Signalraketen hade även siktats från fästningens murar. Vakterna kände inte till explosiva kemikalier och fyrverkerier. Deras grepp om vapnen hårdnade när de skräckslaget blickade mot syd. De misstänkte att hemska svartkonster pågick.

Keren väcktes ur sin djupa sömn och klev tveksamt upp på murarna. Han spanade ut i mörkret och väntade på att det underliga, flygande röda ljuset skulle synas igen. Men när en timme hade gått utan att något ovanligt synts till så antog han att alltihop bara varit ett falsklarm. Det var väl bara ännu ett av de konstiga ljusen som syntes i närheten av Dysterdalsskogen om nätterna.

Innan han gick och lade sig igen gick han snabbt runt och kontrollerade fästningens försvar. Han stannade till på västra muren, där avståndet mellan fästningen och skogen var som minst. John Buttle var redan där.

”Har det hänt någonting speciellt på den här sidan?” frågade Keren. Buttle hade också blivit väckt av vakter som berättat om de till synes övernaturliga ljusskenen. Han hade stoppat ned nattskjortan i ett par byxor och hade snabbt dragit på sig sin ringbrynja. Nu skakade han på huvudet och stirrade mot den mörka skogen ett femtiotal meter bort.

”Ingenting alls”, sa han.

Keren trummade med fingrarna mot stenen. ”Det här är den farliga sidan”, sa han tankfullt.

Men Buttle skakade på huvudet. ”Det är omöjligt att föra en tillräckligt stor trupp genom snårskogen där borta”, sa han. Han hade ägnat de senaste veckorna åt att utforska terrängen runt fästningen. ”Och även om någon lyckades med det så skulle de aldrig hinna organisera trupperna innan vi märkte det. Vi skulle få gott om tid att förbereda oss.”

Keren var delvis övertygad. Men bara delvis. ”Kanske. Men jag kommer att vara misstänksam så länge det är lugnt där borta. Jag begriper inte varför Syron inte lät hugga ned de där träden.”

”Det skulle ha tagit flera år”, sa Buttle. ”Och det hade krävts hundratals män för att göra det. Nej, tro mig. De där träden är det bästa försvaret vi har. Det är rena djungeln där inne.”

”Hm. Jag vill ändå dubbla vakten på den här sidan under resten av natten. Tänker du stanna här?”

Buttle skakade på huvudet. ”Jag ska gå och lägga mig igen.”

Kerens ögon hårdnade.

”Det var ingen fråga”, sa han med kall röst. Buttle stelnade till.

”Som ers nåd vill”, sa han ilsket. ”Jag tjänstgör till gryningen.”

”Bra”, sa Keren. Han vände sig om och började gå mot trappan. Än en gång önskade han att hans närmaste man var en lite mer pålitlig person som kunde ta ansvar och vara en god ledare. Keren hade hoppats att Buttle skulle erbjuda sig att hålla vakt snarare än vänta på en direkt order. Han drog en djup suck. Det skulle dröja nästan två år innan han kunde köpa sitt baroni i Gallien. Han misstänkte att tiden skulle gå långsamt och han svor lågt över den vackra blonda flickan som hade avböjt hans förslag om giftermål. Hon skulle åtminstone ha varit ett lämpligt sällskap.

Bakom honom svor Buttle för sig själv, men hans ord var riktade mot befälhavaren.

*

Så snart Will och Horace hade sett Malcolms signalraket slappnade de av. Båda två var unga och båda var vana vid att sova utomhus. De hade slagit upp sina små tält en bit in i skogen och efter att de hade krupit in i dem sov de tills dagen bräckte.

De visste att inget mer behövde göras den natten. Signalen hade inte betytt att anfallet skulle börja och därför kunde de kosta på sig att ta det lugnt. Nästa dag var risken stor att de skulle tråkas ut eller vara alldeles för spända. Skenangreppet skulle äga rum sent på eftermiddagen och Will visste att knuten av spänning han kände i magen bara skulle hårdna för varje minut som gick. Han skulle snabbt önska att de kunde sätta igång eller göra vad som helst, bara de slapp vänta.

Och precis så blev det. De monterade kärran och stegen som skulle ligga på den och forslade den sedan genom snåren till skogsranden. De fick hugga sig fram genom undervegetationen för att bana väg för den. Naturligtvis hade de påbörjat förberedelserna alldeles för tidigt, så när de var klara var det tidig eftermiddag och fyra timmars väntan låg framför dem.

Will satte sig under ett träd och låtsades slumra till. Han försökte lugna ned sig och lätta upp knuten han kände i magen. Han sneglade på Horace, som stod några meter bort och pratade med de fyra skandierna som skulle följa med mot murarna. Han verkade ganska lugn. Horace tycktes märka att Will tittade på honom. Han såg på sin gamle vän med ett leende och nickade som om han ville lugna honom.

Will undrade hur Horace kunde vara så lugn. Han hade ingen aning om att Horace faktiskt tänkte detsamma. Han var precis lika spänd och upplevde samma hårda knut i magen.

Dagen förflöt.

Will kontrollerade vagnen för minst tionde gången och försäkrade sig om att vänster hjul var riggat så att de kunde lossa det när tiden var inne. Det skulle se ut som om kärran hade gått emot någon sorts hinder. Will studerade takplankorna för att kontrollera att det inte fanns några springor där armborstpilar kunde komma igenom. Dessutom ställde han lite frågor till de fyra skandierna för att säkerställa att de verkligen förstod sin roll.

”Se ut som om ni har gripits av panik”, sa han till dem. De stirrade oförstående på honom. Skandierna förstod sig inte riktigt på panik. ”Se rädda ut”, förklarade han. Nu såg männen mer arga ut än oförstående och Will insåg att han fick ändra sitt ordval igen. ”Låtsas se rädda ut!” Den här gången nickade de motvilligt. Will kontrollerade även männens sköldar. De hade inte många krigare på sin sida och de hade inte råd att förlora en enda av dem i ett så här tidigt skede. Sköldarna var väloljade så att de inte skulle torka och bli sköra. De hade förstärkts ordentligt med mässingsbrickor och härdade oxhudar. Skandierna skulle ha sköldarna på ryggen när de sprang tillbaka mot skogen från den förstörda kärran.

På huvudet hade de skydd av sina hornprydda hjälmar. Den minst skyddade delen av kroppen var benen. Den unge spejaren insåg att ett skadat ben gjorde en krigare lika värdelös i strid som om han var död.

”Spring inte i en rak linje”, sa han. ”Och spring inte i en klunga. Sprid ut er och spring åt olika håll.”

En av skandierna tog ett djupt andetag och skulle precis förklara för Will att han inte behövde låtsas vara deras mamma. Men han insåg genast att den unge mannen faktiskt bekymrade sig över honom och hans tre följeslagare. Hans inställning till spejaren blev lite varmare. Skandierna var inte vana vid befälhavare som faktiskt brydde sig om dem.

”Ja, spejare”, sa han undergivet.

Will nickade distraherat och gick vidare. I tankarna gick han igenom allt de behövde göra under eftermiddagen.

Några timmar senare stod solen snett ovanför träden så att de kastade långa skuggor i fästningens riktning.

Då hördes ett svagt ljud i syd. Will slängde långbågen över axeln, rättade till kogret och vände sig mot Horace.

”Då sätter vi igång”, sa han.