Det mullrade när stödtrupperna från Norgate gick över fästningens vindbrygga och in genom porthuset på borggården.

De var tjugo riddare med hästar och hundra fotsoldater. Allihop såg sig nyfiket omkring på de leende skandierna på murarna. Styrkan leddes av Sir Doric, som var överhuvud för Norgates krigarskola. Han red raka vägen fram till den lilla välkomstkommittén som samlats utanför kärntornet. En spejare red bredvid honom. Det måste vara Meralon, tänkte Will. Meralon var Norgates spejare. Will visste inte så mycket om honom, men hade hört att han var trångsynt och inte särskilt flexibel.

Orman hade en tung guldkedja med fästningens officiella emblem runt halsen. Han klev fram för att hälsa de två ryttarna välkomna. Will, Horace och Malcolm stod längre bak. Orman hade återigen befälet över fästningen.

Sir Doric höjde handen och ropade åt sina mannar att stanna medan han och Meralon red fram i långsamt tempo. Det var högst formellt, men den formella stämningen bröts när en man plötsligt störtade fram från det andra ledet av ryttare. Han satt på en häst som var betydligt mindre än stridshästarna runt omkring och hittills hade han inte varit synlig. Nu gled han ned från sin sadel, rusade över borggården och föll på knä framför Orman.

”Ers nåd!” flämtade Xander. ”Nu är vi äntligen här! Jag beklagar att det tog så lång tid. Jag gjorde vad jag kunde!”

Will betraktade Sir Doric. Riddaren rynkade pannan och tittade ogillande på Xander. Det fanns vissa regler som måste följas i sådana här lägen och krigarskolans överhuvud verkade tycka att sekreteraren borde känna till dem.

Sir Doric var dock lite av en snobb.

”Fint, Xander”, sa Orman till honom. Han sänkte rösten lite. ”Res dig nu. Så där ja. Utmärkt. Stödtruppernas befälhavare vill berätta för oss att vi är säkra.”

Xander reste sig och ställde sig bredvid Orman. Doric och Meralon stannade sina hästar och satt av. Nu var det Wills tur att rynka pannan. Av ren artighet borde de ha väntat tills Orman bad dem att sitta av. Orman verkade dock inte det minsta förolämpad.

”Välkomna till Macindaws fästning”, sa han. ”Detta är Sir Doric av Norgate, inte sant? Jag är Orman, fästningens herre.”

Sir Doric slog med sina metallhandskar mot låret ett par gånger. Han såg sig omkring på borggården och lät lite brysk och distraherad när han svarade.

”Hm? Ja, ja. Just det. Men vad fan gör alla de där skandierna här?”

Orman fick något bistert i blicken. Under veckorna sedan han flytt från sin egen fästning och tvingats gömma sig i skogen hade han tappat mycket av den överlägsna attityden han haft när Will först hade träffat honom. Några veckor i vildmarken gjorde alltid gott, tänkte Will.

”De ser ut att försvara fästningen”, sa Orman lågt. ”Har inte Xander berättat att vi fick hjälp av dem?”

Men Doric svepte fortfarande med blicken över murarna.

”Hm? Ja, ja. Jo, han sa något om legosoldater. Men jag trodde att ni hade skickat iväg dem vid det här laget. Det är inte speciellt säkert att ha dem här i fästningen, hm?”

”Flera av deras vänner offrade livet när de försökte ta sig in här”, sa Orman. ”Det skulle vara ytterst ohyfsat att be dem gå sin väg med en gång.”

Doric gjorde en gest med höger hand, ungefär som om han viftade bort flugor.

”Nej, nej. Inte alls. Kör iväg dem. Nu är ju mina mannar här. Du behöver inte de där förbannade skandierna!”

”Man kan trots allt inte lita på dem.” Det var Meralon som hade fått för sig att bidra till samtalet.

Will kände hur han blev varm i ansiktet av ilska. Han tog ett kliv framåt, men någon lade handen på hans axel för att hejda honom. Det var Horace. ”Ta det lugnt”, viskade han. Will nickade. Hans vän hade rätt. Han behärskade sig, men klev sedan fram till Ormans sida.

”Jag litar på dem”, förklarade han. De två männen vände sig mot honom och studerade honom. Doric lade pannan i djupa veck. Manteln såg visserligen ut som spejarnas mantlar, men mönstret var svart och vitt. Will struntade i riddaren och såg i stället rakt på Meralon.

