Så snart Will och Horace kom fram till muren reste Horace stegen. Det var bara ett fåtal vakter kvar på murarna ovanför dem – de flesta hade skyndat sig till södra muren för att titta på Malcolms skräckinjagande fyrverkerier.

En av försvararna såg hur stegen kom upp ovanför bröstvärnet och rusade fram till den samtidigt som han ropade åt de andra att hjälpa till. Horace var nästan uppe när mannens huvud sköt ut ovanför honom.

”Ta hand om honom!” ropade han till Will. Mannen hade ett armborst och lutade sig ut genom en av bröstvärnets gluggar. Horace visste att han inte skulle ha någon chans att hinna upp på muren innan mannen sköt, men han hade fullt förtroende för Will.

Och det var befogat. Will tog några steg bakåt, lade en pil på strängen och sköt. Det såg ut som en enda, kontinuerlig rörelse. Horace hörde hur det sjöng om bågsträngen och väste farligt när pilen kom farande. Sedan hördes ett gällt skrik ovanför honom och när han lyfte blicken var skytten borta.

Fler pilar for genom luften när Will pepprade muren. Ibland siktade han på stenarna för att det skulle slå gnistor. Han visste att ljudet och åsynen av gnistorna skulle få männen att undvika kanten. Han sköt också några pilar alldeles ovanför vakterna så att de skulle förstå att risken att bli träffad var stor för den som visade ansiktet.

”Det räcker!” ropade Horace när han var fem stegpinnar från toppen. Han ville inte bli genomborrad precis när han klättrade över bröstvärnet. Han väntade en sekund för att försäkra sig om att spejaren hade hört honom. Sedan samlade han krafterna och störtade uppåt så snabbt han kunde. Han klättrade upp för de fem sista pinnarna med våldsam fart.

Horace visste att en angripare var som mest sårbar under sekunderna då han kom upp på en mur som denna. Försvararna skulle hålla sig dolda och vänta tills motståndaren nådde den punkten. De visste att de flesta stannade till kort för att orientera sig. Sedan gällde det förstås att klättra över själva bröstvärnet. Under de sekunderna var angriparen distraherad och sårbar.

Så Horace undvek riskerna. Han kastade sig upp för de fem sista pinnarna och när han nådde toppen hoppade han högt upp i luften, rullade ihop sig till en boll och slog en volt över bröstvärnet och två förbluffade försvarare som kurade ihop sig alldeles vid kanten för att invänta honom.

De två männen skrek förfärat när de såg den mörke gestalten som tycktes komma fram ur tomma intet ovanför dem. Horace landade på fötterna flera meter från murens kant. Han snodde runt och stod ansikte mot ansikte med försvararna, som precis började återfå fattningen. Han högg enkelt ned den förste mannen. Den andre vakten närmade sig och stötte med sin hillebard, men Horace parerade, grep tag i mannens krage och kastade honom över kanten ned på borggården. Mannens häpna rop klipptes av tvärt när han slog i kullerstenarna med en tung duns.

Fler soldater var på väg mot Horace från norra muren. Dörren till sydvästra tornet slogs upp och Horace såg hur flera vakter kom springande därifrån också. Försvararna från norra muren var närmare och han vände sig mot dem.

”Jag behöver hjälp!” ropade han till Will.

Spejaren var redan på väg. Så snart han såg Horace kasta sig upp över bröstvärnet slängde han bågen över axeln och skyndade sig efter honom upp för den skrangliga stegen. När han kom upp på muren såg han hur Horace drabbade samman med männen från det nordvästra tornet. Han behövde inte hjälp, men fler soldater kom rusande från andra hållet. Will kastade sig upp på bröstvärnet och fattade bågen i händerna. Efter bara någon sekund var hans första pil på väg och soldaten som ledde anfallet från sydvästra tornet föll. Sedan sjönk mannen bakom honom ihop och ytterligare en vacklade till och skrek av smärta när en pil plötsligt stack ut ur hans ena lår.

Will hade dödat eller sårat tre soldater på bara några sekunder. De som följde efter verkade inte längre lika ivriga. De föredrog plötsligt de märkliga monstren i nattmörkret framför det dödliga pilregnet. Männen drog sig tillbaka in i det sydvästra tornet. När dörren slog igen bakom dem hörde de hur två pilar slog in i det hårda träet.

