Will knackade försiktigt på sjukstugans dörr. När Malcolm ropade åt honom att komma in öppnade han den.

Helaren stod böjd över Trobar, som låg utsträckt på fyra madrasser i ett hörn. Det fanns ingen säng i fästningen som var tillräckligt stor för honom, så han fick ligga på golvet tills han var stark nog att återvända till Helarens glänta. När Will kom in vände sig Malcolm om och log till hälsning.

”God morgon”, sa han.

”Gomorron”, sa Will. ”Hur mår patienten?”

Malcolm snörpte lite på läpparna innan han svarade. ”Mycket bättre än man skulle kunna tro. När jag väl tog itu med hans skador hade han förlorat mer blod än två normala vuxna ens har i kroppen. Gud vet hur han egentligen överlevde!”

”Han har väl lika mycket blod som tre personer”, sa Will. ”Han är ju ganska stor.”

Will log mot Trobar. Jätten såg svag ut och var mycket blekare än vanligt. Men ändå log han tillbaka och hans ögon var återigen klara och vaksamma. När han förts ned från murarna efter striden hade han haft något febrigt och glasartat i blicken, men inte nu längre.

Will hörde några välbekanta dunsar mot golvet. När han vände sig om såg han att Skuggan låg på mage vid ena väggen. Hon hade nosen mot framtassarna, men blicken pilade hit och dit och ingenting som hände i rummet undgick henne.

”God morgon, Skuggan”, sa Will. Den tjocka svansen slog två gånger i golvet: dunk dunk. Spejaren kastade en hastig blick på Malcolm. ”Är det verkligen så bra att ha hundar i en sjukstuga?” frågade han.

Helaren log. ”Jag anser att det är helt nödvändigt i det här fallet”, sa han. ”Innan jag släppte in henne höll de på att driva mig till vansinne båda två!”

”Hm”, sa Will. Han skulle få ta itu med det problemet när det var dags att ge sig av. Det skulle nog inte bli lätt. Han trängde den obehagliga tanken åt sidan. Han skulle trots allt stanna ett tag till.

”Jag tänkte titta till Alyss”, sa han. ”Om du inte misstycker.”

Malcolm nickade. ”Det låter som en utmärkt idé. Det är på tiden att hon får lite sällskap.”

Det hade gått två dagar sedan striden. Kerens mannar, som redan legat i underläge, hade gett sig omedelbart när de fått höra att ledaren dött. Nu satt de fängslade i fästningens fängelsehålor.

Alyss hade varit djupt chockad. Malcolm var säker på att det berodde på att hon hade kommit ur Kerens trans och upptäckt att hon varit på väg att döda Will med ett svärd. Det var ungefär som med människor som gick i sömnen – de brukade också bli svårt chockade om man väckte dem hastigt.

Helaren hade skickat henne i säng och gett henne ett sömnmedel.

”Det bästa för henne just nu är att vila”, sa han. ”Hon är en stark flicka och kommer att repa sig, men det lär gå fortare om hon är utvilad.”

Nu ansåg han uppenbarligen att hon hämtat sig tillräckligt för att ta emot en besökare.

Will gick upp för trappan. Alyss var tillbaka i sin bekväma svit på fjärde våningen. Han hade tittat in flera gånger, men hon hade sovit och han hade inte velat väcka henne. Det fanns en annan sak också som gjorde honom lite tveksam. I tornet hade han talat om för Alyss att han älskade henne, och det var sant. Han visste att han på sätt och vis alltid hade älskat henne. Hon var hans äldsta och bästa vän i hela världen. Men det fanns ett ännu starkare band mellan dem nu än när de vuxit upp. Någonstans på vägen hade deras långa vänskap förvandlats till kärlek.

Åtminstone för Wills del. Han var ju inte säker på att hon kände detsamma.

Keren hade sagt att hon inte skulle minnas någonting hon hört eller sett medan hon var i trans. Men Wills ord hade brutit Kerens kontroll och därför var det mycket möjligt att hon mindes dem. Han hade frågat Malcolm om saken utan att avslöja vad det egentligen var han hade sagt.

