Alyss vände bort blicken från den blå stenen i en sekund och såg rakt på Keren. Hon såg ut att fundera på hans order.
”Visst”, sa hon sedan. Det lät så sakligt och obekymrat att Wills hjärta hoppade över ett slag. Hon vände snabbt svärdet i en halvcirkel så att hon höll det med två händer och spetsen var riktad uppåt. Stenen var fortfarande inom hennes synfält, men hennes uppmärksamhet var vänd mot Will. Det fanns inga som helst tecken på att hon kände igen honom. Hennes blick tycktes bara säga att hon förstått Kerens order och tänkte utföra dem. Hon tog ett steg mot Will och höjde svärdet i luften för att måtta ett kraftfullt hugg mot honom.
Will lyfte bågen, spände den och siktade på Alyss hjärta. Han såg hur hennes panna rynkades lite när hon förstod faran.
”Kom inte närmare, Alyss”, sa han. Hon var visserligen hypnotiserad, men skulle väl knappast lyda en order som skickade henne rakt in i döden. Eller?
Hon stannade till och vände sig mot Keren som om hon ville ha råd.
Han log uppmuntrande. ”Han bara bluffar”, sa han. ”Han tänker inte skada dig. Döda honom nu!”
Och Will insåg att Keren talade sanning. Han kunde inte skada henne. Han funderade i ett ögonblick på om han kunde skjuta för att sätta henne ur stridbart skick – kanske med en pil genom handleden eller armen. Då skulle hon tappa svärdet. Men när han tänkte på hur pilspetsen trängde sig igenom hennes hud, senor och muskler och kanske förstörde armen för resten av livet så visste han att han inte kunde göra det. Mot Alyss, av alla människor! Det var helt otänkbart.
”Alyss, snälla …”, sa han. Han hoppades att han kunde nå fram till henne på något sätt.
”Fortsätt bara”, sa Keren till henne. ”Jag har ju sagt att han inte kommer att skada dig!”
”Ja”, sa Alyss. ”Det har du.” Will var bestört över att hennes beteende verkade så normalt. Hon verkade inte alls vara i trans. Hon pratade inte långsamt eller monotont och log faktiskt lite mot Keren medan hon pratade. Hon verkade även intresserad av faktumet att Will hotade henne men inte skulle skada henne, fast intresset var ändå ganska svalt. Det var ungefär som om hon hade lagt märke till att vädret plötsligt förändrats. Hon började återigen gå mot honom.
Det fanns däremot ett hot Will var mer än villig att verkställa. Han riktade åter pilen mot Keren och siktade mot den fallne riddarens strupe, alldeles ovanför ringbrynjan. Han ville vara helt säker på att Keren inte skulle överleva skottet.
”Om hon tar ett steg till så dör du, Keren”, sa han. ”Säg det till henne.”
Keren fick något bekymrat i blicken i en sekund eller två, men det försvann snabbt. Han studerade den glittrande pilspetsen.
”Vänta lite, Alyss”, sa han.
Hon stannade till på nytt. Hon såg på Keren och höjde frågande på ögonbrynen. Hon inväntade uppenbarligen nya instruktioner.
Will kunde inte låta bli att le. Det var ett hårt leende. ”Vi verkar ha nått ett dödläge”, sa han. ”Om du bryter hypnosen så låter jag dig gå.”
Han hade redan fattat sitt beslut. Han skulle alltid kunna jaga ifatt Keren senare om det behövdes och dessutom blockerades förmodligen vägen ut ur fästningen av Horace och skandierna. Ju längre den här farliga situationen varade, desto större var risken att något gick snett. Han såg hur Kerens axlar sjönk ihop lite när han insåg att Will hade vunnit.
”Gå?” sa han. ”Vart då?”
Will ryckte på axlarna. ”Vart du vill. Jag ger dig chansen.”
”Du tänker förstås följa efter”, sa Keren. Det var ingen fråga utan ett konstaterande. Will kände inget behov av att svara.
”Keren?” sa Alyss. ”Det här börjar bli tröttsamt.” Hon höll fortfarande svärdet över huvudet.
Keren log mot henne. ”Snart, Alyss”, sa han. Sedan vände han sig mot Will igen. ”Som jag sa så kommer Alyss inte att minnas någonting av det hon har sagt, hört eller gjort när hon vaknar ur sin trans. Det är mycket intressant.”
”Fascinerande”, sa Will. Hans röst lät lite mer spänd än han hade önskat. ”Var snäll och bryt hypnosen nu.”
”Ja, jag kanske borde göra något”, sa Keren. ”Alyss?”
”Ja, Keren?”
”Du vet att du måste göra allt jag säger, eller hur?”
”Självklart, Keren.” Hon vände sig mot honom.
”Bra. Lyssna noga nu. Jag vill att du dödar spejaren om han skadar mig på något sätt.”
