Alyss log för sig själv när hon läste det kodade meddelandet än en gång. Hon hade naturligtvis redan läst det natten innan, när Will skickat det. Men hon hade sparat det så att hon kunde läsa det en gång till i gryningsljuset innan hon försiktigt brände det i eldstaden.

Just nu stod hon lutad över eldstaden och såg på medan pappret blev svart och skrumpnade ihop i lågorna. Pappret var försvunnet, men det hoppfulla budskapet fanns kvar i hennes hjärta. Det var så typiskt Will, tänkte hon. Ingen annan skulle ha gjort sig besväret att gå flera kilometer längs Dysterdalsskogens mörka stigar bara för att skicka ett sådant här meddelande till henne.

Det var inte ett brådskande budskap. Det fanns inga viktiga instruktioner hon skulle följa. Enda syftet med det var att stärka henne och visa att hon inte blivit bortglömd.

Meddelandet innehöll en kryptisk mening som förbryllade henne lite. Vi har en gäst från Cobblenosskins land, stod det. Hon rynkade på pannan och funderade i flera minuter. Namnet lät vagt bekant och hon försökte minnas var hon hade hört det. Sedan mindes hon. Cobblenosskin var en figur i en saga hon och Will hade fått höra som myndlingar vid slottet i Redmont. Han var ett busigt småtroll som bodde i Pictas vilda bergstrakter långt i norr. För att förstå måste man känna till den gamla berättelsen – vilket Keren förmodligen inte gjorde. Will vidtog uppenbarligen försiktighetsåtgärder utifall att meddelandet kom i fel händer. Will måste mena att han hade tillfångatagit någon från Picta, och det kunde knappast vara någon annan än den skotiske generalen som besökt Macindaws fästning för bara några dagar sedan.

Åtminstone hoppades hon att det betydde det. Han är pratsam, fortsatte meddelandet. Om hon förstod det hela rätt så hade Will och hans vänner fått reda på detaljerna om Kerens plan.

Och det var goda skäl att le.

Ett annat och ännu bättre skäl var ytterligare en mystisk mening i meddelandet. Eftersom Alyss hade försäkrat Will om att stellatitstenen fungerade mot Kerens hypnos hade spejaren valt att avslöja ytterligare en detalj:

Hälsningar från Tug, stod det i slutet av meddelandet. Och från Kicker och hans store vän.

Kicker. Hon funderade på nytt. Hon hade hört det namnet förut. Det var uppenbart att Will trodde att namnet sa henne något. Var det ett djur av något slag? Det lät nästan så. Var det en hund? Antagligen inte. Var det en häst? Plötsligt förstod hon. Kicker var den stora stridshästen som Horace brukade rida på. Horace var här! Han och Will samarbetade för att besegra Keren.

Hon tänkte på det nu och svepte nyheterna omkring sig som en varm mantel. Will och Horace samarbetade. Will med sitt skarpsinne, sin intuition och sin kvicktänkthet. Horace, den pålitlige, målmedvetne och kanske skickligaste krigaren Araluen haft på åratal. Hon tvivlade inte en sekund på att de två skulle klara av att besegra Keren och hur många skoter som helst.

Hon tyckte faktiskt nästan synd om Keren. Nästan. Hon log igen och hörde plötsligt hur nyckeln vreds om i låset.

Hon kastade en snabb blick på eldstaden och försäkrade sig om att sidan var helt bränd. Hon rörde runt lite med en eldgaffel för att förvandla det svartbrända dokumentet till pulver och reste sig sedan hastigt och borstade av händerna när dörren öppnades.

Det var naturligtvis Keren. Hon förde automatiskt händerna bakom ryggen och trevade med fingrarna efter den svarta lilla stenen hon hade i ärmen. Hon hittade den snabbt. Men hon slappnade av när hon såg att Keren inte hade sin blå sten med sig. Han hade uppenbarligen kommit för ytterligare en pratstund.

”Unga fröken ser munter ut”, sa Keren. Hon insåg att hon fortfarande log och fortfarande kände sig varm inombords efter meddelandet. Det vore ett misstag att försöka dölja sin glädje och verka nedslagen och dyster – då skulle Keren bli misstänksam. Han skulle undra varför hon verkat så glad. I stället log hon ännu bredare och nickade mot fönstret.

”Det är en fin dag, Sir Keren! Den får till och med en fånge att känna sig lite lättare om hjärtat.”

