En vårdag 1940 försökte polske studenten Gustav Herling, vilken vid Polens delning 1939 hamnat på den ryska sidan, fly över gränsen till Litauen. Hans avsikt var att förena sig med de fria polska styrkorna. Han blev fasttagen av ryska gränspolisen och satt fem månader i ett fängelse i Vitebsk. Han anklagades för att han illegalt velat lämna landet. Han misstänktes även för att vara officer, ty han bar läderstövlar, och för att vara släkt med en beryktad nazitysk flygfältmarskalk. Ryssarna stavade nämligen hans namn Gerling. De två sistnämnda anklagelserna, dråpliga bevis på att den västerländska världen för ryssarna tecknar sig i tät dimma, lyckades Herling tillbakavisa. Flykten kunde han däremot ej bortresonera, och han dömdes till fem års straffarbete. På hösten 1940 fördes han över Leningrad och Vologda till Kargopols arbetsläger i närheten av Archangelsk, där han stannade i aderton månader. Han frigavs som ett resultat av pakten mellan Ryssland och den fria polska regeringen 1941.
Gustav Herling berättar om sin fängelsetid i en bok med titeln A World Apart. Boken är märklig därför att den såvitt jag vet är det första betydande diktverket i sin genre. Om livet i de tyska och ryska koncentrationslägren är vi väl underrättade, men de vittnen som stigit fram har nöjt sig med fakta. De har lagt det ohyggliga materialet i våra händer och sedan dragit sig tillbaka. Herling återskapar livet i slavlägret, ställer fram det i åskådliga bilder, formar levande människor av Hadesskuggorna bakom taggtråden. Vad han åstadkommit blir en modern motsvarighet till Dostojevskijs Döda huset, och han bekräftar på alla punkter Dostojevskijs iakttagelser. Herling slår fast att mänskliga reaktioner kan man vänta endast av den som lever under mänskliga förhållanden. I det hunger- och skräckrike där fångarna lever upphävs alla hävdvunna moraliska lagar. Här kan endast den som är okänslig, hänsynslös och egoistisk överleva. Slavlägret blir en värld utan medlidande, där angiveriet anses vara ett tillåtligt vapen i kampen för tillvaron, där alla hatar varandra och söker övertyga sig om de andras skuld, där en lättnad för en blir ett frätande sår för de andra.
För oss i den fria världen blir böcker som Herlings och Dostojevskijs rapporter från en okänd tillvaro. Vi har endast att böja våra huvuden och ta emot. Men det är oss samtidigt motbjudande att konfronteras med ett lidande vars orsaker vi inte kan fatta. Vi kan inte tro på en ondska av så väldiga dimensioner som den vilken låter miljoner försmäkta i de ryska slavlägren. Vi söker en utväg och en förklaring. Studenten Kostylovs öde, på några lysande sidor återgivet av Herling, bjuder väl ingen allmängiltig lösning, men kan ändå vara värt att här återge.
Kostylov var en övertygad kommunist. Han svärmade för mänsklighetens lycka och ville ägna sitt liv åt att frälsa sina under kapitalismens ok försmäktande bröder i Västerlandet. För att lära känna så mycket som möjligt om den västliga världen lär han sig franska och börjar läsa franska romaner på originalspråket i ett fritt urval och utan de vanliga propagandistiska kommentarerna. Den vänliga och mänskliga atmosfären i dessa böcker – han läser bland annat Flauberts Hjärtats fostran – blir en chock för honom. Han tycker sig komma ut på varmt vatten efter ett liv infrusen i isen. Han grips av misstanken att Västerlandet inte behöver befrias, och han fäller oförsiktigt nog till en vän några ord därom. Han blir häktad och anklagad för spioneri. Under ett årslångt förhör bryts hans krafter ned. Förhörsledaren är föga intresserad av att få fången att bekänna något bestämt brott och synes knappast tro på den föreliggande anklagelsen. En stor del av rannsakningen formar sig till lektioner om Västerlandets elände och brutalitet. Kostylov, försvagad av tortyr och hunger, börjar tro att han misstagit sig. ”Är det möjligt?” viskar han skräckslagen. Han tycker sig förstå att han svikit en helig sak, den kommunistiska tron, och därmed har han dömt sig själv som brottsling. Med glädje tar han sitt straff. Han kommer till slavlägret besluten att där vara en god människa, som kan hjälpa sig själv och kamraterna att återvända till det själens friskhetstillstånd som heter den kommunistiska tron. Han skänker bort sina matransoner. Han hjälper de svaga och vårdar de sjuka. Men han finner att detta handlingssätt inte endast skänker honom kamraternas förakt, utan att han själv av hunger och lidande ej förmår fullfölja programmet. För att leva måste han förhärda sig. Han föredrar att bli en självstympare. Tvivlet kommer åter i hans värld, och de franska böckerna dyker upp i hans fantasi. Han tar slutligen sitt liv genom att hälla kokhett vatten över sig i bastun.
