Ljudet söderifrån betydde att Malcolm hade inlett arbetet med att avleda motståndarnas uppmärksamhet. Minst femtio män, kvinnor och barn var med honom bland träden. De syntes inte från fästningen, men var så nära att man kunde höra dem. När helaren gav tecken började de yla, skrika, sjunga och trumma på kittlar och kastruller. För Horace och skandierna var det en lite bitter tanke att ljudet av slevar mot kastruller lät nästan precis likadant som stridslarm. Ljudet av svärd mot svärd hade ju ofta förhärligats i bardernas sånger under århundradenas lopp.
Oavsett hur de skapades så hade ljuden effekten de hoppades på. Försvararna riktade sin uppmärksamhet mot oväsendet, åtminstone i några minuter. Vakterna på västra muren började springa mot södra sidan och försökte se om ett större angrepp nalkades.
”Så där”, ropade Will. ”Då sticker vi!”
Han hukade sig ned och klev in under kärran tillsammans med Horace och de fyra skandierna, som tog tag i skaften. Will kastade en snabb blick på dem för att försäkra sig om att alla hade sina sköldar på ryggen. Skandierna var glada över att deras väntan äntligen var över. De log mot Will när han gjorde tecken åt dem att röra sig.
”Nu!” ropade han och de grep tag i skaften med all kraft. Will och Horace behövde inte hjälpa till. De fyra kraftiga skandierna skötte det enkelt och de två araluanerna ställde sig längst fram i kärran, där taket var som lägst. Eftersom skandierna fick arbeta hårdast var det rättvist att de hade gott om plats. Kärran började rulla. Först gick det långsamt när skandierna pressade fram den genom snåren i skogsbrynet. Will och Horace rörde sig i samma takt och höll sig hukade under det sluttande taket. Sedan kom kärran igenom de sista snåren och ut på fältet. Skandierna började småspringa och en av dem ropade ut tempot. Kärran med den fastsurrade stegen började rulla ganska fort. Den skumpade hit och dit när den for fram över den ojämna marken mot fästningen.
Trots att Malcolm avledde motståndarnas uppmärksamhet så skulle det nog inte dröja särskilt länge innan någon i fästningen såg dem. Snart hörde Will förvånade rop från murarna längre fram och kort därpå smällde det till när en pil slog in i taket ovanför dem. Det var en armborstpil som träffat det hårda träet. Den första pilen följdes av tre andra i snabb takt. Sedan var det lugnt i ett ögonblick innan samma mönster upprepades.
Det verkade alltså som om det bara stod fyra armborstskyttar på västra muren. Mönstret med fyra pilar upprepades på nytt efter ungefär tjugo eller trettio sekunder, vilket var ungefär så lång tid som krävdes för att ladda om ett vanligt armborst. Det var den största nackdelen med vapnet, i synnerhet jämfört med den bländade snabbhet en bågskytt som Will kunde visa prov på. Armborst brukade ha en sorts bygel längst fram. När skytten skjutit iväg sin pil var han tvungen att sätta ned vapnet på marken, sätta ena foten i bygeln och spänna strängen med båda händerna. Han fick böja bågens tunga armar tills strängen hakade fast i utlösarmekanismen. Först då kunde man lägga på en ny pil, sikta och skjuta på nytt.
Will grimaserade när den sista pilen i andra skuren träffade träet bara några centimeter från hans huvud. Han kikade ut genom ett litet kikhål de gjort. Det var så litet att inga tursamma pilar från försvararna kunde komma igenom.
”Några meter till bara”, sa han till skandierna. Han ville komma så nära som möjligt, så att han och Horace inte behövde flytta sig särskilt långt när de inledde sitt riktiga anfall senare på kvällen. Men om de kom för nära skulle skandierna utsättas för onödigt stora risker när de sprang tillbaka mot skogen. Nu hade de kommit nästan halvvägs. Will tog tag i snöret som satt fast i vänster hjul och väntade fyra steg till innan han ryckte i det.
Tappen som höll fast hjulet på axeln lossnade. Hjulet fortsatte att rulla i en meter eller två, men rörde sig närmare axelns ände tills det lossnade helt. Hela kärrans vänstra sida brakade i marken.
De hörde jubel från murarna. Motståndarna hurrade och hånade fienderna när de såg att anfallet misslyckats. Ytterligare två pilar slog in i kärran när den stannade. Bra, tänkte Will. Det betydde att bara två armborst var laddade för tillfället.
”Stick snabbt nu!” sa han till skandierna.
Han behövde inte upprepa sin order. De hade hört hur de två sista pilarna träffat plankorna och de visste lika väl som spejaren vad det innebar. De kröp ut under den välta kärran och började springa mot de skyddande träden. De spred ut sig. Snart hördes nya rop från murarna. Försvararna hånskrattade åt krigarna som flydde för livet mot skogen.
En pil slog in i skölden som en av skandierna hade på ryggen. Kraften fick honom att snubbla till. Will bad en stilla bön och kände sig tacksam över att det inte fanns några bågskyttar med långbågar eller sammansatta bågar på fästningens murar.
