena sida – från platsen där Malcolm hade tömt innehållet i sitt paket några sekunder tidigare.
Skandierna, Trobar och MacHaddish ropade förfärat till. Will och Horace gjorde strax efteråt detsamma. När den märkliga röda röken spred sig över elden blev lågorna mindre, som om de höll på att kvävas. Det blev mörkare i gläntan när lågorna försvann. Malcolms långa skugga såg förvriden ut och träden tycktes komma lite närmare.
”Vid Gorlogs klor!” ropade en av skandierna. ”Vad i helvete är det där för något?”
Alla tittade dit han pekade. I dimman som steg bland träden på gläntans norra sida syntes ett plötsligt, rött sken.
Men det var mer än bara ett ljus. Det hade formen av ett fruktansvärt ansikte som stirrade på dem genom dimman. Det syntes i bara ett ögonblick innan det försvann, men de hade alla kvar bilden i minnet. Ansiktet var triangelformat, med sneda, tomma ögonhålor och en grinande svart mun med långa huggtänder. Hakan pryddes av vildvuxet skägg och håret var som ett virrvarr av röda snår. Genom virrvarret skymtade de två krökta horn.
Sedan var ansiktet försvunnet och ett genomträngande skratt skar genom natten. Det genljöd bland träden runt gläntan och de kunde inte låta bli att följa ljudet med ögonen för att försöka se vem som skapade det.
Snart visade sig ansiktet på nytt högt upp i skyn ovanför gläntan. Den här gången lyste det som av ett inre ljus. Ansiktet gled fram och tillbaka och for rakt över gläntan innan det försvann tillbaka bland träden. Där exploderade det i en kaskad av gnistor. När de försvunnit kändes mörkret ännu djupare än innan.
Malcolm hade ryggat tillbaka när ansiktet glidit över gläntan och sedan försökt slå till det med sin stav. Han tog några kliv bakåt och sjönk ned på knä. Han höll staven i ett krampaktigt grepp och pekade på dimman där det fruktansvärda, hånleende ansiktet än en gång hade visat sig.
”Försvinn, Serthrek’nish! Jag förbjuder dig att komma närmare! Försvinn!”
Ansiktet försvann på nytt och åskådarna ropade förskrämt till när någonting nytt och fasansfullt tog form. Någonting mörkt glittrade i dimman – eller snarare på dimman, tänkte Will – och snart tog en jättelik gestalt form framför dem. Den var kraftig och hade en enorm hornprydd hjälm på huvudet. I händerna höll den en väldig yxa. Figuren tornade upp sig framför dem i en sekund innan den började blekna.
Den mörke krigaren, tänkte Will. Han hade sett den hemska figuren själv vid det svarta kärret. Ögonblicket efter försvann den så snabbt att personerna i gläntan undrade om de verkligen hade sett den.
Elden var inte mycket mer än en liten hög med rykande kol nu. Malcolm reste sig ostadigt och såg noga till att hålla sig inom triangeln han skapat. Han pekade med sin svarta stav som om han försökte hota själva träden runt dem.
”Håll dig borta!” ropade han. ”Jag varnar dig!” Det blixtrade i rött bland träden runt omkring dem så att jättelika, förvridna skuggor kastades över den lilla gläntan – skuggor som visade sig och sedan försvann på ett ögonblick. Och precis när det hände hörde de Serthrek’nish tala för första gången. Han hade djup, kraftig och blodisande röst.
”Elden har falnat. Triangelns kraft är svag. Nu måste en av er släcka min törst med sitt blod!”
En av skandierna började resa sig med stridsyxan i ena handen, men Malcolm hejdade honom.
”Håll dig stilla, din dåre!” sa helaren. Hans röst snärtade till som en piska. ”Det räcker tydligen att han får en av oss. Han kan ta skoten.”
”Ne-e-ej!” ropade MacHaddish. Hans skrik var utdraget och ångestfyllt. För skandierna var det demoniska, röda ansiktet skräckinjagande. Men för MacHaddish var det den värsta skräck som fanns. Det var roten till all fruktan för skoterna – något de drömt mardrömmar om sedan de var barn. Serthrek’nish åt människors kött, slet dem i stycken och trasade sönder dem. Bland de vidskepliga skoterna var han djävulen och den största ondskan som fanns. Serthrek’nish nöjde sig inte med att döda sina motståndare, utan stal deras själar och drog näring ur dem för att göra sig själv starkare. Och om Serthrek’nish tog en människas själ så försvann dessutom alla möjligheter till ett liv efter jordelivet. Sådana personer skulle aldrig finna ro i slutet av sin långa resa bland bergen.
Dessutom skulle inte ens minnet av dem finnas kvar. Till och med den egna familjen tvingades glömma personer som tagits av Serthrek’nish. Inte ens under de dödas festival, då skotiska familjer bad och lämnade offergåvor till sina förfäder, skulle man hedra deras minne.
MacHaddish ansåg att han inte bara skulle gå en fruktansvärd död till mötes. Han stod dessutom inför en evighet av tomhet. Han såg upp på Malkallams obarmhärtiga ansikte när trollkarlen närmade sig.
”Nej!” vädjade han. ”Bespara mig detta! Nåd!”
Men trollkarlen hade sträckt fram slånstaven och börjat göra en öppning i den svarta cirkeln runt MacHaddish. Generalen försökte desperat att reparera cirkeln och trycka tillbaka pulvret med handen, men det ledde bara till att öppningen i cirkeln blev större. Hans andhämtning blev häftigare och tårar av fasa rann utför hans blåmålade ansikte.
Sedan kom ansiktet tillbaka i dimman. Gestalten var lite tydligare nu. Den flackade till, bleknade och försvann igen.
”Nu kommer Serthrek’nish”, sa Malklalam mjukt och tog bort ytterligare några centimeter av cirkeln. MacHaddish såg upp på trollkarlens målade ansikte. Alla spår av den stolte, obeveklige generalen hade försvunnit.
”Nåd”, sa han. Och staven stannade.
”Jag kan skona dig”, sa Malkallam med silkeslen röst. ”Jag kan offra jätten stället.”
Trobar stämde upp ett ångestfullt vrål. ”Nej, mäschdare! Schnälla!” ropade han med sin spruckna, hesa röst. Men Malkallam struntade i honom och mötte den skotiske generalens blick.
”Men vad kan du i så fall ge mig i utbyte?” frågade han.
MacHaddish stod redan på knä. Nu böjde han huvudet framåt tills pannan nuddade vid marken. Han var noga med att hålla sig inom cirkeln.
”Vad som helst”, sa han. ”Jag kan ge dig allt du ber om. Bara demonen inte tar mig!”
Malkallam förde staven till den tunna svarta linjen igen och rörde om i det svarta pulvret. Han skapade en större öppning i cirkeln. Generalen såg på staven och darrade av fasa när hans enda hopp sopades bort.
”Snälla”, sa han. Rösten var sprucken av skräck.
Staven stannade återigen till.
”Säg mig”, sa Malkallam allvarligt. ”Vad är det du och Keren tänker göra?”