Dostojevskij skrev om det ryska folkets rättfärdighetssträvan. I Herlings bok tycker man sig blicka in i ett iskallt rättfärdighets- och trosrike som betyder död och fasa för alla. Vid de stora ryska utrensningsprocesserna har världen förvånats över den villighet att bekänna som de anklagade visat. Men är den egentligen förvånande? Det normgivande värdet i den kommunistiska staten är tron på partiprogrammet och ledarna. Men en absolut tro existerar inte. Människan är till sin natur en tvivlare, och de enda trosbekännelser som håller är de som avges i dödsögonblicket, då döden ser till att återtaganden och dementier blir omöjliga, Därför är alla människor i Ryssland mätta med trons mått brottslingar på samma sätt som alla människor mätta med den kristna trons mått är syndare. Det är mycket möjligt att de ryska ledarna är cyniska maktmänniskor, att slavarbetarna endast är medel att öka produktionen och sätta skräck i en eventuell opposition. Men bland maktens hantlangare ute i det stora ryska riket måste det ändå finnas tusenden som lever och handlar i trons tecken. Det gäller för dem det ryska folkets själ. Den anklagade skall övertygas om sin brottslighet. Herling försäkrar det gång på gång och illustrerar sina påståenden med goda exempel. Rannsakningarna har närmast formen av ett slags förhandlingar. Beskyllningarna för spioneri, kontrarevolutionär verksamhet mm skjuts åt sidan, bjuder endast ett slags utgångspunkter för en diskussion. Mannen som i berusat tillstånd sköt till måls på ett fotografi av Stalin, skådespelaren som då han i en film spelade en rysk adelsman i Tsar-Ryssland gjorde rollen alltför ädel, bonden som slaktade och gömde en av kollektivjordbrukets killingar och alla de som anklagades på blotta misstankar döms till sist inte för sina gärningar, utan för sin bristande tro. Vad betyder kroppens plåga då det gäller att rädda själar! Resonemanget känner vi igen från den katolska inkvisitionen.
I de ryska slavlägren finner man därför enligt Herling endast sällan någon opposition mot systemet, och fångarna har preparerats länge nog för att ta sitt straff utan protester. Alla är ju skyldiga, om också inte just till det brott de anklagats för. I en cell i ett Leningradfängelse träffar Herling på en grupp höga ryska militärer som utrensats 1937. De sitter som kungar i exil på sina britsar och väntar varje dag på att kallas tillbaka till sina poster. Inte därför att de begär rättvisa, utan för att fosterlandet behöver även syndarna i sin hemsökelses stund. Fångarna vet inte om något annat liv, någon annan verklighet än den ryska. Utstötta ur gemenskapen kan de endast längta tillbaka till fadershuset, men ej tänka sig det annorlunda eller förintat. De väntar på nåden, den alltid oförtjänta nåden.
På papperet är slavlägren till för att återvinna till livet i synden nedsjunkna sovjetmedborgare. Det är det som gör de ryska koncentrationslägren på en gång ohyggligare och mänskligare än de tyska. Nazisterna trodde inte att ”die Untermenschen” kunde räddas till ett ariskt liv, ty därför fordrades en förändring i själva arvsmassan. Till tron kan däremot vem som helst återvinnas. Som en egendomlig konsekvens därav finner man i Herlings slavläger att sjukhuset är en oas i vildmarken, där mänsklig godhet ännu finns kvar, där fångarnas människovärde plötsligt erkänns. Läkarna är lika omtyckta och beundrade som de var på Dostojevskijs tid. De i kroppen sjuka är straffade av ödet, Här är det inte frågan om de av staten ägda själarna. Av kroppen kan man inte begära tro, och därför behöver inte inkvisitionen här göra sina lagar gällande. På det sjukhus där Herling en tid vistas möter man ett annat ryskt folk än det som lever ute i lägret, ett folk med spontan hjälpsamhet, snabba själsliga kastningar, känsloförfining och svårmod.
Det är det klara, goda trevande förnuftet och den allsidiga kunskapen som utrotats i Ryssland och därmed störtat detta land ned i namnlöst elände. I förnuftets ställe har satts tron, lydnaden, underkastelsen. Till slut betyder det att det kommunistiska Ryssland kommer att gå under inte på grund av yttre fienders åtgöranden, utan därför att det urholkas och förintas inifrån. Liksom på Dostojevskijs tid är lidandet större i Ryssland än någon annanstans. Det vittnar Herlings storartade bok om. Det ryska experimentet är ett trosexperiment, och de resultat som hittills framgått därur bekräftar att den enögda och ”allmänneliga” tron alltid och allestädes är en olycka för människorna.
24 mars 1952