Alyss nickade och vände sig mot Will igen. Hon såg att hans pil var riktad mot Keren och hon visste att hon skulle vara tvungen att genomföra sin order om den kortvuxne unge mannen sköt. Men det verkade förstås dumt. Han såg ut som en ganska trevlig person – som någon hon kunde komma att tycka om.
En liten rynka hade dykt upp i hennes panna och hon tvekade. Någonstans djupt i hennes medvetande höll ett minne på att vakna. Skuggan av ett minne. Någonting sa henne att hon kanske kände den här unge mannen. Men om hon kände honom, varför försökte Keren få henne att döda honom? Det var frestande att släppa tanken och bara sjunka tillbaka in i den blå stenens trygga glömska. Men hon hade många års träning bakom sig och nu gjorde sig hennes självdisciplin påmind. Alyss hade alltid varit stolt över sin förmåga att lösa problem och det hon stod inför nu var ett stort problem som krävde att bli löst.
”Vad heter du?” frågade hon.
Keren hade hittills haft blicken riktad mot Will, men vände sig blixtsnabbt mot Alyss när han hörde frågan. Det var inte meningen att hon skulle ställa några frågor. Hon skulle lyda honom utan minsta tvekan.
”Fortsätt!” fräste han åt henne. ”Döda honom!”
Alyss skakade på huvudet som om hon försökte skaka bort alla oviktiga tankar.
”Ja”, sa hon. ”Självklart. Förlåt.” Men hon fortsatte att tveka.
Will kastade en blick på henne och såg hur plågad hon verkade. Han hade insett att han var tvungen att döda Keren och att Alyss sedan skulle döda honom. Vetskapen om att hon mördat Will skulle förstöra Alyss liv och hon skulle antagligen aldrig bli sig lik. Det var precis som Keren hade sagt. När hon återfick kontrollen över sig själv skulle hon stå böjd över sin bäste väns lik med ett blodigt svärd i handen. Ingen skulle kunna förklara för henne vad som hade hänt.
Han visste att det inte fick bli på det sättet. Han ville inte belasta henne med det.
”Gör det!” skrek Keren. ”Döda honom! Döda honom nu!”
”Visst”, sa Alyss. Hon verkade vagt motvillig, men tog ändå ett kliv framåt. Hon sträckte ut svärdet och bedömde avståndet till Will. Den unge spejaren försökte förtvivlat få henne att minnas.
”Alyss”, sa han lågt. ”Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort.”
Det syntes tydligt hur förvirrad hon var. Hennes ögon blixtrade av motstridiga känslor. Sedan kom ett ögonblick av bländande klarhet som följdes av en fruktansvärd fasa. Hon tittade upp på svärdet hon höjt över huvudet och skrek högt när hon insåg vad hon var på väg att göra.
Hon kastade bort svärdet, sjönk ned på golvet och snyftade okontrollerat. Hennes axlar höjdes och sänktes och hon skakade i hela kroppen.
Will släppte bågen och hade glömt alla tankar på Keren när han gick fram till henne. Gode Gud, tänkte han. Måtte hon klara detta!
Han hade ingen aning om hur hennes medvetande hade påverkats av den plötsliga insikten. Han ställde sig på knä bredvid henne och försökte omfamna henne och lyfta henne till sittande ställning. Han hade kunnat göra vad som helst för att slippa hennes fruktansvärda snyftningar. Det var ljudet av en själ i svåra plågor. Men Alyss kurade ihop sig i fosterställning och sparkade undan honom när han försökte lägga armarna om henne och lyfta henne.
”Alyss, ta det lugnt!” sa Will tröstande. ”Det är ingen fara längre! Du mår bra!” Men det var tydligt att hon inte gjorde det. Hon struntade i hans ord och hans beröring.
”Må du brinna i det allra djupaste helvetet!”
Will lyfte blicken. Keren var på väg mot honom med svärdet i handen.
”Hon kanske inte kunde döda dig. Men jag kan!”
Will var genast på fötter. Keren rusade fram och gjorde en rad snabba utfall. Det var det som räddade Wills liv – åtminstone för ett ögonblick. För tillfället var Keren var så full av avsky och hämndlystnad att hans anfall var odisciplinerade och klumpiga.
Will lyckades dra sin långa kniv i sista sekunden. Han parerade ett hugg från sidan och sträckte handen bakom ryggen för att dra fram sin dolda kastkniv. Än en gång hindrades han av manteln och kragen. Den där dolda knivslidan var verkligen en dålig idé, tänkte han bittert. Han parerade ännu ett utfall, men så länge han inte kunde försvara sig med två knivar var han i underläge när motståndaren hade ett längre vapen. Allt han kunde göra var att försöka undvika svärdsklingan så länge som möjligt.
Vreden i Kerens ögon tycktes långsamt försvinna. Will sträckte sig efter kragen igen och kände efter kastkniven. Men Keren såg rörelsen och tog ett språng framåt. Han stötte med sitt svärd och Will lyckades med nöd och näppe undvika att bli spetsad. Efteråt svingade Keren svärdet i en cirkel och följde upp med ett anfall ovanifrån. De två manövrerna såg nästan ut som en enda rörelse.
