Itornet högt ovanför borggården hörde Alyss de första ropen från vakterna på södra muren. När hon gick fram till fönstret såg hon de enorma skepnaderna som Malcolm projicerade mot natthimlen. Hon såg den mörke krigaren och kände igen den enorma figuren från Wills beskrivning. Sedan kom de andra bilderna och de förbluffande djävulshuvudena som for upp mot himlen och exploderade. Hon insåg direkt att det fanns ett syfte med en så storslagen uppvisning. Mer än att bara skrämma upp fästningens soldater, alltså.

Anfallet mot fästningen hade inletts.

Alyss förstod ungefär hur bilderna skapades och hon visste att de var helt ofarliga. Att döma av ropen och skriken blev männen på murarna däremot vettskrämda av det de fick se.

Vettskrämda och distraherade.

Tornfönstret vette mot söder. Alyss försökte övervinna sin höjdskräck och spanade ned mot södra muren. Hon hade utsikt över de två tornen i murens ändar och snart såg hon hur flera män skyndade från västra muren till södra, där Malcolms uppvisning syntes som bäst och tycktes utgöra ett allvarligt hot. Alyss förstod att alltihop var en avledande manöver. Egentligen tänkte angriparna slå till mot västra, norra eller östra muren. Will och Horace ledde förmodligen anfallet just nu. Hennes hjärta slog fortare vid tanken.

Hon såg sig omkring i rummet och undrade hur hon kunde förbereda sig. Will skulle komma hit upp, det visste hon. Men vilken väg skulle han ta? Tornets trappa kunde enkelt försvaras av ett fåtal vakter. Då skulle han bli tvungen att klättra upp för väggen, precis som han hade gjort förra gången. Hon kände hur det knöt sig i magen vid tanken. Kanske skulle han vilja att hon klättrade ned med honom. Det kanske var enda vägen ut ur tornet. Hon bet ihop. Om Will bad henne skulle hon bli tvungen – trots att hon var höjdrädd. Hon var trots allt en av Araluens kungliga kurirer, inte den flamsiga och korkade personen hon spelat när hon kommit hit.

Hon undersökte de två mittersta stängerna i fönstret och drog försiktigt i dem. Bara en tunn metalltråd höll fast dem nu. Varje kväll hade hon hällt lite mer syra i stängernas fäste och nu var processen nästan färdig. Flaskan med syra låg på den djupa karmen ovanför fönstret och det var ungefär en fjärdedel av vätskan kvar. Det var mer än tillräckligt för att avsluta arbetet.

Nu hördes fler rop. Hon gick fram till fönstret så att hon kunde se mer av västra muren. Det var därifrån ropen tycktes komma. Medan hon tittade såg hon hur en grupp soldater sprang längs södra muren mot sydvästra tornet. Nu hörde hon ljudet av vapen – svärd mot svärd och yxor mot sköldar. Hennes hjärta bultade och hon insåg att angriparna hade kommit upp på västra muren. Hon lutade sig fram och tillbaka och önskade frustrerat att hon kunde se den delen av västra muren där striderna ägde rum. Tyvärr var det omöjligt. Hon kunde bara se det sydvästra tornet och den lilla bit av västra muren som låg närmast. Det enda hon kunde göra var att vänta och se vad som hände.

Hon gick tyst fram till stolen vid bordet, drog ut den och satte sig ned. Hon lade händerna på knäna, satte fötterna bredvid varandra och tog några djupa andetag för att försöka lugna ned sig. Hon slöt ögonen och slappnade av. Hon måste lita på Will. Han skulle se till att hon inte for illa.

Precis när hennes puls hade återvänt till det normala slogs dörren upp och Keren störtade in med draget svärd.

Nu när fästningen hade angripits och hans mannar föll som käglor fanns det inga spår kvar av den charmige och sorglöse riddaren han låtsats vara de senaste veckorna.

Hon reste sig så häftigt att stolen ramlade omkull. De stod vända mot varandra. Alyss trevade bakom ryggen efter stellatitstenen hon hade i ärmen. Men Keren hade redan kommit fram till henne. Han grep tag i hennes arm och drog henne mot sig. När han drog fram hennes högra arm och hand tappade Alyss greppet om den lilla stenen så att den föll till golvet och rullade mot bordet.

Keren såg sig omkring när han hörde ljudet, men han såg inget. Alyss ropade till av förskräckelse och försökte plocka upp stenen, men Keren var för stark. Han höll henne i armen och drog henne mot rummets ena hörn med våldsam kraft.