Malcolm var inte riktigt säker. ”Hon kanske minns”, hade han sagt. ”Men det är inte säkert.” Han såg att den unge mannen fick något frustrerat i blicken och började genast ursäkta sig. ”Man vet egentligen inte särskilt mycket om hur medvetandet fungerar”, förklarade han. ”Sådant där kan skilja sig från person till person.”

Det var bara att vänta och se om Alyss tog upp det hela själv. Om hon inte gjorde det skulle det betyda att hon var generad och tyckte att det hela var pinsamt – förmodligen för att känslorna inte var ömsesidiga. Eller så berodde det på att hon inte mindes. Vilket i slutändan betydde samma sak, tänkte Will.

Han hade tillbringat de senaste fem åren med Halt och var inte riktigt förberedd på sociala situationer som denna. Nu när han hade medgett sina känslor för Alyss befarade han att hon inte skulle besvara dem. Hon kanske skulle svara med den där frasen som inneburit slutet för så många vänskapsförhållanden: kan vi inte vara vänner?

Han hade faktiskt diskuterat saken i förtroende med Horace. Horace var trots allt en riddare som rörde sig i de allra finaste cirklarna i kung Duncans slott. Han var van vid kvinnligt sällskap.

Den långe krigaren hade påstått att han inte var det minsta förvånad när Will berättat om sin kärlek.

”Det är klart att du älskar henne!” sa han. ”Hon har ju varit din bästa vän sedan ni lärde er gå och nu har hon blivit en vacker, begåvad, intelligent och rolig kvinna. Vad är det som är så konstigt?”

Hans lösning på problemet var väldigt typisk. ”Det är bara att berätta det”, hade han sagt. Han var krigare och föredrog enkla, raka metoder. Will hade förklarat att spejarna hellre tittade efter nyanser och försökte upptäcka personers sanna känslor.

”Du menar att ni hellre slingrar er”, hade Horace svarat. Han tyckte att Will pratade dumheter. När Will inte fick ett svar som behagade honom hade de övergett samtalsämnet.

Situationen var förvirrande och lite pinsam för den unge spejaren. Nu stannade han utanför Alyss dörr och undrade om han borde vänta en dag till. Sedan insåg han att det inte var någon mening med att skjuta på det. Han knackade på dörren med lite större kraft än han egentligen hade tänkt sig.

”Kom in.”

Han blev nervös när han hörde hennes röst, men öppnade dörren och gick in.

Alyss satt upp i sängen nära fönstret, där hon kunde blicka ut över landskapet utanför. Små envisa fläckar av snö fanns kvar här och var och glittrade lite i solskenet. Hon vände sig om och log mot honom.

”Will!” sa hon. ”Så underbart att se dig igen!”

Hon hade släppt ut sitt blekblonda hår och borstat det så att det tycktes skina. Will tyckte att hon verkade trött men glad att se honom. Han gick fram till sängens sida och satte sig ned på en stol. Hon tog hans händer i sina på ett spontant och naturligt sätt. Så som vänner gör, tänkte Will.

”Hur är det med dig?” frågade han. Han var torr i halsen och det kändes som om de vardagliga orden var nära att fastna.

”Jag mår bra”, svarade hon. ”Är lite trött bara.”

Han nickade och visste inte riktigt vad han skulle säga.

”Det är mycket jag inte förstår”, sa hon. ”Jag har haft så konstiga drömmar.” Hon himlade dramatiskt med ögonen. ”Jag har en massa frågor om det som hände i tornet för några nätter sedan.”

Han såg på henne. ”Minns du ingenting?” Han tyckte att han såg en viss tvekan i hennes ögon innan hon svarade. Den syntes bara i en bråkdels sekund, men Will var säker på att han hade sett den.

”Nej”, sa hon. Will insåg att han hade haft rätt – hon hade tvekat. Hon mindes, men hon ville inte medge det.

Sanningen var att Alyss var lika förvirrad som Will. Hon hade haft många drömmar, precis som hon sagt. Hon hade drömt att de var i tornet och att hon var på väg att skada honom på något fruktansvärt sätt. Då hade Will plötsligt sagt att han älskade henne. Det var ord hon hade väntat på så länge hon kunde minnas.

Men hon visste inte om det var en återspegling av något som hade hänt eller bara rent önsketänkande. De såg på varandra. Båda två var osäkra och ingen ville säga vad de tänkte.

