Vintern drog sina sista iskalla andetag när de tre gamla vännerna red söderut. Snön försvann mer och mer för varje dag som gick. Det tjocka täcket förvandlades till fläckar av smältande snö som till sist försvann. Efter ett tag dök de första spåren av grönt upp i det våta, bruna gräset. Will insåg till sin förvåning att det snart var vår.
Han och Alyss gav sken av att bara vara vänner, men det fanns en speciell spänning mellan dem. Ingen av dem insåg att den andre också kände den. Will trodde att alltihop berodde på att han själv varit så tveksam och inte talat klarspråk. Han hade ingen aning om att Alyss trodde exakt samma sak.
Den förbryllade Horace såg hur hans vänner slingrade sig och undvek att prata om den ömsesidiga kärleken som ingen av dem öppet ville medge.
Det är de som ska föreställa de smarta personerna i sällskapet, tänkte han. Om en dum krigare som jag förstår läget, varför kan inte de göra det? Ibland var människor för intelligenta för sitt eget bästa. Om man tänkte för mycket var risken att man bara blev förvirrad. Horace var frestad att ingripa vid några tillfällen, men var inte typen som lade sig i så känsliga saker.
Dessutom var han inte helt säker på sina egna motiv. På sista tiden hade han träffat prinsessan Cassandra mer och mer. Eller Evanlyn, som han och Will fortfarande kallade henne. Hon ville allt oftare ha honom som sin kavaljer. Trots att Horace uppskattade hennes sällskap så hände det att han kände sig lite illa till mods. Det kändes som om han utnyttjade sin höga ställning för att gå bakom ryggen på Will. Han visste ju att Evanlyn och Will hade en speciell relation och en speciell respekt för varandra. Ibland undrade han till och med om Evanlyn ville vara med honom bara för att det påminde henne om tiden då Will var med.
Om Will utvecklade en stark relation med någon annan – Alyss, till exempel – så kunde det mycket väl göra hans roll gentemot Evanlyn tydligare. Därför undrade Horace om han skulle ha själviska motiv om han ingrep mellan Alyss och Will.
Så han höll tyst.
Till sist kom det lilla sällskapet till platsen där de måste färdas åt olika håll. Alyss skulle resa mot sydväst, till slottet i Redmont. Horace skulle österut, till kung Duncans slott och Will skulle mot spejarnas samlingsplats i sydöst och avlägga rapport inför Halt och Crowley.
Ännu fler farväl, tänkte Will dystert när de stod tysta vid vägkorsningen. Alyss hade en liten grupp livvakter som släppts fria ur Macindaws fängelsehålor när fästningen återintagits. De stod en liten bit bort när de tre vännerna tog farväl av varandra.
Will och Horace skakade hand, nickade till varandra, skruvade på sig och mumlade lite medan de dunkade varandra i ryggen.
Sedan gick de åt varsitt håll. Det var ett typiskt sätt för unga män att ta avsked på.
Alyss omfamnade Horace och gav honom en kyss på kinden.
”Tack än en gång, Horace”, sa hon och log. ”Det höll på att bli riktigt tråkigt där uppe i tornet. Om det inte var för dig så skulle jag nog fortfarande sitta där.”
Horace log mot henne. Han kände sig helt avslappnad runt den långa, vackra kuriren. ”Äh, du hade säkert snackat dig ut förr eller senare”, sa han. De log och hon kysste honom återigen på kinden.
Sedan vände hon sig mot Will. Hon såg honom djupt i ögonen. ”Tack, Will. Tack för allt.”
Han skakade på huvudet. ”Det är jag som ska tacka dig, Alyss. Det var trots allt du som räddade livet på mig.”
De var tysta en stund och sedan lutade hon sig framåt, lade händerna på hans axlar och kysste honom. Men inte på kinden. En gång för länge sedan hade han förundrats över hur mjuka hennes läppar var. Nu mindes han.
Hon tog ett steg bakåt och de såg återigen djupt i varandras ögon. Sedan omfamnade hon honom och han kände hur han slog armarna om henne till svar. De stod så en lång stund.
”Skriv till mig, Will”, viskade hon och hon kände hur han nickade. Till sist fick han kontroll över sin egen röst igen. ”Det ska jag”, fick han fram. ”Du också.”
Sedan bröt han greppet och backade. Han nickade mot henne och Horace. ”Hej då”, sa han. ”Jag kommer att sakna er …”
Han gjorde en paus och för ett ögonblick undrade Alyss om han tänkte säga mer. Hon tog faktiskt ett halvt kliv mot honom. ”Tusan!” sa Will. ”Jag avskyr att säga farväl!”
Han svingade sig upp i sadeln och vände Tugs huvud mot den sydöstra vägen. Horace och Alyss tittade på medan hästen och ryttaren försvann i fjärran och ljudet av hovarna försvann. Vid ett tillfälle höll Will upp handen och vinkade, men han vände sig inte om.
Det gjorde han aldrig.
*
Vid mötesplatsen lyssnade Halt och Crowley på Wills rapport. Han hade redan skickat en skriftlig redogörelse, men de två äldre spejarna ville ändå träffa honom personligen. Det var så mycket som kunde utelämnas i en skriftlig rapport. De två männen nickade när Will redogjorde för händelserna över kvällsmaten. Crowley var mycket intresserad av Malcolm, hans helande förmåga och hans kunskaper om illusioner, synvillor och konstiga kemikalier.
”Han skulle kunna bli en utmärkt bundsförvant”, sa han. ”Tror du att han hade haft något emot att samarbeta med oss ibland?”
Will funderade på frågan. ”Nej, det skulle han säkert göra. Bara vi skyddar hans integritet. Han är oerhört lojal mot människorna som sökt skydd hos honom.”
