När den långe mannen såg att den unge krigaren var obeväpnad log han som en hungrig varg. Buttle höll sitt långa spjut i ena handen och ett svärd i den andra. Horace hade bara rundskölden han bar på ryggen.
Horace sneglade mot svärdet som stod lutat mot väggen några meter bort. Han började genast röra sig mot det, men Buttle var förbluffande snabb. Han lyfte höger arm och kastade sitt spjut för att hindra Horace att nå svärdet. Horace såg vad Buttle gjorde och duckade åt höger. Han ramlade ned på gångbrädans träplankor och rullade snabbt runt.
Det var i sista sekunden. Buttle var snabb som en orm och hans svärdsklinga högg in i plankorna alldeles bredvid Horaces armbåge. Horace sparkade åt sidan och träffade Buttle i ena knävecket så att mannen vacklade framåt. Horace vann några sekunder på det och reste sig så snabbt han kunde. Han fick av sig skölden, grep tag i den med båda händerna och höll den framför sig.
Han blockerade Buttles två nästa slag genom att hålla skölden så. Sedan släppte han oväntat taget med vänster hand och slog ut med skölden i en båge mot Buttles huvud. Tidigare hade han bara använt den tunga stålskölden för försvar, men nu blev den ett klumpigt anfallsvapen.
Buttle togs med överraskning av sin motståndares improvisation. Han försökte parera med sin svärdsklinga, men tog ett hastigt kliv bakåt när han insåg att skölden var för tung. Horace drog nytta av det och fortsatte anfalla genom att svinga skölden i vida bågar. Han anföll både högt och lågt och försökte träffa Buttle i benen, bröstet eller huvudet.
Men han visste att han bara försökte vinna tid. Så snart Buttle hämtade sig efter den första överraskningen skulle han få övertaget. Hans svärd var ett snabbare och betydligt mer rörligt vapen än skölden, som var klumpig och egentligen inte lämpad att slåss med. Mannen gjorde ett utfall mot Horace och krigaren tvingades återigen fatta skölden med två händer och använda den enbart för försvar. Buttle rörde sig framåt. Han högg och stötte med sitt vapen och försökte hitta en lucka i Horaces försvar.
I Horaces läge hade de flesta krigare antagligen gett upp eller sprungit iväg. Men Horace gav sig aldrig. Det var bland annat den egenskapen som gjorde honom till en så enastående krigare.
Hans hjärna arbetade frenetiskt medan han parerade Buttles anfall. Han försökte tänka ut hur han skulle besegra den skäggige mannen.
Om han bara kunde sätta skölden på vänster arm igen och sedan dra dolken så skulle han kanske … men han visste att Buttle inte skulle ge honom tiden han behövde för det.
Han funderade på att kasta skölden mot sin motståndare som en jättelik diskus och sedan stöta med dolken. Men Buttle var snabb – faktiskt en av de snabbaste motståndare Horace slagits mot. En sådan nödlösning skulle han behöva spara. Det var en sista utväg han kunde prova om inget annat fungerade.
Han parerade ytterligare två hugg och en stöt. Buttle var energisk, men han var inte särskilt skicklig eller påhittig med svärdet. Horace skulle säkert kunna parera alla hans angrepp under en tid. Men det räckte naturligtvis att han bara gjorde ett enda misstag för att striden skulle vara över.
Svärdet träffade hans sköld i kanten och satt fast i några sekunder. De två motståndarna kämpade för att bryta greppet. Till sist lossnade svärdet och Buttle stapplade bakåt, men han höll fortfarande svärdets spets riktad rakt mot Horace.
Horaces ögon smalnade. Om det där hände en gång till skulle han kämpa emot i en sekund eller två och sedan släppa greppet om skölden. Den tunga skölden skulle tynga ned Buttles vapen när han backade och då kunde Horace följa upp med dolken. Han gick i en försiktig cirkel runt Buttle och höll blicken på sin motståndares ögon för att se när nästa anfall skulle komma. Nu när han hade en plan kände han sig lite lugnare. Han mindes att han hade känt sig så här flera år tidigare, alldeles innan han hade slängt sig framför Morgaraths framrusande stridshäst för att försöka kasta den onde fursten ur sadeln.
Buttle såg blicken i den unge mannens ögon och kände sig plötsligt tveksam. En man som inte hade något annat vapen än en sköld borde inte se så där självsäker ut när hans motståndare hade ett svärd. Ändå kände han på sig att Horace såg ett slut på striden – ett slut som innebar att Buttle besegrades. Han fintade med en stöt och ett hugg ovanifrån. Horace rörde sig bara någon millimeter varje gång. Han reagerade så snabbt att han nästan kunde strunta i fintarna.