Will ryckte på axlarna.

”Vi kanske gör bäst i att vänta med det tills du blivit lite starkare”, sa han.

Hon såg på honom. ”Var det verkligen så hemskt?”

Han fick något mörkt i blicken när han mindes den fasansfulla natten. ”Ja, det var det. Men som jag sa till dig då så räddade du livet på mig. Och det är det viktigaste.”

De var tysta en stund.

”Har ni hört något om förstärkningen från Norgate?” frågade hon. Hon kände på sig att han var lättad över att hon bytte samtalsämne. Det här var ett säkrare och mer allmänt ämne.

”Våra spanare säger att de kommer om tio dagar.”

”Och skoterna?” frågade hon. De var trots allt ett omedelbart hot och de var betydligt närmare än trupperna från Norgate.

Men Will bara ryckte på axlarna. ”Jag tvivlar starkt på att de kommer. Visste du att vi har släppt MacHaddish?”

Hon stelnade till där hon satt. ”Släppt honom? Vems idé var det?”

”Min, faktiskt. I början reagerade alla precis som du gör nu.”

”Men …”, sa hon. Will avbröt henne.

”Vi förde honom hit och visade honom att fästningen är full av hårdföra skandier. Plus några av Ormans ursprungliga mannar som redan kommit tillbaka. Dessutom berättade vi att vi snart får förstärkning från Norgate. Efteråt skickade vi iväg honom så att han kan berätta det här för sin befälhavare.”

Han nämnde inte att han också hade tagit MacHaddish avsides och lovat den skotiske generalen en sak. Om du kommer tillbaka hit blir du den förste jag tar itu med, hade han sagt. Mannen hade inte verkat särskilt rädd, men han hade förstått att Will var uppriktig och han tycktes ta hotelsen på allvar.

”Så …”, sa Alyss tankfullt. ”Han kommer att rapportera att Macindaws fästning åter är i fiendens händer och för tillfället förmodligen är ännu svårare att inta än den varit tidigare.”

”Precis. Skandierna är mycket farligare motståndare än Kerens lilla lantvärn. De är trots allt proffs.” Han lät stolt och hon kunde inte låta bli att le mot honom.

”Du gillar dem, va?”

”Skandierna? Ja, det gör jag. När de har gett ett löfte så bryter de det aldrig. De är fasansfulla fiender men de bästa bundsförvanter man kan önska sig. Horace säger att han skulle kunna erövra hela världen om han hade en armé av skandier.”

”Vill han erövra världen?” frågade hon.

Han log. ”Det tror jag inte. Men krigare pratar på det viset ibland.”

”Och du själv? Har du några planer på att erövra världen?”

Han skakade på huvudet. ”Just nu vill jag bara tillbaka till min lilla stuga i Seacliff.”

”Så att du kan träffa värdshusvärdens söta dotter?” frågade hon. Hon lät retfull, men Will visste att det fanns ett syfte med frågan.

Han ryckte på axlarna. ”Hon har förmodligen glömt mig vid det här laget.”

”Knappast. Det är inte så lätt att glömma dig.”

Han sa inget. Han visste inte riktigt hur han skulle svara och tystnaden blev längre. Plötsligt insåg han att han fortfarande höll henne i händerna. Han släppte dem och reste sig så att stolen gled tillbaka en liten bit över golvplankorna.

”Jag … måste nog gå nu”, sa han. ”Malcolm sa att jag inte skulle störa för mycket.”

Hon låtsades undertrycka en gäspning för att underlätta lite för honom. Hon var trots allt diplomat.

”Jag är lite trött”, sa hon. ”Du kan väl komma förbi i morgon igen?”

”Absolut.” Han började backa mot dörren. Han ville inte vända henne ryggen. När han kom fram till dörren vinkade han lite. ”Då ses vi då, då”, sa han. Han insåg genast hur fruktansvärt fånigt det lät.

Hon vinkade lite med fingrarna och log. Han fumlade med dörrhandtaget och lyckades på något sätt öppna dörren, ta sig ut och stänga den bakom sig.

I rummet utanför stannade han till och lutade pannan mot den skrovliga stenväggen.

”Förbannat”, muttrade han lågt.

I rummet bredvid sa Alyss exakt samma sak.