Will fick hjärtat i halsgropen när han förstod vilken mästerlig fäktare Keren var. Han låg i underläge och kunde inte hoppas på att vinna den här striden. Han backade när Keren stötte igen. När han kände väggen mot ryggen insåg han att han gjort ett misstag. Han gled åt sedan när Keren anföll på nytt och det slog gnistor när svärdet träffade stenväggen. Keren förföljde honom när han gled utmed väggen. Han utdelade en rad blixtsnabba hugg och stötar och Will hade inte en chans att slå tillbaka.
Det var ljuden som fick Alyss att titta upp. Ljudet av svärdet som skrapade och gnisslade mot stenväggen. När hon lyfte blicken såg hon hur Will förtvivlat duckade undan Kerens nästa anfall och försökte försvara sig med en kniv som verkade löjligt liten jämfört med svärdet.
Hon reste sig först på knä och sedan på fötter och skakade på huvudet som för att rensa tankarna. Hon visste att alltihop på något sätt var hennes fel. Det var hon som hade fått Will att riskera livet. Nu måste hon rädda honom. Men hon behövde ett vapen för att lyckas med det. Vilket vapen som helst skulle duga. Hon blev lite yr när hon reste sig, men känslan försvann snabbt och hon insåg var hon kunde hitta ett vapen. Hon tog två snabba steg till fönstret, tog sitt vapen och skyndade till platsen där Keren nu hade fångat Will mot väggen med svärdet mot hans strupe. Den långa kniven låg på golvet mellan dem. Keren höll sitt svärd med båda händerna och hade till sist lyckats slå kniven ur spejarens händer med ett kraftigt hugg ovanifrån.
Will såg lugnt på Keren och väntade på dödsstöten. Sedan såg han hur Alyss dök upp bakom den före detta riddaren.
”Alyss!” ropade han. ”Spring! Hämta Horace.”
Keren skulle precis sticka svärdet i Wills strupe, men vände sig om när spejaren ropade till. Det var högst naturligt att han gjorde det. I det ögonblicket tömde Alyss läderflaskans innehåll i Kerens ansikte.
Keren gav upp ett fasansfullt vrål när syran brände sig in i huden och ögonen. Smärtan var outhärdlig. Han tappade svärdet och klöste sig själv förtvivlat i ansiktet för att försöka lindra den hemska, brännande smärtan. Han vrålade som ett djur och raglade runt i cirklar. Alyss tittade skräckslaget på när Keren i blindo famlade efter något som kunde mildra hans ångest. När hon backade undan kände hon hur Will lade armen runt henne.
Båda två kände den förfärliga lukten av brinnande kött.
Kerens rörelser blev allt vildare. Han hade blivit hes av sina skrik och han stapplade omkring i blindo. Ena sekunden höll han ut armarna för att återfå balansen och i nästa förde han återigen händerna till sitt brännande ansikte. Han gick rakt in i väggen, backade, tog några steg åt sidan och tappade sedan balansen och vacklade baklänges.
Mot fönstret.
Han slog emot stängerna med ryggen och axlarna och för ett kort ögonblick fick han stöd av dem. Sedan gav de två mittersta stängerna vika när den tunna metallen som höll fast dem brast och ett stort gap öppnades bakom Keren. Stängerna var inte fastmurade längst upp. De satt bara i hål som borrats in i stenen. Nu lossnade de och klingade ljudligt mot tornets väggar när de föll ned i nattmörkret. Det fanns ingenting som kunde hejda Keren från det enorma fallet bakom honom. Han flaxade med armarna i några sekunder och tycktes känna på sig att han svävade i livsfara. Sedan backade han på den låga fönsterbrädan och tappade balansen.
Han ramlade baklänges och föll ut genom fönstret. Hans långa, utdragna vrål var fyllt av både smärta och panik. Ljudet var som en lång remsa som lindades upp efter honom när han föll genom mörkret.
Sedan klipptes det av tvärt.
Alyss vände sig mot Will med bekymrat ansiktsuttryck.
”Will, vad har hänt?” frågade hon och såg sig omkring i det förstörda rummet. Will och Keren hade vält stolarna och bordet under sin desperata strid. Svärdet låg på golvet bredvid läderflaskan. Hon hade många bilder i huvudet, men de kändes så konstiga och overkliga att de knappast kunde vara sanna.
Will log. Han hade fortfarande armen om hennes axlar. Han drog henne till sig och lät henne vila huvudet mot hans axel.
”Det som hände var att du precis räddade livet på mig – två gånger.”
Han gav henne en lätt kyss på pannan för att lugna henne. Han kände på sig att hon var förvirrad. Men hon drog sig bakåt en aning och tittade frågande på honom.
”Två gånger? När gjorde jag det första gången?”
Will log mot henne. ”Äh, glöm det”, sa han.