Det stämde faktiskt. Himlen var klarblå, solen sken och inte ett enda moln var i sikte. Den kyliga luften var klar och även sådant som låg långt borta var tydligt för ögat. De vilda och vackra skogarna och fälten runt fästningen såg ut att ligga så nära att man kunde röra vid dem.

Keren log mot henne och gick fram till fönstret för att själv beundra utsikten. Han satte ena foten på den låga fönsterbrädan. Under ett kort ögonblick var Alyss nära panik när hon trodde att Keren skulle luta sig mot stängerna som hon långsamt höll på att försvaga med Wills syra. Men i sista sekunden stödde han sig mot stenväggen bredvid i stället.

”Ja, visst är det fint”, sa han. Hans ansikte blev lite mjukare i några sekunder. ”Här i norr är detta den vackraste årstiden.”

Han lät lite sorgsen igen, precis som han ofta hade gjort de senaste gångerna de träffats. Hon visste att hans svek fick honom att känna sig kluven. Det kunde inte vara lätt att älska landet så mycket som han gjorde och samtidigt vara beredd att lämna över det till en uråldrig fiende.

Naturligtvis visste hon att det inte skulle påverka själva landet. Det skulle fortfarande vara vackert, vildvuxet och lite kärvt, oavsett vem som styrde. Men det märktes att känslorna stormade i Keren och han förstod uppenbarligen att ingenting skulle bli sig riktigt likt igen. Men han hade fattat sitt beslut och det var inte längre någon mening med att försöka få honom att ändra sig. Hon tittade lugnt på honom medan han satte ned foten igen, sträckte på sig och vände sig mot henne. Han gjorde ett försök att kväva sin melankoli och log mot henne på nytt.

”Du är en fantastisk flicka, Alyss”, sa han. ”Du har verkligen en förmåga att hålla dig positiv och glad även i motvind.”

Hon ryckte på axlarna. ”Det är meningslöst att oroa sig över sådant man inte kan ändra på, Sir Keren.”

Han viftade lite med handen. ”Var inte så formell, är du snäll! Kalla mig Keren. Vi kan vara vänner trots att vi är motståndare.”

Förutom att jag arbetar för kungen och du är en landsförrädare, tänkte Alyss. Men hon sa inget. Det skulle inte tjäna någonting till att göra sig till ovän med Keren genom att undanbe sig hans vänskap. Hon hade inget att vinna på att göra honom arg. Däremot kunde hon vinna mycket på att bli vän med honom – inte minst information. Hon log tillbaka.

”En sådan här strålande dag kan jag bara hålla med”, sa hon. Han log. Hon tyckte att han verkade lättad också, som om han hade hoppats att hon inte bara skulle slå undan hans försök att vara vänlig.

”Jag har funderat lite”, sa han. ”Har du tänkt något på hur vi ska göra med dig när skoterna kommer?”

Alyss ryckte på axlarna. ”Jag förmodar att jag stannar kvar här i tornet”, sa hon. ”För du hade väl inte tänkt lämna över mig till dem?”

För ett ögonblick greps hon av fasa. Det kanske var precis det Keren ville. Hon hade egentligen inte tänkt så mycket på vad som skulle hända med henne. Hon antog trots allt att Will och Horace skulle befria henne. Keren såg lite förolämpad ut och hennes rädsla visade sig vara obefogad.

”Självklart inte!” sa han häftigt. ”Det skulle aldrig falla mig in att lämna över en så utmärkt ung dam till de där barbarerna!”

”De är ju dina bundsförvanter”, sa hon torrt.

Han ryckte på axlarna. ”Kanske det. Men bara av nödtvång. Inte för att jag vill.”

”Tror du att de säger detsamma om dig?” frågade Alyss. Han mötte hennes blick.

”Det skulle faktiskt förvåna mig om de inte gjorde det”, sa han. ”Vi är inga såta vänner direkt. Det här är ett praktiskt arrangemang. De behöver mig och jag behöver dem. Jag har aldrig låtsas som om det handlade om mer än så.”

”Det måste kännas tungt att veta att man aldrig mer kommer ha nära vänner, bara bundsförvanter man skaffat av praktiska skäl”, sa Alyss. Hon kände ett visst medlidande med honom.

Men Keren ville inte lyssna på det örat. Han såg kyligt på henne och hon förstod att han inte alls uppskattade att hon pratat om hans framtid.

