MacHaddish tittade hastigt upp. Han var visserligen vettskrämd, men trollkarlens ord gjorde honom lite misstänksam. Han hade räknat med att trollkarlen skulle begära något annat – rikedomar, makt eller båda delarna. Att Malkallam skulle be om information hade han verkligen inte trott.
”Det är en enkel fråga”, sa Malkallam. ”Tala om för mig vad ni tänker göra!”
Trots paniken han kände så var MacHaddish en disciplinerad general och ledare med många års erfarenhet. Att avslöja sådana här planer var inget annat än förräderi. Han skakade sammanbitet på huvudet.
Malkallam återupptog genast sitt arbete med staven och fortsatte att förstöra cirkeln. MacHaddish var väl förtrogen med sitt folks sägner. Han visste att den svarta cirkeln var hans enda skydd mot Serthrek’nish. Hans sista stund skulle komma så snart öppningen var så stor att demonens hand kunde komma igenom.
Då skulle Serthrek’nish släpa ut honom skrikande ur cirkeln och in i den svarta natten under träden – och sedan in i ett ännu djupare mörker.
Han såg på medan öppningen blev större. En livstid av lojalitet och disciplin kämpade mot en livstid av vidskeplighet. I slutändan blev det vidskepligheten som vann. Plötsligt sträckte han ut handen och grep tag i staven så att Malcolm stannade till.
”Säg vad du vill veta”, sa han uppgivet. Hans axlar var nedsjunkna och han såg alldeles förkrossad ut.
”Berätta om era anfallsplaner”, sa Malcolm. ”Hur många soldater är på väg? När kommer de hit?”
Den skotiske generalen tvekade inte mer. Han hade redan svikit sina ideal och nu fanns det inte längre någon återvändo. Det var lika bra att få det hela överstökat, tycktes han tänka.
”Två hundra man till att börja med. Från klanerna MacFrewin, MacKentick och MacHaddish. Caleb MacFrewin har befälet. Han är ledarklanens överhuvud.”
”Och ni tänker inta Macindaws fästning och sedan sprida er längre in i Norgate, eller hur?”
MacHaddish nickade. ”Macindaws fästning ska bli vår bas. När vi väl har neutraliserat fästningen och intagit den kan vi föra dit fler krigare genom passen.”
Några meter bort utväxlade Will och Horace bekymrade blickar. De visste hur farligt det skulle bli om en väpnad styrka på två hundra man gick lös i landskapet. Och de två hundra krigarna var bara en förtrupp. När de väl fått fotfäste i trakten skulle det snart komma ännu fler.
Det skulle behövas en riktigt stor armé för att driva tillbaka den – och armén måste komma söderifrån. Det skulle dröja flera månader innan kung Duncan kunde få ihop en tillräckligt stor styrka och skicka den norrut. Vid det laget skulle skoterna ha fått sådant fäste att det kunde bli omöjligt att driva tillbaka dem genom passen till Pictas högländer. Om ingenting gjordes åt läget med en gång fanns det risk för ett utdraget krig – ett krig som det inte alls var säkert att Araluen vann. Man skulle få rita om kartan över Araluen och Picta och flytta den permanenta gränsen ungefär femtio kilometer söderut.
Men de hade redan gissat det mesta av detta. Det fanns ytterligare en fråga de måste ha svar på. Det var en fråga som kunde vara avgörande för Norgates framtid. Nu ställde Malcolm den.
”När kommer de?” frågade han. Den här gången tvekade MacHaddish. Han visste att detta var den viktigaste frågan av alla och för ett ögonblick vann hans lojalitet överhanden.
Men det varade inte länge. Malcolm ryckte staven ur mannens händer och förde den än en gång mot den svarta cirkeln.
”Om tre veckor”, sa MacHaddish snabbt. ”Tre veckor från i går. Caleb MacFrewin håller redan på att samla klanerna. De marscherar mot gränsen nu. Det är inte många pass som är framkomliga för tillfället och att komma igenom dem och samlas på andra sidan tar tid. Men om tre veckor kommer de till Macindaws fästning.”