”Kom hit”, röt han. Han fumlade med svärdshjaltet och hon vände blicken mot det för att se vad han gjorde. Svärdsknappen hade ett skydd av mjukt läder som hölls på plats av ett lädersnöre. Keren lossade knuten. Alyss sträckte på sig och höll upp hakan med rak rygg. Hon log mot förrädaren. All hans självsäkerhet tycktes ha försvunnit. Han kände antagligen redan hur snaran stramades åt runt hans hals. Förräderi brukade bestraffas med hängning.

”Spelet är slut, Keren”, sa hon lugnt. ”Will lär komma in genom dörren när som helst och då är det slut med dina planer.”

Han såg på henne och hon kunde se avskyn i hans ögon. Han hatade henne för att hon hade gett honom nobben och han hatade hennes ställning. Hon representerade kungariket och kungen han hade svikit.

”Inte direkt”, sa han. När han till sist hade lossat knuten tog han bort skyddet från svärdsknappen. Hon flämtade till av skräck när hon såg den.

Svärdsknappen var den blå ädelstenen han hade använt för att hypnotisera henne. Han lyfte svärdet mot henne med hjaltet först. Snart skimrade den blå stenen rakt framför ögonen på henne.

”Slappna bara av, Alyss”, sa Keren med mjuk röst. ”Slappna av och titta djupt in i den vackra blå stenen.”

Hon kunde inte förhindra att den blå stenen tog kontroll över henne. Den utstrålade värme och fick henne att må bra. Hon försökte föreställa sig Wills ansikte, men kunde inte se något annat än stenen … den vackra blå stenen … blå som havet … Nej! tänkte hon. Strunta i stenen! Tänk på Will! Men den blå färgen är så fridfull … Tänk på när vi var barn och vi … stenen var verkligen vacker … den ville att hon slappnade av. Stenen var lugnet självt. Den var vacker, blå, pulserande, fridfull, lugn och avslappnande och … Will! Var är du? Glöm Will. Will är borta. Stenen är här. Det är här det blå är. Det är här lugnet är.

Den lilla lågan av motstånd i henne kämpade desperat mot den blå stenens sövande effekt, men den flackade långsamt till och dog. Sedan var hon helt och hållet i stenens våld.

”Ta svärdet”, sa Keren. Hon gjorde som han sa. Hon höll det framför sig som ett kors, med händerna på klingan några centimeter nedanför parerstången. Hon hade svärdsknappen framför sig i ögonhöjd och kunde inte låta bli att stirra in i den blå stenen och söka efter andra glittrande dimensioner. Hon såg ett flöde av rörelse och färger som fascinerade, värmde och omslöt henne.

”Du ska hjälpa mig att komma härifrån”, sa Keren. Hon nickade långsamt.

”Klart att jag ska”, sa hon.

Stenen var närmare än någonsin. När hon höll den så här kunde hon stirra in i djupen och se hur ljuset simmade hit och dit och glittrade när hon rörde stenen från sida till sida. Hon undrade hur hon hade kunnat leva utan den här vackra blå färgen. Hon älskade den! Hon log mot den.

Hon log när Will tyst kom in i rummet.

Han kände sig lättad när han såg henne. Hon var oskadd och log. När han rusat upp för trappan hade han varit på helspänn och inställd på ytterligare ett anfall. Han hade varit rädd för vad han skulle få se när han nådde det översta tornrummet. Kanske hade Keren dödat Alyss för att hämnas nu när hans upprorsförsök hade kvästs. Och tanken på en värld utan Alyss fick Will att känna ett enormt svart hål i hjärtat. Han visste att han skulle låta Keren fly om det var enda sättet att rädda Alyss. Han svepte med blicken över rummet och såg att den före detta riddaren stod i ett hörn. På något sätt hade Alyss fått tag på hans svärd. Men hon höll vapnet på ett konstigt sätt, med klingan nedåt och hjaltet i ögonhöjd. Det var ungefär så riddare höll sina svärd när de svor en ed.

Han kände sig plötsligt osäker. Något var fel. Keren log också.

”Alyss?” sa Will försiktigt. Hon svarade inte. Hon verkade helt uppslukad av svärdet.

”Alyss!” sa Will på nytt. Den här gången talade han högre och med större kraft, men hon svarade fortfarande inte. Han såg hur Keren rörde sig. Will kastade en blick på honom och såg att han drog en bred dolk ur bältet.

Will hade haft pilbågen i händerna när han kommit in i rummet, med en pil på strängen. Nu lyfte han den och spände den till hälften. Han kunde skjuta iväg pilen på mindre än en sekund.

”Det räcker”, sa han hest. Han begrep inte vad som pågick här, men han hade en känsla av att något var väldigt, väldigt fel.