”Jag tänker ju inte stanna här i all evinnerlighet”, sa han. ”Nej, när jag har samlat ihop tillräckligt mycket pengar tänker jag bege mig till Gallien eller Teutlandt och köpa en egen förläning. Som baron kommer jag inte längre att behöva några vänner.”

Alyss visste att kungarna i Teutlandt och Gallien ofta sålda baronier till högstbjudande. I Araluen var befordran däremot starkt beroende av kompetens och lojalitet. Men Kerens sorgsna tonfall fick henne att mot bättre vetande göra ett sista övertalningsförsök.

”Men Keren”, sa hon. Hon kände återigen medlidande med honom. ”Förstår du inte hur ditt liv kommer att bli? Du talar om ensamhet och exil – men du har faktiskt valt det här själv.”

Han sträckte lite på sig. ”Jag vet vad jag gör”, sa han kort.

”Gör du det? Gör du verkligen det? Än är det inte för sent. Skoterna har inte kommit hit än. Du kan skicka efter hjälp och försvara fästningen mot dem. Macindaw blir en hård nöt att knäcka och de lär inte gå djupare in i Araluen med den här fästningen bakom ryggen.”

”Du tycks ha glömt en liten detalj – nämligen att Syron är död”, sa han. Hon svarade inte och han fortsatte. ”Att han dog var visserligen inte meningen, men det var ändå en direkt följd av mina planer på att svika mitt hemland. Jag betvivlar att kungen ser på det med blida ögon.”

”Man kanske kan …”, började hon, men han höll upp handen och avbröt henne.

”Sedan är det mina mannar. Jag har lovat att betala dem och det blir med pengar från skoterna. Hur ska jag kunna betala dem om jag ändrar mig nu? Och om jag inte betalar dem, hur länge tror du att de stannar hos mig?”

Alyss visste att han hade rätt. Egentligen hade hon vetat det hela tiden. Det han sa härnäst fick henne att återvända till verkligheten.

”Det vi egentligen pratade om var ju din framtid, inte min”, sa han. ”Det kan krävas två eller tre års arbete med skoterna för att få fram pengarna jag behöver. Vad kommer att hända med dig?”

Hon kunde inte svara på det. Om Will och Horace inte lyckades rädda henne riskerade hon att sitta fången i flera år. Den ende som skulle hålla henne sällskap var Keren. Oavsett om hon gillade honom eller ej så var han i alla fall intelligent och bitvis rolig. Vad skulle skoterna göra med henne när han försvunnit? Lady Pauline kanske skulle vädja till kungen och försöka köpa henne fri. Om skoterna fick tillräckligt mycket pengar kanske de skulle släppa henne. Halt skulle säkerligen också göra vad han kunde. Men att friköpa en fånge var riskabelt och det hela kunde bli ett farligt precedensfall.

Kurirerna hamnade ofta i osäkra situationer på grund av sitt yrke. De levde på sin kvicktänkthet och överlevde för att alla respekterade dem – och det mäktiga kungariket de arbetade för. Men om Duncan betalade en lösesumma för att friköpa en kurir skulle varenda liten ynklig rebell och småfurste förstå att de kunde tjäna pengar på att tillfångata kurirer och sedan sälja tillbaka dem till Araluen.

Alla i den diplomatiska tjänsten var införstådda med att de inte kunde räkna med hjälp från kronan om de blev tillfångatagna. Naturligtvis skulle Araluen förr eller senare hämnas. Om en kurir blev skadad skulle kung Duncan och hans rådgivare utkräva en förfärlig hämnd på förövarna. Det hade hänt vid flera tillfällen. På det sättet avskräckte man andra från att försöka med samma sak.

Men om hon redan var död skulle det knappast hjälpa henne att kungen hämnades.

Hon insåg att tystnaden efter Kerens fråga hade blivit nästan en hel minut lång.

”Jag kommer säkert att klara mig på något sätt”, sa hon.

Keren skakade på huvudet. ”Alyss, du kanske lurar mig med den attityden. Men knappast dig själv. Du är alldeles för intelligent för det. Som min fånge har du vissa rättigheter, men skoterna kommer inte att fortsätta på samma sätt. Du kommer att bli slav. Träl. Ditt enda värde för dem är arbetet du kan utföra. De kommer att skicka dig norrut över gränsen och sälja dig. Det är ingen särskilt trevlig framtid som väntar dig i så fall, tro mig. Skoternas byar är ganska primitiva och slavarnas bostäder är så dåliga att vi knappt kan föreställa oss det.”