Den äldre mannen rynkade pannan. Till skillnad från Horace hade han ingen speciell plan. Det enda han ville var att hugga ihjäl den långe krigaren. Hittills hade han inte ens kommit i närheten. Den unge mannen hade alltid gott om tid för att hålla upp skölden och blockera Buttles stötar, hugg och utfall. Och Buttle visste mycket väl att Horace hade en stor dolk på höger sida.
De stod vända mot varandra och rörde sig i en långsam cirkel. Svärdet och skölden rörde sig samtidigt. Anfall. Försvar.
Och sedan bröts dödläget på ett ögonblick.
Ur ögonvrån såg Horace hur en jättelik skugga kom upp på muren. Trobar hade klättrat upp för en av stegarna. Nu tornade han upp sig bredvid dem i några sekunder. När han såg Buttle hoppade han ned på gångbrädan medan han svingade sin enorma träklubba med båda händerna. Han gjorde stora, livsfarliga bågar i luften och rusade utan minsta tvekan på mannen som försökt döda Skuggan.
Den förvånade Buttle backade lite. Han duckade och gled hit och dit för att undvika Trobars vapen. Jätten följde efter honom. Trots att han var klumpig så drev han John Buttle bakåt med förbluffande snabbhet. Klubban dundrade mot stenarna och trägolvet när han svingade den. Vid ett tillfälle gick en nästan tjugo centimeter lång bit av och for ut i mörkret när han träffade gångbrädan. Trobar grymtade av ansträngning och höll blicken fäst vid mannen som nästan dödat Skuggan.
Men det skulle inte räcka att han var modig och hämndlysten. Trots att han såg ganska skrämmande ut så var Trobar en oerfaren krigare. Han kunde ingenting om vapen och strid. Hans klumpiga, aggressiva anfall med klubban var bara en primitiv och instinktiv reaktion på hans ilska. Slagen blev allt sämre ju mer utmattad han blev och snart skulle han öppna sig för ett motangrepp från Buttle.
Horace visste hur den här striden skulle sluta. Han rusade desperat till bröstvärnet, där hans eget svärd stod lutat. Under striden mot Buttle hade de gått allt längre bort från det. Precis när han fattade tag i det välbekanta hjaltet hörde han ett förvånat rop av smärta bakom sig. När han vände sig om såg han hur klubban ramlade ur Trobars hand samtidigt som Buttle drog svärdet ur jättens sida.
Trobar förde handen till såret och kände sitt eget varma blod pumpa ut mellan fingrarna. Det var bara hans enorma styrka som gjorde att han kunde stå upprätt i flera sekunder till. Han tittade oförstående på det djupa såret i sidan där svärdet hade träffat. Han hade svårt att tänka klart men insåg att det måste ha känts så här för Skuggan. Han såg att Buttle tänkte stöta mot honom igen och lyfte hjälplöst på armen för att värja sig.
Svärdsspetsen träffade hans kraftiga underarm och skar genom muskler och senor tills den träffade benet. Trobar gnydde av smärta när den ursinnige Buttle än en gång drog tillbaka sitt svärd. Han hade siktat mot jättens hjärta, men Trobar hade lyft armen i sista sekunden och grusat motståndarens planer.
För den här gången, tänkte John Buttle.
Men det blev ingen andra gång. När klingan sköt fram dök Horaces svärd upp och slog undan den. Och nu fick John Buttle lära sig hur riktigt skickliga krigare hanterade sina svärd.
Han vacklade desperat tillbaka. Horace gjorde blixtsnabba och varierande angrepp och det var nästan omöjligt att gissa från vilket håll nästa anfall skulle komma. Horaces svärd såg ut som ett glittrande hjul av ljus i facklornas sken. Alla hans anfall kändes egentligen som ett enda, oavbrutet angrepp och Buttle hade ingen chans att planera sitt försvar. Han fick helt enkelt aldrig tid.
Nu höll han skräckslaget svärdet i båda händerna. Horace höll svärdet i en hand, men den våldsamma kraften i varje hugg var direkt skrämmande. Dessutom verkade den unge mannen inte ens behöva anstränga sig. Slagen kom med sådan kraft att Buttles armar var nära att domna. Han visste att han aldrig skulle ha en chans att besegra den här mannen. Det fanns bara en sak kvar att göra.
Han tog ett steg bakåt och släppte sitt svärd så att det föll ned på gångbrädan.
