Enligt vad som i går meddelades i Dagens Nyheter har den amerikanske justitieministern givit order om att en undersökning skall igångsättas för att utröna om Chaplin, vilken befinner sig på väg till England, skall tillåtas återvända till Amerika. Justitieministern har, hette det i telegrammet, ”instruerat immigrationsmyndigheterna att ta Chaplin i förvar om och när han återvänder och kvarhålla honom till dess en undersökning visat om han är berättigad – han är fortfarande engelsk medborgare – att komma in i USA enligt gällande amerikanska lagar”.
Meddelandet utgör ett sublimt bevis på den renlärighetshysteri som på senare tid tagit sig många uttryck i Amerika, och det kommer i alla frisinnade läger att med rätta väcka indignation. Men skrattet kommer också att bubbla i strupen. Chaplin i kurran! Den scenen har vi sett förr. Vi har också sett Chaplin – i filmen ”Emigranten” – hunsad och sparkad göra sitt intåg i det förlovade landet. I hans filmer dyker ständigt dessa enfaldiga, brutala och lättlurade jättar i utkastartröjor och polisrockar, upp. De jagar honom genom gränderna, krossar honom i fabrikerna, burar in honom i fängelserna. De är tankelöshetens, de samhälleliga konventionernas och det råa våldets representanter. Nu samlas de åter kring den lille mannen i de utåtvridna skorna och det platta plommonstopet. När han stiger i land nästa gång i Amerika får han spela med i en scen som han väl känner till, och vi alla kommer som förr att gråta och skratta över honom. Troligen kommer han att behålla sitt goda humör, och troligen kommer han väl i kraft av sin berömmelse att avgå med segern. Men de andra, de som inte heter Chaplin men råkar ha frisinta idéer, är det synd om så länge McCarran-lagen existerar, så länge det finns massor av väljare som röstar på en sådan förbenad reaktionär och lymmel som McCarthy och så länge som i de goda frihetstraditionernas land Chaplins stövelklädda jättar har något att säga till om.
21 september 1952