Will fick en känsla av déjà vu när han kom tillbaka till Seacliff. Det var uppenbarligen inte mycket som hade hänt där sedan sist. Det var sent på eftermiddagen och skuggorna hade blivit längre. Träden som tappat sina löv under vintern höll på att få tillbaka dem nu. Skogarna och fälten kändes fridfulla och trygga. Det var en känsla som stod i stark kontrast till de senaste månadernas händelser.

Färjan låg på öns sida den här gången. Will ringde i klockan och väntade tålmodigt medan färjkarlen lossade förtöjningen och sköt ut den flatbottnade färjan över floden.

”Det kostar ingenting för spejare”, sa mannen när Will ledde Tug framåt och den lilla hästens hovar klapprade mot däcket. Will log lite. Inte ens det hade förändrats. Han tog ut ett guldmynt och lämnade det till mannen.

”En person. Ett djur. Det borde bli ungefär ett guldmynt.”

Färjkarlen såg sig nyfiket omkring.

”Ingen hund den här gången?” frågade han.

”Det stämmer”, sa Will och det hördes på hans tonfall att han inte ville diskutera saken närmare. Färjkarlen ryckte på axlarna. Han hade ändå ingen större lust att prata med en spejare. I synnerhet inte den här, som hade visat sig vara så oförutsägbar. När Will varit borta hade vilda berättelser om skandierna och banketten i Seacliffs slott spridit sig på landsbygden. Berättelserna hade blivit mer och mer överdrivna.

Will satt av och lutade sig mot repet vid relingen när den klumpiga farkosten började glida tillbaka mot ön över det smala vattendraget. Färjkarlens kommentar fick honom att känna sig ännu mer ensam. Efter att ha tillbringat flera veckor med Horace, Alyss, Gundar och Malcolm kände han sig plötsligt helt övergiven. Han hade inte ens hunden längre.

Ett hårigt huvud puffade plötsligt till honom och när han vände sig om tittade han rakt in i Tugs ögon.

Jag är ju fortfarande här.

Han log på nytt, klappade hästen på nosen och kliade honom bakom öronen. ”Du har rätt, gamle vän”, sa han. ”Jag har fortfarande dig. Och tack gode Gud för det!”

Tug ruskade på manen på hästars energiska sätt. Will såg sig omkring och märkte att färjkarlen tittade misstänksamt på honom. Han hade pratat lågt och mannen kunde omöjligt ha hört vad han sa. Will var tacksam för det. En tystlåten och sammanbiten spejare fick inte hänga läpp för att han var ensam. Men att Will pratade med hästen stärkte färjkarlens vidskepliga uppfattning om att spejare var svartkonstnärer. Han vände sig om och gjorde ett tecken som skulle skydda mot trolldom. Ju fortare spejaren lämnade färjan, desto bättre.

Den trubbiga fören slog emot stranden. Färjkarlen kastade en tross runt en påle som satt djupt i sanden. Han drog in farkosten och säkrade den med en rad knopar. Sedan fällde han ned relingen så att Will kunde rida i land.

”Tack”, sa Will.

Mannen svarade inte. Han tittade på medan gestalten i mantel och huva red in bland träden och gjorde återigen det skyddande tecknet. Sedan satte han sig ned för att vänta på nästa kund.

Flaggan med hjorthuvudet vajade fortfarande i vinden ovanför slottet när Will red ut ur skogen på den vindlande vägen. Byn såg helt oförändrad ut och byborna betraktade honom med både nyfikenhet och misstänksamhet, precis som förra gången han kommit hit. Vissa av byborna undrade var den unge spejaren hade varit och vad han hade gjort. Andra föredrog att veta så lite som möjligt om vad han sysslade med.

Han red förbi värdshuset. Den här gången syntes inga tecken på den unga kvinnan som lett mot honom från ett fönster på övervåningen. Delia, som hon hette. Will kände sig lite missnöjd. Det hade känts välkommet att se ett vänligt ansikte.

Det kom ingen rök ur skorstenen när han red fram till sin lilla stuga bland träden. Inte så konstigt, tänkte han. Edwina hade inte förvarnats om att han var på väg tillbaka. Han sadlade av Tug, ställde honom i sin spilta och ryktade honom. Han ställde fram mat och vatten åt hästen och bar sedan in sina sadelväskor.

Stugan var åtminstone ren och städad. Det synets att Edwina hade skött om den medan han varit borta. Det luktade inte instängt heller, så hon måste ha vädrat regelbundet. Will ställde ned sina sadelväskor på sängen och gick tillbaka in i det större rummet. Ljudet av hans fotsteg lät väldigt högt i den tomma stugan. När han tittade ned såg han att hundens skålar stod prydligt uppställda vid eldstaden. Han ryckte sorgset på axlarna och bar ut dem. Han ställde ned dem på den lilla verandan, nära väggen. Han hade ingen lust att sitta och stirra på dem hela natten.