Nu hade Will tid att kasta en blick mot skogen igen. Skandierna hade nästan kommit fram till muren. De gick i tre grupper och bar på ytterligare tre stegar. När de nådde muren slog den ena stegen efter den andra emot Macindaws murar och sedan började havets vilda vargar att klättra upp under högljudda stridsrop.

Will sneglade på Horace. Krigaren försvarade sig utan problem. Men precis när han hade avvärjt tre soldater kom ytterligare en fram till honom i en vid båge. Han gick längs med gångbrädans innerkant för att anfalla Horace bakifrån. Will spände bågen och sköt nästan nonchalant. Mannen skrek till av smärta och störtade ned mot kullerstenarna nedanför.

Nu hade den förste skandiern kommit upp på muren. Will såg att det var Nils Repman. Det var föga förvånande. Han hade nästan blivit som Horaces skugga.

”Hjälp generalen!” ropade Will och pekade.

Nils nickade och skyndade sig fram för att hjälpa Horace. Skandierns stridsyxa virvlade genom luften i jättelika bågar.

Soldaterna som kämpade mot Horace låg redan i underläge och när de såg den jättelike, vrålande skandiern komma rusande greps de av panik. Nils såg grotesk ut i sin skinnjacka och stora hornprydda hjälm. Männen började backa och försökte tvinga sig igenom klungan av män som stod bakom.

Nils slog in i dem som en murbräcka så att de föll som käglor. Soldaterna som först försiktigt dragit sig tillbaka började springa panikslaget för att söka skydd i det nordvästra tornet.

Will dirigerade trafiken och skickade ytterligare några mannar för att hjälpa Horace och Nils och sedan skapa en skyddande mur för att stoppa männen från det sydvästra tornet när de bestämde sig för att förnya sitt angrepp.

När Will var nöjd med läget på västra muren såg han sig bekymrat omkring efter Keren eller Buttle. Det var de som var de två farliga personerna. De flesta andra var vanliga bråkstakar som Buttle samlat ihop från traktens värdshus. De skulle vika sig som pergament inför de erfarna och hårdföra skandierna. De två ledarna skulle däremot göra motståndet hårdare och Will visste att det var nödvändigt att hitta dem och ta itu med dem så snabbt som möjligt. Tyvärr kunde han inte se röken av dem.

Någon skrek till av smärta nedanför muren. Tre skandier hade samlats runt den tredje stegens fot. En av dem hade fått en armborstpil i bröstet och sjönk långsamt till marken. Medan Will stod och tittade skrapade en annan pil emot muren ovanför dem. Det slog gnistor när järnspetsen nuddade vid stenen.

Eftersom pilen slagit in i muren måste den ha kommit från toppen av sydvästra tornet, som stack ut lite längre än själva muren. När Will lyfte blicken såg han att ett huvud stack upp ovanför bröstvärnet längst upp i det tornet. Mannen siktade med ett armborst.

Will tvekade inte. Armborstskytten på tornet var tvungen att ladda, lyfta och sikta innan han sköt. Han måste också ta vindens styrka och riktning i åtanke. Dessutom stod han högre upp än personerna han sköt mot. Will kunde lägga en pil på strängen, spänna bågen och skjuta på bara någon sekund. Skytten hann inte ens se vad som träffade honom.

Skandiern som dött hängde mellan några stegpinnar långt ned på stegen. Hans vänner tvekade, men sprang sedan till de två andra stegarna. Där hade det blivit glesare. Det var möjligt att ytterligare en skytt hade stått på fästningens sydvästra torn. Han tog i så fall sin följeslagares öde på allvar och drog sig undan.

Buttle spanade ut genom ett litet kikhål i det sydvästra tornets ekdörr. Han kunde se skandierna på murarna och visste att det var av yttersta vikt att slå tillbaka dem med en gång. Om bara några minuter kunde de ha fått sådant fotfäste att de var oövervinneliga.

Han hade ett dussin män med sig och nu skickade han dem mot dörren under högljudda hotelser och svordomar. Buttle daskade till och med till några av soldaterna med svärdets flatsida.

”Om de kommer längre är vi döda allihop!” vrålade han medan de tveksamma krigarna gick ut på muren framför honom. Det till synes hopplösa läget fyllde dem med mod och de började rusa mot skandierna. Nordmännen log när männen kom springande.

Bakom männen stängde Buttle tyst dörren och skyndade ned till bottenvåningen.

