Horace stannade till och lutade plankorna han burit på mot en trädstam. Det fanns mängder av stammar att välja mellan. Stigen de följde slingrade sig fram genom tätvuxen skog och snårig undervegetation. Han torkade pannan med en tygbit och satte sig på huk för att vila.
”Det här var verkligen slitsamt”, sa han till Will.
Will nickade. ”Det är jobbigare än jag trodde. Stigarna är så dåliga att man knappt har någon hjälp av dem alls.” Han höjde rösten och ropade till Trobar, som fortfarande gick en bit framför resten av sällskapet och banade vägen genom de mest vildvuxna snåren och rankorna. ”Trobar! Dags att vila!”
Jätten vände sig om och vinkade för att visa att han hört. Han satte sig ned på stigen med benen i kors. Skuggan, som alltid var med honom, satte sig bredvid och tittade uppmärksamt på honom. Will log lite sorgset. Namnet var verkligen passande. Hunden hade blivit som en andra skugga åt den jättelike gestalten.
Längre bak på stigen lade skandierna ned sin tunga packning och satte sig sedan också på marken. De slappnade av och skickade runt ett vattenskinn medan flera lågmälda samtal inleddes.
Det här var verkligen mödosamt arbete, tänkte Will. Han var van vid att röra sig genom skogar och mellan träd, men även han tyckte att virrvarret av träd, rankor, buskar och snår var nästan omöjligt att ta sig fram genom. De var tvungna att följa de få viltstigar de hittade som ledde åt ungefär rätt håll. Men stigarna var inte heller till så stor hjälp. Till och med när Trobar gick i täten med en stor skära och högg undan de värsta snåren fick de kämpa hårt. Situationen förvärrades ytterligare av att nästan hälften av sällskapet bar på materialet till det som numera kallades ”uppochnedvända kärran”. Timret, takplankorna, skaften och hjulen hade monterats ned så att de kunde transportera alltihop till skogen väster om Macindaws fästning.
Gundar följde den smala stigen till platsen där de två vännerna vilade. Han bar på ena halvan av en belägringsstege. De hade sammanlagt tre stycken och allihop hade två delar så att det skulle vara så lätt som möjligt att föra dem genom skogen. När han kom fram till de unga männen lät han den falla, men en vägg av grenar och rankor tog emot den innan den ens hunnit falla femton grader. Utöver den halva stegen bar Gundar även på sin jättelika rundsköld och sin stridsyxa. På huvudet hade han sin hornprydda hjälm.
”Börjar det dra ihop sig?” frågade han muntert. Han torkade pannan med handen och tog emot vattenskinnet som Horace höll fram.
”Vi ska bara runda kröken där borta”, ljög Horace.
Skandiern log. ”Nu förstår ni kanske varför vi skandier föredrar att resa med fartyg.” De två araluanerna nickade.
”Jag tänker göra detsamma i framtiden”, sa Will. ”Den här skogen får Stormhavet att framstå som riktigt lättframkomligt. Hur går det för dina mannar?”
Gundar betraktade honom. Han gillade Will. Spejaren var en god ledare som verkligen tycktes bry sig om mannarna.
”De klagar och svär, men de härdar ut. Så allt är som det ska. Det är när skandier inte beklagar sig man ska se upp.”
Horace reste sig och sträckte på ryggen och nacken.
”Vi kanske ska avlösa bärarna”, sa han. Det var alltid bara hälften av skandierna som behövde bära på utrustning – utöver vapen och rustningar, förstås. De avlöste regelbundet männen som bar på byggmaterialet. Will hade märkt att Horace inte bett om avlösning hittills. Gundar tycktes också ha märkt det.
”Kan någon av er lata tiggare komma hit och avlösa generalen!” hojtade han. Skandierna hade börjat kalla Horace ”generalen”. Trots att det mest var på skoj så lät det samtidigt respektfullt när de sa det.
En kraftig gestalt klämde sig fram mot dem på den smala stigen. Will visste vem det var redan innan han kunde urskilja mannens ansikte.
”Låt mig avlösa generalen”, sa Nils Repman.
Skandierna var ett underligt släkte, tänkte Will. Sedan Horace hade tryckt ned Nils hjälm och nästan knäckt näsan på honom hade han blivit en av den unge riddarens trognaste följeslagare.
”Jag kan inte påstå att jag sörjer att slippa dem”, sa Horace och lämnade över de tunga plankorna till skandiern. Nils slängde dem lätt över axeln och började gå tillbaka till sin plats i ledet. Plankorna han bar på svängde fram och tillbaka. Will hade precis rest sig och hade fått plankorna rakt i huvudet om han inte hoppat undan i sista sekunden. Han ropade till och Nils vände sig förvånat om för att se vad som stod på. Det klingade ljudligt när plankorna slog in i Gundars hjälm.
”Vad i Lokas namn sysslar du med!” röt kaptenen. ”Se dig för!”