För Guds skull, sluta! tänkte han för sig själv. Ja, du är ensam. Men det är ditt eget val. Du bestämde dig för att bli ensam när du blev spejare. Sedan valde du det på nytt när du inte vågade berätta för Alyss om dina känslor. Så sluta tjura och ryck upp dig. Gör något vettigt. Tänd i eldstaden och laga mat.

Will drog sig tillbaka in och började göra eld i kaminen som stod mitt i vardagsrummet. När de små gula lågorna slog upp runt veden och det blev ljusare kände han hur han stärktes i sitt beslut. Han skulle värma upp stugan och tända lite för att lysa upp mörkret. Och han skulle inte laga sin egen mat. I stället skulle han promenera till värdshuset och äta mat och dricka ett glas vin eller två. Kanske skulle han träffa värdshusvärdens vackra dotter igen. Han mindes att hon alltid varit på gott humör. Att hon verkade beundra honom och se upp till honom gjorde tanken ännu mer lockande.

Ja, tänkte han. Det var precis det han behövde. Middag, vin och en söt flickas sällskap. Han kunde gå till slottet för att visa sig i morgon. Men nu behövde han bli på bättre humör.

Han hörde fotsteg bakom sig och vände sig om. Eftersom han tänkte på Delia så trodde han först att gestalten i dörröppningen var hon. Sedan skärpte han blicken och såg att det var hennes mor, Edwina.

”Ers nåd! Jag ber så mycket om ursäkt! Jag hade ingen aning om att …”

Han viftade hennes ursäkt åt sidan. ”Det är inte ditt fel, Edwina”, sa han. ”Jag borde ha förvarnat dig om att jag var på väg. Men jag ser att du har skött om stugan medan jag var borta.”

”Ja, ers nåd. Jag har vädrat ofta för att släppa in lite frisk luft. Det blir lätt lite inpyrt annars.”

Hon såg sig nyfiket omkring och han märkte att hon blickade mot de två skålarna han hade ställt utanför ytterdörren. Han visste vad hon skulle fråga.

”Jag lämnade hunden hos en vän”, förklarade han. Hon nickade och verkade inte veta om det var bra eller dåligt.

”Jag förstår”, sa hon. ”Är ni hungrig? I så fall kan jag hämta middag med en gång.”

Will log. ”Jag är vrålhungrig och ser fram emot maten. Men jag tror att jag ska äta på värdshuset. Kan du reservera en plats åt mig? Jag kommer om en timme.”

”Absolut. Vi skulle känna oss hedrade. Och välkommen hem!” Hon neg hastigt och vände sig om. Will kände sig lite lättare om hjärtat. Det var en lättnad att se ett glatt ansikte och höra några välkomnande ord, tänkte han.

”Edwina?” sa han. Hon stannade i dörren och vände sig mot honom.

”Ja, ers nåd?”

”Hur är det med Delia, din dotter?” Han försökte låta så oberörd som möjligt.

Hon sken upp och såg stolt ut. ”Alldeles utmärkt! Jag antar att ers nåd har hört?”

”Hört? Vad då?”

”Hon gifte sig för två veckor sedan. Med Steven, färjkarlens pojke!”

Will nickade. Hans leende hade frusit fast. Han hoppades att det fortfarande såg ut som ett leende.

”Fint”, sa han. Det var lätt att säga det ordet med sammanbitna tänder. ”Verkligen roligt för henne.”

*

Han var glad att i alla fall några saker hade förändrats i Seacliff. Under veckorna som följde kom han långsamt i takt med de dagliga rutinerna i det stillsamma lilla landskapet. Han märkte att krigarskolan verkade skötas med förnyad entusiasm och på ett betydligt mer professionellt sätt än tidigare. Disciplinen var mycket bättre. Lärlingarnas övningar genomfördes på rätt sätt och nivån tycktes ha höjts avsevärt. Baron Argell och krigarskolans överhuvud, som hette Norris, hade lärt sig sin läxa när skandierna kommit och de varit nära att förlora landskapet.

När han först återvänt hade förstås Argell och Norris ställt många frågor om varför han försvunnit några månader tidigare. Men han svarade inte, utan undvek samtalsämnet så artigt han kunde.

”Jag redde ut ett litet problem i norr”, var det enda han sa. De behövde inte känna till exakt vad spejarna sysslade med. De accepterade hans tystnad. Folk var trots allt vana vid att spejarna var hemlighetsfulla.