Armborst var lättare att sikta och skjuta med än långbågar. Det behövdes mindre träning för att utveckla den instinktiva förmågan som Will och alla spejare hade. Man kunde ta en oerfaren soldat och träna honom till en kompetent armborstskytt på bara några veckor. Priset man fick betala var att armborstet var mycket långsammare än en pilbåge och inte kunde skjuta lika långt.
Will drog en lättnadens suck när de fyra männen till sist sprang oskadda in i skogen. Han satte sig ned på den kalla, fuktiga marken under den välta vagnen och log mot Horace.
”Hittills har det gått bra”, sa han lågt. ”Du kan lika gärna sätta dig bekvämt till rätta. Nu måste vi nämligen vänta tills det mörknat.”
Horace himlade med ögonen där han satt under kärrans lägsta del.
”Det är det bästa jag vet”, sa han. ”Tog du med dig något att äta?”
*
När eftermiddagen blev till tidig kväll hade männen på murarna långsamt vant sig vid åsynen av den förstörda vagnen.
Vakterna hade hämtat Keren så att han också fick se det märkliga fordonet. Han lade pannan i djupa veck och skakade på huvudet.
”De försöker lura oss”, sa han. ”De skulle aldrig genomföra sitt riktiga anfall med en enda stege.”
Ju mer han tänkte på saken, desto säkrare blev han. Det mest uppenbara var att anfalla från västsidan, där avståndet mellan skogen och fästningen var som minst. Men eftersom det var så uppenbart var det mindre sannolikt att angriparna faktiskt skulle anfalla just därifrån. Försöket med kärran var inget annat än en bluff – och det var inte ens en särskilt listig sådan, eftersom det var omöjligt att storma fästningen med en kärra och en enda stege. Belägringar handlade om att gissa och överlista sin motståndare. Kerens instinkter sa honom att den underliga händelsen med kärran var någon form av avledande manöver.
Ju mer han väntade, desto mer övertygad blev han om att anfallet skulle komma söderifrån – eller möjligen österifrån. Där var det ju som längst till västra muren. Men det var ändå mest sannolikt att fienden skulle angripa från söder. De hade redan hört tecken på aktivitet där och Keren hade en känsla av att motståndarna försökte invagga honom i falsk säkerhet. De skulle antagligen göra några uppvisningar till och sedan inleda det riktiga anfallet mot södra muren.
Han pekade med tummen mot kärran. Den låg på sidan ungefär tjugo meter från fästningen.
”Sätt eld på den”, sa han till sergeanten på västra muren. ”Och håll ett öga på träden. Men jag tror inte att de kommer att anfalla därifrån. Var beredda att skicka mannarna till södra muren om vi behöver er där.”
Horace skruvade på sig och försökte sätta sig lite bekvämare till rätta under den förstörda kärran. Will såg på honom och skakade missnöjt på huvudet.
”Håll dig still”, sa han. ”Om du hoppar omkring så där så välter kärran!”
Horace blängde på honom. ”Lätt för dig att säga”, sa han. ”Du har ju fått träning i att sitta stilla i timme efter timme medan myrorna kryper över dig och musklerna domnar.”
”Kan jag så kan du”, sa Will. Han sträckte sig fram till kikhålet och studerade fästningen. Han kunde se tre försvarare som blickade i kärrans riktning och han såg rök som ringlade från ett fyrfat bredvid dem.
Märkligt, tänkte han. Det var en kall dag, men inte så kall att de behövde en eld uppe på muren. Åtminstone inte före kvällen.
”Vad står på?” frågade Horace. Han var uttråkad, satt obekvämt och ville få tiden att gå. Will gjorde tecken åt honom att hålla tyst. De var bara tjugo meter från murarna och det kunde faktiskt hända att någon hörde dem.
”Tala lägre”, sa han. Horace himlade återigen med ögonen och fortsatte med en viskning.
”Du har det ju bra, du”, sa han. ”Du har ju kikhålet.”
Will tittade tålmodigt på honom. ”Det måste kännas förfärligt för dig”, sa han. ”Myrorna kryper över dig, dina muskler har stelnat och du har inte ens ett litet kikhål att titta genom.”
”Äh, håll klaffen”, sa Horace. Han kunde inte komma på något vettigt att säga.
De avbröts av ljudet av ytterligare en pil som slog in i plankorna ovanför dem. Will rynkade pannan och undrade varför försvararna slösade tid och ammunition på att skjuta mot den förstörda vagnen. Svaret på den frågan kom efter bara några sekunder.
Horace hade ryckt till vid den plötsliga smällen. Nu rynkade han på näsan. ”Det luktar rök”, konstaterade han.
Will sträckte fram huvudet på nytt och spanade genom kikhålet. På murarna stod samma grupp vakter han hade sett tidigare. De spanade koncentrerat mot kärran. Plötsligt höjde en av dem ett armborst och sköt på nytt.