Han hade sett den långe krigaren som slogs med männen från tornet längre bort. Han kände igen honom. De hade träffats i skogen några veckor tidigare och han mindes att den unge mannen hade varit arrogant och vägrat lyda Buttle. Nu såg han sin chans att hämnas. Det fanns en fallucka i gångbrädan alldeles bakom Horace. En trappa ledde upp till den från borggården nedanför. Det var mot den Buttle var på väg nu.

*

I skogen väster om fästningen satt någon och begrundade de senaste veckornas händelser.

Några dagar innan anfallet hade Trobar känt ett stort ärr under Skuggans päls när han klappat henne. Han hade försiktigt tittat efter och sett tecken på ett stort sår under den svarta pälsen. Det såg ut att nyligen ha läkt. Trobar blev förskräckt över hur stort ärret var. Det var verkligen ett mirakel att hunden ens hade överlevt.

När han frågat Will hade spejaren berättat om hur han hittat hunden och tagit hand om skadan. Trobar hade frågat vem som skadat hunden och Will hade berättat att det var Buttle, Kerens nye löjtnant.

Trobar kände till Buttle. Han hade iakttagit den mörkhårige mördaren från skogen när han ridit över landsbygden och rekryterat nya soldater till fästningen.

Nu skulle det snart vara dags för Buttle att sota för det han gjort med Skuggan. Den jättelike Trobar var vanligtvis en stillsam och fredlig person. Men tanken på den grymme mannen som plågat hans vän fick hans hjärta att hårdna. När stridslarmet på murarna tilltog i styrka tog Trobar fram en enorm klubba han gjort av en trädgren tidigare samma dag. Han fattade den i ett kraftigt grepp och gick tyst mot de tomma stegarna som stod lutade mot Macindaws västra mur.

*

Nils ledde fem skandier i ett hårt angrepp mot Macindaws försvarare, som blev allt färre till antalet. Det plötsliga anfallet fick Kerens män att tappa modet och fly i panik mot det nordvästra tornet. De ville ha den kraftiga ekdörren mellan sig och de vildsinta, skäggiga krigarna från norr.

Soldaterna knuffade varandra och sprang hals över huvud mot dörren. Horace klev åt sidan. Han visste att skandierna skulle klara det här utan honom. Han hade blivit skuren av en dolk i höger handled och passade på att lägga ett rent förband på såret. Det var ingen farlig skada, men den gjorde ganska ont, vilket var irriterande. Det flödade blod från såret och ned över hans hand. Det gjorde det allt svårare att hålla svärdet i ett stadigt grepp. Han lutade svärdet mot bröstvärnet och koncentrerade sig på att binda för såret så ordentligt han kunde.

”Horace!”

Han stannade till och tittade upp. Will stod balanserad på bröstvärnet. Spejaren pekade mot borggården med bågen. Horace tog några kliv för att se bättre och såg en gestalt som gick in genom kärntornets dörr.

”Det är Keren!” fortsatte Will. ”Han är på väg till Alyss!”

Horace funderade snabbt. Will behövdes knappast här längre – de hade läget under kontroll nu. Och spejaren var bäst lämpad att ta hand om den bedräglige riddaren.

”Följ efter!” ropade han tillbaka. ”Jag håller ställningarna här, men kommer efter när jag får möjlighet!”

Will nickade och hoppade ned från bröstvärnet. Han sprang till motsatta sidan och tittade ned. Det var fyra meter till borggården. För ett ögonblick trodde Horace att hans vän skulle kasta sig ned mot kullerstenarna, men Will hade sett ett bättre sätt.

Några meter bort fanns ett rep och en plattform som kunde höjas och sänkas mellan muren och borggården. Den användes för att skicka upp vapen, pilar, stenar och kärl med kokhett vatten till försvararna på murarna. Will slängde bågen över axeln och hoppade till repet. Han slog benen runt det för att kontrollera hastigheten när han gled ned mot borggården.

Horace vände blicken mot sitt förband igen. Han tog tag i ena ändan med tänderna och gjorde en klumpig knut med vänster hand. Sedan betraktade han resultatet. Det dög så länge, tänkte han. Dessutom var striden nästan över.

Nästan.

Horaces instinkter var finslipade. Alla främmande, oväntade ljud kunde tyda på ett hot och nu hörde han något bakom sig. Det var ett svagt skrapande: ljudet av gångjärn som inte använts på så länge att de börjat rosta.

Horace vände sig om och såg hur John Buttle kom upp genom en lucka i gångbrädan.