Kerens leende blev bredare. Han satte tillbaka dolken i bältet och höll upp händerna. Det här gick ju bra, tänkte han. Han visste att Will skulle ha skjutit honom enkelt om han försökt använda Alyss som sköld och hotat henne med dolken. Keren visste mycket väl hur skickliga spejarna var på att använda sina bågar.

På det här sättet kunde han handskas med hotet från Will utan att själv ta någon risk. Will var utan tvekan beredd på att skjuta honom. Han skulle däremot aldrig kunna skjuta Alyss.

”Alyss?” sa Keren vänligt.

Hon såg på honom i någon sekund när hon svarade, men vände sedan tillbaka blicken till stenen.

”Ja, Keren?”

”Nu är Will här”, sa han.

För ett ögonblick såg hon ut att reagera på namnet. Hon verkade fundera. Sedan ryckte hon på axlarna.

”Vem är Will?”

Och leendet på Kerens läppar blev ännu bredare när han vände sig mot Will. Den blå stenen var så nära henne och greppet den hade om henne var så starkt att den helt hade krossat bilden hon hade använt för att bekämpa den.

”Hon tycks inte känna dig”, sa Keren muntert.

Will såg återigen på Alyss. Hon verkade ganska normal, förutom att all hennes uppmärksamhet var riktad mot stenen i svärdet. Will greps av fasa när han förstod vad som hade hänt. Det här var den blå ädelstenen hon hade pratat om – stenen som Keren använde som fokus när han utövade sin tankekontroll.

Men var fanns stellatitstenen? Hon hade berättat att den hade fungerat och skyddat henne mot den blå stenens krafter. För ett ögonblick hoppades han förtvivlat att hon bara spelade – att hon låtsades vara hypnotiserad för att invagga Keren i falsk trygghet.

Han såg sig hastigt omkring i rummet och lade märke till en liten, glittrande svart sten på golvet vid bordet. Stellatitstenen. Hans hopp falnade och han förstod att hon var hypnotiserad på riktigt. Han vände sig mot Keren igen.

”Spelet är slut, Keren”, sa han. ”Du har förlorat. Bråkstakarna du har skrapat ihop har inte en chans mot trettio skandier.”

Keren ryckte på axlarna. ”Tyvärr har du nog rätt”, sa han. ”Men var i hela fridens namn hittade du de där skandierna?”

”Fråga din vän Buttle. På sätt och vis kan man säga att det var han som tog med dem hit. Men varför ger du dig inte bara nu? På det sättet blir det enklare för oss alla.”

Keren skrattade. ”Tro det eller ej, jag är inte speciellt intresserad av att underlätta för dig! Jag skulle hellre bara gå.”

”Du går ingenstans. Du har två alternativ: antingen ger du dig eller så får du den här pilen genom dig. För min del spelar det ärligt talat ingen roll vilket du väljer.”

”Ger mig? Och vad händer då?”

Will ryckte på axlarna. ”Jag kan inte lova något mer än att du får en rättvis rättegång.”

”Som lär sluta med att jag blir hängd”, sa Keren. Will kände sig återigen tveksam. Keren verkade mycket mer avslappnad än han borde vara. Eller så var han en fruktansvärt skicklig skådespelare.

”Den där blå stenen är rätt intressant”, sa förrädaren. Han lät lika lugn som om han småpratade med en nära vän. ”När Alyss vaknar till så kommer hon inte att minnas ett dugg av det som hände medan hon var i trans.”

”Det har du ingen glädje av om du är död”, svarade Will.

Keren höll upp fingret. ”Det där är det intressantaste av allt. Jag vet inte vad som händer med Alyss om jag dör. Antingen vaknar hon direkt … eller så vaknar hon aldrig!”

Will log och försökte verka mer självsäker än han var. ”Jag känner mig rätt säker på att hon vaknar.”

”Jaså.” Keren såg tankfull ut. ”Låt oss säga att du har rätt. Hur tror du att hon reagerar när hon ser att hon har mördat sin bäste vän?”

Will rynkade pannan. ”Vad pratar du om, Keren?”

Riddaren ryckte på axlarna. ”Tja, hon skulle ju förstå att det var hon som gjort det. Hon skulle stå lutad över ditt lik med ett blodigt svärd i händerna. Jag undrar hur hon skulle reagera.”

”Det räcker!” sa Will. ”Du har fem sekunder på dig. Du kan ge dig eller dö. Valet är ditt.”

Will höjde bågen och spände den. Han siktade rakt mot Kerens bröst. På så här nära håll skulle pilen tränga igenom ringbrynjan som om den var gjord av smör.

”Alyss?” sa Keren.

”Ja, Keren?” svarade hon.

”Döda spejaren”, sa Keren.