”Will”, sa han. ”Spejare femtio.”

Den andre spejaren nickade. ”Meralon”, sa han. ”Tjugosju.” Han uttalade numret tydligt som för att understryka att han var viktigare. I själva verket var han inte det. Förutom Crowley och en liten kommandogrupp av erfarna spejare så hade alla medlemmar i kåren samma ställning. De fick sina nummer när ett nummer blev ledigt för att någon annan spejare gått i pension eller dött. Att Will hade blivit nummer femtio var en ren slump. ”Du är Halts lärling, va?” frågade Meralon med vagt föraktfullt tonfall.

”Jag var det, ja”, svarade Will.

Meralon nickade ett par gånger. ”När du blir lite äldre så lär även du förstå att man inte kan lita på skandierna, Will”, sa han överlägset. ”De är ett opålitligt folk.”

Will tvingade sig själv att ta ett djupt andetag innan han svarade. Det fanns inte många idioter bland spejarna. Det här var nog faktiskt första gången han träffat en. Han betvivlade starkt att den här mannen hade personlig erfarenhet av skandierna.

”Du har fel”, sa han bestämt. ”Jag litar på dem och vi behöver dem. Vi behöver en garnison här.”

Doric nickade mot leden av soldater på borggården. ”Vi tar hand om det. Jag lämnar femtio man här.”

”Då blir Norgate sårbart”, sa Will. ”Jag antar att du har plockat de här männen från garnisonen där.”

Doric tvekade. Den unge spejaren hade naturligtvis rätt. Det var en sak att samla ihop en expeditionsstyrka för att skicka förstärkning till en fästning. Men om han lämnade de flesta av mannarna här skulle Norgate bli kraftigt försvagat.

”Dessutom finns det en hel armé av skoter på andra sidan gränsen”, fortsatte Will innan Doric hunnit svara. ”De kan mycket väl få för sig att anfalla Norgate om de ser att garnisonen är försvagad.”

Doric insåg att den unge mannen hade rätt igen, men han gav sig inte. Han vände sig mot Orman. ”Vad hände med mannarna i din ursprungliga garnison, då?” frågade han anklagande.

”Förrädaren Keren skickade iväg dem”, svarade Orman. ”De har väl skingrats över landsbygden. Det lär ta flera månader att skicka bud till dem och få tillbaka dem hit.”

”Du har verkligen ställt till det!” utbrast Doric.

För ett ögonblick blev Orman högröd i ansiktet av ilska. Det här var en känslig situation. Som Macindaws befälhavare hade han lika hög ställning som överhuvudet för landskapets krigarskola. Båda två lydde under baronen i Norgate och det var svårt att veta vem av dem som egentligen hade sista ordet i sådana här lägen. Därför var det viktigt med takt och diplomatisk finess. Tyvärr tycktes Sir Doric ha glömt de förmågorna i Norgates slott.

”Vi har läget under kontroll och det är tack vare skandierna”, sa Orman mjukt. ”Vi har faktiskt träffat en överenskommelse med dem. De ska stanna här som garnison tills jag kan rekrytera tillräckligt många män från trakten.”

”Träffat en överenskommelse?” sa Meralon klentroget. ”Och vem träffade den här överenskommelsen?”

”Det gjorde jag”, sa Will.

Meralon nickade igen. Han var fortfarande upprörd över att Will så oförskräckt sagt att han hade fel.

”Ja, det borde jag väl ha gissat”, sa han. ”Det är ju ingen hemlighet att du och Halt inte riktigt inser hur farliga de där sjörövarna är.”

Will var fortfarande behärskad. ”Skandierna behöver tak över huvudet och material för att bygga ett nytt fartyg. Vi har gått med på att ge dem det. I gengäld försvarar de fästningen så länge det behövs. Vi behöver dem och de behöver oss. Det är en utmärkt överenskommelse för båda parter.”

”Men det är väl inte din sak att träffa överenskommelser? Det här är inte ditt territorium. Det är jag som är traktens spejare, inte du. Och jag tycker inte om avtalet du har slutit med de där piraterna.”

Meralon var lite längre än Will och lutade sig fram så att de hade ögonen på samma nivå. Will var frestad att ta ett kliv bakåt, men han insåg att det skulle vara ett misstag. Han stod kvar. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för att svara, men precis då klev Horace fram.

Den unge riddaren insåg att det var hög tid att han ingrep i samtalet. ”Det finns två saker ni bör tänka på”, sa han. ”För det första så vill jag att ni slutar kalla skandierna förrädare och pirater. De är faktiskt mina vänner.”