Alyss reste sig upp och sträckte sig till sin fulla längd.

”Vad snällt av dig att påminna mig om det”, sa hon kyligt. Keren skakade på huvudet och log för att lugna henne.

”Det är bara fakta”, sa han. ”Som tur är så har jag ett bättre alternativ. Det enda alternativet, tror jag.”

”Det enda alternativet?” sa hon. Han hade väckt hennes nyfikenhet, för hon förstod inte alls vad han pratade om. ”Och vad är det?”

”Du kan bli min hustru”, sa han kort.

”Din hustru?” sa hon. Hennes stigande tonfall vittnade om hur chockad hon blev. ”Varför skulle jag bli din hustru? Varför skulle jag gifta mig med dig?”

Han ryckte på axlarna. Leendet hade försvunnit när hon svarat, men nu kom det tillbaka. Hon kände på sig att det inte var särskilt äkta utan bara en del av hans övertalningsförsök.

”Det är inte alls något särskilt konstigt förslag”, sa han. ”Om du var min hustru skulle skoterna vara tvungna att behandla dig med den respekt du förtjänar. Du skulle vara fri att röra dig överallt i fästningen.” Han reste på sig och tecknade med handen mot landskapet utanför fästningen. ”Och där ute också. Du skulle kunna komma och gå precis som du ville.”

”Skulle du lita på att jag inte försökte fly?” frågade hon. Hon var alldeles överväldigad av den vansinniga idén och Kerens arrogans, men han verkade inte märka det.

”Men vart då? Vi skulle vara omringade av skoter! De planerar en invasion, inte bara ett litet plundringståg. Dessutom skulle du säkert få lite större … förståelse för det jag gör om du var gift med mig.”

”Du menar att jag ska göra mig själv till förrädare också?”

Han grimaserade lite när han hörde ordet. ”Döm mig inte för hårt, Alyss. Kom ihåg att vi inte alltid kommer att stanna här. I Gallien kan du bli baronessa.”

Hon visste att hon inte borde bråka med honom utan snarare uppmuntra honom. Men hans förmätenhet var så enorm att hon inte kunde behärska sig.

”Det finns bara ett litet problem”, sa hon. ”Jag älskar dig inte. Jag tycker inte ens speciellt bra om dig!”

Han slog ut med händerna. ”Är det så viktigt? Hur många människor av vår ställning gifter sig av kärlek? I de flesta fall handlar det om resonemangsäktenskap. Och är jag ett så dåligt parti?” Hans tonfall var muntert och det märktes att han fortfarande trodde att han kunde övertyga henne.

”Vår ställning?” sa hon torrt. ”Låt mig berätta om min ställning. Jag växte upp utan föräldrar. Jag har ingen familj. Det finns människor jag är skyldig att lyda, visa respekt och till och med älska. Jag kan försäkra dig om att människor av min ställning anser att kärlek är en förutsättning för äktenskap.”

Hans ansikte mörknade av ilska. ”Det är den där spejaren du tänker på, eller hur? Jag visste att det var något mellan er!”

Alyss hade flera års utbildning i diplomati. Hon hade också lärt sig att fatta sig kort och precist. Nu lade hon diplomatin åt sidan.

”Det har inte du med att göra”, sa hon. ”Jag skulle kunna räkna upp minst femtio personer jag skulle ha lättare att älska än dig. Riddare. Spejare. Kurirer. Skrivare. Smeder. Värdshusvärdar. Stallpojkar. För i slutändan skulle de allihop ha en viktig fördel jämfört med dig: de är inte förrädare!”

Hon såg på honom att orden träffade som en pisksnärt. Keren hade redan börjat ilskna till, men nu blev han ursinnig. Han vände sig stelt om och gick mot dörren. När han kom fram vände han sig om och mötte hennes blick.

”Kanske det. Men när du kryper omkring på knäna i det iskalla regnet i någon skotisk by och städar avträden eller matar grisarna så tycker jag att du ska tänka på att du kunde ha varit baronessa i stället.”

Han trodde att han hade fått sista ordet, men det hade han inte. ”Priset vore för högt”, sa hon lågt när han höll på att stänga dörren.

Han vände sig om och såg på henne på nytt. Den vänliga atmosfären var helt försvunnen. Hon hade passerat en gräns.

”Fan ta dig”, sa han lågt och stängde dörren bakom sig.