Han erbjöd sig att bjuda in Horace till Seacliff så att riddaren kunde hålla några lektioner i svärdsfäktning. Riddaren av eklövet ansågs vara en av kungarikets skickligaste krigare och Will visste att han ofta besökte Redmont för att hålla lektioner där. Norris verkade gilla idén.

”Då ska jag skriva till honom”, lovade Will. Det skulle verkligen ha varit trevligt om Horace hälsade på då och då.

Men innan han fick chansen att skriva brevet fick han själv lite intressant post. Bland annat kom ett stort paket som var insvept i oljeduk och skyddat med ull. Han vände och vred på det för att försöka se var det kommit från och blev mycket nyfiken när han såg att det hade skickats från Macindaws fästning i landskapet Norgate.

Han öppnade paketet. Inuti låg ett läderfodral med en vacker, glittrande mandola. Bredvid låg ett kort meddelande.

Jag tycker att jag var skyldig dig den här. Med ett bättre instrument blir det lättare för dig att förbättra din teknik. Tack än en gång.

Orman.

Will synade det vackra instrumentet och kände på det. På mandolans huvud fanns ett enda ord skrivet med vackra bokstäver. Gilet, stod det.

Will kände igen namnet. Gilet var instrumentmakaren som ansågs bygga rikets finaste instrument. Han stämde snabbt mandolan och spelade några toner. Han förbluffades över den fylliga klangen och instrumentets silkeslena form. Men hur mycket han än beundrade mandolan så hade han ingen större lust att spela musik just nu. Han ställde den åt sidan med en sorgsen suck.

Förutom paketet hade han fått ett brev från Crowley. Det var ett massutskick som varnade spejarna för en självutnämnd profet som vandrade genom riket med sina lärjungar och lurade pengar av folk. Dessutom fanns det ett meddelande från Gundar. Skirlen hade låtit en skrivare skriva det åt honom. Det stod att det nya fartyget nästan var färdigt och att det hette Vargspejaren. Will log för sig själv. Han var övertygad om att skandierna skulle dekorera det med en lagom ful galjonsfigur. Han hoppades verkligen att Gundar skulle göra det han skojat om när de skilts åt, nämligen hälsa på i Seacliff. Will började samla ihop skräpet och de uppsprättade kuverten när han såg ytterligare ett brev. Det hade hamnat underst när han kastat paketets oljeduk åt sidan. Han öppnade det utan att titta efter vem som hade skickat det.

Hans hjärta tog ett språng när han läste de första orden. Det var från Alyss.

Käre Will,

Hoppas att du mår bra.

Lady Pauline håller mig sysselsatt, men förra veckan fick jag ledigt och kunde träffa Horace. Han var i Redmont för att hålla en lektion. Han hälsar. Medan han var här berättade jag för honom om en märklig dröm jag ofta har. Vi är uppe i rummet i Macindaws kärntorn och jag håller Kerens svärd i handen. Han säger åt mig att jag ska skada dig och jag måste lyda. Men sedan säger du något fantastiskt som helt och hållet bryter hans grepp om mig.

Horace säger att det kanske inte är en dröm. Han tror att det är ett minne. Jag önskar av hela mitt hjärta att han har rätt och att du sa det jag tror att du sa. Han sa också att människor som du och jag ägnar alldeles för mycket tid åt att grubbla över saker vi egentligen borde säga rakt ut. Jag tycker att han har rätt. Var snäll och skriv till mig och berätta vad du sa. Jag tänker följa Horaces råd och säga det jag vill säga:

Jag älskar dig.

Alyss.

Han släppte ned brevet på bordet och stirrade på det. Han skulle kunna skriva till henne. Det skulle ta en vecka för ett brev att komma fram till Alyss. Men Tug stod utanför och han var sadlad och klar. Will skulle kunna rida till Redmont på mindre än tre dagar. Han rusade till sovrummet och började packa sina sadelväskor med extrakläder. Han kunde lämna ett meddelande på värdshuset och förklara för baron Argell att han skulle vara borta i några dagar.

Eller en vecka.

Hans stövlar klapprade mot golvplankorna när han rusade till dörren, hoppade ned från verandan och slängde sadelväskorna över ryggen på Tug. Den lilla hästen tittade förvånat upp. Så här energisk hade inte hans herre varit på länge. Will tänkte sitta upp, men hejdade sig plötsligt. Han sprang tillbaka in, tog upp fodralet med Giletmandolan och hängde det över axeln. Plötsligt kändes det som om han hade plats i sitt liv för lite musik trots allt.

Han stannade till för ett ögonblick när han hade låst stugans ytterdörr bakom sig. Han upplevde en välbekant känsla som han faktiskt inte hade känt på ganska länge. Sedan insåg han vad det var och log tyst för sig själv.

Det var lycka.