Nils vände sig om för att be om ursäkt. Den här gången såg Will plankorna. Han hade börjat resa sig, men höll sig hukad medan plankorna ven genom luften alldeles ovanför. Det hela hade nog kunnat pågå hela dagen om inte Horace klivit fram och gripit tag i plankorna.
”Var snäll och håll plankorna stilla”, sa han.
Nils såg ursäktande ut. ”Jag förstår inte alls hur det där gick till”, sa han.
Gundar stod och studerade sin hjälm, som hade fått en ny buckla. Han var helt säker på att han inte hade sett den förut och nu tittade han anklagande på Nils. Han var väldigt fäst vid sin hjälm, precis som alla skandier var.
”Det är bara att skicka upp honom för stegen med plankorna när vi kommer fram till fästningen”, muttrade han. ”Han kommer att krossa allt motstånd på nolltid!”
”Förlåt, skirl”, sa Nils. ”Jag såg dig inte. Och inte spejaren heller.”
”Det är precis det jag menar”, sa Gundar. ”Se dig för innan du börjar hoppa omkring som en galen mjölkpiga på vårfesten!”
Nils nickade förläget.
”Jag ska gå tillbaka till min plats”, sa han. Han verkade ivrig att komma bort från de anklagande blickarna. När han gick tillbaka hörde de flera dunsar och arga rop som följdes av ursäkter från Nils. Will såg på de andra och log.
”Det är väl bäst att vi fortsätter medan alla är relativt oskadda”, sa han. Han höjde rösten. ”Trobar! Vi fortsätter!”
Jätten nickade, reste sig upp och började gå vidare längs den smala stigen. Han höjde och slog med skäran regelbundet när han banade vägen för dem. Hunden gick tyst efter.
”Börjar det dra ihop sig?” frågade Gundar när de började gå.
Horace såg på honom. ”Hur länge tänker du hålla på och fråga det där?”
Gundar log mot honom. ”Vänta bara. Jag har knappt börjat!”
Det var sent på eftermiddagen när de till sist kom fram till sitt mål. Männen ställde ned byggmaterialet och stegarna och sedan gick alla fram till skogsbrynet för att betrakta fästningen mellan träden. Skandierna hade aldrig sett den på så här nära håll.
”Håll er i skuggorna”, sa Will varnande. ”De får inte se att vi är här.”
De svarade inte, men varningen var ganska överflödig. Skandierna hade anfallit ganska många fästningar under årens lopp och de visste att det var viktigt att överraska fienden. Ändå såg några av dem tveksamma ut när de blickade mot murarna. Ingen av dem hade gått till angrepp mot något så här stort. I alla fall inte med en enda besättning. De hade stormat isolerade torn och palissader, men Macindaws fästning verkade större och mäktigare än något annat försvarsverk de angripit.
”Jag hoppas verkligen att din plan fungerar”, sa Gundar. Han kände sig lika tveksam som sina mannar.
”Den kommer att fungera”, sa Horace självsäkert.
Jag hoppas det, tänkte Will. Han såg sig omkring på de andra. ”Det är bäst att vi vilar nu”, sa han. ”Vi går lite längre in i skogen. Jag såg en glänta ungefär tjugo meter bort. Just nu finns det ingenting vi kan göra. Malcolm och hans grupp ska montera de sista rören för röken i kväll. Sedan har vi hela morgondagen på oss för att montera kärran.”
Sällskapet gick tacksamt tillbaka till gläntan för att vila. Will gjorde upp ett vaktschema och såg till att han och Horace fick vakta tidigt på morgonen, när han hoppades att Malcolm skulle skicka signalen som betydde att förberedelserna var färdiga.
Flera timmar senare låg de på mage på den fuktiga marken alldeles innanför skogsranden. Gundar var också med. Fästningen tronade mörk och hotfull i mörkret knappt femtio meter bort.
De kunde se ljusglimtar på murarna där facklor brann, men stora delar av fästningen var kolsvarta. Då och då gick några vakter förbi i facklornas sken.
”De verkar väldigt avslappnade”, sa Will. ”Jag kunde ha plockat minst ett halvdussin vid det här laget.”
Horace såg på honom. ”Du kanske borde göra det”, föreslog han. Men Will skakade på huvudet.
”Jag vill inte att de förstår att vi är här”, sa han. ”Och om jag skjuter en kommer de andra dessutom snabbt börja undvika facklorna.”
”Kanske”, grymtade Horace. ”Men de verkar inte särskilt smarta.”
”Titta där!” sa Gundar plötsligt.
På andra sidan fästningen, ungefär en kilometer söderut, steg ett rött sken mot himlen och exploderade i en skur av gnistor. De tre männen hörde hur det surrade av förvånade röster från fästningens murar.
”Malcolm är redo”, sa Will. Horace nickade.
”Det blir alltså i morgon kväll.”
”Börjar det dra ihop sig?” frågade Gundar och log brett.