Malcolm tog ett kliv bakåt och studerade den hopsjunkna gestalten. Han såg de nedsjunkna axlarna, den sänkta blicken och det uppgivna ansiktet. MacHaddish var en krossad man som hade svikit sina ideal och Malcolm hade ingen lust att frossa i det. Han tänkte inte heller avslöja för MacHaddish att han blivit lurad. Men det berodde inte så mycket på att han kände sympati med mannen som på att det kunde bli nödvändigt att försöka få fram mer information.
”Tack”, sa han kort. Han tog ut en säck ur innerfickan, lutade sig framåt och hällde lite svart pulver på marken för att försegla öppningen han börjat göra i cirkeln.
Sedan gick han hastigt tillbaka till den falnande elden och kastade lite pulver på de glödande kolen. Det fräste till och blixtrade i gult och sedan fick elden fyr igen. Lågorna slog högt mot den mörka himlen ovanför Dysterdalsskogen. Helaren såg på de tre skandierna som förstummat tittat på.
”Vi är säkra”, sa han. ”Serthrek’nish kan inte komma in i triangeln nu.”
Skandierna kände sig lättade när de hörde det. De slappnade av lite och höll inte lika krampaktigt i sina vapen, men Will lade märke till att de inte släppte taget om dem. Sedan hörde de ett nytt och oväntat ljud bakom Malcolm.
Det var MacHaddish som snyftade. Om det berodde på skam eller lättnad visste ingen.
*
De tillbringade resten av natten i gläntan. När elden höll på att brinna ut hällde Malcolm på mer av sina märkliga kemikalier för att ge den näring. Han var fast besluten om att upprätthålla illusionen han hade skapat åt MacHaddish.
När de såg det första grå gryningsljuset reste de sig på stela ben och gick tillbaka mot Helarens glänta. De gick i tystnad. Även om dagarna var Dysterdalsskogen en väldigt hotfull plats där det kändes fel att småprata. Dessutom hade de svårt att släppa gårdagens händelser.
När de till sist klev in i Helarens glänta blev alla på lite bättre humör. De andra skandierna ropade hälsningar till de tre som hade följt med det lilla sällskapet och de skotiska soldaterna tittade nyfiket på sin general. Han höll blicken sänkt och sjönk ned på knä så att Trobar kunde fästa hans kedja vid den större stammen igen. MacHaddish var inte längre lika stel och stolt. Han var en knäckt man.
Malcolm hade torkat av sig sminket och tagit på sig sin vanliga grå kåpa innan de lämnat den andra gläntan. Nu vinkade han till sig Will och Horace och vände sig mot sin lilla stuga.
”Vi måste prata”, sa han. ”Orman lär vara intresserad av det här.”
De två unga männen höll med och följde med honom till stugan. När de kom in i värmen sjönk helaren tacksamt ihop i en av sina träfåtöljer.
”Så där ja”, sa han. ”Det var bättre.” Han verkade lättad. ”Jag börjar bli för gammal för att springa i skogen och leka. Ni anar nog inte hur ansträngande det kan vara att strutta runt och låtsas vara en ond trollkarl!”
Han satte sig bekvämare till rätta i fåtöljen och grimaserade lite när det högg till i ryggen.
”Sedan lät Nigel det där flygande ansiktet komma för lågt”, sa han surt. ”Han var nära att slå skallen av mig och jag blev tvungen att ducka. Det känns som om hela ryggen gått ur led!”
När de hörde rösterna kom Orman och Xander ut från rummet bredvid. Orman såg på Malcolm, Will och Horace.
”Jag förmodar att det gick bra?” sa han.
Malcolm ryckte på axlarna, men ångrade det omedelbart när det smärtade till i ryggen på nytt.
”Ja, det kan man nog säga”, sa Horace. ”Malcolm följde sitt schema till punkt och pricka. Det hela tog mindre än tjugo minuter.” Han såg på helaren med beundran i blicken. ”Han skrämde verkligen slag på MacHaddish och våra skandiska vänner.”