Horace lät lugn och avslappnad, men det fanns ett stort allvar i hans ord. Han såg på spejaren från Norgate. Halt och Crowley hade förklarat situationen i Norgate för honom innan han rest, precis som de gjort för Will. Horace hade undrat samma sak som sin vän: kan inte traktens spejare ta itu med problemet? De två männen hade förklarat att Meralon var för välkänd i trakten och att uppdraget var hemligt. Nu insåg Horace att det fanns djupare skäl. Det här arbetet hade krävt energi, fantasi och en förmåga att improvisera. Meralon hade inte de egenskaperna.

Nu när han märkte att alla tittade på honom vände han sig mot Meralon.

”Om det verkligen är du som bestämmer här, som du påstår att du gör, så vill jag ställa en fråga till dig: var i helvete var du när vi behövde dig?”

Meralon öppnade munnen för att svara, men Horace viftade irriterat med handen.

”Såvitt jag minns tänkte inte du ut någon plan för att ta tillbaka fästningen. Du samlade inte ihop någon styrka att göra det med. Och jag är helt säker på att du inte var med när vi stormade murarna.”

Det var tyst i ett ögonblick. Horace kom att tänka på att han aldrig tidigare vågat tilltala en spejare så här. Han beundrade och respekterade spejarna alldeles för mycket. Och precis då kom han att tänka på en annan sak.

”Eftersom du är traktens spejare undrar jag faktiskt hur du ens kunde låta den här situationen uppstå. Ska inte ni vara lyhörda och känna på er om något märkligt är i görningen?” Han tecknade med handen mot borggården. ”Inget av detta hade behövt hända. Och det är precis det jag tänker säga när jag avlägger rapport.”

Meralon grymtade något ohörbart. Han var för ursinnig för att prata. Sir Doric fick svara i stället.

”Och vem fan är du?” frågade han.

Horace såg på honom och log, men utan värme. Han var ingen skrytsam person och normalt sett undvek han titlar. Men nu var det dags att tala om vem han var. Han lade armarna i kors.

”Jag är Sir Horace, riddare av eklövet, befälhavare för kompani B, medlem i kungliga vaktstyrkan och prinsessan Cassandras utvalde förkämpe.”

Det blev tyst. Termer som kungliga vaktstyrkan och prinsessan Cassandra vägde tungt. Horace rörde sig i rikets högsta kretsar och nu tänkte han rapportera att han inte var nöjd med hur saker och ting sköttes i Norgate.

Doric sneglade bittert på Meralon. Varför lät du detta hända? tycktes han tänka. Sedan tilltalade han Orman i lite lugnare tonfall.

”Lord Orman, jag kanske förhastade mig. Jag ber om ursäkt om jag har förolämpat dig. Vi har trots allt fått rida väldigt länge för att komma hit …”

Orman förstod att Doric ville sluta fred och nickade. ”Jag inser att du och dina mannar är trötta och behöver vila”, sa han. Will blev imponerad av hur taktfull borgherren var. Orman verkade inte triumferande eller skadeglad och hade inget som helst behov av att få sista ordet. Han ville bara nå en fredlig lösning. ”Min stab kanske kan visa dina mannar till sina rum?”

”Det vore alldeles utmärkt”, sa Doric och bugade kort.

Orman vände sig mot sin sekreterare. ”Var snäll och ta hand om detta, Xander.” Sedan såg han återigen på Doric. ”Vi kanske kan fortsätta den här diskussionen vid lunchen. Efter att du har fått vila, bada och byta om.”

Doric bugade på nytt. ”Ers nåd är allt för snäll”, sa han. ”Vi kan verkligen behöva vila, eller hur, Meralon?”

Den sammanbitne Meralon muttrade något och nickade. Spejarna åtnjöt stor självständighet och arbetade direkt för kungen. Men Horaces kungliga kontakter hade fått Meralon att bli försiktig. Dessutom visste han att Wills metoder hade varit effektiva, trots att de varit ovanliga. Han trängde sig förbi Will och följde efter Doric och Orman in i kärntornet. Will, Horace och Malcolm gick efter.

”Hur länge har du varit Evanlyns utvalde förkämpe?” frågade Will lågt.

Horace log mot honom. ”Det är jag egentligen inte”, sa han. ”Men det är nog bara en tidsfråga tills jag blir det.”