Stormästaren nickade flera gånger. ”Vi kan tala om det där senare.” Sedan rynkade han pannan. ”Problemet med Meralon är mer brådskande”, sa han och såg på Halt.
”Den mannen är en idiot”, sa Halt.
Crowley nickade. ”Det märks att han har haft det alldeles för bekvämt uppe i Norgate. Dessutom är han alldeles för fäst vid baronen och krigarskolans överhuvud. En spejare måste vara självständig och oberoende. Jag tycker att vi ska omplacera honom och skicka någon annan till Norgate. Någon vi kan lita på.”
”Någon med huvudet på skaft”, sa Halt.
Will insåg att han precis fick lyssna på ett hemligt samtal mellan spejarnas stormästare och hans närmaste rådgivare. Det sa en hel del om vad de ansåg om Will. Sedan stelnade han plötsligt till – tänk om det var honom de ville skicka till det kyliga landskapet i norr? Tanken på att varje dag samarbeta med den arrogante Sir Doric var inte särskilt tilltalande. Båda de äldre spejarna såg på honom medan de funderade. Till sist var det Crowley som bröt tystnaden.
”Jag skulle föreslå Gilan”, sa han.
Halt nickade. ”Det vore på tiden att han fick ta lite större ansvar. Han skulle göra ett bra jobb.”
Will kunde inte låta bli att dra en lättnadens suck. De två äldre männen märkte det och Halt höjde ett ögonbryn.
”Du trodde väl inte att det var dig vi tänkte skicka?” frågade han och Will slog genast undan tanken.
”Nej, nej! Självklart inte!”
”Vem vet vad som skulle hända om vi skickade dig dit”, sa Crowley. ”Du kanske får för dig att bjuda skandier på bankett och sälja dina fiender som slavar! Nej, sådant får inte hända i Norgate. Där uppe måste man vara försiktig!”
”I rättvisans namn får man ju säga att han inte sålde någon som slav”, sa Halt. ”Men det vore inte så bra om han gav bort någon som gåva heller.”
”Verkligen inte”, sa Crowley. Sedan kunde han inte låta bli att le och Will insåg att de bara skojade med honom.
”Ska jag koka kaffe?” frågade Will med så stor värdighet han kunde. Han tyckte att det var djupt opassande att spejarkårens ledare fnittrade så gällt.
*
Efter kvällsmaten suckade Crowley och sträckte sig efter sin skrivlåda. Nu när han hade hört Wills redogörelse skulle han själv författa en rapport till kungen.
”Aldrig får man någon ro”, sa han och rättade till en liten lykta han ställt bredvid sig på en stubbe. Halt mötte Wills blick.
”Låt oss ta en promenad runt samlingsplatsen”, föreslog han. ”Jag står inte ut med Crowleys grymtningar och stön när han försöker skriva rapporter.” Will log brett och reste sig upp.
De lämnade Crowley och promenerade i tystnad en stund. De stannade under en enorm ek vid mötesplatsens bortre ände. De drog sig rent instinktivt till skuggorna och undvek det öppna fältet, tänkte Will. Sådana var spejarna.
”Du har skött dig bra”, sa Halt efter en stund. ”Jag är stolt över dig.”
Will såg på sin gamle läromästare. Halts ansikte skymdes av hans huva, som det ofta gjorde. Det enda Will kunde se av honom var hans haka och skägg. Resten var höljt i dunkel. Men de enkla orden betydde mer för Will än alla belöningar, medaljer eller befordringar i världen.
”Tack, Halt”, sa han.
Halt vände sig om för att betrakta honom. Wills ansikte var också dolt, men Halt iakttog ofta andras kroppsspråk och konstaterade att Will såg lite hopsjunken ut. Will hade verkat lite sorgsen ända sedan han kommit hit.
”Är allt som det ska?” frågade han. Han såg hur Will ryckte lätt på axlarna under manteln.
”Ja … eller, nej … jag menar – jag tror det.”
”Vad snällt att du ger mig tre svar att välja mellan”, sa Halt vänligt. Han väntade, men Will sa inget mer. De började gå på nytt. De var tysta, men det var en trivsam tystnad. Det hela kändes precis som förr i tiden, och minnena var trevliga.
”Halt”, sa Will efter ett tag. ”Får jag fråga en sak?”
”Det gjorde du ju precis”, sa Halt med viss munterhet i rösten. Det här var klassiska repliker för Halt och Will.
Den yngre spejaren log, men drog sedan en djup suck och verkade allvarlig. ”Blir livet alltid svårare när man blir äldre?”
”Du är inte direkt urgammal”, sa Halt mjukt. ”Men det mesta ordnar sig, vet du. Tids nog.”
Will viftade frustrerat med händerna. ”Jag vet … det är bara det att … jag menar … jag vet inte vad jag menar!”
Halt såg uppmärksamt på honom. ”Pauline hälsar att hon är tacksam för att du räddade hennes assistent”, sa han. Den här gången var Halt säker på att han såg en reaktion. Så det var där skon klämde, tänkte han.
”Det var ett nöje”, sa Will med jämnt tonfall. ”Nej, nu tror jag att jag ska gå och lägga mig. God natt, Halt.”
”God natt, min son.” Han sa de sista två orden med avsikt. Han såg på medan den lille gestalten gick bort mot elden. Will sträckte lite på sig där han gick. Ibland bjöd livet på svårigheter som inte ens den visaste och mest älskade läromästaren i världen kunde lösa. Det var smärtsamt, men så var det att växa upp.
Att bara kunna stå och titta i hjälplöshet var förstås också smärtsamt. Men så var det att vara läromästare.