”Här kommer en till”, varnade han.
Pilen som for mot dem hade en tunn svans av rök. Strax smällde det till på nytt när projektilen träffade taket. Röklukten hade blivit starkare nu. Will skymtade en låga genom kikhålet.
”De skjuter eldpilar”, sa han långsamt. ”De försöker sätta eld på kärran.”
”Va?” Horace började resa sig, men slog taket i huvudet. ”Då måste vi ut!”
”Ta det lugnt”, sa Will. ”Det var på grund av det här jag dränkte plankorna i vatten innan vi gav oss av.” Horace lutade sig bakåt igen, men såg tveksam ut. Han mindes att skandierna hade dränkt plankorna i vatten och smält snö i ungefär tio minuter innan de lämnat skogen.
”Har du någonsin försökt tända eld på hårt trä genom att släppa en brinnande pinne på det?” frågade Will. ”Deras pilar kanske gör märken i träet, men de slocknar förmodligen innan elden får fäste.”
”Förmodligen?” frågade Horace. ”Vad då förmodligen?”
Will såg på honom. ”Vill du hellre hoppa ut, släcka pilarna och vinka till vakterna på murarna?”
Horace såg missnöjd ut och insåg att han hade förhastat sig. ”Nej, nej”, sa han. ”Men jag har ingen lust att fastna under en brinnande kärra heller.”
”Den kommer inte att ta eld”, sa Will. ”Lita på mig.” När han såg att de sista tre orden inte hade någon effekt alls på Horace fortsatte han. ”Och även om den skulle göra det så har vi gott om tid på oss att ta oss ut. Men det tjänar ingenting till att springa ut nu. Hur skulle det kännas att avslöja allt och sedan se hur elden slocknar precis när vi kommer tillbaka till skogen?”
”Du kanske har rätt”, sa Horace. Det Will sa verkade vettigt. Dessutom hade lukten av rök inte blivit starkare. Han lade handen mot plankorna alldeles nedanför platsen där en av pilarna hade träffat. Träet kändes inte varmare där än på resten av taket.
Ytterligare två brinnande pilar slog in i kärran under minuterna som följde, men de slocknade lika fort som de första två och lämnade bara några svarta märken. Efter ett tag förstod försvararna på murarna att eldpilarna inte fungerade och gav upp.
Eftermiddagen fortsatte och ljuset började långsamt försvinna när den bleka vintersolen sjönk ned bakom träden. Horace svepte sin mantel tätare omkring sig. Man blev stelfrusen av att sitta och vänta i så här många timmar.
”Vad är klockan?” frågade han.
”Det kan inte ha gått mer än fem minuter sedan förra gången du frågade”, sa Will. ”Du är inte ett dugg bättre än Gundar med sitt ’Börjar det dra ihop sig?’.”
”Jag kan inte hjälpa det”, muttrade Horace. ”Jag tycker inte om att sitta stilla utan att göra något!”
”Skriv en dikt”, föreslog Will sarkastiskt. Han önskade att hans vän kunde hålla tyst.
”Vad då för dikt?” frågade Horace. Han var beredd att prata om vad som helst för att få tiden att gå.
”En limerick”, sa Will irriterat. ”Det hinner du nog om du börjar nu.”
”Ja”, sa Horace och sken upp. ”Vilken bra idé! Det kan jag slå ihjäl tiden med.” Han såg tankfull ut och blickade uppåt som om han försökte hitta inspiration. Hans läppar rörde sig tyst i flera minuter och vecken i hans panna blev allt djupare.
”Jag har ju inget att skriva med”, sa han efter en stund.
Will hade somnat till i sin mantel, men vaknade med ett ryck.
”Va?” snäste han irriterat. ”Skriva vad då?”
”Min limerick! Om jag inte skriver ned den så kanske jag glömmer den!”
”Har du redan tänkt ut den?”
”Jag har kommit på första raden”, sa Horace defensivt. Att hitta på en limerick hade visat sig vara svårare än han föreställt sig. ”En gång i fästningen Macindaw …”, började han. ”Det är första raden.”
”Men den kan du väl komma ihåg?” sa Will.
Horace nickade tveksamt. ”Ja, jo. Men det lär bli svårare när jag har tänkt ut tre eller fyra rader. Fast jag kanske kan berätta dem för dig, så kommer du ihåg dem åt mig?”
”Nej”, sa Will. ”Gör inte det!”
”Som du vill. Om du inte vill hjälpa mig, så låt bli!”
”Precis.”
Horace märkte att Wills svar blev kortare och kortare.
”Okej då”, sa han lite surt. Han rörde återigen på läpparna, slutade och började om på nytt. Han slöt ögonen och försökte koncentrera sig. Han fortsatte i ungefär fem minuter och ju mer Will försökte strunta i honom desto svårare blev det. Till sist insåg den bredaxlade krigaren att hans vän stirrade på honom.
”Will, kan du komma på något som rimmar på Macindaw?” frågade han.