Jag var i tjugufem år, 1950 till 1975, först kulturredaktör och sedan chefredaktör – en av två – för Dagens Nyheter. Det var en period som började i det kalla krigets tecken med fastlagda åsikter och föga debatt. På Dagens Nyheter på 50-talet brukade vi skämta om att vi åsiktsmässigt befann oss i paradiset. Ont och gott skiljdes lika lätt ut från varandra som synden och tron i katekesen.
De första tio åren på Dagens Nyheter samarbetade jag nära med Herbert Tingsten, som då var chefredaktör, och jag var obeskrivligt intagen av honom och i stort sett hans meningsfrände. Hans livlighet, hans rörlighet, hans snabbhet i tanken, hans rättspatos, det starka livet i hans rundade gestalt var svåra att motstå.
Men han hade varit professor länge och vant sig att få sista ordet på seminarierna och ville mer och mer att det skulle vara likadant på tidningen och helst i hela landet. Jag upptäckte inte utan förskräckelse hur hans svartochvita världsbild uteslöt en rad problem som för mig blev alltmera avgörande. Det kalla kriget blev hans hem och där regerade han ganska lycklig i atombombens skydd.
Han är död sedan länge och jag ville gärna lysa frid över hans minne. Han stod utanför det konstnärliga, lyssnade aldrig på musik och hans medkänsla var genom hans brist på fantasi mycket selektiv. Men han ägde mänsklig storhet i sitt patos och inte minst genom att han visste sina brister och ångestfullt längtade efter en gudomlig nåd. Han uppträdde offentligt som den enda linjens man men var privat osäker – se hans memoarer – och satte mycket av det han stred för ifråga. Hans politiska insats kan diskuteras men hans person är ljuv att minnas.
På sextiotalet då han avgått var terrorbalansen kvar och de kalla krigarna fortsatte att vara de ärekrönta hjältarna, men en förändring i tvivlets tecken skedde. Mångfalden återuppstod och horisonten vidgades. Den fattiga världen och massvälten anmälde sin närvaro. Vårt eget ekonomiska system, som länge fått leva ogranskat – all kritisk kraft gick åt till antikommunismen – tilldrog sig ny uppmärksamhet. En miljökatastrof tycktes nära.
Själv var jag ett barn av det gamla men började vakna upp till smärtsam insikt om hur många trådar som förlorats och hur många röster som tystnat.
Den insats jag gjorde som chefredaktör – vid Sven-Erik Larssons sida – har diskuterats och jag är inte rätte mannen att yttra mig om den. Jag noterar att mitt namn, trots att så många år gått sedan jag slutat, alltjämt nämns i det offentliga samtalet, där jag själv nästan inte alls deltar.
Det är en av anledningarna till att jag här samlat ett urval av mina artiklar under åren på DN. Min förhoppning är att urvalet ska korrigera, komplettera eller bekräfta vad som sägs om perioden och om mig. Det tycks mig vara hög tid att 60- och 70-talen far en annan och rättvisare bedömning än i dag i en stor del av media. Jag är lycklig att jag fick vara med i denna tid då grunden lades för mycket som var framtidsdugligt.
Urvalet i denna bok gäller allmänpolitiska och allmänkulturella artiklar. Vad jag skrev i litterära ämnen har inte medtagits. Men allt mitt skrivande står i beroende av de diktverk jag ägnat mig åt att söka förstå. Studiet av dikten har inte fört mig bort från tidsflödet utan närmare.
Inga ändringar och inga förkortningar har företagits i de valda artiklarna. Några av dem finns redan i bokform – i Ensamheter i öst och väst (1961), i Opinionslägen (1968) och i Från Aeneas till Ahlin (1978). Min ursäkt för dubbleringen är att dessa böcker för länge sedan är utsålda och aldrig nådde stor spridning.
Huvuddelen av artiklarna har funnits blott i Dagens Nyheter och vilar nu sedan många år i den stora makulaturgraven, där alla vi som tillhör tidningsfolket hamnar. En och annan nyfiken har dykt ned i den och kommit upp med citat i munnen, men har sällan för mörkrets skull där nere sett i vilket sammanhang de stod. Nu har de möjlighet att se klarare.
Jag har försökt välja artiklar utan taktiska hänsyn. Det är inte så lätt ty artiklar som böcker ändrar karaktär under tidens gång. Det finns ingenting i mitt liv eller i vad jag skrivit som jag önskar dölja, vilket inte betyder att jag helhjärtat i dag ställer upp på varje min formulering. Alla tvingas vi självklart till revideringar när nya fakta kommer i dagen.
Min önskan har varit att ge en mångsidig bild av min verksamhet och en rimlig kvalitet. Den läsare, som inte är fientligt inställd, förstår, att allt vad jag skrivit måste läsas i ljuset av de fakta och stämningar som förelåg när jag skrev. Jag fick ofta arbeta i stark motvind och det förklarar och motiverar hettan. Då jag reste i länder under diktaturer sökte jag gärna de enskilda människorna, övertygad om att de även under hårt tryck förblev sig lika, att bakom munnens påtvingade bekännelser viljan till rätt och sanning levde kvar. I Kina övertygades jag om att Mao och kommunismen räddat landet ur det kaos och elände som rådde 1949. Kina hade aldrig haft demokrati och var förvisso en diktatur med många brott på sitt samvete men borde jämföras främst med sig självt och ej med Västerlandet. I Förenta staterna, där jag ofta var, sökte jag mig till och lärde av den livskraftiga oppositionen.
Med häpnad och förskräckelse ser jag, att i dag många av de fronter jag var med om att söka öppna åter håller på att bli helt övergivna. Kritik och granskning av marknaden, ”den enda vägen”, upphör och därmed drömmen om ett bättre samhälle. Den fattiga världen, inklusive den del av den som ligger i de västliga välståndslanden själva, sjunker under horisonten. Maktkoncentrationerna inom industri och media förklaras av upplysta debattörer vara problemfria. Vår rikedom skapar nu som förr en eufori som hindrar oss att i spegeln uppfatta en sann bild av oss själva.
Drottningholm i mars 1994
Olof Lagercrantz