Horace lutade sig över Wills axel och såg på den snabba skissen som hans vän hade ritat.
Han rynkade pannan. Det Will hade tecknat påminde mest om en skottkärra som byggts med undersidan upp och framdelen bak.
”Vad tycker du?” frågade Will.
”Jag fattar ingenting!”
Will pekade på skissen med sin kolkrita och började förklara. ”Det hela är ganska enkelt. Här är två hjul. På undersidan sitter en sorts stomme och några skaft. På översidan har vi ett sluttande tak av plankor. Hela anordningen rullar fram och vi ser till att hålla oss under den.”
”Varför ska vi vara under den?” frågade Horace.
”För att skydda oss från fiendens stenar, pilar och spjut”, sa Will. Han lät lite syrlig och tittade menande på Horace som om han undrade om hans vän hade fler frågor. Men Horace tittade fortfarande på ritningen med rynkad panna.
”Det fina i kråksången är att det bara tar några minuter att plocka isär den och montera den igen”, sa Will.
”Det är förstås en fördel”, svarade Horace. Av hans tonfall att döma var han skeptisk.
Will lutade sig tillbaka och suckade. ”Du njuter av att vara negativ, eller hur?”
Horace slog ut med händerna. ”Will, jag har inte den blekaste aning om vad du tänker göra med den här … saken. Kom ihåg att jag är en simpel krigare – en sådan där person som jag hört dig och Halt kalla ’bankare’. Och nu visar du mig en teckning på något som föreställer en uppochnedvänd, felvriden skottkärra och väntar dig att jag ska bli imponerad. Jag har sett snyggare hjul, förresten.”
Will såg kritiskt på sin teckning och försökte se den genom Horaces ögon. Hans vän hade nog rätt. Bilden såg lite konstig ut. Samtidigt tyckte han att Horace var överdrivet kritisk.
”Hjulen är väl inte så dåliga”, sa han efter en liten stund. Horace tog pennan från honom och knackade med den på det vänstra hjulet.
”Det här hjulet är minst en fjärdedel större än det andra”, sa han.
”Men det beror ju på perspektivet”, sa Will envist. ”Det vänstra hjulet ser större ut för att det är närmare!”
”Om det beror på perspektivet att hjulet är så där mycket större så skulle din skottkärra behöva vara ungefär fem meter bred”, sa Horace. ”Men det kanske är det du har tänkt dig?”
Will tittade återigen på sin teckning.
”Nej, jag tänkte snarare runt två meter. Två meter bred och tre meter lång.” Han ritade hastigt en lite mindre version av det vänstra hjulet över det gamla. ”Ser det bättre ut så här?”
”Det hade kunnat vara rundare”, sa Horace. ”Ett hjul med den där formen skulle aldrig rulla! Det ser ju nästan spetsigt ut på ena sidan!”
Will brusade upp. Han undrade om hans vän var så här motsträvig bara för att jäklas med honom. Han slängde ned pennan på bordet.
”Men rita en perfekt cirkel på fri hand själv då!” utbrast han. ”Se hur bra det blir! Det här är bara ett utkast. Det behöver inte vara perfekt!”
Precis i det ögonblicket kom Malcolm in i rummet. Han hade varit ute och tittat till MacHaddish för att försäkra sig om att generalen fortfarande satt fast vid den kraftiga stocken. Han slängde en blick på skissen när han gick förbi bordet.
”Vad är det där?” frågade han.
”En uppochnedvänd, felvriden skottkärra”, svarade Horace.
Will blängde på Horace, men sa inget. Han vände sig i stället till Malcolm. ”Tror du att någon av dina vänner kan bygga något i den här stilen?”
Helaren lade pannan i djupa veck. ”Det kan bli lite lurigt”, sa han. ”Vi har visserligen några vagnshjul, men allihop är i samma storlek. Måste det där hjulet vara så mycket större än det andra?”
Nu blängde Will på Malcolm. Horace lade handen för munnen för att dölja sitt leende.
”Det beror på perspektivet!” Will artikulerade varje ord tydligt. ”Skickliga konstnärer ritar alltid med perspektiv.”
”Jaså”, sa Malcolm. ”Verkligen? Om du säger det, så …” Han betraktade skissen i några sekunder till. ”Men ska hjulen verkligen ha så konstig form? Här brukar vi använda runda hjul. De där har nog svårt att rulla – om de kan rulla alls!”
Malcolm hade i själva verket lyssnat utanför huset i flera minuter och han visste mycket väl vad de två vännerna hade pratat om. Horace frustade till på ett mycket ofint sätt som fick hans näsa att börja rinna. Hans axlar skakade och Malcolm kunde inte heller behålla sin allvarliga min. Snart skrattade både han och Horace hejdlöst. Will tittade kyligt på dem.