Sedan sjönk han ned på knä och höll upp händerna.
”Nåd!” ropade han hest. ”Snälla! Jag ger mig! Nåd!”
Horace hade redan inlett ett hugg ovanifrån och kunde knappt hejda sig. Buttle vände undan ansiktet och darrade. När den plötsliga smärtan inte kom vände han förskrämt tillbaka blicken. Horace stod lutad över honom och det syntes tydligt hur mycket han avskydde sin motståndare.
”Du är verkligen en ryggradslös liten mask”, sa Horace. Han kastade en blick på den jättelike Trobar, som hade sjunkit ned på plankorna i en växande blodpöl. Sedan såg han på Buttle igen och mindes allt som Gundar och Will hade berättat. Han satte svärdet i skidan med en mjuk rörelse. Han såg en gnista av hopp tändas i mannens ögon, men det var samtidigt något slugt och själviskt med hans ansiktsuttryck.
Alla fegisar och översittare är likadana, tänkte Horace. Han kom att tänka på de tre mobbarna som hade gjort livet till ett helvete för honom under första året som lärling.
Han greps av en stark, plötslig vrede och grep tag i Buttles krage och drog upp honom på fötter. Samtidigt slog Horace till honom med ett snabbt knytnävsslag från höger. Det kom i precis rätt tid. Horace utdelade slaget perfekt och utan att slösa med krafterna.
Buttle tjöt till när hans käke gick ur led. Han kände hur det svartnade för ögonen och knäna tycktes förvandlas till gelé. Horace släppte mannens skjorta och lät den medvetslöse mannen ramla ihop på gångbrädan. Han slog huvudet i stenen när han föll. Horace skakade på huvudet, vände sig om och skyndade tillbaka till Trobar.
Jätten levde, men hade förlorat väldigt mycket blod. Horace rullade försiktigt på honom och började leta efter ett förband. Efter många bittra erfarenheter hade han vant sig vid att alltid ha med sig första hjälpen-utrustning i strid. Han hade den i en liten påse i bältet. Nu drog han fram ett rent bandage ur den och tryckte det mot såret i Trobars sida. Han använde jättens eget bälte för att binda fast det. Bandaget dränktes omedelbart i blod, men flödet stävjades åtminstone. Trobars ögon var vidöppna och han stirrade oförstående på Horace. Horace tvingade sig själv att le.
”Det kommer att gå bra”, sa han. Trobar rörde på läpparna, men Horace tystade honom.
”Prata inte. Vila. Malcolm kommer att ta hand om dig.” Han hoppades att hans tvivel inte syntes i ögonen. Såret var allvarligt och det skulle nog bli svårt till och med för Malcolm att rädda Trobar.
Trobar försökte säga något igen. Den här gången fick han fram ett lågt kraxande. Jätten såg skräckslagen ut och Horace insåg att det inte var honom jätten tittade på, utan något bakom honom.
Han snodde runt. Buttle stod lutad över honom. Hans ansikte var svullet och förvridet och det strömmade blod från ena mungipan. Han hade fattat svärdet i båda händerna och höjt det över huvudet. Ett våldsamt hat brann i hans ögon och dessutom såg han triumferande ut. Horace skulle vara död om bara en sekund.
Men den sekunden kom inte. Gundar Hårdnäves yxa kom flygande genom nattmörkret. Den snurrade och gav ifrån sig ett dovt sch sch sch.
Yxan var gjord av kraftigt trä och tungt järn och vägde åtta kilo. Den träffade Buttle i ryggen. Han grymtade till av smärta och spärrade upp ögonen av förvåning och chock. Den kraftiga stöten fick honom att tappa sitt vapen och ragla framåt. Han förde handen till ryggen och gjorde ett desperat försök att dra loss det stora vapnet, men han hade varken kraften eller viljestyrkan som krävdes. Han tog ett steg åt vänster och snubblade.
Och ramlade sedan rakt ned på den mörka borggården med en kraftig duns.
Horace reste sig trött när Gundar kom fram.
”Fint kast”, sa han.
Skandiern nickade. ”Det där var det enda jag kunde göra”, sa han. ”Jag visste att jag inte skulle hinna fram i tid.”
Han kastade en oroad blick mot kullerstenarna nedanför. Horace ställde sig bredvid och lade handen på hans axel.
”Oroa dig inte för honom”, sa han. ”Det är slut med John Buttle.”
Gundar såg nästan irriterad ut. ”Åt fanders med honom”, fnös han. ”Jag hoppas bara att min yxa har klarat sig!”