Malcolm log mot honom. ”Bara dem?”
Horace log generat. ”Jag blev faktiskt lite nervös själv”, medgav han.
”Jag också”, sa Will. ”Trots att jag vet hur ni skapar många av de där illusionerna.”
”Då hade du en fördel jämfört med mig”, sa Horace. ”För mig var alltihop en enda stor, fantastisk överraskning.”
”Demonansiktet i dimman och den jättelika krigaren var väl bara vanliga projektioner?” sa Will till Malcolm.
”Vanliga!” fnös Horace.
Malcolm struntade i honom och besvarade Wills fråga. Han var stolt över tekniken han hade utvecklat för att skapa illusioner, och med all rätt. Han kunde inte låta bli att skryta lite.
”Det stämmer. Dimman har två syften. Dels bildar den en sorts skärm vi kan projicera bilderna på och samtidigt förvrider den projektionerna så att de aldrig syns för tydligt. Om MacHaddish hade tagit en närmare titt hade han säkerligen sett hur fula de är. Det är alltid bättre att antyda än att visa. Då fyller åskådarna i luckorna själva och på det sättet blir resultatet mer skrämmande än om man visat en massa detaljer.”
”Ljusen i träden har jag också sett förut”, fortsatte Will. ”Vi brukar trots allt använda dem när vi skickar signaler till Alyss. Men det där flygande ansiktet som nästan träffade dig … hur har ni gjort det, egentligen?”
”Just det, ja”, sa Malcolm. ”Jag är mycket nöjd med det ansiktet. Trots att alltihop var nära att gå i stöpet på grund av det. Jo, jag och Nigel ägnade nästan hela eftermiddagen åt att konstruera det. Han är bara sjutton, men verkligen något av en konstnär. Vi tog en vanlig papperslykta och målade ansiktet på den med tjocka, svarta linjer. Sedan hängde vi lyktan på en tunn men stark tråd ovanför gläntan. I mörkret gick den inte att se. Tanken var att ansiktet skulle dyka ned och sedan försvinna in i träden på andra sidan.”
”Men det … det såg ut att förvandlas till gnistor”, sa Will.
Malcolm nickade ivrigt. ”Ja, det där är ett litet kemiskt knep jag lärde mig för några år sedan. Man tar lite svavel och lite salpeter och …” Han tvekade. Han var stolt över det han gjort, men hade ingen lust att avslöja alla detaljer. ”Lite av det ena och det andra”, fortsatte han. ”Blandningen brinner bra och exploderar.”
”Det var verkligen effektfullt”, sa Horace och mindes hur den röda skepnaden hade dykt ned från himlen och glidit över gläntan innan den förvandlats till en kaskad av eld och gnistor bland trädtopparna. ”För MacHaddishs del var det nog droppen som fick bägaren att rinna över.”
”Det höll på att gå riktigt galet”, sa Malcolm allvarligt. ”Som jag sa så flög ansiktet lägre än vi hade tänkt oss och jag fick det nästan rakt på mig. Om det hade hänt hade jag kanske trasslat in mig i tråden och börjat brinna. Om MacHaddish hade sett det hade han nog genomskådat bluffen.”
”Så där är det ofta”, sa Will. ”Skillnaden mellan att misslyckas och lyckas är bara en hårsmån.”
”Det är sant”, sa Malcolm.
Orman hade lyssnat tålmodigt medan de gått igenom gårdagskvällens händelser. Nu ville han höra fler detaljer.
”Så hur ser läget ut?” frågade han.
”Inte så bra”, sa Horace. ”En styrka om två hundra skotiska klanmedlemmar har samlats på andra sidan gränsen och de kommer hit om mindre än tre veckor.”
”Vi måste alltså inta Macindaw innan de kommer hit”, sa Will.
Orman, Xander och Malcolm nickade. Det där var uppenbart. Men det Horace sa härnäst fick en dyster stämning att lägga sig över rummet.
”Och vi lär behöva ungefär hundra man till för att klara det”, sa han.