”Ja, ja”, sa han. ”Verkligen jättekul! Jag fattar inte varför jag behövde lära mig till gycklare när det finns så här begåvade komiker i landet.” Han såg på dem. ”Nu förstår jag varför man kallar gycklare narrar”, tillade han surt.
Horace och Malcolm ansträngde sig och lyckades till sist behärska sig lite. Malcolm torkade tårarna ur ögonen.
”Oj, oj”, sa han till Horace. ”Det är nyttigt att börja dagen med ett gott skratt!”
”Det är redan sent på förmiddagen”, påpekade Will.
”Bättre sent än aldrig”, svarade Malcolm.
Will var på väg att säga något, men Horace insåg att det var bäst att sluta driva med spejaren.
”Will”, sa han med lite allvarligare tonfall. ”Berätta för oss vad syftet med den här saken är.” Horace kände på sig att idén mycket väl kunde vara bra, trots att teckningen inte var något vidare. Såvitt han visste hade hans vän aldrig haft en enda dålig idé.
”Den ska hjälpa oss att komma fram till västra muren med stegen”, sa Will.
Horace tittade återigen på skissen. ”Ska vi köra fram den här ända till muren?” frågade han. ”Och taket här ska skydda oss mot försvararna ovanför, är det så du har tänkt?” Han skakade på huvudet. ”Det skulle ta för lång tid, Will. De skulle hinna förbereda sig och när vi kommer ut under taket här så kommer de att vara redo.”
”Jag vet”, sa Will. ”Men som du påpekade så kommer det att ta alldeles för lång tid om vi springer från skogen till muren med en stege. De hinner samla sig på muren igen och kan slå tillbaka.”
”Jaha? Men att rulla fram den här … kärran … tar väl minst dubbelt så lång tid? Visst, vi kommer att vara skyddade medan vi är på väg. Men jag förstår fortfarande inte …”
Will avbröt honom innan han kunde avsluta invändningen.
”Vi ska bara rulla halvvägs till muren”, sa han. ”Vi ska rigga anordningen så att ett av hjulen brakar ihop.”
”Vad är det för vits med det?” frågade Malcolm.
”Vi tar det från början”, sa Will. ”Vi monterar kärran innanför skogsranden. Vi binder fast stegen på taket.” Han ritade hastigt en stege på taket. ”Mitt på eftermiddagen så kliver jag, Horace och låt oss säga fyra skandier in under den och börjar rulla mot muren.”
”Mitt på eftermiddagen?” sa Horace. ”De kommer att se oss! De kommer att kasta sten och spjut på oss …”
Will höjde handen för att tysta honom och han avbröt sig.
”Vi fortsätter tills vi är ungefär tjugo meter från muren och sedan ser vi till att hjulet ramlar av. Hela kärran ramlar då på sidan. Försvararna kommer att tro att de träffat någonting viktigt eller att fordonet var dåligt byggt. Hur som helst så ser de att vi har stannat. Då börjar de fyra skandierna vi har med oss att springa mot träden så fort benen bär dem. Vi gör i ordning någon sorts rustning åt dem för att skydda dem.”
Malcolm nickade. ”Låter rimligt”, sa han.
Men Horace hade märkt något som Will inte nämnt. ”De fyra ska alltså springa tillbaka. Vad gör vi?”
Will log mot honom. ”Vi håller oss gömda under vagnen. De kommer inte att veta att vi är där, för de vet ju inte hur många personer som hade gömt sig under kärran!”
Nu syntes det på Horaces ansikte att han började förstå.
”Vi kommer alltså att vara tjugo meter från muren … med en belägringsstege”, sa han lågt. Will nickade och det märktes att han var ivrig.
”Allt vi behöver göra är att sitta tysta i några timmar. Efter det kommer den förstörda kärran och stegen att ha blivit som en del av landskapet. Vakterna kommer att ha blivit så vana vid åsynen att de struntar i kärran. Sedan sätter Malcolm igång med fyrverkerierna söder om fästningen och medan alla tittar på dem kryper vi ut och börjar springa mot muren med stegen.”
”Då kanske vi hinner fram innan någon märker oss”, sa Horace.
”Det är det jag hoppas”, sa Will och log nu när Horace tycktes godkänna planen.
”Förbannat bra idé”, sa Horace. Malcolm nickade också. Han förstod logiken bakom strategin. När den till synes trasiga kärran hade legat på fältet i några timmar skulle försvararna inte längre känna sig hotade av den. Den unge spejaren hade verkligen huvudet på skaft.
”Det låter som en mycket bra plan”, sa helaren. ”Mycket, mycket bra.”